Den ortodoxa kyrkan är mycket framme, speciellt i påsktider. Dess firande och dess rekvisita är oslagbar. Också jag har mitt hem en mängd artefakter ur den ortodoxa kyrkokretsen, målade ägg från resor i syd och öst, ljusstakar för de smala vaxljusen inköpta i ortodoxa kyrkor här hemma, en duk inköpt i Heliga Irene-klostret i Rethymnon. Ikoner – en hel liten samling har jag.
I natt kan man i TV följa med den ortodoxa midnattsmässan i direktsändning, som alla år. Påsken i medierna är i Finland väldigt mycket det ortodoxa. Så följer ju också den finska ortodoxa kyrkan till åtskillnad från systerkyrkorna i andra länder tidtabellen för påsken i landets lutherska kyrka.
Ortodoxa kyrkan är attraktiv, och många ser den som ett hållbarare och mera klart koncept i en tid av velande och splittring i vår lutherska gemenskap. ”Världen behöver bestående värderingar”, konstaterar ärkebiskop Leo i dag i Hufvudstadsbladet.
Absolut! Men vad gäller värderingarna? Ett absolut nej till kvinnliga präster och vigsel av homosexuella par, naturligtvis.
Varför gäller värderingarna alltid bara genus och sex? Det kan inte bara vara medierna som vinklar diskursen så. Vi behöver ju klara bud om ärlighet och rättrådighet och snikenhet och våld och det ena med det andra som skiljer ondskan från godheten! Varför har man inget att säga om det?
Jag har inget tålamod med kyrkor som döljer sig bakom rökelseridåer och glimrande gudabilder och uråldrig lockande mystik. Inte när kyrkan samtidigt ser oföränderligheten som ett självändamål man försvarar till kropp och själ.
Den sista formuleringen är inte min egen. Det är Eeva Raunistola-Juutinen, doktor på kvinnans ställning i den ortodoxa kyrkan som uttrycker sig så i samma tidningsartikel.
Glad påsk i alla fall biskop Leo och alla andra bröder och systrar i kristenheten. Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden!