Det är ju en evig semester nuförtiden så återkomsten från södernresan känns inte lika dramatisk som under de yrkesverksamma åren. Men en sak är annorlunda märkte jag i år – jag blir trött av att resa.
Man kan säga att inget resande kan förlöpa smidigare än den nyss anträdda färden till Thassos. Mycket tidig uppstigning förstås, men sen var det rappa ryck på flygfältet, allt i rättan tid, buss och båtresa utan komplikationer. På hemvägen startade vi t.o.m tidigare från Kavala och kom hem i förtid. Ett litet flygfält har också många fördelar. Sitt pass måste man emellertid av nån anledning visa upp flera gånger.
Men väl hemma var jag matt – dessutom blev det lite irrande i slutändan då vi inte riktigt kom ihåg var vi parkerat på flygfältet. Rätt läge och våning nog – men fel hus … Nåja, något ska väl åldern föra med sig.
Vitsigt denna gång var att väninnan-festforskarkollegan och jag hade bokat samma ort och samma tidpunkt för sommarsemestern – dock inte samma hotell. Alldeles utan att koordinera och diskutera semesterplaner överhuvudtaget! Där satt vi alltså tillsammans på bilfärjan med vind i håret!
Det finns trevligt nog från denna resa en bild där maken och jag figurerar tillsammans (utan selfiekrångel), med Annes Dag vid vår sida!
Thassos är en vilsam ö. Speciellt stillsamt blev det för oss som råkat boka ett ”Adult Friendly”- hotell. Man skulle vara 12 år fylld för att få checka in där. Jag är kluvet inställd till detta arrangemang egentligen, och tyckte det var skoj att ta del av de yngre generationernas glam och stoj under kvällspromenaderna – det lektes tafatt över åldriga stenar på stadens torg och skuttades över ruinerna. Skratten och retramsorna skallade – och gråten och bråket – barnkulturen som alltid är sig lik.
Annars bör understrykas att hotell Pegasos var en utomordentlig inrättning med underbar pool, vacker trädgård, mångsidig frukost och vänlig personal.
Vi hyrde bil några dar – så länge maken kör bra vill man se sig runt. Två varv runt ön tog vi, med sikte på kloster och byar och ruiner som ibland hittades och kunde beundras – och ibland inte var åtkomliga pga vägarbeten eller obönhörligt låsta portar.
Minst 10 000 steg per dag blev det, första dagen bar promenaden väldigt högt. Det är ju sådär – ”orkade vi såhär långt orkar vi väl lite till”, och ”sa inte mannen vi mötte att det inte var så långt till” och – ”lite till ska vi väl försöka”. Tills vandringen längs stigar och spångar fört oss ända upp till bergets topp, hisnande bråddjup och utsikt över hela stan. Sen bar det neråt igen – och nu var det vi som fick svara på de mötande vandrarnas svettiga frågor – är det långt ännu, är det värt besväret …
Små byar med kyrkor och porlande vatten och ett gytter av gränder hör till det bästa jag vet. Jag inbillar mig att jag aldrig sett allt och irrar maniskt omkring. I Panagia – där jag står på bilden nedan – missade vi en flagga med anknytning till Richard Lejonhjärta – först några kilometrar på väg igen råkade jag läsa om den märkligheten. Nå, den var säkert inlåst och otillgänglig, tröstar sig gumman, lite harmsen nog.
Fort gick veckan. Snart hade vi hittat den bästa restaurangen för oss – Pigi hette den om ni har vägarna förbi. Det bästa här var vid sidan om mycket sympatisk service och underbart god mat att portionerna var rimligt stora. Jag grips alltid av panik när restaurangmaten väller över alla bredder och höjder. På Pigi är stifadon lagom – och vi håller med den man som i Tripadvisor förklarade den vara den bästa han ätit någonsin.
Oj så jag nu breder ut mig, märker jag. Dags att lägga in den sista bilden – av en solnedgång. Det hör ju till att i södern vandra runt, gärna längs stranden och iaktta hur solen sakteligen försvinner bakom bergen eller i horisonten. Sen blir det mörkt, vilket i midsommartid känns lite annorlunda.
Kanske inte så konstigt att man är lite trött, så som vi vandrade och körde och struttade runt. Naturligt när man drar mot 70.
En sak är sig lik från alla södernresor jag gjort i mina dagar: jag är fullkomligt täckt av moskitbett. Och maken har inte ett enda!