Dagledig

”Vad ska jag göra med all den tid som står till mitt förfogande”, frågar Birgitta Boucht i sin lilla tänkebok ”Nedräkning” som jag fick mig levererad till lokalbiblioteket i veckan.

”Livets allvar men med öppet sinne för allt som är roligt eller absurt”, beskrivs innehållet på bakpärmen. Jo. Men mest fäster jag mig vid de delar av boken där vardagen som dagledig beskrivs.

Jag är novis på dagledighet, men har ändå fått en aning om att friheten kan gå överstyr, som Birgitta skriver: man får sig inte upp ur sängen, man kommer inte ut på promenad, man äter bara en bit tjinuskitårta till lunch.

Men också: man har möjlighet att ligga på sängen hela dagen och läsa Nalle Puh.

Nånstans mitt emellan detta gäller det att navigera.

För nog är det märkligt: ena dagen hastar man upp till matarbussen för att få möjligast bra saldo i jobbets Timecon-apparat, nästa dag finns inget speciellt inplanerat – inte nästa eller nästa heller. Nödvändigtvis.

Jag har en del engagemang med familj och vänner – och en bok att få i utgivningsskick. Sysslolösheten är inget problem.

Men det finns tomma dagar, som i går.

Då gav jag mig ut i de dagledigas värld. Vandrade till bibliotek och matbutik en tid på dagen då jag vanligen suttit fast på arkivet.

Helt andra människor än dem man möter i morgon- och kvällsruschen rör sig ute den här tiden. I butiken köar vi makligt och det känns helt ok att mannen före mig tar sig en pratstund med kassan. Han drar en liten monolog om vikten att ha ögonkontakt med personalen när man betalar.

På gatan möter jag horder av skolelever på väg hem. De ser väldigt små ut, men måste väl höra hemma i lågstadiets lägsta klasser. ”Har du fått nån flickvän ännu”, frågar en gosse sin kompis. ”Nå NEEJ”, blir det ilskna svaret.

Man hör mer och ser mer när man är dagledig. Inte viktiga saker kanske, men småsaker som hör till det lilla livet, det långsamma i tillvaron.

Jag kröner min promenad med att äta ärtsoppa och pannkaka på det lilla kaféet i köpcentret. ”Är du ensam i dag”, frågar föreståndarinnan – i allmänhet brukar jag ju ha med mig en varierande skara familj.

”Men roligt att du kom”, kontrar hon mitt svar om att de tyvärr var upptagna med annat i dag.

Efter att ha intagit den smakliga lunchen gick jag hem i snålblåsten. Lagade risotto till middag och provbakade en päronpaj jag tänkt bjuda på senare i vår.

Vid det här laget fanns ännu mycket tid kvar att fylla.

Dags för eftermiddagstuppluren, som Birgitta Boucht skriver en del om?

Eller en stund med Nalle Puh?

Åtminstone har jag en magnifik utsikt från mitt skrivbord. Raka vägen mot Estland!

Ja, nu är det färdigt inom kort …

Mitt arbetsliv alltså. I går drog jag till jobbet för nästsista arbetsdagen. Det nästan tömda arbetsrummet hade redan fått funktionen av lagerutrymme. Mitt postfack hade försvunnit.

Dagen förlöpte makligt. Jag kollade Mimer, Mepco och Timecon, fyllde i en arbetsrapport, godkände en timrapport, inte för att sånt har nån betydelse mer.

Jag packade ner den sista metern böcker, gallrade lite i den sista pappershögen. Sen tog jag mig an utmaningen att anhålla om skattekort för pensionsinkomsterna.

Det var inte entydigt och det var inte helt problemfritt. Många saker kunde tolkas på olika sätt och det var behändigast att ha direktiven öppnade i en annan apparat – i mitt fall telefonen.

Jag undrar inte på att folk för säkerhets skull sätter sig i kön på skattebyrån för att låta en kunnig person sköta saken. När allt var klart och jag kunde printa ut det nya skattekortet visade det sig nämligen gälla först en månad för sent.

”Ring dem på svenska numret”, rådde dottern. ”Någonstans i Svenskfinland svarar en funktionär, jag har fått vänlig och god hjälp”.

Så det gjorde jag – och bums svarade en dam (någonstans i Svenskfinland) och min fråga fick ett svar. Nej, jag hade inte gjort något fel. Systemet tänkte i egna banor bara …

Underbart att det inte var nån robot eller chat med standardiserade svar!

Så nu har jag pensionsbesked och skatteprocent och pensionärskort, det tar sig!

Nu gäller att pressa in den sista hyllmetern böcker någonstans och hitta en plats för ett antal tavlor som prytt arbetsrummet i tiotals år.

Om en vecka ska datorn tömmas och nycklarna läggas i ett kuvert adresserat till fastighetschefen.

Efter att jag loggat ut i Timecon med ett tryck på knappen ”Annan orsak ut”.

”Ja nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort”, som det heter i en gammal slagdänga endast vi pensionärer minns mer.

Vardag eller semester

Två veckor semester kvar, sen blir det pension. Inga nyheter om pensionssumman ännu – ärendet är under behandling läser jag på nätet.

Dryga fem veckor har jag drällt här hemma nu – och kan knappt minnas hur det gick till att i ottan dra sig mot arbetsplatsen. En liten påminnelse får jag inkommande veckor då jag har två resterande arbetsdagar att avverka.

Märkligt naturligt faller det sig att vakna utan stress, läsa alla artiklar om Brexit i båda hufvudstadsdrakarna, titta noga på vad TV-tablåerna och Netflix har att erbjuda, dricka många koppar kaffe …

I mitt lättjefulla leverne har jag alltsomoftast sällskap av dottern E och lilla O. Denna vecka åkte vi till Lovisa där E skulle framträda i lyceet, intervjuas av X Factor vinnaren Tika Sevón Liljegren. Första gången jag färdades med bolaget OnniBus!

Sen har det varit sessionerna med energiska fysioterapeuten Sandra på Eira. Nej, mina knän gillar inte att det är iskallt och slaskigt om vartannat på detta sätt. Men de kämpar på!

Sista gången jag har möjlighet att ta del av arbetsplatsens utmärkta hälsovårdspaket – det är check-up både hos gynekologen och ögonläkaren.

Otroligt skönt också att kunna sticka sig in på Ateneum mitt på dagen när man har en halvtimme ledig – Museikortet möjliggör ju också korta och improviserade besök.

Lunchen erbjöd också något nytt för mig: Poké Bowl – fick en chans att öva äta med pinnar – först i slutändan grabbade jag tag i gaffeln.

I morgon ska jag fortsätta mitt solitära projekt ”se klassiker på de finska teaterscenerna”. Först blir det Tre systrar på Nationalteatern, sen borde jag boka biljett till Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Har vi Strindberg och Ibsen på kommande nånstans, tro? Hittills har jag avverkat Onkel Vanja och Julia och Romeo (jo den trendiga nytolkningen hette så).

I dag blir det ärtsoppa och pannkaka på Café Menita i närköpcentret. Att luncha där varje vecka har blivit en rutin.

Så får vi se vad herr O hittar på i dag. Jag vill också bli lika glad som han när jag får syn på mig själv i spegeln. Även om förvåning kan vara det första intrycket!

Mommo på vift

Pensionärssemestrandet fortsätter. Än har inget besked om pensionssumman anlänt och än har jag några arbetsdagar kvar. Dagarna i mars månad förlöper angenämt, några rutiner har inte utformats utan dagarna har varit både varierande och intressanta.

Som i tisdags då jag fick hänga med på utdelningen av priset Vuoden johtolanka – Årets ledtråd som i år tilldelades dottern för hennes senaste till finska översatta deckare. Vi drog iväg till Nationalteatern, pristagaren, mommen och O.

Det är skoj att komma in i nya oväntade sammanhang, och speciellt i rollen av mormor. O som har ett soligt dagshumör satt nöjd och lugn i min famn under utdelningsceremonierna. När det formella var över besöktes vi av en stadig ström deckarvänner som ville ta en titt på den yngsta i sällskapet.

Här kommer det underbara in – i rollen av mormor får jag ofta höra många historier om andras barn och barnbarn. Att slå sig ner bredvid en äldre kvinna med ett barn i famnen tycks falla sig naturligt och samtalsämnena tryter inte. På detta cocktailparty var jag sannerligen ingen panelhöna!

Än lever folkloristidentiteten kvar och tanken slog mig genast – har nån undersökt mormors (farmors)-rollen i dag riktigt grundligt – i vår kultur. Antagligen sociologer – men ur traditionsvetenskaplig vinkel? Hmmm.

Intressant att få möjlighet att titta in i nya sammanhang annars också. Dekkariseura – Deckarsällskapet är en spännande och ambitiös förening.

En rolig detalj som fick mig att tappa hakan en stund var att före detta ärkebiskopen Kari Mäkinen var medlem i juryn som utsåg årets vinnare!

Egentligen inte förvånande – jag har alltid beundrat Mäkinen i hans roll av trygg, sansad – men när det gällde bestämd ärkebiskop. Men att vi också förenades av deckarintresset hade jag inte fått reda på om jag inte vore en mommo på vift i nya landskap!

Andra slukaråldern

Tidsanvändningens metamorfos har nått mig – pensionsåldern! Därmed har jag kommit till insikt om att jag nu råkat in i något som kan karakteriseras som den ”andra slukaråldern”.

Plötsligt har jag tid, kan kasta mig på sängen bara för att läsa, mitt på blanka närsomhelstdagen.

Jag beställer på minsta incitament böcker till närbiblioteket. En läst recension eller presentation kan leda till en vidunderlig läsupplevelse och till och med till en livslång författarrelation. Och jag vet ju att biblioteksbeställningar renderar författarna intäkter. På dotterns uppmaning registrerade jag också mig själv i Sanasto-systemet ifjol – och kunde glad registrera några tior royalties för min enkla produktion.

Jag hade inte riktigt insett att jag i min tjänstgöring på arkivet var så duktigt texttrött. Allt jag jobbade med var ju skrivande och läsande. När kvällen kom orkade jag inte mer intag av texter, jag förstår nu varför.

Men i och med pensionen är jag som ett barn på nytt – slukar böcker men lust och gamman.

På tre språk parallellt som vanligt, svenska, finska, engelska. Mazzarella, Boucht, Obama, (Anja) Snellman – alla finns på beställningslistan. Just nu. Och volymerna nedan är jag snart klar med.

O klang och jubeltid!