”Vill du komma på kräftskiva”, frågade dottern i går. Familjen hade beslutat sneaka in en liten kräftfest innan vi stack iväg till forneldsbränningen på Svinösund vid Sommaröarna vi planerat delta i – som varje år.
Ja! svarade jag omedelbums, ty jag har aldrig ätit en enda kräfta eller deltagit i en enda kräftfest så 64 år gammal jag är.
Jag ser ju i FB-flödet att det är ett väldigt kräftätande såhär års. Det hör ju s.a.s till vår finlandssvenska kultur att snapsa och sjunga och sitta och krafsa med skaldjuren.
Men jag har aldrig inbjudits till ett enda kräftgille vilket är lika så bra då maken är fisk- och skaldjursallergiker. Också denna gång stannade han hemma – och gottade sig istället åt varm korv när vi allihop for vidare till forneldständandet senare på kvällen.
Men jag fick fira kräftskiva, med hattar och dekorationer och härlig västerbottenpaj och fisk och tilltugg. S som är den mest kräftentusiastiska av barnbarnen instruerade mig i hur jag skulle angripa de hårdskaliga läckerheterna.
Jag kämpade på. Och i detsamma kom jag ihåg min enda relation till kräftfester – jag kan väl ha varit 10 år och deltog inte själv i festligheterna, men vaknade mitt i natten till stimmet från köket på sommarnöjet i Bovik, Emsalö.
Och då fick jag den – kräftmackornas kräftmacka, en rostbrödsskiva proppad av kräftstjärtar. Mamma överlämnade den till mig – och först i går när jag ffg kom nära en riktig kräfta själv insåg jag att den mackan föregåtts av en god stunds kamp med hårda kräftskal och stickande klor och vassa bitar.
Den mackan – insåg jag sent omsider – var en kärleksgåva!
Och mitt i festen fylldes mina ögon av tårar.