Vardagens koreografi

Ingen flyttning hem, ty den på villovägar varande köksskivan sprack när den äntligen skulle levereras. Maken går ner till Hotel Matts reception och bokar fler övernattningar, nycklarna uppdateras. Jag kruxar in fler dagar i ”flytta hem- almanackan”.

Och dagarnas koreografi upprepar sig. Börjande från frukosten. Vi kollar in om något av våra favoritbord är ledigt. Vi riggar upp paddor och datorer. Jag hämtar två koppar kaffe, maken två glas äppeljuice. Vi tar för oss i den välbekanta buffen, öppnar dagstidningarna på nätet. Om en stund går en av oss och fyller på kaffekopparna.

Sällskapet i frukostrummet har under vår långa vistelse varierat. Just nu är det en grupp människor vars hus på Koronavägen (!) i Olars repareras. De hörs varje morgon dryfta sin utdragna situation. Så har vi söta familjen som på engelska och finska äter en livlig frukost varje morgon. Och surmulna äldre paret man har förstått i likhet med oss utstår rörsanering. Emellanåt tillrättavisar de varann buttert. Men för det mesta stirrar de tigande ut i luften.

På helgerna är det liv i luckan då folk utifrån lyxar till det med hotellfrukost. Då får man lite semesterkänsla. Men snart är vi tillbaka i vardagens lunk.

Snart har exilen dragit ut tre veckor över tiden. Vi fick just ett osäkert bud om att skivan kanske levereras i dag. Eller i morgon.

Det snöstormar. Och både gamla och nya krämpor sticker upp huvudet. Oro och osäkerhet hela vägen.

Koreografins rutiner bär. Skingrar tankarna. Men denna vår är tung.

Få se när ljusstakarna i frukostrummet tas bort? Tjugondag Knut körde inte julen ut helt från hotellet. Och inte Ekrems hem heller, som planerat var.

Längta hem

Här sitter vi fortfarande på exilhotellet. En viktig del av köksinredningen svävar nämligen omkring någonstans i Europa – mellan Spanien och Norge, hördes det.

Pandemibesvär – ingen vits att harma sig. Nog hade vi ju kunnat välja en annan produkt – men det är lätt att vara efterklok.

Bra har vi ju här på hotellet, men det kostar. Och tär på humöret också – man längtar hem, helt enkelt. Till de egna prylarna, till utsikten från balkongen. Till egen säng och alla böckerna.

Vad man däremot har lärt sig av detta exilboende är hur lite man egentligen behöver för att klara en fungerande vardag. Men en stekpanna och en kastrull och några köksformar klarar man matlagningen. Men endast några klädesplagg och två par skor reder man sig gott – åtminstone i dessa tider när det inte sker så mycket utanför de egna väggarna. Man tvättar och torktumlar anefter.

Men det är ju snarast den hemtrevliga röran man längtar till. Att ha nånting att röja och plocka i, nånting att skura och ordna.

En sak piggar i alla fall upp mig varje morgon – närvaron av en massa barnfamiljer i frukostsalen. Jag må vara ur led humörmässigt ännu i hissen ned – men när jag hör de små rösterna – ja också gnället och skriken – blir jag glad!

Tack och lov att detta inte är ett ”förbjudet under 16 år-hotell”! På detta hotell får man sig varje morgon åtminstone ett gott skratt – åt något upptåg i grannbordet!

Sånt håller hoppet i liv!

Håhå, må detta ska få en avslutning snart?

Ej blott i juletid

Kanske har jag nämnt den förr, novellen med titeln ”Ej blott i juletid” av Heinrich Böll. Den där faster Milla inte kommer loss från julfirandet utan tvingar sin familj till julande året om med gran och pynt och hela faderullan.

I dag har faster Millas julgalenskap fått ordnade och legitima former – jag tänker då på julgrupperna i FB. Efter en längre tid i den finska gruppen ”Sydämeeni joulun teen” fick jag idén att kolla läget i en motsvarande rikssvensk grupp. ”Vi som älskar JULEN” lät lovande.

Folkloristen tänkte sig att en jämförelse mellan inläggen i grannländerna kunde vara intressant. Nå, rätterna på julbordet skiljer ju sig från varandra en del, det vet man ju. Och helgens program och julaftonens liturgi och allt det där.

Men julgalenskapen är sig lik! Både på finska och svenska kunde man på juldagen ta del av samma frejdiga utrop: ”Mindre än ett år kvar till jul, dags att börja planera!”

I båda grupperna har redan nu i vecka tre stekts ”årets första julskinka” och inhandlats samtliga julklappar för julen 2022. Knappt har de 2369 tomtarna packats ner i sina askar innan nästa firande är på god väg.

I julgrupperna får man vara extrem – ingen får klandra andra medlemmar för alltför tidigt pynt och alltför stor besatthet av den rätta julgardinuppsättningen. Traditionspoliser är portförbjudna och stämningen i grupperna ska vara ljus och uppmuntrande – julstämning alla årets dagar.

I år blev det ju inget pyntande i stor skala för exilboende sököborna. Det gick bra det också, kan jag konstatera. Men just i pandemitider hade det nog känts kärt att plocka fram alla gamla föremål och – mest av allt – tända levande ljus!

Mommen som älskar JULEN ska dock ställa till med en liten ceremoni när vi väl är hemma igen: julklapparna som delades ut och öppnades hos dottern ligger fortfarande i en bag – och jag har lyckats glömma vad allt vi fick!

Så det blir tända ljus och julmusik och julklappsuppackning i repris strax före kyndelsmässodagen!

Sen kan mommen i likhet med alla svenska och finska faster Millor börja planera för nästa jul – ja då är det verkligen dags!

Små pynt barnbarnen levererade gav fin julstämning i en sparsmakad hotellmiljö.

Varken fit eller smart

”Dammsugning håller dig både fit och smart”, förkunnar en liten artikel i hufvudstadsdraken. Ja, rapporten Vetenskapsradion i Sverige citerar är väl inte direkt överraskande. Klart man mår bättre när man håller i gång.

Dammsuga och städa – det har maken och jag inte gjort på två månader nu. Hotellpersonalen sköter det mesta, exilboarna behöver bara trycka på knapparna i tvättmaskin, torktumlare och diskmaskin, inte mycket vardagsmotion i de sysslorna.

Det är inte underligt att det känns som att både muskler och korttidsminne förtvinar något i denna lata tillvaro. Vem kunde tro att dammtorkning och golvsvabbning börjar locka! Putsa och feja i eget bo!

Men, men. En viktig del av köksinredningen har inte levererats i rättan tid och exilen kan inte avslutas planenligt. När de andra i trappan flyttar in i veckan får vi hålla oss kvar på exilhotellet. I lättja och välmåga.

Varje dag har vi försökt vandra en viss mängd steg i alla fall. Och vi gör väldigt mycket quizar för hjärngymnastikens skull.

Sen har jag en egen oslagbar humörhöjare: Jane Austen. I veckan har jag för femtioelfte gången tittat på Ang Lees mirakulösa ”Sense and Sensibility” på Netflix – och den bästa versionen någonsin av ”Pride and Prejudice” har påpassligt publicerats på Arenan. Den med Colin Firth som en oslagbar Mister Darcy. Den där jag kan varje replik utantill – i alla sex avsnitten.

Vilken välsignelse hon är den goda Jane! Både pandemi och rörsaneringar glöms bort när man handlöst kastar sig in i hennes evigt aktuella intrigbubblor … De känns verkligare än verkligheten just nu, på ett underligt sätt!

Hotellfrukost alla dagar. Inte kan man klaga!

Inga löften

Nyårslöften alltså. Ser att jag senast skrev om ämnet 30.12 2015. Då lovade jag, med dryga tre år kvar till pensionen, att inkommande år inte ställa in mig på ”sedan” utan leva i nuet.

”Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med all världens roliga möjligheter och överraskningar framför mig”, skrev 61-åriga Carola.

Nu har snart tre pensionsår gått och man har facit i hand. Mina sista arbetsår fylldes av kampen med stora förändringar i arbetsrutiner, men också av stora bokprojekt jag med glädje kan konstatera genomfördes.

Både Många krokar i långdansen – ordspråksboken – och Stora finlandssvenska festboken, mina sista publikationer i tjänsten, färdigställdes och har fått gott mottagande. Kändes att arbetslivet packades ihop på ett tillfredsställande sätt. Jag hade gjort mitt, punkt och slut.

Pensionstiden inleddes angenämt med umgänge med nytt barnbarn och diverse andra aktiviteter.

Men sen slog pandemin till och vår syn på planering och kalkylering har för evigt förändrats.

Man får ta dagen som den kommer och se tiden an. Nu återstår bara dryga veckan av vår hotellexil – om allt går enligt planerna. Att få stå på egen balkong och se ut mot Estlands kust är det jag drömmer om mest just nu – och att få städa och ordna och gno lite – faktiskt!

Men inga nyårslöften, alltså. Förhoppningar kan man eventuellt kosta på sig!

Gott nytt år, hursomhelst!

Förutom det egna hemmet längtar vi också hem till den fina naturen i Sökö! En av Finlands vackraste kustremsor, vill jag påstå!