Åren går

Examensdag. Stan är på förmiddagen helt tömd på folk. Jag vandrade fullkomligt solokvist omkring på Sinebrychoffs konstmuseum. Bara jag hade lockats av den nyöppnade Rokoko-utställningen. 4 museivakter och kassan ropade hej när jag gick.

Vad det led började de vita mössorna och rosorna synas i gatubilden. Nu startade rallyt med studentmottagningarna. Folk är på färd, tydligen är bekantskapskretsarna stora och jubilarerna många. Vi har en pytteliten släkt och det har alltid varit sparsmakat med studentmottagningar. Inget logistiskt problem för oss. Hjärteglad har man varit när en inbjudan droppat in. För nog ska livsfesterna firas, svängarna tas ut!

Maken återvände hem efter att ha dimitterat sin kull. Två trevliga vinflaskor hade han fått i gåva av de nybakade. 

På studentdagen för 41 år sedan träffades faktiskt maken och jag. Det satt en gosse tvärsöver bordet på studentbalen på Brunnshuset. (Har jag säkert berättat förr). Han hade snälla gråblå ögon, så jag bjöd upp honom. 

Efter lite kringelikrokar blev vi ett par. I dag har vi ett barnbarn med lika gråblå ögon – och ett med mina bruna. 

Tiden går. När gubben avvek på lärarmiddag i kvällningen satte jag på en film jag påmindes om av FB-vänner som nostalgiserat över den på TV i veckan – Notting Hill med Julia Roberts och Hugh Grant. 

Den tycks ha gjorts 1999 – året då dottern firade sin studentexamen och jag var 44 år. Kan överhuvudtaget inte erinra mig hur det var att vara 44! 

Samma film njöt jag av då som nu i alla fall. Dom har inga datorer och mobiler i filmen, det är sant. Hugh Grant slår på en kassaapparat med kvittorulle. Så tidens gång syns nog. De två stjärnorna har jag inte heller sett i något på ett tag. 

Länge sen, olikt – men ändå lika. Bäst att ta en pralin till och inte fundera så mycket på vart de 16 åren försvann. Sista godbitarna från morsdagsboxen ryker nu.

  

Annonser

Sommarfin och extravagant

Plustid på Timeconsaldot. Det var alltså möjligt att ta ledigt – torsdagsledigt- i morgon blir det en jobbdag till. Dottern och jag hade ärenden på stan. Det instundar några födelsedagar i familjen och systerdottern som avlagt examen skulle också få en hälsning. Vi plöjde av de planerade butikerna. Och så förirrade jag in mig på Indiska.

Vackra mönster, svallande fållar, sommarens glädje i ett läckert paket presenterades i affären. ”Det är min smala lycka att inget finns i min storlek”, skämtade jag både lättad och missnöjd. 

Fast denna gång såg modellerna genrösare ut. Jag dunsade in i provrummet med en drös sommarmode. Allt passade. Utom de plagg som måste bytas ut mot en mindre storlek. 

Jag trodde inte det var sant. Det blev storköp. Fast jag inte har råd egentligen. Men jag har inte råd att lämna plaggen i butiken heller, så sällan råkar jag ut för en sådan jackpot. Jag köper nämligen kläder ytterligt sporadiskt. Behöver inte ha samvetsbetänkligheter över det jag i min stillla sinne ändå betecknar som extravagans, lättsinne, slöseri. 

”Bra”, tyckte maken. Denna månad har vi haft mängder utgifter, nämligen, en stor räkning med anknytning till bilen, mediciner, läkarbesök, nya glasögon. Livets måsten. Att en (i relation rätt anspråkslös summa) lades ner på något som väckte glädje menade maken var positivt. 

Ja, jag köpte några smycken också, såna där tians granna sommarhalsband. Känner mig redo för värme och semester. Helt oplanerat. Sommarfin. 

Vi åt rykande kryddade tacos på underbara lunchrestaurang Eatos också. Med en Sol till. Släckte branden med svalkande glassportioner. 

Stan kryllade av folk, det var examen och skolavslutning i luften. Solen sken. 

Och det var lätt att glömma att finska folket drabbats av den förskräckligaste regeringen någonsin. Få försonliga drag i den skaran ministrar. Vore man inte garanterat vaken skulle man tro sig fångad i en maratonlång mardröm. 

Evinnerligt tacksam är jag över att ha ett jobb att ta kompledigt från och råd att fylla på sommargarderoben (köpa glasögon och lappa tänderna också förstås). Helt andra lagar råder nämligen i många medmänniskors liv. Om inte förr så i en en snar framtid. 

  

Punkrock och kanderade violer

Att hämta ”tuliaisia” från resor är en etablerad sed i vår familj – som i många andra. Ibland är det bökigt att hitta något smått och personligt – nog är ju traditionen på sätt och vis lite stollig. Baserar sig på nån sorts lag som bestämmer att också den som stannade hemma ska få del av resans roligheter.

När dottern kommer hem från sina Eurovisionsuppdrag är gåvorna åt hemfolket ofta verkliga höjdare vad påhittighet anbelangar, ibland reklamgrejor av olika slag – föremål man inte annars kommer över. 

I år vet jag inte hur jag skall nännas öppna den fina lilla asken med kanderade violer från Hofzuckerbäckerei Demel. Självaste kejsarinnan Sissi (huvudperson i min barndoms romantiska historiska dramer) lär ju dagligen ha beställt en låda till Hofburg, just från Demels. Wikipedia vet berätta att hon trots sin sötsaksböjelse hade ett midjemått på endast 51 cm.

Jag tror boxen ska tas fram  när jag tittar på filmen om Pertti Kurikan Nimipäivät ”Kovasikajuttu”, årets finska delegations visitkort. Maken kan tugga på sina Salamipraliner under tiden. Ett underbart spel på kontraster! Precis som den av många så oskäligt ringaktade Eurovisionstävlingen!

Lilla S hade fått en speciell present – en dirndl som hon genast skrudade sig i – det var dimission från förskolan i dag minsann. Även T:s avslutning instundar, makens studentdimission – och sen börjar nedräkningen  till min semester och återseendet med Medelhavets topasgrönblå vågor …

  

41-årsjubileum

Ett år sen studentklassen 1974 i Svenska flicklyceet, ”Bullan”, firade jämnt jubileum. Under det gångna året har vi ”Bullgummor” träffats flera gånger. Vi har ätit middagar, besökt Krematoriet i Helsingfors (en gummas arbetsplats) och nu senast i går guidats runt i kulturtrakten Tusby där en gumma bott i dryga 30 år nu.

Det blev Aino Sibelius för hela slanten – fin utställning i Träskända konstmuseum, besök i pyttelilla Ainola (där Ainos både tekniska och konstnärliga förmåga syns i varje knut) och sist middag på legendariska Krapihovi – även den bärande spår av den otroliga kvinnans talang – här gällande det kulinariska.

Ja, vi hann med ett besök på Lottamuseet också, det var tankeväckande det med. 

Planer på nya utfärder finns – på sätt och vis har vi ju med tanke på den snart stundande framtiden grundat en liten pensionärsförening. Varje kvinna har en vardag helt olik de andra klasskamraternas. Varje gång finns stort och smått att rapportera – nån har fått ett pris, nån har bidragit till att en staty upprests i främmande land, nån har gjort en resa, en annan är inte med denna gång ty ryggen opereras, några funderar över flyttning och uppröjning. 

Ingen träff är den andra lik ty kvinnornas liv vimlar – och det slog mig att man knappast i denna ålder mera skulle bli vän med en så här brokig skara kvinnor. Vi har ju grunden i den långa ungdomstiden i flicklyceet, den binder oss evigt samman – med den basen kan vi alla bjuda varann på våra blomstrande medelåldersjag! 

När krämporna kommer på allvar, när pensionsabstinensen slår till och livets takt tystnar kan vi säkert ha glädje av varann. Som bollplank, stödtrupp, guldkant. 

I går smakade Dessert-Charlotten och vi tassade alla ännu raskt omkring på egna ben. 

En dag att glädjas åt var det, en underbar liten resa! 

  

Det finns dagar

– när den 60-åriga kroppen bara inte vill kunna vrida sig ur sängen i ottan

– när minnena av magsjukan ännu sitter i varje muskel och som ett lätt äckel inför morgnmålet

– när man redan vid morgonmötet känner sig överkörd av tiden

– när också de vanligaste ikonerna på dataskärmen plötsligt tycks försvunna

– när man fruktar börjande demens då ingångarna till Mepco och Mimer och Arkiva och vad de heter tycks ogenomträngliga (jo, förvisso, vi har ganska utmanande arrangemang kring det mesta nuförtiden på jobbet)

– när det är nästan omöjligt att navigera sin fisksoppstallrik genom folkvimlet till trygg placering på lunchbordet

– när man inte orkar med mer FB-debatt kring och av Ebba Witt-Brattström  och Knausgård – mest för att man inte fattar ett snäpp av finesserna

-när det kort sagt märks att allt är på väg att stängas av, icke i bästa skick längre, på slutrakan, i utförsbacken

En sån dag hjälper en hel del minnet av att man dagen innan suttit i soffan tätt intill den likaledes krassliga 6-åriga förskolflickan. Som mitt i Mary Poppins greppar mig om armen och nöjt suckar till: ”Min mommo”. 

Sjukor

Flickornas övernattningsbesök tog en tråkig ände – mommo drabbades av magåkomman man lidit av i resten av familjen under veckan. Före det hann vi visserligen med allt vi planerat: besöka Zoloogiska museet, Sea Life och Botaniska trädgården. Läste och spelade och hade en bra weekend.

Natten mot måndagen var förskräcklig, jag drabbades i mitt sjuka tillstånd av oändliga mardrömmar, faktiskt samma mardröm natten igenom. En arkivaries variant: det var ett invecklat donationsavtal jag inte klarade av att sammanställa till bossens belåtenhet. Svettig och halvsoven grydde morgonen. Avtalet blev aldrig färdigt och jag somnade om – för resten av dagen. 

I morgon har vi avbrott i vattendistributionen här i huset. Nu har emellertid lilla S fått återfall på spysjukan – och vi bestämde hastigt att mommo förflyttar sig hem till henne i morgon där vi sjuklingar kan försöka kurera oss tillsammans. 

Det är verkligen bekvämt att bo nära varann – speciellt under den vecka mamma jobbar med Eurovisionen! 

  
På Zoloogiska museet lär man sig alltid nya saker: att identifiera fossiler är t.ex. inte så dumt!

Flygaredagen – nääää!

Kristi himmelsfärdsdag i dag, en skön helgdag inplacerad mitt i veckan – där den hör hemma. Och hufvudstadsdraken raljerar: vad ska du hitta på  ”flygaredagen” i år? En helt överlopps ledig dag? Inte kan du shoppa – Gud vare lovad för det i alla fall, tycker jag! 

Hu vale vad jag avskyr den skämtsamma benämningen ”Kristi flygare” ! Salig far använde sig alltid av uttrycket, inte vet jag egentligen vilken hans andliga ståndpunkt var. Jag tycker i allmänhet inte om att man skämtar med det som är heligt för någon – det må gälla vilken religion som helst!

Vi firade med att äntligen komma oss i väg till Domkyrkan på gudstjänst  – det har varit många hinder för det de senaste månaderna. Orgeln brusade som aldrig förr, den heliga stämingen dallrade mellan de uråldriga murarna. Vi träffade också en gammal vän från min tidigare församlingsgemenskap. Det blev en lång pratstund på kyrkbacken. 

Sen åkte vi till några trädgårdsbutiker – de håller helgöppet, pyntade fint på balkongen. Vi åt härlig middag på balkongen – första gången för i år! Ljuvliga tider!

Dotter ringde från Wien där Eurovisionsfolket håller på att organisera sig. 

En klar afton, ännu ska vi ta ett glas i köket och fundera lite över inköpslistan för weekenden. Fröknarna är i antågande och det gäller att göra upp en matsedel som är snabbfixad. 

Ty mest ska vi umgås, leka och spela och mysa. Inte stå vid spisen.

Förstås.

  

Nya koncept

I dag var första koordinationsmötet för gudstjänstmedhjälparna i Nya församlingen. Min förhoppning har ju varit att komma in så smått i nån sorts församlingsaktiviteter igen, på en mer praktisk nivå.

Alla 11 runt bordet presenterade sig blixtsnabbt. Jag har varit med i 10 år, jag i 20, jag ”sen början” – när det nu kan ha varit? Det var det viktigaste. Så skulle turerna för kyrkvärdar, textläsare och nattvardsassistenter fördelas. Det var inte gott att nappa åt sig en kyrkvärdstur i detta gytter av fastslagna rutiner, parbildningar, dolda agendor. 

Med prästens benägna hjälp gick jag inte tomhänt från mötet utan är inprickad på två söndagar i september. 

Att vara nya flickan i klassen är inte lättare vid 60 än när man är 7. Vi församlingsaktiva är i sanning på en gång kyrkans största resurs och värsta förbannelse. Tror ni inte att också jag drog till med att jag nog varit aktiv i hela 30 år – i andra sammanhang. Skäms gumma! 

Vad är nu det att skryta med – att man täpper till all förnyelse och står som en mur mot alla främmande förmågor? Istället för att börja med att nalkas den nya personen med ett ”vill du hänga med mig den och den söndagen så du ser hur vi gör här hos oss – det varierar ju lite i olika församlingar”? De flesta av oss är dåliga på att bjuda in och involvera. Inte undra på att det är tomt i kyrkbänkarna. 

Men jag ska inte ge upp. Jag var min mogna ålder till trots 10-20 år yngre än de flesta andra – visst vill de ju ha återväxt och unga krafter! 😇

Det blir säkert ok vad det lider, men inkörningsperioder är jobbiga. 

Det blir kort vecka med Kristi himmelsfärd och en klämdag på fredag. Sen får vi barnbarnen hit på några övernattningar – mor beger sig på kommentatorsuppdraget i Wien. 

Ska bli skoj, vi planerar inget utan improviserar, tror jag. Latar oss lite.

Corn flakes finns ren i skåpet, sen får vi se. 

Ett nytt frukostkoncept tyckte jag mig för övrigt också själv behöva – köpte youghurt, torkade frukter och nötter. Det måtte vara yogan som fått mig på hälsosammare tankebanor!

  

En helg för mångahanda

Intensiv helg är åter över. Såhär mot terminsslutet börjar det packa ihop sig en hel del aktiviteter just på weekenderna. Maken åkte med en skara kolleger till Tallinn och återvände fullpackad med – ni vet vad. Det blir snaps till sillen och cognac till kaffet på sommaren, så mycket kan jag avslöja.

Jag passade på att besöka Nationalteatern och belönades med en glimrande föreställning av Onkel Vanja. Även på andra hyllan såg man riktigt bra, dekoren var mäktig och Krista Kosonen trollband som Jelena, vid sidan om Emmi Parviainen som en magnifik Sonja. Jojo, visst var karlarollerna också väl besatta. Men! 

Under pausen passade jag på att beundra konsten  i foajén. Jag måste fotografera ett porträtt – det av Aku Korhonen. Det finns en liten bit family lore om Aku och mig, nämligen. Han var ju i min barndom en ofta skådad karaktär i de finska filmer som utgjorde lejonparten av tidens TV-underhållning. Varje gång han syntes i rutan erinrade sig salig mor att Aku, hon och den några månader gamla bloggaren delat tågkupé en gång. Aku hade sett förgrymmad ut – sannolikt befarande skrik och gråt hela hundra kilometrarna mellan Tavastehus och huvudstaden – resan tog rätt länge år 1954.

Men se, bloggaren överraskade med att sova trippen igenom och lättade mor belönades av att en brett leende Aku på tågstationen i Helsingfors konstaterade att hon hade en särdeles snäll liten unge. 

Kul att återse Aku – han var den första kändis jag konfronterats med – om än i sömnen. I dag minns väl knappt någon honom mer – men han var en sjudundrande bra skådis också. 

Nå i dag var det en sån där ”familjens körsångsevenemang krockar-söndag”. T och Stämsökarna sjöng i Domkyrkan i Esbo, mommo och Vox Femina i Villa Hagasund i Helsingfors. Det blev lite körande och åkande av och an – därtill hämtande av gammelfamo på sitt hem för åhörande av T:s uppträdande. Chauffören mofa är dagens hjälte. 

Fast nån sorts hjältinnor var väl dottern och jag också – det är ju morsdag. Som avslutning på dagen åts middag på restaurang Manala och där bjöds vi på varsitt glas gratis bubbel. En ros hade hämtats även åt mig från gudstjänsten där mammorna tilldelades sådana. 

Det har skrivits lite bittert i de sociala medierna om segregationen kvinnor emellan denna dag – linjedragningen mellan mödrar och barnlösa. Jag skulle alldeles väl kunna förlika mig med att morsdag och farsdag avskaffas. Jag minns emellertid hur moster efter mors död helt naturligt intog hennes plats i firandet – ja egentligen hade de redan båda firats jämsides en längre tid. 

Definitionen av en mor behöver inte vara rent biologisk – och ”moderskap” i vidare bemärkelse är jag sannerligen redo att högtidliggöra. 

  

Liv och lycka

I dag hade en vän på FB publicerat en artikel där en person som varit aktiv inom vården av döende gjorde upp en lista över det vanligaste folk ångrade på sin dödsbädd:

1. Att de levt sina liv utgående från andras förväntningar utan hänsyn till de egna drömmarna

2. Att de koncentrerat för mycket tid på sina jobb

3. Att de inte haft mod att uttrycka sina egentliga känslor

4. Att de inte hållit kontakten med sina vänner

5. Att de inte tillåtit sig att vara lyckliga – inte insett att lyckan är ett val

Här fanns rysligt mycket att tänka på. Jag har de senaste åren insett att mitt grundupplägg i livet är välsignat lyckligt. Frånsett  allt ledsamt som kan tillstöta kan jag denna kväll ledigt säga att jag just nu kunde dö fullkomligt tillfreds. Alla de ovannämnda fem punkterna är i ordning – ja allt har ju inte alltid varit enkelt när det begav sig, förstås. 

Men hittills har jag alltid brassat på med mina känslor och åsikter- inte har det gett mig framgång i livet, men jag har inget otalt med mig själv tack vare min impulsiva galna förmåga att bara säga till. 

Min karriär lade jag på is när mobbningen och illamåendet tog över, gamla vänner har kommit in i livet igen – nya besläktade själar dyker upp hela tiden. 

Och jag njuter av det vardagliga. Som ikväll då kära gubben är på resa (han gläds åt gemenskapen med egna goda vänner-kolleger). Jag har: röjt upp några mappar med räkningar och dokument som kan slängas (arkivarie är man också hemma), sett en komedi där Reese Witherspoon fick en att skratta gott åt sin tolkning av en mycket blond och mycket originell-smart jurist och njutit av En gåva i toner och några rejäla glas rött.

I morgon ska jag se Onkel Vanja på Nationalteatern, äta något smarrrigt på stan och sålunda bejaka några av mina preferenser. Saker jag blir lycklig av.

I dag gladdes jag åt att min tandläkarfirma  flyttat in i ett kulturhus på Sibeliusgatan – huset där kompositören själv bodde några perioder av sitt liv – som min tandhygienist Annina visste berätta – huset hade faktiskt gett namn åt hela gatan. Den vackra ingången med Hammershøi-stämning påminde mig om att utställningen med min favortitkonstnär snart tar slut här i stan – kanske sticker jag mig in på ett avskedsbesök i morgon. 

På söndag får jag sjunga konsert med körvännerna – och sen vankas morsdagsmiddag på restaurang, med dotterns familj. 

Nu sover nog alla läsare och jag har bara en droppe kvar i glaset – godnatt och sove vi alla gott!