Jul från åskådarplats

Det blåste kallt på Tomastorget i dag. Inte mycket folk ute en måndag i tidigaste advent. Men karusellen snurrade och glöggen värmde.

Varje dag försöker vi nu hitta på någon förströelse så man kommer ut lite från hotellet – i dag var det dessutom städdag. Jag har en lista att beta av, olika museer och basarer och så Borgå och Fiskars förstås. Insupa lite julstämning varje dag, det är målet.

I FB-julgruppen framom andra, Sydämeeni joulun teen har förberedelserna hållit på i veckor redan. I varje finskt kök (ja, det gäller ju de julentusiastiska gruppmedlemmarnas bostäder) hänger sedan länge både julgardiner och adventsstjärna, i många hem står julgranen klädd i pyntat vardagsrum och frysen är fylld med lådrätter och tårtor och småbröd av alla de slag. Man är i sanning väl förberedd! Ja, julklapparna är också köpta och packade och klara.

Min julperiod i hotellexilen får nog jämfört med detta stök karaktären av ”jul från åskådarplats”. Vore jag hemma nu skulle det vara dags att baka skärgårdslimporna och skriva inköpslistor. Pynta balkongen och småningom hänga fram prydnader lite här och där. Här på hotellet måste det bli mer sparsmakat, både pynt och mat.

Men är det nu så illa med en annorlunda jul? Jag längtar hem till de egna arrangemangen, men just nu finns det ju inte ens ett kök i hemmet på Sökögränden.

Det gäller att koncentrera sig på känslan och stämningen, inte görandet. I dessa tider har många, även jag, blivit väldigt känsliga för minnen och hågkomster och traditioner – ja man har också börjat erfara en otrolig glädje över att någonting överhuvudtaget ter sig ”vanligt”.

Som adventsgudstjänsten igår i Domkyrkan. Det var som vanligt, men samtidigt var det mycket mer än det vanliga. Aldrig har adventspsalmerna klingat så rakt in i hjärtat, aldrig har barnkörens klara röster gjort mig så tårögd, aldrig har textens ord berört på samma sätt.

När Bered en väg för Herran dånade i gång hulkade jag väldeliga bakom det välsignade munskyddet. När vi nått Hosianna hade jag samlat mig något – för jag ville ju sjunga med! En obeskrivlig känsla av att något är sig likt, att något består fast allt i världen bara gungar.

En sak tummar jag dock inte på var jag än befinner mig : julkalendrarna! Jag har som vanligt en hel hög och därtill dotterns kalenderbok ”Hemligheten i Helmersbruk”. Sen drar ju TV-kalendrarna igång också om någon dag.

Scouterna, Kyrkan, Röda korset, Hjärtförbundet … varje år!

Har som vanligt inhandlat julkalendendrar till hela familjen – enligt önskemål, det är mommos fröjd och privilegium att få göra det! Och en kalender till mig själv också – som tillägg till de på bilden ovan. I år blev det en mastig sak, som synes – knappt mommen syns bakom asken!

Så fröjdens och glädjens – en riktigt fin adventstid önskar jag läsarna!

Läsa brev

Livet i hotellexilen masar sig fram. Vissa rutiner har börjat strukturera veckan. Bastu på onsdag, t.ex., det ska vi fortsätta med när vi kommer hem, vi har insett att bastu är underbart!

Jag minns att jag som barn avskydde lördagsbastun i höghuset i Norra Haga. Dit skulle hela familjen gå, det var lika säkert som att man åt blodpalt på lördag. Palten köptes av far i Saluhallen på hemvägen från en kortare arbetsdag. Den dagen slapp mor hitta på mat till lunchen, och den stekta palten var ganska god med en kall smörklick till.

Man hinner fundera mycket på det förgångna när det inte finns så mycket praktiskt att göra. Släktforskningsarbetet har jag inte kommit i gång med, fast så var planerat. Däremot plockade jag en dag fram en bunt brev jag slängt med i packningen, brev jag länge tänkt ta en närmare titt på.

Det visade sig vara brev av två slag – en bunt skrivna till mormor Hilda av hennes syster Anna. Den ena bosatt i Tavastehus, den andra kvar i den västnyländska hembygden. Avståndet var ju inte hisnande, men sjukdomar och andra omständigheter gjorde att de lika väl hade kunnat vara åtskilda av stora oceaner. Men brev kunde man skriva och det gjorde man. Med ett 30 pennis frimärke i hörnet anlände nyheter som – ja som ett brev på posten! Det fungerade på den tiden.

Annas och Hildas brevväxling är inte så intressant för mig som bara känner till enstaka personer som berörs i texten. Annat är det med de brev mamma skrev till sin mor och syster under våra sommarvistelser i olika hyrda stugor på 1960-talet.

Telefon hade man bara tillfällig tillgång till, så det blev att skriva brev. Många brev – och i samma kuvert lades ofta lilla Carolas meddelanden med också. Och i dessa texter öppnar sig min barndoms sommarvärldar rika och minnesfyllda.

Det är alla människorna vi mötte, det är jag själv och min syster beskrivna av mor i detalj – vår älskade mommo och moster ville ju veta allt och höra alla nyheter.

Någon idyll var dessa vistelser inte för kära mor, det uppfattar jag nu. Isolerad – ibland i pyttesmå kyffen – skulle hon sköta vardagen – far kom ut bara på helgerna. Det skulle hyras sommarnöje på den tiden om man inte ägde stuga, inser jag. Att bli kvar i stan var otänkbart, man skulle vistas på landet när det var sommar.

Vi barn fick genast kompisar och höll inte mor sällskap många minuter. För oss var somrarna paradisiska, vilda och laglösa. Mor skrev av sig sin frustration och leda och trötthet. Man kan också ana ledtrådar som pekar fram emot det som komma skulle – konflikter och skilsmässa.

Ett titthål in i en förgången tid är brevsamlingen – eller två gluggar – mors och min.

När jag kommer hem ska jag plocka fram svarsbreven som moster skrev, jag är säker på att också de finns i mina lådor.

Läsa brev, det är lite riskabelt. Det är inte säkert att allt är soligt och glatt. Ibland förvånas man, ibland bekläms man, ibland blir man nästan lite arg.

Men mest är det intressant och framför allt önskar man att man än en gång kunde möta brevskrivarna ansikte mot ansikte, fråga och diskutera och få reda på fler sammanhang och orsaker till att att allt blev som det blev.

Och visst värmer det en stund att läsa mor beskriva Carola som skriver och ritar så entusiastiskt att sommarnöjets alla pennor hela tiden tar slut … Och som fick Barnens Bibel till födelsedagspresent och läste den från pärm till pärm på raken en regnig julidag i en liten bastukammare i Sibbo.

Landa i mig själv

En vecka har vi nu bott i rörsaneringsexilen. Läget i Sökö-hemmet har inspekterats, arbetena är definitivt på gång. Det är svårt att föreställa sig att något snyggt och fint ska uppstå ur rörorna. Det kan ta tid vad alla detaljer angår – leveranssvårigheter råder för vissa köksapparater. Men en vacker dag.

En vacker dag ska jag väl lyckas landa i nån form av mig själv också.

Allt är bra, boendet är ypperligt, sängarna bekväma och frukosten god. Men i övrigt svävar allt lite omkring för en pensionär. Pandemitiderna gjorde att små försök till aktiviteter kneps av och just nu har man inte kraft att ta i något nytt. Så jag läser mycket och ser på Netflix. Och vi försöker vandra möjligast många steg varje dag.

I går deltog vi första gången på länge i gudstjänst och kyrkkaffe i nästan vanlig ordning. Det var otroligt fint att träffa lite folk. Och på eftermiddagen kom familjen till hotellet för att inta farsdagsbrunch. Det är nog i mommorolllen jag känner att jag är mest mig själv just nu. I lek och skoj med barnbarnen.

Nå, i dag blir det lunch med väninnan och några evenemang finns ju i sikte. När december kommer med sina julkonserter och julkalendrar blir det lättare att räkna ner.

En fin present fick mofa till farsdag – familjen tyckte det är lite ynkligt att vi inte kan räkna ner med en advenstsljusstake med levande ljus i år. Så det får bli en ljusstake med batteridrivna ljus denna adventstid – och visst är den fin! När alla fyra ljus kan knäppas på står de sista veckorna i exilen för dörren.

Och mommen är klar för landning i vanlig vardag och sitt ordinära jag.

Tillfällig tillvaro

Efter dagar av röjande, packande och plastande är vi då förflyttade till exilhotellet i Mattby. Tjugo kassar och väskor packade med kläder, böcker, datorer och diverse köksattiraljer är nu uppackade – och de fyllde faktiskt inte många skåp och hyllor i hotelltvåans generösa utrymmesplanering.

Det är mycket tyst i huset, men vid frukosten såg man att det nog bor annat folk här också – både hotellgäster och rörsaneringsexilfolk som vi själva – t.ex. våra grannar från Sökögränden.

Hotellfrukost i två månader kan vara farligt för blodtryck och kolesterol, så jag bestämde genast att det blir croissanter bara på helgerna och på vardagarna all frukt jag kan hitta i utbudet samt ägg och fullkornsbröd.

Att inte städa själv på så länge är en underlighet – och en ännu större underlighet blir det väl att börja städa igen efter exilen.

Vi hade dottern och äldsta barnbarnet T som flytthjälp, två raska rådiga kvinnor. Mellanbarnbarnet S kom på husesyn och flyttkaffe efter sitt bågskytte och hela familjen ska äta hotellrestaurangens farsdagsbrunch inkommande söndag.

Lite åldrig och originell kände jag mig nog igår, speciellt vid uppackningen. Jag har ju tänkt igenom våra behov rätt noga under planeringen av flytten och stuckit med en hel del saker som kan te sig lite ”egna”.

När dottern packade upp min stentunga rullväska innehållande exilbiblioteket brast hon i gapskratt. En, två, fem – nej 12 Barbara Pym böcker! Ja – dem måste jag ha nära, som en filt av igenkännande och vanlighet.

Och mest höjda ögonbryn – i all vänlighet – väckte kanske allt krafset som nu ställts upp i det som är mommens lilla vrå vid köksbordet – makens stora dator med alla tillbehör tar upp det som egentligen är lägenhetens arbetsbord.

Min vrå rymmer allt jag behöver – en almanacka att kruxa av de 67 exildagarna i, en kortpacke, min dagbok, några andaktsböcker, alla minnespinnar för säkerhets skull. Och sen Bibeln – som är proppfylld av små helgonkort och lappar med fina citat och – noterade T förvånat – ett kuvert med dödsannonser.

Mommo har du känt alla de här människorna, undrade T, förvånad över denna del av packningen. Jo – såklart, det kuvertet är viktigt – om än en lite udda sak att packa med sig.

Titta här är ju Min påskbok som du gav mig för många år sen T! Den fanns också instucken mellan bibelbladen. ”Jag tycks ha ritat ett regnbågspåskägg på pärmen”, skrattade T, uppenbart nöjd över fyndet.

Mommo är allt lite fjollig med sina packningar. – Varför finns här en liten IKEA-blyertspenna t.ex.? Ja den behöver mommen för att kruxa i Bibeln vart det hunnits i kvällsläsningen …

Det lilla kaoset är genomtänkt på sitt vis. Planerat av en pensionär som måste få med sig något av vardagen och sin historia, för att skapa en ny tillfällig vardag.

Sen har jag ju packat en mapp med släktforskningspapper och en bunt gamla släktbrev att läsa igenom också. Och en låda julpynt att plocka fram då exiltiden ungefär är halvvägs.

I dag skiner solen. Det måste bli en promenad, och så ska maken besöka svärmor på rehabiliteringsavdelningen. I morgon blir det umgänge med barnbarnen. Och korvpotatislåda ska jag fixa ikväll. Man är sugen på husmanskost nu efter alla ”tömma kylen-veckor”.

Om några dagar ska vi väl ha bott in oss någorlunda. Och adventstiden brukar ju alltid rusa fram.

Omsider blir det fest i Kapernaum när allt ska plockas fram bakom plastskynkena! Men då har vi redan nått tjugondag Knut!

Kör långsamt

”Kör långsamt, herr chaufför jag ber, ty detta är minnenas kvarter …”. Den Family Four låten kom jag att tänka på under makens och min senaste tur till gamla hembygden i norra Helsingfors.

Södra Haga, Norra Haga, Gamlas – så många minnenas kvarter. Kyrkor där dop och vigslar och körkonserter gått av stapeln, köpcentrum med mysiga kaféer, frisörsalongen jag frekventerade i tiotals år, parker där generationer har lekt, det egna höghuset med sin fina gård, den stora eken …

Kör långsamt, vad står på – hela köpcentret tycks snart vara rivet! Kör långsamt, hur ser det ut med mögeldrabbade vigselkyrkan? Kör långsamt – vad håller på att hända här …

Så många förändringar att ta in. Också under denna lilla tur.

Detta är förändringarnas höst. Tömma, packa, sortera, reda upp. Saneringsdundret kommer allt närmare. Bara några få familjer bor kvar i trappan nu. Det lyser inte i många fönster när man kommer hem på kvällen.

Uppbrottstider. Snart Uppbrottets söndag i kyrkoåret också. Sen glittrar det till med advent – var man än befinner sig – Julradion anger stämningen!

Lite glitter var det allt i helgen också när Helsingfors bokmässa kunde genomföras under någorlunda vanliga arrangemang. Möten med människor man på sin höjd sett flimra förbi i FB – nya böcker som producerats i pandemitider och nu kan presenteras och erbjudas en publik som suktar efter läsupplevelser.

Något är sig likt – läslustan. Jag har 30 böcker packade för exilboendet på hotellet. Osannolikt att jag hinner plöja igenom dem alla – men de utgör en mur av trygghet och trevnad i en främmande miljö. Både nya böcker – Bokmässan! – och gamla bokvänner – Barbara Pym – mina egna böcker – jag får fortfarande ibland frågor rörande saker jag skrivit om så det är viktigt att ha källorna med sig.

Och sen dotterns adventskalenderbok – Hemligheten i Helmersbruk! Den får strukturera upp december månad och varsla om att efter jul kommer tjugondag knut – då flytten hem borde stunda, Gud give och hjälpe!

Det får bli slagordet för hösten ”Kör långsamt” – i sakta mak och med lugna tag nås också målet. Vi bockar av en uppgift i sänder på to do-listan!

Att få mötas igen! Få en autograf av författaren, eller en selfie med henne! Det var härligt att se de unga läsarnas entusiasm på Bokmässan!