Minnet av en kräftmacka

”Vill du komma på kräftskiva”, frågade dottern i går. Familjen hade beslutat sneaka in en liten kräftfest innan vi stack iväg till forneldsbränningen på Svinösund vid Sommaröarna vi planerat delta i – som varje år.

Ja! svarade jag omedelbums, ty jag har aldrig ätit en enda kräfta eller deltagit i en enda kräftfest så 64 år gammal jag är.

Jag ser ju i FB-flödet att det är ett väldigt kräftätande såhär års. Det hör ju s.a.s till vår finlandssvenska kultur att snapsa och sjunga och sitta och krafsa med skaldjuren.

Men jag har aldrig inbjudits till ett enda kräftgille vilket är lika så bra då maken är fisk- och skaldjursallergiker. Också denna gång stannade han hemma – och gottade sig istället åt varm korv när vi allihop for vidare till forneldständandet senare på kvällen.

Men jag fick fira kräftskiva, med hattar och dekorationer och härlig västerbottenpaj och fisk och tilltugg. S som är den mest kräftentusiastiska av barnbarnen instruerade mig i hur jag skulle angripa de hårdskaliga läckerheterna.

Jag kämpade på. Och i detsamma kom jag ihåg min enda relation till kräftfester – jag kan väl ha varit 10 år och deltog inte själv i festligheterna, men vaknade mitt i natten till stimmet från köket på sommarnöjet i Bovik, Emsalö.

Och då fick jag den – kräftmackornas kräftmacka, en rostbrödsskiva proppad av kräftstjärtar. Mamma överlämnade den till mig – och först i går när jag ffg kom nära en riktig kräfta själv insåg jag att den mackan föregåtts av en god stunds kamp med hårda kräftskal och stickande klor och vassa bitar.

Den mackan – insåg jag sent omsider – var en kärleksgåva!

Och mitt i festen fylldes mina ögon av tårar.

Före och efter

18.8 och det var ett drag av sommaravslutning i luften igår kväll på Wäfvars i Sarvsalö. Fast solen gassade så dant och det stimmades kring iskalla sommardrycker. Det var definitivt höst på Klobbens havsbad i eftermiddags. Inga simvakter på stranden mer, serveringen höll på att tömma lagren denna sista öppna weekend.

Nästa vecka firar vi forneldarnas natt och då brukar det gälla att ha jackan med sig i den mörknande kvällen.

Så ska det vara. Och allt höstligt och vardagligt sätter i gång. Som arbetet i gårdsstyrelsen för Sökögränden 16. Där blev maken invald vid förra bolagsstämman och en ny ordförande, uppenbart driftig och ung, utsågs.

Det är nu rubrikens ”före och efter” kommer in. Mitt i sommaren beställde nämligen denna nya friskt sopande kraft fällning av några rönnar på gården. En eftermiddag var de bara försvunna.

Det blev tumult i huset. Vårt i sig enkla höghus omges nämligen av ganska speciella planteringar som för tiotals år sedan beställdes av husbolaget. Rönnarna hörde nu inte till de finesserna, men de täckte fint in det tråkiga huset där soptunnorna står.

De nya styrelsemedlemmarna ställdes till svars och bland annat fick maken i postlådan dessa två konterfej föreställande situationen före och efter nidingsdådet. I det medföljande brevet krävdes att den skyldige skulle förklara sig och bestraffas.

Och det var nu situationen kärvade till sig. Det visade sig nämligen att den nya ”ledaren” under sin ännu korta verksamhetsperiod enväldigt planerat – och även delvis genomfört – allehanda ”reformer” – utan inhämtande av de andra styrelsemedlemmarnas åsikter. Dessutom meddelade han att det inte var hans avsikt att ge det han hånfullt benämnde ”gårdsparlamentet”, husets invånare, talan i något som helst ärende.

Vi har alltså drabbats av en liten Trump i vår krets och maken är plötsligt vorden talesman för den demokratiska falangen. Snart ska rörsanering planeras – men före det bör beslutsfattarna inse sin egentliga uppgift och sitt uppdrag.

De där rönnarna har nämligen inte bara visat sig vara symboliska utan också toppen av ett isberg … så det verkar bli en turbulent höst här i gränden ….

På måndag håller styrelsen möte – men före det ska vi ta en lugn söndag. Än kan man äta ute på balkongen många veckor, men suget efter lite mindre somriga rätter har satt in.

Fast hallon med mascarpone – det ger vi upp först när inte ett endaste färskt hallon finns till salu i hela stan!

Sköra livet

I veckan fick jag åter bud om livets (eventuellt mycket snara) ändlighet och det fullkomligt meningslösa i att räkna dagar och minuter till det ena eller det andra. En f.d. kollega hade drabbats av en massiv sjukdomsattack. Den ivrigt efterlängtade pensionstiden blev inte lång.

Det känns alltid obegripligt att man inte ska få chansen att skvallra med nån gammal vän mer i detta livet. Hoppet om återseende i en glädjens himmel är svårt att greppa.

Vi borde, som skriften högtidligt råder, betänka att våra dagar är få och undfå visa hjärtan. Men här går man och kalkylerar som kunde man på något sätt påverka livets omfång. Jag fick mig en tankeställare – igen en gång.

Lärdomen är att leva i nuet och försöka ta ut det goda också i ett livsavsnitt som inte direkt känns glimrande.

Ta vara på den tid man har, som det heter i schlagern. Klyschorna duggar tätt på tal om de yttersta realiteterna.

En gång finns bara minnen kvar, fortsätter slagdängan. Jag plockade fram den afrikanska gaffeln på bilden nedan, den fick jag i present av M från en traditionsinsamlings-undervisningsresa.

På återseende, M!

Lösen, chattar och nya konster

Puh. Detta blogginlägg blir ett experiment, första gången jag skriver på nya datorn. Den som jag köpt inför pensioneringen. Den som jag ska förlita mig på framledes.

Så vi ska se vad det blir. Alltid tröttsamt med nya apparater.

Det var tröttande att börja jobba också efter fem veckors semester. Jag körde igång med kundjour på eftermiddagen. Lösen till datorn kom jag ihåg och detaljer som att kolla jourmailen. Men först i tjänstgöringens sista timme kom jag ihåg att vi ska logga in i det nationella digitala biblioteket Finnas chattfunktion också nuförtiden. Så sorry, om nån var hågad att ställa en fråga den vägen.

Det var livligt i jouren. En kund ville ha fram allt Tove Jansson-material vi har – det hade tur och lov kollegerna förberett. Tillstånd och rättigheter är inte att slarva med i dagens arkivvärld och allt material har sina regler. En kund ville ha foton från Karlebytrakten och den tredje ställde intrikata frågor om digitaliseringssituationen gällande våra vissamlingar.

Arkivarbetet är sig inte längre likt och jag känner en stor matthet. Känns att jag fått göra allt roligt i mitt jobb redan och att det nu bara finns besvärliga och tråkiga uppgifter på agendan.

Om jag räknat rätt har jag dryga tjugotalet sitsar i jouren kvar.

Jag går nog och lägger mig tidigt ikväll. Kombinationen matarbuss-metro har fördubblat min arbetsresetid.

Dags att dra sig tillbaka av många skäl, alltså.

Nu ska jag försöka lägga in en bild och se om detta går att publicera. Åker allt ut i det digitala världsalltets onåbara knutar får det vara för i kväll. Nytt försök en annan dag. Fingers crossed!!! Här nedan borde jag guppa i Adriatiska havet – om det hela fungerar, alltså.

 

Hyttens svalka

Semesterns sista resa blev ett hastigt besök i Stockholm. Båtarna ligger inte i hamn så värst många timmar nuförtiden så det fick bara bli ett museibesök – Lars Lerins magiska akvarellutställning på Liljevalchs. Men den tog vi istället en rejäl titt på.

Att kryssa med Viking är lite fest, tycker vi! Andra föredrar Silja Line – men vi har alltid varit Viking-vänner. Länge var Stockholmskryssningarna de enda utlandsresor vi hade råd med efter idogt sparande – under en period var mamma och moster också med.

Nånting fint är det över upplägget – det lilla extra, stänket av lyx – och trivsel – både med svenskan överallt och personalens vänliga och glada attityd. Nu var det familjeresornas säsong – fullt i bollhavet och långa köer till att ge Ville Viking en kram. Att följa med barnens dans och lek gör en alltid på gott humör. Energin, lättheten att brista i skratt, ivern att vara med. En av barens nya mocktails ”Fruit Bomb” kändes lämplig att inta i detta sammanhang.

Riktigt god mat får man ju också, det lite speciella. Kvällens höjdpunkt är det långsamma intagandet av tre rätter. Det enda som fastnade på bild var dessertostbrickan, den var ljuvlig till de sista dropparna ur fina vinflaskan.

Det var ju innerligt hett i Stockholm också, men ändå blev det 11 km vandrat. Maken hittar alltid mängder av böcker och så hade vi beställning på svenska skolkalendrar åt barnbarnen. Lunch på Tures i Sturegallerian fick det bli – köttbullar för maken och lax med hovmästarsås för mig.

På hemvägen tar båten in i Mariehamn redan kring 23.00-snåret. Jag älskar att sitta vid nattklubbens bakfönster och titta på in- och utkörseln, bilar, cyklar, tyngre trafik. Staden är tyst, men i hamnen är det lite ruljans. Någonstans före eller efter oss genomför Silja Line samma procedur, det är mäktigt med de stora tysta båtarna som möts i natten. När vi passerat Kobba Klintar har stadens ljus redan försvunnit och vi drar ut på öppna havet.

En sista Gin Tonic, också den extra vacker och lyxad – och det var dags att dra sig tillbaka till hyttens svalka. Inte minst luftkonditioneringen var en uppskattad detalj denna gång. Och alldeles vindstilla var det också, tur och lov.

Några lata dagar kvar – och sen ska vi se vad som ska åtgärdas på jobbet. Nu känns det som vi rest och upplevt tillräckligt, lite vardag och knog kan passa bra som omväxling!