”Vet du va, mommo”, inleder O, snart 5 år, ofta sina konversationer. ”Vet du va, Kyrkan”, vill jag nu själv skriva. Denna helg har jag ett tämligen kluvet förhållande till vår finlandssvenska jubilerande institution.
Vet du va, det gjorde ni bra, vill jag inleda med. Då tänker jag på kalaset för årets femåringar Esbo svenska församling ställde till med på lördagen. Varje jubilar fick ta med sig en gäst, både mommen och mofa pressade sig med – och välkomnades varmt.
Speciellt roligt var det att återse alla barnledarna O och jag fick kontakt med i Sång och lek-gruppen vi besökte varje vecka innan pandemin stoppade allting.
Allt var fint ordnat, aktiviteter, lite sång och presenter, ballonger, god makaronilåda, glass och illgrön saft! Popcorn fick man med sig hem också.
O var mycket belåten över upplägget. Och mommen drabbades åter av insikten att ”låten barnen komma till mig” nog är ett av kyrkans viktigaste slagord.
Kyrkans framtid har vad jag erfarit i medierna diskuterats på högsta biskopsnivå under Stiftets jubileumsdagar som i skrivande stund avslutas med storpampig festhögmässa.
Nu kommer vi till textens sorgsnare sida. Efter att – utan ersättning – ha skrivit en artikel i jubileumsboken som jag ser ”lanserats stort” på stiftsdagarna får jag konstatera att jag ignorerats totalt av beställarna.
En kopp kaffe och info om när bokreleasen inföll hade suttit bra. Det känns snopet att följa allt via FB. Och jo – jag försökte fråga redaktören om tidpunkten, men mitt mail fick inget svar.
Jag känner mig rent ut sagt ledsen och illa behandlad. Kanske får jag inhandla skriften med egna pengar också.
Nej vet du va, Kyrkan, är allt jag orkar skriva.