Det som döljs i snö kommer upp i tö

Ett ordspråk för denna morgon, kanske! När vyn från fönstret och vyn i FB är lika vit och snöhöljd. Visst varnade meteorologerna för detta väderkaos, men det känns ändå lite överrumplande.

Vi hann ju t.o.m. byta till sommardäck redan, det gör livet lite besvärligt.

Blir att stanna inne i dag. Situationen är densamma som under pandemins dagar – det finns ingen att beklaga sig för. Vi är alla insnöade här i vår omkrets. Spårvagnarna i centrum lär stå, meddelar maken från vardagsrummet. Ännu värre för dem som borde vara på väg nånstans.

Just som bilderna av sippor och krokusar började smyga sig in i de mediala flödena är allt igen dolt av ett tungt täcke snö.

Tidningsläsningen på morgonen erbjuder inte en stråle ljus den heller. Hela världen är upp och ner, små illmariga maktlystna män bollar ostört med planetens säkerhet, det är ammunition och vapenskrammel över högt och lågt.

Det är en regering i det egna landet som tycks sakna sans och vett, men här har vi tack och lov en fräsch opposition som helt lagligt och fritt tycker annorlunda och protesterar. Man skulle ju storkna annars!

Nej, nej, nej! Nu drar jag i tankarna annanstans! Den här tiden på året brukar dottern och jag göra ”mammornas morsdagsresa”. I år ska det bli Haapsalu, om bara några dagar. Kanske även den staden är helt dold i snö!

Sydligare breddgrader har det varit tidigare år, Dubrovnik i fjol och Paris året därförinnan t.ex. Då besöktes Monets trädgård i Giverny och det är platser av den typen som nu inger mig hopp och livsglädje.

I kontrast till vår nuvarande väderlek framträder dessa minnen i det närmaste som paradisiska.

Men FB-minnena visar att snökaos förekommit den 23.4 både nu och då, t.ex. 2016. Då kunde jag emellertid meddela att alltihop klarnat upp till kvällen och en promenad upp på det invidbelägna Kasaberget var möjlig.

Dessa vyer väntade där. Jag antar att den promenaden får vänta ett tag i år. Men bilder kan man plocka fram.

Och hoppas och drömma. Det töar nog, vad det lider.

Mommens råd

Ibland känns det som att jag är den mest overksamma pensionär man kan tänka sig. Jag gör ju knappt annat än gör quizar, går på utställningar och hivar i mig ett och annat wienerbröd.

I de sociala medierna tar jag del av hur många jämnåriga – och betydligt äldre – verkar ha en mera meningsfull vardag. Man drar kurser, är aktiv i föreningar, sjunger i körer, engagerar sig i politiken.

Man skriver artiklar och håller föredrag. Maken översätter läromedel och drog en heldagskurs för kolleger i helgen.

Folk är med i spelet och leken.

Inte jag. Men duger jag ändå?

Jag har ju i alla mina dagar varit usel på föreningsarbete, hur skulle det kunna bli annorlunda nu på ålderns höst? Jag har skrivit om allt jag känner jag behöver skriva om och har inget nytt att föreläsa om. Jag kan inte handarbeta och har ingen konkret hobby.

Så vad blir kvar?

Tid.

Tid för barnbarnen t.ex. Och där tror jag man kanske kan göra en insats genom att bara vara.

Maken och jag har tid att skjutsa när de unga ska nånstans. Och när man åker runt eller hänger med som barnvakt – åt den yngste – hinner man prata – och mest av allt lyssna. Ge sin fulla uppmärksamhet på ett sätt det är omöjligt att prestera när man är mitt i de aktiva åren.

Där kan kanske mommen skarva till lite, mommen som har tid.

Mitt i allt detta gamylliv har jag funderat över vad som kunde vara goda råd att ge åt yngre personer, såna där allmänna saker man snappat upp under livets gång.

Jag märker att jag i lika mån får rikta mina funderingar till mig själv – uppfostra mig, påminna mig om vad som borde gälla.

Nå vad har jag kommit till, vad är mommens guide i livet? Here goes:

1. När du kommer på en vänlig kommentar eller tanke om något eller nån, håll inte inne med den!

2. Får du en negativ eller elak kommentar i tankarna, tänk efter innan du reagerar!

3. Men attackeras nån vän till dig ska du inte hålla tyst med ditt försvar.

4. Följ din egen stjärna också om andra människor tycker den verkar blinka lite svagt.

5. Försök att göra livet lättare att leva för folk i din krets, inte tvärtom.

Levnadsråd, beprövade sådana som mommen själv får repetera varje dag.

Men inte predikar jag ju dessa påbud för barnbarnen, konkret. En regel finns det emellertid, av lite annat slag: är det nån bok du vill ha måste du få den!

Mommen och mofa betalar.

Det är sen gammalt i vår familj.

Dags att röja upp i köket, bädda och besöka frisörsalongen. I morgon är det onsdag och bastu. Besök i handelsträdgårdarna på torsdag och lunch med väninnan på fredag.

Det var den veckans program. Ja och en tupplur varje eftermiddag.

Ett nytt spel! Jag som älskar sällskapsspel får skatta mig lycklig över lika ivriga spelkamrater!

Trött

Hela påsken gick i flunsans tecken. Och just som jag tyckte mig komma lite på benen slog maginfluensan till. På den vägen är det några dagar nu. Jag har kommit via stadiet då Jaffa börjar smaka till milstolpen då en enkel hamburgare kan tänkas hållas inne.

Tunga nätter i marornas klor har det varit. I natt utbröt det krig i mina drömmar och tanken på att de stämningarna är verklighet för många i dag är fullkomligt outhärdlig.

Att det måste ställas till med sådan ofärd när världen och naturen i sig själv erbjuder så många oundvikliga utmaningar.

Utmanande är det att formulera sig märker jag också. Orden trillar hit och dit och låter sig inte fångas.

Men – det finns en värld utanför sjukkammaren, det påminde mig barnbarnet T om i morse. Hon kom turligt nog, efter utstånden magsjuka, iväg på skolresan till Sevilla. Och hemkommen kom det älskade barnet ihåg gamla mommo. Jag fick mig levererat ett präktigt text- och bildpaket på WhatsApp , en hel rundvandring i den stora katedralen i staden.

Länge har jag suttit och beskådat bilderna.

Du vackra, vackra, intressanta värld!

Man känner krafterna återkomma lite när man fördjupar sig i sådana fotografier …

En smått vissen påsk

Andra april skriver vi och helgerna är över. Hur mycket aprillande som timade igår orkade jag inte kolla, det verkar finnas väldigt lite att skratta åt i världen just nu. I dag tillstötte ännu ett nationellt våldsdåd av obegripligt slag.

Men i alla fall – nästan hela vår familj var sjuk – hela påsken. Äldsta barnbarnet T firade högtiden som hjälpledare på konfirmationsläger och vi hoppas inga bobbor dröjde sig kvar till hennes hemkomst på annandagen, snart timar nämligen språkresa.

Vi hade så trevliga planer, olika påskjippon i Västnyland och gemensam middag. Men det blev inte den minsta lilla kaffekopp tillsammans – dotterns familj drabbades av spysjukan och mommen tog över mofas dunderförkylning.

Ganska lama stämningar, alltså. Mofa som redan hunnit tillfriskna kunde turochlov ställa upp som kusk och hamburgarleverantör (på nåt vis är hamburgare bäst när man är krasslig och försiktigt ska komma in i ätandet igen).

Såhär utmattad har jag inte varit på länge. Det blev att sova och vila och lite matt titta på Ronja Rövardotter emellanåt.

Och ingen kyrka blev det – uff. Alla de fina ceremonierna i samband med påskens högtidsdagar fick deltas i via streamade och televiserade gudstjänster. Tack och lov för dem i alla fall! Ekenäs församling som ansvarade för långfredagen och påskdagen i TV hade verkligen ansträngt sig och bjöd på genomtänkta vackra tillställningar.

Det var tur att vi ”påskat” lite på förhand med pyntande och utfärder till trädgårdar och butiker prydda till påsk. Palmsöndagen kunde jag ännu bänka mig i domkyrkan – man får vara glad för det lilla!

Och nu regnar det och ser kyligare ut igen. Men minsann har både blåsippa, krokus och tussilago skymtat i vännernas FB-flöden.

Det sägs ju att det är fult att skryta med flotta dukningar och läckra rätter och stora glada familjer på de sociala medierna. Men – mig gladde sådana bilder faktiskt väldeliga i år! Det var skönt att se att påskfirandet är i kraft och traditionerna hedras. Att folk samlas och umgås!

Det var emellertid också en tröst att höra att andra sjuklingar fanns i vänkretsen.

Nu börjar jag känna lite liv i mig igen! I dag anlände ett brev från myndigheten Traficom, de påminde om att mitt körkort bör förnyas – det går att göra utan krumelurer FÖRE 70-årsdagen.

Jag tvivlar på att jag nånsin mer vågar sätta mig bakom ratten. Mitt bilkörande hörde ihop med fasta inlärda rutter till församlingsmöten och kyrkokörsövningar. Då var körkortet oumbärligt och till nytta båda för mig och många skjutsade vänner.

Men vem vet! Jag beställde ett nytt körkort i alla fall. Påhejad av maken som tycker jag ska utmana mig själv lite.

Vi får väl se!

Ösregn och grått. Och mommen är vissnad som palmbladet man fick hem från gudstjänsten på palmsöndagen. Men det ska väl ta sig!

Tidens gång

Häromdagen stannades jag av en dam under mitt besök på köpcentret Det stora äpplet – Iso Omena. ”Är du Ernst Lindholms äldre dotter”, ville hon veta.

Det är jag förvisst, fast det känns oändligt länge sen någon tilltalade mig i dotterrollen. Damen ifråga visade sig vara en av styvmors väninnor, det var visst på fars begravning vi sågs senast, drygt 20 år sedan.

”Du är dig helt lik”, tyckte hon, vilket ju kändes smickrande. ”Jag blir ju nog 70 i år”, upplyste jag och fick till svar – ”jag är 87, jag”.

Var nån välbevarad så var det hon! Chic är kanske ordet jag söker.

Men, men, just detta att jag plötsligt åkte tillbaka i barnarollen.

Det gör man ju ofta vid helgerna då traditionerna och minnena överfaller en.

Jag har mysiga minnen av barndomens påskfirande, t.ex., medan maken bär på helt annorlunda hågkomster.

Inte var det så mycket vi gjorde – ofta firade vi hos mommo och moster i Tavastehus. Det målades ägg och påskharen levererade en generöst tilltagen påse godis på påskmorgonen.

På påskmorgonen dansar solen sa mommo alltid, men någon vidare religiös stämning rådde inte. Ingen kyrkogång överhuvudtaget.

En påsk minns jag emellertid att jag satt med örat klistrat mot radion i flera timmar – Matteuspassionen radierades – med min sånglärarinna Marianne Segerstam i en av rollerna. Jag måtte ha varit 9, 10 år vid det laget och Marianne hade tipsat oss elever i Tolari folkskola om sitt medverkande.

Var det redan då Matteuspassionen blev stilla veckans bakgrundsmusik för mig?

Påsken med alla sina dramatiska kast har alltid varit en favorit för mig – fast långfredagen i sin 60-talstappning nog var ganska så – lång!

Det var sorgligt, men det gick bra! Det blev fest till slut!

Hemma hos maken rådde inga ljusa stämningar. Inte var man religiös, men stillsamt och dystert skulle det vara. Det tog några år innan jag lyckades skingra de mörka vibrationerna – ens i någon mån.

Och sen kom dotterns familj med sina påskhäxvandringar och roliga påskäggsjakter och genomtänkta påskmiddagar! Äldsta barnbarnet är hjälpis på församlingens påskkonfirmationsläger i år, kyrkan har kommit in i vårt firande på det viset också. Gamla mommen bygger som vanligt upp stilla veckan kring gudstjänsterna på palmsöndag, skärtorsdag, långfredag och påskdagen.

För att återgå till far Ernst det var tal om i början. Vad jag kan minnas firade han inte påsk med resten av familjen så ofta. Men en bra sak visade han mig: Vinterträdgården i Helsingfors. Den besökte vi ofta på söndagar, pappa, syster och jag medan mamma fixade söndagsmiddag.

Nuförtiden pryds växthusen med påskblommor varje år. Maken och jag ska ta en tur till trädgården i dag på väg till nästsista lektionen italienska för våren.

Sen blir det några veckor påsklov före sista lektionen då vi redan är en bit inne i april. Sommartid blir det enligt klockorna – och småningom också i naturen.

Men först – god stilla veckan – och fröjdefull påsk!

Påskharen har detta år inhandlat godis till sina barnbarn under resan till Stockholm. Tändsticksasken är med för att klargöra vilka pyttedekorativa små askar det är frågan om.

Det blir ny äppelblom varje år

En del av ett Astrid Lindgren-citat är rubriken, uppsnappat på Instagramsidan med författarens namn.

Den här tiden på året jagar man vårtecken och hopp om något annat än det grå slaskandet. Och dimmorna som ju dominerat vädret i våra knutar något osannolikt de senaste veckorna.

Men snart. Börjar det skymta först gult och sen blått och sen vitt vid dikesrenar och i skogsgläntor.

Och äppelblom blir det. Och sen börjar allt gå med racerfart, den skira grönskan är kortvarig. Nu måste man vara uppmärksam!

Bara tre lektioner italienska kvar denna vår. Och påsk i sikte, Gud vare lovad. Jag kunde inte hålla mig utan plockade fram pyntet redan på Marie bebådelsedag.

Vi har shoppat loss i narcissbutiken också, men ute på balkongen kan man inte vistas ännu nån längre tid.

Nå, vecka 12 har dragit igång! Det blir kanske några utfärder – Vinterträdgårdens påskupplägg och konstutställningen i Gumbostrand. Däremellan skjutsande av barnbarn, alltid intressant att få höra vad som är på gång med dem. Och kunna fokusera på dem enskilt under bilturerna.

Sen är det ju de årliga undersökningarna av ögon och tänder att boka och maken har sina labbprov. Uff.

Ett nytt läsprojekt har också dykt upp. Hufvudstadsdrakens prenumeranter erbjöds häromveckan en tre månader lång gratis digital prenumeration på Dagens nyheter. Läsningen till morgonkaffet har därmed förlängts ytterligare, tur man är dagledig.

I dag kunde man ta del av en recension av Ebba Witt-Brattströms nya bok om Moa och Harry Martinson. Märker efter en titt i mitt bokhäfte att det tycks vara 47 år sen jag läste Moa senast, jag har bokfört en rad av hennes böcker samma år som jag gifte mig, 1977.

Beställde alltså både biografin och några böcker av Moa Martinson därtill.

Först får det bli ”Kvinnor och äppelträd”.

Givetvis.

Nog blir det äppelblom, vad det lider!

Tack för julklappen!

I julklappssäcken ifjol fanns ett kuvert till mig, med rikt innehåll. Det var Stockholmskryssning med hela köret och det var musikalafton på Oscarsteatern: Änglagård.

I veckan nådde vi avresedagen. Det är fortfarande så att en båtresa i västerled över Ålands hav är en tur till en annan värld, tycker jag i alla fall. Svårt att sätta tummen på vad allt som är olikt, och besvärande är det inte, bara intressant.

Det är t.ex. ordvalen och stämningen i vad som sägs, på något sätt. Ofta tänker jag ”aj, jo det ordet finns ju i svenskan också, det ska jag börja använda”. Här är det gemensamma modersmålet samtidigt vardagsförenklat och salongsförfinat på ett spännande sätt.

Som den unga språksamma servitören på restaurang Grodan: ”smaklig spis”, flöjtade han och avslutade vårt besök med en vänlig hälsning: ”ta vara på er nu”!

En annan planet, lite!

Åh så de är inredda, dessa svenska gamla fina näringsställen!

I övrigt var det så mycket att ta in att man knappt hämtat sig ännu. Bara att få vandra genom ett soligt Stockholm, på torra snöfria gator! I lugn och ro upptäcka detaljer i arkitektur och miljö.

I Östermalmshallen har man efter renoveringen tagit fram en gammal fin detalj som länge varit övermålad: 30 ordspråk som kantar hela hallen!

Att klättra upp – jo det var ett antal trappor – på Oscarsteaterns andra balkong, med ytterplaggen i famnen som vore man i London, några i publiken med vinglas i handen – nja, det vet jag inte om egentligen var tillåtet.

Mäktig sång, genomarbetad produktion, både vemod och skratt – det var Änglagård. Och Helen Sjöholm och Tommy Körberg i levande livet – varje gång den sistnämnde tittade fram lyfte taket av publikens uppskattning.

Dom kan musikteater, svenskarna.

Och nästa dag blev det museibesök av högsta rang. Vi vågade oss på att dra till Nordiska museet för att se den nya storutställningen Nordbor man hört så mycket gott om. Jo, det var en viss trängsel som det varslats, men vi tillfälliga resenärer kan inte titta in när som helst.

Jag kan knappt beskriva utställningen, den måste ses. Jag hoppas vårt Nationalmuseum nu när det repareras passar på att göra något liknande – en sådan enorm presentation av liv och kultur under 500 år. Och det är ju några århundraden av vår historia också. Aldrig i mitt snart 70-åriga liv har jag upplevt något liknande på museum.

Ingen minimalistisk utställning, minsann!

Ja, sen var det hemfärd, nu med Viking Cinderella som just denna fredag åter inledde sin rutt mellan Stockholm och Helsingfors. Vänlig personal har ju alltid varit Vikings varumärke, liksom läcker mat. Och lite karaoke kan man åhöra och en drink i pianobaren …

Och när klockan blir 23.00, då måste man alltid bänka sig i nattklubben för att via det stora fönstret i aktern kunna iaktta hur fartyget anlöper Mariehamn. Det är tradition.

När de sista ljusen från hamnen slocknat är det dags att krypa till kojs.

Nästa morgon, efter en mäktig premiumfrukost vandrar vi ut i ett snögrått Helsingfors.

Fullpackade av upplevelser.

Tack för julklappen! Snart blir det vår i Helsingfors också!

I FB kunde man se en bild av fredagskvällens anlöp till Mariehamn! Lite skoj att tänka att vi var med på den resan.

Årgång 54

Vi fyller 70 i år, årgång 1954. Sen drar det mot 80, om man lever.

Ålder är så relativt. Jag vet inte riktigt om jag känner mig ålderstigen eller omogen. Vissa kändisar hör ju till samma ädla årgång. Magnus Uggla till exempel – han är sjövild livet ut tror jag. John Travolta skuttar väl runt i dansens virvlar till döddagar han.

Och Stina Ekblad – så samlad och klok med en glimt i ögat – åh henne beundrar jag. Tidlös är hon – liksom de två tidigare nämnda spolingarna.

Och jag? Ena dagen drar det i alla leder och muskler, åldern känns i kroppen. Andra dagen känner jag mig full i farten – men lika osäker och blyg som i unga dagar.

Det är svårt att ta in att några av klasskamraterna på italienskakursen är 40 år yngre än maken och jag. Har det nån betydelse, förresten? Nja, på det sättet att man nog känner att nya språk inte är så enkelt att lära sig mera – att glömskan tar över allt mer.

Huvudsaken är väl att man inte ger upp utan utmanar sig så länge det går.

I vår har jag varit pensionerad i fem år – kan det vara möjligt! Nåderikt är att man inte trillade av pinn genast när frihetens dagar randades utan hann göra mycket roligt när tidtabellerna försvann.

Det är nu eller aldrig – egentligen hela livet.

Det mest spännande när man är ledig är att man kan följa alla intressen och idéer som dyker upp. Att läsa hade jag inte mycket tid med under yrkesåren då också vissa fritidsintressen och engagemang fyllde de korta kvällarna.

Men nu! Allt nytt som lite verkar spännande beställer jag till lokalbiblioteket. Jag är lite manisk med detta för jag vill bidra till att författarna får bibliotekspengar. Jag försöker också ha råd att prenumerera på tidskrifter jag vet har det knapert.

Dra sina små strån till den kulturella stacken och samtidigt få lite vidare perspektiv. En klassisk kulturtant, nåjo.

Sen är det ju intressant att återläsa böcker man slukade i sin superkulturella ungdom, utan att antagligen förstå så mycket av det hela.

Inte alltid förstår jag så mycket mer nu i ”mogen” ålder.

Min idol Stina Ekblad framträdde i en SVT-intervju jag råkade få syn på. Där tog hon upp Strindberg som ett exempel på en författare med ett språk man allt emellanåt måste bada i för den egna uttrycksförmågans skull.

Strindberg. Jag har lite komplex med honom. När jag tilldelades ett pris av ett lärt kungligt sällskap i västerled – ja det var jämnt 10 år sen – placerades jag vid middagen med en trio Strindbergexperter.

Det var – svårt. Och helt löjligt så – för jag är ju expert på saker de berörda personerna inte har en aning om. Vi har alla våra egna specialområden.

Men det var lite knöligt en lång bit av middagskonversationen, det var det. För jag hade läst inte läst Strindberg sen min hysteriska slukarungdom 40 år tidigare.

Nå – nu har jag tid att ta igen mina försummelser! 1972 läste jag senast Hemsöborna ser jag i häftet där jag nedtecknat allt jag läst sedan ungdomen. Den är bra att börja med!

Hemsöborna anlände direkt till biblioteket i Esboviken, August är inte nån Bestseller-man dessa dagar, men den volym jag kom över ingår i Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk och innehåller en diger kommentardel. 2012 utkommen, så det är fräsch forskning.

Och Stina har rätt om språket. Det är magnifikt, naturligtvis.

Kanske blir det Röda rummet sen, eller Giftas.

Eller så påminns jag om nån annan nygammal författare som pockar på omläsning …

En tjej av årgång 1954!

På flykt från vardagens grå

Februari är min värsta månad, så är det bara. I år osedvanligt grå och hal och promenadovänlig. Ibland luras vi av en klar solig dag, men strax är dimma och snöyra tillbaka igen. Långt, långt till vår, känns det.

Jag har en sådan längtan efter grön mark, öppet hav och vitsippsdungar att det börjar kännas nästan fysiskt.

Och ensam är jag inte. Vi är en hel drös som söker tillflykt i konstmuseerna dessa dagar. Det grå hör ju inte bara ihop med årstiden utan med det politiska klimatet i en hel värld just nu.

Vi trängtar det sköna, det fängslande, det hoppingivande. Och många museer i huvudstadsregionen erbjuder små terapibubblor – tack och lov.

Det visas storartad konst på Sinebrychoff, Didrichsen, Gallen-Kallela, Ateneum … På det sistnämnda kommer en strålande impressionism-utställning snart att avlösas av en stor specialutställning om Eero Järnefelt som ju alltid lyser upp ens tillvaro.

På Villa Gyllenberg samlar den nya utställningen ”Schjerfbeck & mode – konst och dräkthistoria 1880-1950” så många hågade besökare att det tillstött folkvandring och trafikkaos på Granö där museet ligger.

Vi är många som vill fly nån annanstans nu. Och världens bästa uppfinning, Museikortet erbjuder resor till ett ytterst facilt pris. Hostar du upp 79 euro och utnyttjar ditt kort flitigt kostar det i slutändan knappt nånting att göra ett museibesök. 366 museer i landet täcks av kortet och du kan besöka dem så mycket du vill …

Nästan som en saga, när man t.ex. jämför med konsert- och teaterbiljetter …

Så i dag blir det konstmuseet i Järvenpää. Dom har en fin samling konst producerad av konstnärerna bosatta i Tusby.

Man får trösta sig med deras vårblommor. Ett tag till.

Venny Soldan-Brofeldt, tror jag. Tryckt på en necessär.

En livlig vecka

Mitt i februari är vi plötsligt! Tycker det är alldeles nyss O och jag bytte väggkalenderbladen – det var dagisstrejk då liksom också två dagar denna vecka.

Strejkerna är knappast slut för denna vår och det politiska läget känns låst och hopplöst. Det skulle väl vara billigare att förhandla än att halsstarrigt hålla fast vid dåliga beslut. Tycker vi enkla medborgare. Dyr envishet!

Nå, vi har haft trevliga dagar med O, men kan tänka mig att dagisstrejk inte är nån glad nyhet i många hushåll. Där mor- och farföräldrar befinner sig en tågresa bort och tågen inte går till exempel.

Förra veckoslutet tillbringade vi förresten i Tammerfors, UMK-tävlingen gick av stapeln i stora Nokia Arenan. T, S, mommen och mofa checkade in i ett närbeläget hotell, mamma refererade som vanligt för YLE och hade egen tidtabell.

15 000 platser i arenan, alla fyllda först för genrep och sen för final! Vi satt högt uppe och hade god utsikt över det hela. Lite höjdskräck har jag, men det är bara att bita ihop och koncentrera sig på showen.

Mycket tycks och formuleras ju varje år kring Eurovisionstävlingen och dess olika deluttagningar. Det finns dom som årligen ser sig tvungna att i olika sammanhang proklamera att de sannerligen inte följer med ett så undermåligt spektakel. Som om man skulle vara lite förmer på det sättet, liksom.

Nå, en folklorist är ju alltid öppen för allt – och följer intresserat med allt som engagerar folket.

Och det gör denna musiktävling! I arenan bänkade sig det mest livfulla folk man kan tänka sig, en hurrande, jublande publik som generöst gav varje programnummer sitt varma bifall.

Det kändes märkligt att minnas att det är fyra år sen maken och jag senast var i Tammerfors för UMK-final, då i ganska liten skala. Nån stor internationell final blev det inte detta år – för nu hade pandemin slagit till.

Tidsperspektiven snurrar lite här – tänk att det bara år fyra år sen den karusellen satte igång. Och att jag året innan, 2019, hade möjligheten att på plats i Tel Aviv uppleva något av stämningarna kring finalen – i egenskap av barnvakt för O, endast ett halvt år gammal.

Hur hela världen förändrats på några futtiga år! Jag förstår så väl att årets vinnare inte riktigt vet hur han ska göra med sitt deltagande.

Ändå är Eurovisionstävlingarna en ljusglimt, en sammanhållande stund i en kaotisk tid. I en galen värld blir beslut om vad som är det rätta svåra att fatta.

Nå, en liten ”loppukevennys”, mysig slutkläm, kan väl vara på sin plats: har ni märkt att tammerforsarna är ovanligt trevliga? Har reagerat på det vid tidigare besök och även i år på den proppade stressiga arenan märktes det. Lättsamma, hjälpsamma och glada funktionärer överallt!

Så moro, bara! Vi kommer tillbaka!

Är vi finnar ett surmulet och tillbakadraget folk? Inte Eurovisionsvännerna i alla fall!