Hosianna på Hosianna

Första advent är firad. Första ljuset är tänt och scouternas och kyrkans julkalendrars första luckor är öppnade.

Igår sjöngs det Hosianna. Jag har väl aldrig prickat in så många Hosiannor förr – det gav sig självt via församlingarnas på nätet strömmade gudstjänster. Det blev sång från Matteus församling och Johannes församling, Mariehamns församling och Esbo finska och svenska församlingar.

Och till sist blev det sång på riktigt på backen utanför Mataskärs kapell i hemförsamlingen. Barnkören sjöng som vanligt, pastor Brita läste om intåget i Jerusalem som vanligt och vi sjöng Hosianna som vanligt.

Med lite huttrande tår och rostiga röster (åtminstone jag), för det är ju väldigt länge sen det vankades allsång senast. Jag blev alldeles varm i hjärtat och fick ta fram näsduken igen – jag blir rörd väldigt ofta denna julsäsong.

Rörelsen kommer av glädjen över att vi kämpar på. Det är så otroligt roligt att ses på håll utanför kapellet och växla några ord. Det var så roligt att kunna ses några stycken vänner kring lillajulbordet häromkvällen. Det är upplyftande att i FB följa med hur pyntandet och förberedandet i hemmen satt igång i extra god tid i år.

Gruppen ”Sydämeeni joulun teen” med tusentals medlemmar är ett ypperligt exempel på hur man i de finska hemmen kämpar för ljuset, för julstämningen, för traditionernas överlevnad. I gruppen presenterar man sina pepparkakshus och ljusarrangemang, sina tomtehem och pyssliga små julhus. Sina juldukar, bonader och gardiner från mormors tid, sina änglaklockor och bästa mattips.

Men det finns också trådar för den som tappat julkänslan, ja hoppet i stort. Där ges man tröst, medhåll och får kanske lite perspektiv på situationen. Både det storartade och det sparsmakade får plats.

Jag har inte haft en aning om att den finska julen ser så här mångsidig ut. Och formbart är firandet: en dam som insett att julen kommer att firas ensam i år har inrett ett litet ”hygge-bo” (hon använde uttrycket ”hygge-pesä”) i sovrummet. Där ska hon kura under juldagarna – och är ingalunda trumpen i sin vrå!

Här hemma plockar jag fram lite i stöten. Julkort från Röda korset och frimärken har jag ren införskaffat. Dottern märkte att Anglikanska kyrkan förlagt sin julbasar till nätet i år – den vägen beställde jag en stor box Christmas Crackers.

Det är ju faktiskt 1.12 först i morgon. Hela långa julmånaden sträcker sig framför oss. Det mörknar på många sätt. Men nu fokuserar vi på ljuset – så påhittigt vi bara kan. Och gör bara det juliga som känns roligt och angeläget. För mig blir det bakandet av skärgårdslimporna – omistligt goda med smör, ost och skinka på. Resten köper jag färdigt! Det gagnar både mig och nästan!

Adventsstaken tillverkade barnbarnet T i slöjden, den ljusbärande ängeln, med familjenamnet Harald (från brittiska Herald) köpte maken i Stockholm för rätt länge sen och resten – ja mest Ikea, tror jag. Julen är här – i vidd och bredd.

Julens galenskaper

Jag gör ingen hemlighet av min barnsliga glädje kring adventstidens alla begivenheter. I min kalenderhög finns nu sex olika sorter, och nån till blir det kanske. Som med allt juligt ska det vara en hel del välgörenhet med i upplägget. Scouternas, Röda korsets och Hjärtförbundets kalendrar köper jag alla år, det har organisationerna i fråga sen länge räknat ut, så de kommer behändigt på posten.

Sen ska det vara en chokladkalender och gärna några smink- och krämkalendrar därtill. För att? För att jag älskar adventstidens morgnar. Glädjen över de små fina bilderna. Änglar, tomtar, lyktor, ljus – och helst barnet i krubban i lucka 24, såklart.

Mamma som var mycket påverkad av de rikssvenska damtidningarnas påfund tillverkade nån gång i början av 60-talet en julkalender där de 24 tändsticksaskarna varje dag skulle fyllas med små prylar. En åt syster och en åt mig. Det är väl den vägen jag fått mitt dille på julväntans små överraskningspresenter.

Det har dessutom blivit tradition att jag tilldelar varje familjemedlem, både de stora och de små en julkalender – enligt önskemål. Jag blev lite bortskämd av min mommo och följer traditionen …

Såhär valde den yngsta generationen kalendrar i år.

En annan galenskap jag har är julfilmer – här har Netflix gett mig draghjälp. Kultiverade filmvänner har säkert inte ens märkt denna genre som ploppar upp varje år i november ungefär. På min lista finns i år t.ex ”Christmas with a view”, ”Christmas Wonderland”, ”12 gifts for Christmas”, ”Broadcasting Christmas” och många fler. (Ja det finns ju också de klassigare produktionerna som ”Love Actually” och It´s a Wonderful Life, de hör till varje år.)

När du tittat på ett antal ”julfilmer” börjar granarna och glittret i de överdekorerade amerikanska julstäderna stå dig upp i halsen. Du vill inte se en jultröja till, inte höra en smörig jultrudelutt till, inte se nån hälla upp fler bägare eggnog eller dekorera ytterligare en Christmas cookie. Detta år är kvoten fylld – men i nästa år igen, heter det ju i julvisan!

Intrigen då? Ja den är sig lik i alla produktionerna: överarbetad trettioplussare med karriär i storstaden tvingas åka hem för att jula med familjen. Gamla hemstaden – vi rör oss i pittoresk småstadsmiljö – är uppyntad till tänderna, där väntar en varm stressfri tillvaro som plötsligt ter sig lockande i jämförelse med storstadens hets och hjärtlöshet. På hemorten finns naturligtvis en gammal pojk- eller flickvän från ungdomsåren kvar – och vips har alltihop packats ihop – julresan blir dörren till ett nygammalt, sannare och bättre liv.

Hem till jul, alltså. Nån kunde doktorera på berättandet i dessa filmer. Fast det finns inte så mycket variation att undersöka, kanske.

Nå annars har vi plockat fram vår nya konstgjorda julgran. Den glittrar väl inte så mycket som jag hoppades och är nog bra liten – men vi ska se vad vi kan göra när pyntlådan tas fram. Ingen astma och snuva detta år i alla fall.

Och lite Julradio har det ren blivit. Också min favorit har skallat i huset. Det finns nämligen en Christmas Carol som berör mig något så obeskrivligt, det är ”Once in Royal David´s City”. Första versen sjungs oftast av en ljus gossopran – helst från en av de stora brittiska katedralkörerna. Vers för vers byggs på med fler röster och stämmor och det hela utmynnar i ett makalöst jubel och fortissimo.

Men det är vid vers fyra jag alltid får plocka fram näsduken. Här beskrivs hur det lilla Jesusbarnet var oss likt på många sätt: ”For he is our childhood´s pattern, Day by Day like us he grew, He was little weak and helpless, tears and smiles like us he knew …”

Outsägligt fint är det. I år blir det inte julresa till London som så många år tidigare, inte blir det ens anglikansk julkonsert i Domkyrkan i Helsingfors. Men Christmas carols blir det, för Spotify är inte avstängd och julen är inte inhiberad!

En pigg och glad tjej på 66 år

I veckobladets spalt ”Bli min vän” inleddes en kontaktannons med orden ”jag är en pigg och glad tjej på 66 år från Skåne som söker brevvänner”. ”Tjejer” i olika åldrar förekom i spalterna – en livsnjutande tjej på 71, en lättsam tjej på 80 år.

Jag är 66, men känner mig varken pigg, glad, livsnjutande eller lättsam just nu. Och tjej – nja, det där med att åldersbestämma sig själv är knepigt. Man är den man är inuti, alla åldrar i en enda röra, sen är det krämporna och krafterna och spegelbilden som säger sitt om saken.

En mörk höst är det, i morgon ska vi pallra iväg oss på flera undersökningar, min 65-åriga kille och jag. Hoppas vi får rätsida på en av krämporna i alla fall.

Annars då? Ja annars börjar man nog känna av tristessen av att inte komma sig utanför den lilla coronacirkeln. En effekt har bristen på nya upplevelser och erfarenheter i alla fall: jag märker att jag nu är mycket mera uppmärksam på allt som erbjuder förströelse och nyheter i min omgivning. Aldrig har jag sett så många intressanta detaljer i Helsingfors arkitektur, eller i naturen här i närmiljön. Det som fattas en ersätter man med det som står till buds. Och väl så.

Mycket TV är det. Det ger också funderingar och leder till analyser av hur man själv är och har varit. En dokumentär om Ruth Bader Ginsburg gav mig t.ex. nya insikter. Som lärdom av sin mor hade Ruth fått att aldrig brusa upp och ilskna till – det leder till ingenting. Och att rådet är gott bevisar ju hennes storartade livsgärning.

I kväll såg vi avsnitt två av The Crown, i den nya säsongen huserar ju Margaret Thatcher – en ledare med helt andra livsmotton. I en av kvällens sista scener reciterade hon för drottningen dikten No Enemies av Charles Mackay där den centrala tanken är att den som inte ryter till eller säger ifrån inte får något gott gjort heller.

Hmm säger den 66-åriga tjejen som i sina dagar mera tenderat följa den senare linjen. Det är kanske dags att ändra livsfilosofi fast livets höst redan är kommen. För det är ju inte frågan om vilken av de citerade damerna jag beundrar.

Å andra sidan bör väl var och en agera utgående från sin livssituation och sina uppgifter. Gäller att ta en dag i sänder och försöka hålla ljusen brinnande. Ping Kyrkan förresten – jag älskar er ljuskampanj!

Mycket att fundera över i lilla coronabubblan. Men utanpå ser jag kanske lite ut som en pigg och glad tjej på 66. Åtminstone på foto med lite filter och retuschering!

Novent och andra events

Mitt julförberedelsetänk tycks ha fått ett namn ser jag, ”Novent”. Rikssvenska tidningar och språkspalter upplyser om denna benämning på nedräkningen till advent, detdär som också kallas ”starta julfirandet förkastligt tidigt”. Ett ”teleskopord till november och advent”, skriver Institutet för språk och folkminnen. Man konstaterar att namnet redan tagits i bruk som kollektionsnamn av varuhuskedjan Åhléns. Det är här för att stanna, tror man.

Novent låter bra, det är något stillsamt och lite smygande och lågmält över ordet, tycker jag. Förväntan, en hastig doft av glögg och pepparkaka, några takter av en julsång.

Och i år – kaskader av glittrande ljusgirlander, har jag noterat. Mörkret måste betvingas, och åtminstone Sököborna gör sitt bästa. Nja, Ekrems har inte riktigt kommit igång på allvar, men det ska bli. Det är välgörande med Novent, läser jag.

Andra events är på gång enligt ork och styrka. Vi betar av regionens utställningar och museer och försöker på så sätt pigga upp den mörka månaden. Vi äter lunch ute med tanke på både oss själva och näringslivet. Vi fyller våra dagar med det vi kan.

Ibland har man kontakt med yttervärlden – uppträdande på stora bokhandeln, inhopp i hufvudstadsdrakens frågesport, planering av några föredragstillfällen och skriverier.

Och som varje år inför fars dag tittar jag igenom mina gamla fotografier – den svartvita högen. På jakt efter nån bild att fira salig fars minne med. Jag tittar med nya ögon på bilderna, med försonliga ögon. En gång i tiden levde dom tillsammans, den 30-åriga pappan och hans små döttrar. Det hände mycket efter det, men på fars dag väljer jag att fokusera på ett minne återgivet av mor: att hennes unga man i tiden var en outtröttlig nattvaggare av sin obeskrivligt kolikplågade äldsta dotter.

En liten ljusglimt att glädja sig åt, det också!

Novent eller ej – det är bara tre veckor till advent! Och sen vänder vi snart mot sommarsäsongen igen!

Inget är som svartvita foton! Varje bild knäppt med eftertanke!

Högtider

November. En favoritmånad – för att den innebär närhet till adventstiden och för att den innehåller några av familjens festdagar.

Inledningen är också fin – allhelgonadagen är en festdag att värna om. Det var för den delen också roligt att höra att lillebror O firat halloweenkalas på sitt dagis. Prydd med kattöron.

Besöket på begravningsplatsen med storasystrarna var väldigt lyckat, om man kan uttrycka det så. S var ansvarig för prydandet med granris, T fick tända ljusen.

Vid varje grav gick vi igenom vad namnen på stenen står för, morfarsfar och morfarsmorfar och -mormor, mormorsfar och mormorsfarmor och -farfar, en skara onklar och mostrar, morfars båda gudmödrar … Och den unge mannen i sin hjältegrav som hade kunnat bli onkel i släkten om inte ödet velat annorlunda.

På den ena stenen har alla män namnet Anders som mellannamn, på den andra är det Oskar som gäller. Mariorna vilar på begravningsplatserna i Tavastehus och Lojo. I Tavastehus finns också moster Eva Ingeborg vars båda förnamn går i släkten.

I veckan firas det jämnt i familjen och snart har O sin födelsedag. Sen nalkas Katarinadagen 25.11 – där ett familjenamn till – och då inleds julsäsongen i vår familj – lite grann i alla fall – och med Oskars namnsdag 1.12 är vi ju ren inne i adventstiden.

Lite bokevenemang har jag ännu på kommande – framträdanden i samband med Svenska dagen och en god bit in i december.

Det känns bra att ha lite antecknat i almanackan. Till och med ett julkalas finns att vänta på – och om det så är utsett kanske Bullgummorna kan ses för en glöggträff. Om och ifall att.

Drömma duger!

Här vilar mofas gudmödrar Elsa och Helga tillsammans med gammelmoster Edit och hennes Edvard. Särskilt Elsa minns mofa med innerlig värme. Och mommen håller med. Helga och Edvard hann jag aldrig träffa, men Edit var en humoristisk och lite vild person!