Mitt projekt ”Turista i hemstaden” fortgår och i dag besöktes stadens vagga vid Vanda ås mynning. Där vandrade vi rakt på den: gångbron över Gammelstadsforsen, känd i nejden som ett av de populäraste ställena att fästa kärlekslås. (En mer central bro med samma funktion går över Kanalen vid Skatudden i centrum).
Barnbarnen var nyfikna på de underliga prydnaderna, och väl hemma fann jag mig tvungen att friska upp kunskaperna om bakgrunden till bruket. Webben svämmade givetvis över av besked. Seden att symboliskt bekräfta det oupplösliga i äktenskapsförbundet genom att fästa ett (med kontrahenternas initialer eller namn graverat) lås på en bro och slänga nyckeln i vattnet (över vänster axel som ofta i folktrosammanhang) kommer från Kina, det vet alla källor. Och alla vet att seden spritts i Europa från Ungern med start så sent som på 1980-talet.
Webben ger besked om mängder av broar med lås runt om i världen, man har gjort förteckningar över namn och initialer på låsen och de påpassliga kollegerna på Nordiska museet har slängt ut en frågelista om saken. Myndigheterna synes ha reagerat olika på den laglösa sedvänjan – böter följer om man fäster sitt lås vid Ponte Vecchio i Florens, medan stadskonotret i Borgå lovat ställa upp ett galler där ännu flera lås kan fästas om det blir för trångt på räckena … Det berättas rent av om broar som rasat av låsmassans tyngd
Som många nya festseder kan kärlekslåsen ges en ganska exakt datering. Webben upplyser om att det första låset i Sverige fästes 15.11 2008 i Jönköping. Några år senare märker man att låsen dök upp i många bloggar och tidningsnotiser i Finland – de på låsen inristade vigseldatumen skulle förstås ge klarare besked. Några lås i Gammelstaden hade hängts upp i anledning av parets silverbröllop – och även s.k. vänskapslås synes vara i bruk.
Naturligtvis knäppte jag några fotografier av fenomenet och tanken på en webbenkät lekte mig i hågen. Spännande att se hur länge denna fluga håller i sig som ett led i upptågsmakeri-bröllopsseden. Fröken T (6 år) tyckte det verkade vara en trevlig sed med vettig symbolik ”är det liksom att man inte skall komma loss, mommo”, som hon uttryckte sig. Mitt i prick – och Nordiska museets sista fråga var också ”och hur gick det sen med ert äktenskap”.
En lyckad hembygdsexkursion, alltså!
Carola Ekrem 