Kalasdags

S hade inbjudit till sexårskalas denna söndag. Själva högtidsdagen infaller ju på juldagen. Men i dag var väninnorna i förskolegruppen Snäckorna bjudna fest – temat var muffins. Mommo och mofa hade åter förmånen att få delta som extra ögon-öron-händer.

Allt började fint. Några gäster hade förvisso stupat i säsongens sjukor. Men vimlet i tamburen var stort. Mofa satt på vakt i trappan.

Presenterna hopade sig.

Och snart satt 7 damer, samt jubileraren med syster bänkade vid festbordet. Det bjöds på hot dogs till att börja med. Sen inleddes det egenhändiga dekorerandet av de på förhand bakade muffinsarna.

T var en fena på att tillverka vackra muffinsar – detta tema hade hon själv utnyttjat tidigare vid sitt kalas.

Gott och väl. Alla lät sig smaka. Sen avvek plötsligt den gladaste gästen, lilla G. Hon med det muntraste skrattet, den soligaste uppsynen, kramarna till alla gäster. Plötsligt bleknade hon och kastade upp över hela halva golvet. Lilla illamående raringen.

Pappa ringde upp hennes pappa, mommo tvättade golv, mamma tröstade lilla G, pratade lugnande med henne, putsade och klappade. De övriga gästerna förskräcktes. ”Kalla på ambulansen”, ropade en. Men sen fortsatte kalaset. Lilla G avhämtades. Det lektes zombie-hippa, en för lekforskarmommo okänd natalek, det rusades runt i kurragömma. Det blev disco och det blev maskerad. Sånt ställer livliga storasyster T till med. Jubilaren och en av de stillsammare gästerna stängde dörren och pysslade stillsamt för sig.

Dom låter som en hög kacklade hönor, kommenterade födelsedagsbarnet lakoniskt. Och fortsatte lugnt pussla ihop ett av Lego Friends paketen hon fått av sina gäster.

Efter två timmar började föräldrarna anlända. Mor E fick informera dem om sjukdomsfallet.

Snart kanske vi alla har drabbats av vinterspysjukan. Men den kommer väl nån väg såviså. Alla tog det med ro.

Och det var ett bra kalas, utan tvivel. Inte minst för mommo och mofa som är väldigt intresserade av vad barn säger, tycker och gör.

Snart var raden vinterskor i hallen på Murvägen 5 åter decimerad. Ballongerna nedtagna och vardagen åter här.

Prosit Neujahr!

Med den sedvanliga hälsningen satte nyss filharmonikerna i Wien igång med ett av slutnumren i nyårskonserten. Något är sig likt år från år, tack för det!

Året 2014 var ju för mig ett jubelår på många sätt, jag lovade visst också i bloggen högtidliggöra det möjligast mycket. 60 årsdagen, 40 år sen maken och jag skrev studenten och förlovade oss! Det blev många resor och fester och träffar med anknytning till det.

Sen kom extra bonusar jag inte vågat hoppas på: priset från Kungliga Akademien i Uppsala med alla sina högtidliga och underbara krumilurer, samt återupplivandet av gammal vänskap med klasskamraterna – rent av i två repriser under året, med planer på mera!

Och bäst av allt: vi kom äntligen loss från det gamla boendet i det i och för sig fina Gamlas. När alla sociala sammanhang samtidigt raserades var det dags att bryta upp.

Men att det gick så fort och välsignat smärtfritt! Här några datum:
– 8.2 flyttade svärmor till seniorboendet
– 21.2 var hennes proppfulla lägenhet tömd och uthyrd
– 28.3 kom fastighetsmäklaren på första besök till oss på Kantelevägen
– 30.4 var lägenheten såld
– 2.5 hade vi köpt lägenheten på Sökögränden
– 2.6 gick flyttlasset

Ja, däremellan tömdes och flyttades ju ett helt hus i Kronohagen också, Riddaregatan 5, mitt arkivs kära högsäte.

Så nog har det hänt och skett. Häromdagen fick vi oss tillsänd vår forna hembygdsförenings, Kårböle Gille, tidning Gamlas Nyheter. Det var nästan en chock att läsa hur allt fortgår som förr. Man har aerobic och stretching, understöder eftisgrupper och firar traditionell familjefest, förr trettondagsfest kallad.

Det är klart att det är så. Men det känns ändå konstigt.

För Ekrems bor ju inte där längre.
Prosit Neujahr i helt nya sammanhang!

Och jo: man såg faktiskt raketerna blänka till kring TV-tornet i Tallinn. När man tittade med kikare från vår nya balkong.

Staffansdag – rätt tomt i kyrkbänken!

Annandag jul, sovmorgon. Men vips fick jag för mig att det nog kunde vara gott att besöka högmässan – Stefanidagens martyrröda ståtliga upplägg. Också i år får man tillägga, fast första gången i ny församling.

Vi tog alltså sikte på Domkyrkan och i sällskap med ett tjugotal andra sjöng vi oss igenom en försvarlig repertoar julpsalmer, åhörde den mäktiga texten om den första martyrens öde samt en föredömligt kort predikan av unge pastor K. Kantor W dundrade iväg på orgeln så det var en fröjd att höra.

Och, bäst av allt höll jag på att säga, altaret var enormt påkostat dekorerat! Med julkrubba, prunkande röda och vita rosor och julstjärnor. Den röda liturgiska färgen bakom och i allt. T.o.m. kyrkvärden var utstyrd i en röd väst! Snygg tanke där!

En imponerande tillställning alltså, en som hade förtjänat en betydligt större församling. Folk möter upp i strida skaror före jul och under fullsatta julaftonsböner. Då finns inte en tom plats i Domkyrkan – en del får snopet vända vid porten.

I dag däremot – när både sång, musik och texter var lika suggestiva var det tomt i bänkarna.

Det är faktiskt dumt att vi inte förstår att utnyttja hela julperioden bättre. Att allt stressigt skall pressas in på några futtiga julaftonstimmar – när vi egentligen enligt gammal sed kunde njuta av julen från Tomasdagen 21.12 till tjugondag Knut – det blir ju hela 24 dagar om jag räknar rätt!

Det är väl så att siktet på annandagen nuförtiden redan är ställt på vardag och vår och realisationer och sportlov och påsklov och första maj. Sommarsemestern rentav.

Men ni som inte besökte högmässan i dag – ett tips för nästa år – glöm inte Stefanidagen! Kanske kyrkan kunde göra lite extra reklam i god tid också?

Dom ”röda” söndagarna i kyrkoåret är ju dramatisk-liturgiskt de mest suggestiva vi har i gråa lutherska kyrkan. Glöm inte det biskopar och pastorer!

Det var en liten fredagspredikan från Sökögränden. Potatisgratängen är i ugnen, grisfilén rostas sakta, det blir port och stilton till dessert. Julfirandet fortsätter, granen från Raseborg visar inga större tecken på barrande ännu heller.

”Än är jul i varje hus, vi tackom nu så gärna, julegran och juleljus, allt för den ljusa stjärnan”, eller hur det heter i Staffansvisan.

Kyrktagningsseder och annat vardagsbök

Etiketter

folkloristik

Vardagsknoget på exilkontoret har rullat in i sina invanda spår.

Klockan 6.10 ringer väckarklockan. Snooze trycks på högst 2×10 minuter. Morgonsysslor. 7.41 går bussen. 8.20 på kontoret.

Sen börjar småningom dagens arkivaliska studier, förarbetena till ”Stora finlandssvenska festboken” märkesverket i vardande. Grannen I rummet bredvid stökar just nu med kapitlet om kalenderutveckling. Jag läser uppteckningar om dop, barnsängskalas och kyrktagning.

Det är underbart men ställvis fasansfullt tråkigt. Kollegan A och jag har dock konstaterat att inga genvägar finns när man ska skriva om folklig fest. Du måste plöja igenom mycket material, texter som ofta i det närmaste är identiska, skenbart triviala berättelser, poänglösa beskrivningar.

Mitt i denna massa av information träder nämligen småningom mönster fram, de döda anteckningarna börjar leva, du börjar förstå vad som händer.

Där står de, storgudmor och piggudmor, i sina svarta schalar, plockande med dopbarnets fina spetsmössa, allvarliga i sitt uppdrag. Där kommer den raska unggudfar springande mot prästgården med barnet i famnen – det hör till, annars blir inte barnet rörligt och flinkt.

Hoppas det inte går som för gammelgudfar som kom fram med bara fällar och lakan och täcken i famnen – det påpälsade barnet har trillat ut på dopfärden.

Där ligger hon på knä, bånkonan, den nya modern, hon ska kyrktagas och eftersom hon inte är gift får hon knäböja på kala golvet, pallen är för ”ärliga mäns hustrur”. Njuggt utdelar prästen välsignelsen och räcker efter en rejäl uppläxning henne handen med orden ”gå och synda inte mer”, horbönen som den kallades.

Vi har också historian om den kavata torparänkan som efter makens död fick ett utomäktenskapligt barn. Just då prästen öppnade munnen för att efter den motvilligt uttalade välsignelsen sätta igång moralpredikan avbröt det härliga fruntimret honom med orden: ”Jag är inte den första som fått ett oäkta barn – och är jag den sista tycker jag du ska tacka mig”. Varpå hon självsvåldigt skakade prästens hand och slank ut genom dörren.

Uttryckligen detta handslag var avgörande – det var porten till återgången till det vanliga – kvinnan var åter ren, fick äta med de andra, röra sig ute. Onda väsen rådde inte längre på henne. Det var en stor lättnad, konstaterar uppteckningarna. Om man var ”ärlig mans hustru”, alltså.

Inte så länge sen detta var realitet.

Nå, sådär förlöper dagarna. I forntidens scenarior.

Ca 16.30 är dagen slut. Samlingar och kartotek slås igen.
Handla middagsmat, läsa kvälls-HBL på mobilen i bussen, diskmaskin, tvättmaskin, bloggande i den egna skrivvrån.

En angenäm tillvaro i sin enkelhet, får man konstatera!

Spridda vänliga tankar

Det är bråda tider. På något vis har jag hamnat in i en härva med tre bokprojekt – av vitt skild karaktär därtill. Varför envisas jag upprätthålla en så vid (men grund) vetenskaplig profil? Varför ska jag skriva arkivhistoria och ordspråksbok och festsedsbok samtidigt? Kan jag inte fokusera och borra djupt och lärt, som de visare kollegerna? Fåvitsk och glupsk är jag, tycker allt är intressant. Nå, det må vara skyndsamt, men det är roligt!

Detta var en spridd tanke – nu till något vänligt, i enlighet med den lite slumpmässigt valda rubriken. Vänliga stämningar har det varit i dag. Först i den ”kristna lunchgemenskapen” där en handfull humanistiska kolleger pratar kyrka och religion, ohejdat och avslappnat. I dag pratade vi om svåra liknelser och dom var många. Prata trosfrågor har man ju inte hela tiden möjlighet till. Men här kommer likasinnade trosväninnor samman. Vänligt – fast kanske inte i alla stycken exakt likatänkande.

Sen blev det sångövning på kvällen. Damkören jag anslutit mig till präglas av en vänlig (ibland lite väl pratglad) stämning. Dirigenten Andrea lär man sig mycket av. Synd att hon åker ut för att erövra Londons musikvärld i höst.

Sen kom jag hem till min vän maken som är matt efter kombinerad allergi- och influensavaccination. Vi hade fått ett Alla hjärtans dag-kort också, nu är det alltså äntligen aktuellt att notera vändagskort-sortimentet man ställt fram ren tredjedag jul, på det stora varuhuset. Det är väninnan C från östra Nyland som hälsar oss. Likaså hennes hund L och katt S. Också dom mina vänner.

I morgon blir det mera vänliga stämningar hoppas jag, åtminstone kommer vännerna T och S på övernattningsfest till mommo och mofa.

Glad vändag – Alla hjärtans dag – Valentindag – välj det som behagar och inte irriterar!

Festa distanserat

Årets stora fest på min arbetsplats är överstånden. Det hela inbegriper solenn akt med program och prisutdelning, följt av en rituell middag med många tal. Festdräkt utan ordnar.

I år kunde jag inte förmå mig att delta. Den som läst min blogg ett år kanske minns att beslutet fattades redan 5.2 2013. Jag hade genomlidit en mördande tråkig programfest i Universitetets solennitetssal och satt gäspande vid middagsbordet. Jag fick gäspa i fred, ty mina bordskavaljerer brydde sig katten i mig.

Javisst, jag är ingen briljant middagskonversatör och varken ung eller vacker, så felet var säkert delvis mitt. Men hur som helst lade jag på minnet att slopa festen nästa år. Eftersom det är mitt sextionde jubelår och jag bara ska göra roliga saker passade det bra. Jag gick på en drink med väninnan R och sen hem på ett par till med kära maken. Inte ens en Runebergstårta åt jag – not my kind of cake.

Men fest kan bli festligt på annat vis. I morse återkom kollegorna som deltagit i evenemanget till arbetsplatsen, lite sent, men fulla av historier. Vi som valt att stanna hemma fick oss till livs livfulla resuméer av programmet.

S och A visade sig vara amatörskådeseplare av rang när de återgav enaktaren av Mikael Lybeck som varit ett av huvudnumren. ”Var är jag”, väste S släpigt och såg sig flackande omkring. ”Det ….är ….. som …. himlen …. rasade…., reciterade A med dyster uppsyn. I den stilen alltså.

Pjäsen som haft en halvtimmes sövande effekt på publiken i salen blev till ett ståupp-nummer som fick en att vrida sig. Också körsången åskådliggjordes och kontentan i alla tal återberättades i blixtsnabb nyhetsform.

Vi fick också detaljerade beskrivningar av middagsmaten, de råstekta biffarna och den tunna kantarellsåsen, den bleka puddingen med de fåtaliga bären, och vad det var.

När allt var berättat hade vi andra också varit på fest. Men tydligen en betydligt roligare fest. Fira kan man göra på många sätt. Och detta upplägg är sannerligen inte det sämsta!

Ursäkta vanvördigheten kära arbetsplats! Jag kanske återkommer något år, men då får ni nog tilldela mig ett präktigt penningpris. Så det blir nog i nästa år i nävermån när tuppen värper ägg, som ordspråket säger.

Gott för gott ändamål

Söndagen har förlöpt i goda tecken. Lilla S insjuknade visserligen i vattkoppor och kunde inte delta i det roliga. T har ännu inte uppvisat symptom, och kunde därför delta i sången vid Kyndelsmässodagens ”För stora och små”-gudstjänst i Esbo Domkyrka. Där satt vi på första parkett och gladde oss, mor, mofa och mommo.

Inte många övningar har man hunnit med sen juluppträdandet, men kören hade åter övat in en hel rad nya nummer – med en massa nya ord att kunna utantill. Lätt som en plätt i den åldern.

Sen följde en klassiker i församlingssammanhang: lunch till förmån för insamlingen Gemensamt ansvar. D.v.s. äta gott för ett gott ändamål. Och smakligt var det: hönssås med ris och absolut nyrivna morötter och nyhackad sallad. Världens smarrigaste pannkaka avrundade den kulinariska glädjen.

Sen var det mete – och obligatoriskt lotteri. När jag frågade allmänheten om ”Tro, tydor och trolldom” via arkivet häromåret var det en magisk regel väldigt många svarare sade sig ha iakttagit: att turen i samband med lotterier har tendensen att koncentreras på vissa lyckopettrar som drar in fler vinster än är statistiskt möjligt. Nej, dom köper inte fler lotter än vi andra, bedyrade mina sagesmän. De bara har mera tur än normalt.

Intresserat följde jag dagens lottdragning- och mycket riktigt: en speciell mormor i salen sände fram sitt barnbarn för att avhämta vinster tre gånger.
Jag har aldrig tur i lotterier, till T:s irritation. Vi vann inte ett enda par sockor, ingen andaktsbok och (tursamt nog) ingen av de tre präktiga gräddtårtorna.

Det var en välsignad Kyndelsmässodag. Men när vi åkte till stora köpcentret för att inhandla lindrande salva för lilla S:s koppor märkte jag att ruljansen där var precis lika intensiv som vilken vardag som helst.

Det gjorde mig ledsen. Växlingen mellan vardag och helg är en grundpelare i mitt liv. Det är i den variationen allt det bästa finner sin plats – som en söndagseftermiddag med god mat och gott sällskap – i det gemensamma bästas tecken.

Min midsommar

Midsommar i antågande. Jag är inte alls lika förtjust i denna helg som i jul och påsk, mina fester. Men midsommaren har en speciell ton och stämning, mitt firande färgas mest av att det alltid sker i stan. Det har blivit gångbart att gilla midsommar i stan, förr klassades man som en veritabel stackare när man berättade att festbordet skulle dukas fjärran från stränder, bryggor och segelbåtar.

Aldrig är Helsingfors så hänförande som på midsommarnatten. Det är tyst, det är ljust, man äger hela stan! Några vilsna turister irrar omkring på Esplanaden, men jag tror faktiskt det har blivit vanligare att också helsingforsarna hålls hemma denna helg. Jag förstår nog att det enligt många inte kan mäta sig med firandet i glada vänners lag ute på stugan – om det är det prefererade eller möjliga festsystemet.

På midsommaren äter jag sill och nypotatis och gräddfilssås på balkongen, fisk går annars inte att inmundiga hos oss, maken är superallergisk. Iskall snaps därtill och öl (som jag bara dricker till sill). Denna måltid är för mig viktigare än julskinkan.

Sen finns ju midsommarmusiken, det är lika central som julmusiken. Det är Jussi Björlings Sommarnatt, Peterson-Bergers Intåg i sommarhagen och Merikantos duett ”Onnelliset”. Perfekt att rigga upp CD-spelaren i närheten av balkongdörren.

Vill man se folk finns skarorna vid brasorna på Fölisön eller dansbanan på Blåbärslandet. Från den sistnämnda holmen vandrade maken och jag nyträffade hem genom hela stan en midsommarnatt för 39 år sedan. Det blev väl ca 15 km (inte hade man taxipengar) och vi mötte inte många människor, magiskt var det!

I år har dottern förbarmat sig över sina inplastade åldrande föräldrar. Vi får för en gångs skull fira nära naturen. Jag har hört att det ska bjudas på sill. Och så måste vi ju plocka blommor att lägga under T:s och S:s kuddar.

Fröjdas i ungdomens vår

I morgon är det studentdimissionsdag. Jag har ingen att fira, men i likhet med många andra känner jag minnena från den egna forna festen vakna till liv. Våren 1974. Då den ljusnande framtid var vår.

Jag har tänkt mycket på studentexamen och festligheterna kring den i år pga att jag håller på med en traditionsvetenskaplig frågelistundersökning kring Studenten, som festen kallas i västra grannlandet. Jag gör alltså fältarbete mentalt hela tiden, inte minst sysslar jag med nätetnografi, kollar den aktuella situationen google-vägen. Och minns däremellan själv hur det var.

När framtiden var mer osäker än ljusnande. Vad skulle man nu börja med, vem skulle man umgås med, var man vuxen nu, skulle man flytta hemifrån, skulle man hitta nån att leva med, skulle det bli nånting alls av detta knoppande liv?

Jag kan drömma mardrömmar om att jag ännu är i den situationen – fast i drömmen är det nu – 39 år senare. Jag vaknar alltid med ett ryck och det tar en stund innan jag minns. Att jag kom på fötter och gick vidare och skapade en tillvaro, en liten karriär och en liten familj.

Den smalkindade kvinnan på studentfotot var nyfiken på livet och samtidigt livrädd för det. Hon var slank, men trodde hon var tjock, hon trodde hon inte dög till så mycket, men samtidigt var hon övermodigt självsäker. Det var en jobbig tid som inleddes en festspäckad sista maj.

Mösspåtagning i flicklyceet, en sparsmakad kaffebjudning för en handfull släktingar, avfärd till stadens studenters gemensamma bal på Brunnshuset. Det var en för mammas kassa alltför dyr svallande Vuokko designklänning i stort 70-talsmönster, den är inpackad i källaren och kan nyttjas på maskerader av barnbarnen.

Det var en taxifärd hem från festen i soluppgången, staden var tyst och det kändes som att livet var slut, oförutsägbart kändes det. Med facit i hand vet man att det tog sig snabbt. Studieplats, resor och en förlovning. Allt inträffade- och med fart.

Minns du själv något om ceremonierna och känslorna under ditt studentår? Var så snäll och klicka in dig på http://www.sls.fi, Svenska litteratursällskapets webbsida. Där kan du besvara min webblista om ämnet. Kom ihåg att det är de små, till synes udda, kanske i sig lite suddiga pusselbitarna som skapar den stora helhetsbilden – också när det gäller traditionsundersökningar.

Jag menar: du behöver inte skriva en essä, eller en roman. Men glänta lite på dina minnens låda!

Folkloristens öde

Vi befinner oss just nu i festårets intensivaste period med tanke på min personliga expertis. Största delen av årets festseder har kollegan Anne koll på, men innovationsfesterna Alla hjärtans dag (och Halloween) samt skolfestseden har undertecknad kommit att inbegripa i sitt forskningsområde.

Anledningen härtill är en blandning av slump, nyfikenhet och iakttagelseförmåga. 14.2 1986 vandrade jag förbi Stockmanns varuhus och fick syn på Finlands första regelrätt smyckade Alla hjärtans dag-fönster. På den vägen är det. Årligen bevakar jag fenomenet, den importerade festen med de många namnen: Valentindagen – Vändagen – Alla hjärtans dag. I går fotograferade jag festskyltning både på vägen till och från jobbet.

Skolfesterna var kanske inte ett så långsökt studieobjekt – makens läraryrke har möjliggjort insyn och deltagande i högtiderna som strukturerar studieåret. Jag har haft förmånen att från kulisserna iaktta hårdkokta gulnäbbsintagningar, sett årskurs efter annan larmande kasta sig ut ur skoltryggheten på penkisdagen eller sirligt dansa in sig i rollen av äldsta ledande klass i skolan.

Etnologers och folkloristers öde är att leva i beredskap, det är en del av yrkesidentiteten. Ständigt kameran i fickan, saxen fram för idégivande urklipp, nuförtiden inspirationen från det oändliga forskningsfältet på de sociala medierna. Vi är på sätt och vis alltid på jobb – men om detta tillstånd förpliktar något gör det också livet intressantare. Ingenting är för trivialt för vår uppmärksamhet.

När journalister – som traditionen bjuder – intervjuar en om aktuella firanden lyder ofta den sista frågan: hur firar du själv? Svaret blir alltid: jag firar ALLT. Med glädje och entusiasm. Man kan inte ha för mycket fest i livet!