Skolfarfar och företagsmormor

I morgonradion intervjuades häromdagen skolfarfar Sixten. En dag i veckan är han tillhanda i skolmiljön, agerar som han uttryckte det ”medfostrare i skolan”. ”Jag har ju ingen  större funktion”, sa Sixten anspråkslöst, ”jag är bara där för barnen”. Det är funktion som heter duga, och minsann fick inslaget också en massa positiva kommentarer på morgonradions Facebooksida. Många kände skolfarfar, eller nån annan av de 200 skolfar-/morföräldrarna i Svenskfinland – och alla älskade dem.

Barnen framförallt var stornöjda. ”De tar emot mig med applåder”, sa Sixten blygt, och berättade att han verkligen anförtros en massa berättelser och hemligheter – han har ju tystnadsplikt i likhet med lärarna. Denne man var ingen gnatig ”allt var bättre förr”-gubbe. Nej, enligt Sixten var barnen i dag kunnigare än någonsin – och underbart roliga att umgås med. Det var därför han valt jobbet – för lön fick han ju inte, bara mat – men som  bonus struktur i pensionärslivet, arbetskamrater, en känsla av att göra nytta.

Sådana medfostrare är guld värda, det förstår var och en. Jag har ibland funderat över om det vore något för mig den dag jag äntligen blir pensionär – och hoppeligen har hälsa och kraft. Jag har ju alltid gillat att fältarbeta bland barn i mitt yrkesliv, låta dem prata förtroligt och öppet – och naturligtvis vara värdig den visade tilliten. Jag minns en rolig fältvecka i Bergö lågstadium då jag fick många unga vänner och min världsbild vidgades en hel del.

I morgonradion nämnde journalisten – ja det är ju min egen dotter förresten – att det i dag också finns företags-far- och morföräldrar. Googlade upp ordet och stötte på en platsannons där man sökte en sådan till ett bygg- och inredningsföretag (i Sverige). Vad skulle denna person göra? Konkret baka bullar och koka kaffe, sköta om huset, blommorna och trädgården, hjälpa till vid olika evenemang. Värvet (som skulle skötas några dagar i veckan) kunde utgöra ”en spännande kontrast till ett avslappnat pensionärsliv”, som annonsen uttryckte det.

Servitris,  städerska och gårdskarl alltså, småsysslor för undantagsgubbar och – gummor? Knappast, för kvalifikationerna man sökte var: ”livserfarenhet från ett spännande liv, livsglädje, sinne för ordning och reda”. Sysslorna var alltså egentligen bara en uttrycksform för något mer: en närvaro, ett stöd, en trivselfaktor, en trygghet. Ja – denna person skulle förövrigt få ”lön enligt överenskommelse”.

Det här är spännande – inte därför att man till varje pris skall sätta gamylerna i verksamhet, utan för att det varslar om ett mjukare stråk i det hårda arbets-, och skollivet. Att nya värderingar är i luften. Att man söker kunskap och kompetens också i äldre förpackning. Jag tror jag applåderar lite – som farfar Sixtens skolelever!

Efter festen

Nästan hela mitt traditionsforskar-yrkesliv har jag studerat fester och funderat över deras uppbyggnad och struktur. Allt emellanåt har jag fått omsätta teorin i egen praktik och se på det hela inifrån. Som i går kväll då vi firade Folkkultursarkivets 75 år i Svenska litteratursällskapets egna hus vid Riddaregatan 5.

Det blev en fantastiskt lyckad fest – men varför? Ibland anstränger man ju sig som attan och firandet faller platt. Men i går skimrade kvällen från början till slut. Av någon fest-teknisk anledning – eller rena magin.

Nåväl – vi hade verkligen tänkt till i förväg: gästlistan var komplett och ett alldeles lagom antal 55 stycken anmälde ankomst. Det blev en perfekt mix med anställda från nu och fordomdags, med arkivets vänner och samarbetspartners från olika institutioner. Sorlet startade genast när skaran fick ett glas bubbel i hand och fortsatte hela kvällen.

Maten var gudomlig, närproducerad och delikat. Den och de tillhörande ekologiska vinerna presenterades vitsigt av medlemmar i den kunniga catering-staben. Allt fanns i rikt mått, inget tog slut – en lucullisk måltid!

Festtalen var många, personliga och hjärtliga – ett moln av gemyt och trivsel låg över festsalen. Ja salen var ju genomtänkt dekorerad och smyckad – förvandlad till oigenkännlighet, vorden ett glimrande festutrymme.

Mest tror jag den fina kvällen berodde på att alla verkligen lagt sig själv i blöt. Jag tänker på kollegan Anne som sammanställt en underbar och humoristisk festkantat för stråkar och kör, jag tänker på alla oss kolleger som framförde den och t.o.m. suttit hemma och trallat på de ibland invecklade tongångarna. Hur rolig den gemensamma ansträngningen var.

Jag tänker på talarna som funderat ut vackra, värmande ord och finurliga presenter. Det var fest när den är som bäst. En enande helande upplevelse som ger kraft för framtiden.

Skriver den lilla hjälpgumman som (lite fumligt, men med stor glädje)  agerade toastmaster – och aldrig har kramat så många personer förr i sitt liv – d.v.s. under samma kväll. Se, det var en fest att minnas!

Professorerna Bo Lönnqvist och Ann-Mari Häggman improviserar fram ett festtal.

En sorts författare

Till mitt lyckligt mångsidiga jobb som arkivarie-folklorist hör hela arbetsförloppet kring traditionstillvaratagandet (i enlighet med arbetsplatsens gamla slagord): ”att samla, bearbeta och publicera vittnesbörden om den finlandssvenska folkkulturen”. Det betyder att jag i slutändan också får och skall skriva böcker eller delta i annan rapportering av vårt arbete. Skrivarsidan av mitt arbete är så inbakad i det andra att jag aldrig tänker på mig själv som ”författare”. Däremot funderar jag ofta över bokutgivandets kretslopp i min egen tappning, välbekant efter många publikationsprocesser.  Det börjar med ett ofta mångårigt förberedelsearbete som aldrig tycks få nån ände. Så plötsligt ”säger det plopp” – jag blir alltid lika förvånad – och jag har lyckats framställa ett (preliminärt) manus. Som granskas och korvas om och rättas till men  på något sätt slutligen utkommer i tryck.

Sen kommer recensionsstadiet: mina mestadels populärt hållna böcker som ju är avsedda för en bred allmänhet uppmärksammas njuggt i dagspressen, men nagelfars kritiskt och mästrande av kolleger i facktidskrifter som väljer att blunda för den i klartext uttryckta anspråkslösa vetenskapliga ambitionen.

Sen följer bokmässornas kaotiska arena. I Göteborg hade jag en gång tre åhörare. När en av dem (mitt i ett resonemang) avlägsnade sig satt maken och hemförlagets chef kvar.

Så säljer böckerna något, men mycket snart går de för några euro på bokrean.

Men sen börjar det skrivnas verkliga liv – och det får man fokusera på för att inte ge upp plitandet helt och hållet. Här och där ser man sin skrift i en litteraturförteckning, många gånger får man kopiera delar av sina texter för journalister och arkivkunder, och bäst av allt – nu och då dyker det mirakulöst upp nån välsignad person med ett exemplar av ens alster i nypan och ber om en dedikation. Då känner man sig nästan som nån sorts författare – ett svindlande ögonblick.

Tur att man inte dög till chef!

Nästa vecka startar knoget på arkivet igen. Jag har effektivt lyckats koppla bort alla tankar på arbete. Får tänka efter en stund innan jag erinrar mig vad jag skall sätta igång med nästa vecka – eller visst, det är ju en bok om arkivhistoria, hoppeligen på slutrakan, ett barntraditionsinsamlingsprojekt, ett frågelistseminarium att organisera och en bok om finlandssvenska ordspråk som är på agendan till att börja med. Kan man tänka sig – jag tycker det skall bli riktigt roligt att sätta igång!

I dag dök också några jobbrelaterade mail upp – ukaser från förmannen som redan har bokat in möten för planering av verksamhet och ekonomi (för 2013!) och rörande allehanda vår avdelning ålagda promemorior och utredningar – vilka skall levereras till högre ort i invecklade tabellformat.

Det är sådana meddelanden som gör mig själaglad över att jag de (två) gånger jag sökt jobbet som arkivchef ansetts omyndig uppdraget. Och lycklig över att jag hade förstånd att hoppa av förmanskapet på lägre nivå för några år sedan. Det är nästan oförskämt skönt att nån annan har det yttersta ansvaret för rullandet av den (ofta meningslösa) byråkratin och organisationsplaneringen som likt ett mörkt moln svävar över all yrkesverksamhet i dag.

Jag slår upp ett paraply mot droppet från det molnet och ägnar mig med liv och lust åt det som egentligen kommer att betyda något i det långa loppet: att arkivmaterialet växer som resultat av spännande insamlingsprojekt, att kunder som anlitar arkivet är nöjda över servicen, att det publiceras ny kunskap om den finlandssvenska folkgruppen ur etnologisk-folkloristisk synvinkel.

Är man som chef hövding över Exceltabell-djungeln hinner man inte det. De vise hade nog rätt: jag är totalt olämplig för chefsjobb. Min hjärnverksamhet rullar i helt andra spår och inregistrerar andra saker. T.ex. gläder jag mig åt att som kommentar i min ordspråksbok få införa ett nytt omskruvat ordspråk jag nyligen hittade i den halsbrytande bloggen ”i pöll-johans huvud”. Ett inlägg här bar nämligen titeln ”Den enes död är den andres blogg” (givetvis travesterande ordspråksfavoriten ”den enes död är den andres bröd”). Här hade bloggaren Johan Lindroos fått ut en text av att stjärnan i den gamla TV-serien Matlock (min salig mors favorit faktiskt) avlidit. Just så vill jag se ordspråken leva – can´t wait att plocka fram manuset på måndag!