Examensdag. Stan är på förmiddagen helt tömd på folk. Jag vandrade fullkomligt solokvist omkring på Sinebrychoffs konstmuseum. Bara jag hade lockats av den nyöppnade Rokoko-utställningen. 4 museivakter och kassan ropade hej när jag gick.
Vad det led började de vita mössorna och rosorna synas i gatubilden. Nu startade rallyt med studentmottagningarna. Folk är på färd, tydligen är bekantskapskretsarna stora och jubilarerna många. Vi har en pytteliten släkt och det har alltid varit sparsmakat med studentmottagningar. Inget logistiskt problem för oss. Hjärteglad har man varit när en inbjudan droppat in. För nog ska livsfesterna firas, svängarna tas ut!
Maken återvände hem efter att ha dimitterat sin kull. Två trevliga vinflaskor hade han fått i gåva av de nybakade.
På studentdagen för 41 år sedan träffades faktiskt maken och jag. Det satt en gosse tvärsöver bordet på studentbalen på Brunnshuset. (Har jag säkert berättat förr). Han hade snälla gråblå ögon, så jag bjöd upp honom.
Efter lite kringelikrokar blev vi ett par. I dag har vi ett barnbarn med lika gråblå ögon – och ett med mina bruna.
Tiden går. När gubben avvek på lärarmiddag i kvällningen satte jag på en film jag påmindes om av FB-vänner som nostalgiserat över den på TV i veckan – Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant.
Den tycks ha gjorts 1999 – året då dottern firade sin studentexamen och jag var 44 år. Kan överhuvudtaget inte erinra mig hur det var att vara 44!
Samma film njöt jag av då som nu i alla fall. Dom har inga datorer och mobiler i filmen, det är sant. Hugh Grant slår på en kassaapparat med kvittorulle. Så tidens gång syns nog. De två stjärnorna har jag inte heller sett i något på ett tag.
Länge sen, olikt – men ändå lika. Bäst att ta en pralin till och inte fundera så mycket på vart de 16 åren försvann. Sista godbitarna från morsdagsboxen ryker nu.