Påskharen kom – och Jesus har uppstått!

Det visade sig att påskharen inte alls  glömt mig, som jag trodde i senaste blogg. När jag anlände till påskdagens middag hos dottern meddelade T och S redan på trappan att påskharen sänt bud om att mommos chokladägg i år anlänt till familjen F:s adress. Det var bara att börja leta! En glad överraskning, nog hade det varit snopet om haren idkat åldersrasism!

 T överlämnade en gåva till, ett fint litet i skolan förfärdigat häfte ”Min påskbok” där hon skrivit ner och illustrerat de centrala bibliska händelserna. Maken är i likhet med många andra  mycket skeptiskt inställd till lågstadiets undervisning i biblisk historia. Jag vet inte, jag.

Det känns viktigt att barna tidigt får del av det kulturella arvegodset som är anknutet till årets fester. Jag gick ju själv i söndagsskolan under folkskoleåren och tycker mig ha fått en rätt sund bibeltolkningsinstinkt på den vägen. Kristen förblev jag också, en och annan glansbildstolkning till trots. 

Det centrala och viktiga blev liksom kvar. 

T, S och jag ser en hel del på kyrkokonst tillsammans. Om det är något som fängslar barn är det väl just den både drastiska och stämningsfulla ikonografin i kyrkorna. Bilderna inbjuder till – nej, de ropar på diskussion och fundering. Det är barn bra på, att ta in också mindre tvärsäkra tolkningar som kan sättas under luppen. 

Nej, jag tycker inte heller att man ska pressa in någon form av rätlinjiga eller fundamentalistiska historier i barnens tankevärld. Men ännu värre synes det mig att undanhålla dem det som egentligen är kärnan i varje trossystem: tron på det godas seger över en ovedersägligen existerande ondska. 

Jag är jättedålig på att argumentera om religion och för trosundervisning. Och det orkar jag inte heller. Men faktum är att jag blev jätteglad över T:s fina illustrationer av en böjd, sorgsen Jesus i Getsemane, tre dystra kvinnor vid ett fjärran kors, vaktat av en illmarigt grinande man. Och på sista sidan en brett leende ängel som förkunnar ”Jesus har uppstått, hurra, hurra”. 

För mig som inte kom iväg till kyrkan just alls denna påsk kan man säga att ”Min påskbok” blev rena rama förkunnelsen! Jag läste den faktiskt flera gånger och tror knappast något sagt ur predikstolen kunde ha fungerat bättre!

  

Staffansdag – rätt tomt i kyrkbänken!

Annandag jul, sovmorgon. Men vips fick jag för mig att det nog kunde vara gott att besöka högmässan – Stefanidagens martyrröda ståtliga upplägg. Också i år får man tillägga, fast första gången i ny församling.

Vi tog alltså sikte på Domkyrkan och i sällskap med ett tjugotal andra sjöng vi oss igenom en försvarlig repertoar julpsalmer, åhörde den mäktiga texten om den första martyrens öde samt en föredömligt kort predikan av unge pastor K. Kantor W dundrade iväg på orgeln så det var en fröjd att höra.

Och, bäst av allt höll jag på att säga, altaret var enormt påkostat dekorerat! Med julkrubba, prunkande röda och vita rosor och julstjärnor. Den röda liturgiska färgen bakom och i allt. T.o.m. kyrkvärden var utstyrd i en röd väst! Snygg tanke där!

En imponerande tillställning alltså, en som hade förtjänat en betydligt större församling. Folk möter upp i strida skaror före jul och under fullsatta julaftonsböner. Då finns inte en tom plats i Domkyrkan – en del får snopet vända vid porten.

I dag däremot – när både sång, musik och texter var lika suggestiva var det tomt i bänkarna.

Det är faktiskt dumt att vi inte förstår att utnyttja hela julperioden bättre. Att allt stressigt skall pressas in på några futtiga julaftonstimmar – när vi egentligen enligt gammal sed kunde njuta av julen från Tomasdagen 21.12 till tjugondag Knut – det blir ju hela 24 dagar om jag räknar rätt!

Det är väl så att siktet på annandagen nuförtiden redan är ställt på vardag och vår och realisationer och sportlov och påsklov och första maj. Sommarsemestern rentav.

Men ni som inte besökte högmässan i dag – ett tips för nästa år – glöm inte Stefanidagen! Kanske kyrkan kunde göra lite extra reklam i god tid också?

Dom ”röda” söndagarna i kyrkoåret är ju dramatisk-liturgiskt de mest suggestiva vi har i gråa lutherska kyrkan. Glöm inte det biskopar och pastorer!

Det var en liten fredagspredikan från Sökögränden. Potatisgratängen är i ugnen, grisfilén rostas sakta, det blir port och stilton till dessert. Julfirandet fortsätter, granen från Raseborg visar inga större tecken på barrande ännu heller.

”Än är jul i varje hus, vi tackom nu så gärna, julegran och juleljus, allt för den ljusa stjärnan”, eller hur det heter i Staffansvisan.

Uppbrottets söndag, Ikea och lite annat

Maken snusar så gott bakom väggen. Vi har ätit en riktigt god middag. Biff, potatisgratäng, parmesanbakad blomkål, blåbärspaj med vaniljmascarpone. Snaps, vin, öl, och norsk cognac – Braastad köpt på konfirmationsresan till Oslo i somras.

Det var gott. Superbt. Men tar jag en tupplur nu får jag inte sömn i kväll. Det är säkert. Så jag bloggar en stump i stället.

I dag skulle jag inte gå i högmässan. Har tänkt att varannan söndag räcker, nu när kyrkan ligger en bit bort. Men så slog det mig – det är Uppbrottets söndag! En vecka till Domsöndag, två veckor till Första advent. Min favorittid i kyrkoåret. Så maken levererade mig till den redan kära hemkyrkan, medeltidsdomen med de fina väggmålningarna, de sympatiska prästerna och den fantastiska orgeln. En främling är och förblir jag i detta församlingssammanhang. Må så vara. Högmässa är högmässa.

Sen åkte vi sabbatsbrottsligt till – Ikea av alla ställen. Möbelhusets grundare – Kamprad, vad farao han heter – ogillar jag. Ateist, tydligen med föga förståelse för de troende och behovet av att stänga handeln ens en stund pga helg och högtid.

Nå en sak ska dem tillgivas: vi köpte köksstolar där i juni. Några dar sen kände jag att det definitivt var något lutande i mitt frukosterande. Mycket riktigt – benen på stolarna hade ”satt sig”, säkert under tryck av min ansenliga vikt. Jo, tjock är jag, men tjockare finns. Håller inte stolarna vikt borde ju försäljaren varna för det.

Men inget problem. Ikea ersatte stolarna till deras fulla pris. Vänligt och utan pjunk. VI köpte nya i samma bod, Kaustby heter de. Raka ben, stadig känsla. Heder åt den svenska möbeljätten, alltså. Trevlig stugstämning ger stolarna också!

Så drar vi vidare mot advent. Ikväll ska adventsstjärnan upp! Huka er alla ni som vill starta julpyntandet möjligast sent. Nu måste mörkret brytas!

I valet och kvalet

Församlingsval stundar. För första gången på ett kvartssekel är jag inte uppställd som kandidat. Jag tänker inte rösta heller. Jag har bytt församling två gånger sedan det senaste valet. Endast den andra gången pga byte av hemort. Men lite nyfiken är jag på vad det finns för kandidater och vad de har att komma med.

Var alltså inne på Kyrkpressens valtorg. Där kan kandidaterna komma till tals och kort formulera sina slagord och visioner. Rubrikerna rullar fram på webbsidan med snygga personporträtt. Jag tog fram penna och papper och antecknade nyckelorden för skojs skull.

Några nöjde sig med ett kort uppfordrande ”Rösta på mig!”. Men de andra?

Man kan säga att ordet ALLA var det vanligaste i rubrikerna. Ibland skrivet med versaler, rent av. Församlingen ska vara ett hem för alla, fungera för alla, vara öppen för alla, vara en plats där alla känner sig välkomna, där alla får vara med. I det andliga hemmet ska dörren alltid vara öppen, tröskeln ska vara låg och det ska vara högt till tak.

Kyrkan ska vara öppen, frimodig, aktiv, förvandla liv, den ska vara närvarande, medmänsklig och den ska skapa vi-känsla.

Jodå, alla klichéerna är lätta och skriva under och jag är säker på att jag i alla val jag i mina dar deltog i använde de flesta av dem i något sammanhang. Vi kristna är mästare i att kläcka tomma plattityder, i bjärt kontrast till vår Herre, den storartade talaren som alltid träffade mitt i prick i varje situation.

”Församlingen är vad vi gör den till” inleder en kandidat sin valpropaganda. Det stämmer gott det. Så sant som det är skrivet. ”Jag tror på det goda, det goda kan finnas i församlingen”, menar en annan. Visst händer väl det, i varierande mån.

Vad skulle jag skriva i dag om jag kandiderade, ärrad som jag är av mina erfarenheter? ”Ut med kvinnoprästmotståndarna, homofoberna och de andliga mobbarna!”, kanske.

Pang på gurkan! Min karriär som kyrkopolitiker tog sig för två år sedan ett brått och tråkigt slut just på grund av att jag alltför lite lindade in mina ofta obekväma åsikter. Församlingen förvandlade mitt liv – men inte på det sätt de välvilliga kyrkovalskandidaterna tänker sig.

En rubrik på Kyrktorget formulerar dock det som hädanefter borde vara min linje i kyrkliga sammanhang, den lilla minnesversen som lyder: ”Lär mig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”.

Ja tack! Gärna!

Lyckligt att blott få ”se på”

Fullmåne drar det ihop sig till igen. Och som i visan om måne klara kan jag bara sucka och konstatera att den är lycklig som ”får högt över jorden fara, och blott se på och blott se på”.

Ty några saker denna vecka bryr och berör mig. Dels saker som strängt taget inte mera borde angå mig, dels saker som sannolikt kommer sig av oeftertänksamhet och okunnighet, men som blir till åsidosättande och nonchalans.

Det första berör min forna församling i Helsingfors. Jag fick ju lämna både församling och församlingsråd efter att ha konfronterats med maktmissbruk, mygel, manipulationer och mobbning. Fyra mäktiga M.

Nu har det skeva styret kommit ut i vidare kretsar. Man har nämligen ställt till med indirekt kyrkoherdeval, församlingsmedlemmarna berövas rätt till valdeltagande, och just detta tilltag väckte allmänhetens uppmärksamhet för det överlag dolda i församlingsstyrets ageranden.

Det är insändarkrig i kyrkliga veckopressen. Arga församlingsbor hotar med avgång, förtroendevalda och kyrkoherde – nej, de varken försvarar eller förklarar sig – de bara konstaterar fakta. Omogen den som flyr kyrkan trots att styret är skevt, blev faktiskt den hårresande kontentan av resonemanget i förra veckans nummer.

Den skribent som satte tändstickan till krutdurken hade fått tillstånd att göra det anonymt. Jag förstår att det kändes nödvändigt i det klimatet.

Vad som gör att jag berörs av skrivelserna är att jag i några av texterna anonymt nämnts som den ”rådsmedlem som avgick i protest mot styret”. Jag får mig av skribenterna tilldelad den tudelade karakteristiken rakryggad-omogen.

Ena stunden tänker jag fatta pennan och backa upp den anonyme ursprungsskribenten. Andra stunden känner jag att tiga är guld.

Hur som helst har många tråkiga minnen väckts till liv av detta tidningsläsande. Känslan är molande och jag drömmer mardrömmar. Den församlingen var dock en del av min vardag – och såsom en utökad familj i över 30 år.

Det andra irritationsmomentet då? Tja det har att göra med alltför yvigt chefsstyre. När nyckeln till att bli noterad, uppmärksammad och synlig inte är prestationer utan en förmansposition.

Inte mer om det denna gång. De inkompetentas begränsning rår man inte på, yttrade sig en professor i bekantskapskretsen en gång.

I fäders spår

Dags för årets utfärd till Fiskars-Pojo-Ekenäs, släktens urtrakter. Vi började som vanligt med kaffe, saft och stora bullar i Fiskars, farmors hemtrakt. Sen drog vi till mormors hemtrakter, kollade in gravarna på Pojo kyrkogård, synade varje vrå i den uråldriga kyrkan.

Efter att jag checkat att man skött sommarvården av min morfarsfar kammakarens grav i Ekenäs (det hade man, tack för fina pelargonior, hmmm, de kostar ju nog omåttligt, förstås) dinerade vi på restaurang Rådhuset som serverade delikat rödspätta och köttgryta för de vuxna och generösa korv- pommes frites tallrikar åt barnen.

Ekenäs har mängder av roliga lopptorg och presentbodar och inredningsbutiker. Och en formidabel lekpark nere vid stranden. Allt betades av i traditionens anda.

På hemvägen inhandlades lokalt bröd och närproducerade grönsaker.

Dagens oho!-upplevelse bjöd Kyrkpressen på. Gamla svenska hemförsamlingen ska tydligen ställa till med indirekt kyrkoherdeval när nuvarande herden går i pension. Taktikerat, no doubt. När det är församlingsrådet som väljer herde – och inte varje enskild församlingsmedlem – gäller det att rösta in klokt folk vid höstens församlingsval. Men man kan ju ta till sämjoval, förstås, för att få skutan styrd som man vill. Eller bulta igenom det hela fort, medan man vet vad rådet har för mening. Jag följer läget intresserad.

Men mig angår detta beslut Gud vare prisad inte. Med samma post kom ett vänligt brev där vi hälsades välkomna till nya hemförsamlingen. Av en månghövdad skara präster av båda könen.

Gott för gott ändamål

Söndagen har förlöpt i goda tecken. Lilla S insjuknade visserligen i vattkoppor och kunde inte delta i det roliga. T har ännu inte uppvisat symptom, och kunde därför delta i sången vid Kyndelsmässodagens ”För stora och små”-gudstjänst i Esbo Domkyrka. Där satt vi på första parkett och gladde oss, mor, mofa och mommo.

Inte många övningar har man hunnit med sen juluppträdandet, men kören hade åter övat in en hel rad nya nummer – med en massa nya ord att kunna utantill. Lätt som en plätt i den åldern.

Sen följde en klassiker i församlingssammanhang: lunch till förmån för insamlingen Gemensamt ansvar. D.v.s. äta gott för ett gott ändamål. Och smakligt var det: hönssås med ris och absolut nyrivna morötter och nyhackad sallad. Världens smarrigaste pannkaka avrundade den kulinariska glädjen.

Sen var det mete – och obligatoriskt lotteri. När jag frågade allmänheten om ”Tro, tydor och trolldom” via arkivet häromåret var det en magisk regel väldigt många svarare sade sig ha iakttagit: att turen i samband med lotterier har tendensen att koncentreras på vissa lyckopettrar som drar in fler vinster än är statistiskt möjligt. Nej, dom köper inte fler lotter än vi andra, bedyrade mina sagesmän. De bara har mera tur än normalt.

Intresserat följde jag dagens lottdragning- och mycket riktigt: en speciell mormor i salen sände fram sitt barnbarn för att avhämta vinster tre gånger.
Jag har aldrig tur i lotterier, till T:s irritation. Vi vann inte ett enda par sockor, ingen andaktsbok och (tursamt nog) ingen av de tre präktiga gräddtårtorna.

Det var en välsignad Kyndelsmässodag. Men när vi åkte till stora köpcentret för att inhandla lindrande salva för lilla S:s koppor märkte jag att ruljansen där var precis lika intensiv som vilken vardag som helst.

Det gjorde mig ledsen. Växlingen mellan vardag och helg är en grundpelare i mitt liv. Det är i den variationen allt det bästa finner sin plats – som en söndagseftermiddag med god mat och gott sällskap – i det gemensamma bästas tecken.

Välsignelse för alla åldrar

I dag hade jag glädjen att delta i barnbarnet T:s första skolevenemang: välsignelsen av förstaklassisterna som gick av stapeln i Esbovikens kyrka. Föräldrarna var välkomna, och T deklarerade att inbjudan måste inbegripa även mommo som ju ”tycker så mycket om Gud och kyrkor”.

Det har hon ju rätt i och jag deltog så gärna. Jag har den senaste veckan blivit mycket nyfiken på hur skolstarten högtidliggörs i olika länder och sammanhang. Så det passade perfekt att jag gjorde lite fältarbete om saken.

Det var väldigt fint. Jag imponerades av många saker: eleverna i Mårtensbro skola (ja, HELA skolan deltog) satt väldigt tysta under hela trekvarten gudstjänsten tog. Man sjöng med i psalmerna – det var fyra välbekanta barnpsalmer, och de som kunde läsa tog aktivt del i högläsningen ur programmet.

Prästen talade fint om hur man inte behöver oroa sig för allt det nya i skolan, utan får svepa bekymmerslöshetens blå tyg runt sig (det gjorde hon handgripligt själv) – för Guds ansikte lyser över oss mitt i svårigheterna. Och nu fick ju hela skolan vara med och välsigna nykomlingarna – precis som åren innan, svepte hon en gemenskapens formulering kring den proppfulla kyrkan.

Sen välsignades varje etta skilt, och var och en tilldelades av hemförsamlingen Barnens Bibel.

Dottern och jag var tagna och nöjda. Men då en bild av evenemanget senare lades ut på FB började de kritiska rösterna höras. Att det inte skulle få ske på skoltid, att det uteslöt barn av andra – eller inga – religioner – att det fanns mycket att kritisera i sammanhanget.

Jag vet inte vad de barn som inte hör till kyrkan gjorde samtidigt, men hoppas man tänkt ut en ceremoni för dem också. Vi i Finland är ännu dåliga på att skapa ett mångsidigt rituellt liv för ett i praktiken mångkulturellt land. Varje skolbarn skall få känna välsignelse och glädje över att en ny termin startar. Utlysandet av skolfreden är också en viktig ceremoni i sammanhanget.

Visst är det trist att höra om små barn som blivit ledsna över att de blivit utan Bibel och kors. Men samtidigt kan vi ju inte värna mer om andra religioner än om vår egen. Dagens ceremoni andades praktisk, positiv kristendom. Det hela blev ännu bättre av att kyrkan, när vi anlände dit, redan sorlade av äldre personer (många stämplade av ett hårt liv) som tydligen träffats till frukost och samvaro i de kyrkliga utrymmena. Esbovikens kyrka myllrade av livfulla aktiviteter denna morgon.

Det var välsignelserikt för unga och gamla. I organiserade led tågade sedan de nya eleverna tillbaka till skolan. Med Barnens bibel under armen. Och mycket skutt i benen.

Valkyrieritt mot sommaren

På Kirkko ja kaupunkis insändarsida publicerades i dag några nya inlägg i diskussionen rörande min forna hemförsamlings inriktning, av mig och många andra stämplad som destruktivt stockkonservativ, av andra karakteriserad som ett av Herrens lagtrognaste toppcentrum på jorden. Jag frestades att skriva ett saftigt inlägg i debatten och började så smått fila på formuleringarna.

Men medan jag laddade maskinen i tvättstugan kom beslutet: nää! Inte en tanke till på den fruktlösa debatten! Nu ska skådas framåt, inte bligas bakåt. Den som blickar bakåt förstenas, som Lots hustru och en binge hjältinnor ur den klassiska berättartraditionen.

Alltså öppnade jag mig för andra tankar. Den kära TV:n inspirerade genast till två banor: Wagner och Grekland.

I dag firas ju kompositörens 200-årsdag och bakom mig tutar Yle Teemas jubileumsvisning av ”Valkyrian”. Himmel vad det hojtas och vad det bullrar. Vem vet, kanske blir jag Wagnerian vad det lider, hittills har jag bara koncentrerat mig på ”Wagner light”, typ Tannhäuser. Men så älskad som den stentunga produktionen är borde jag väl ge jubilaren en rejälare chans.

Sen kom fjärde delen av (en av mina mest älskade skådespelerskor) Joanna Lumleys Greklands-serie. Det är tur att en resa till landet är beställd, annars skulle jag ha fått kontakta Solresor direkt.

Jag får alltid höra att den som reser till Medelhavet när den nordiska sommaren blommar som mest är galen. Jag erkänner: jag är spritt språngande galen i detta hänseende, speciellt i Grekland.

Inget slår de solnedgångarna, den blixtrande hettan, de vitkalkade små samhällena vid det märkligt blå havet som inte kan ges nån entydig färgbenämning, det mustiga vinet, den enkla superba maten. Där vilar kroppen och själen, där är min sommar.

Så inte orkar jag gaffla mot en binge halstarriga präster och elda upp raseri och förgrämelse inombords än en gång. Nej för böveln, nu gäller det att supa in av skapelsens goda frukter istället, så länge chansen finns!

Påven

”Påven avgår, då slår blixten ner”, var nyhetsrubrik nummer ett i går. Huruvida den konkreta blixten var falsifierad eller ej är oklart, men den metaforiska sprakade till desto mera.

Jag har en kluven, urprotestantisk relation till etablissemanget i Vatikanen. ”Du är Petrus, klippan på vilken jag skall bygga min kyrka”, sade ju Herren själv – och i den efterföljden har allehanda herrar figurerat i påveämbetet. Det är svårt för mig, ty intet kan enligt mig synas mera fjärran från evangeliernas sparsmakade rättrådighet än hovet kring påven. Alla dessa rödkjolade kardinaler under kristallkronorna – visst lever de till åtskillnad från religionens Herre långt från den krassa vardagsverkligheten.

Och bland dessa kardinaler skall efterföljaren utses. Det jublas över att en påve från en annan kontinent nu eventuellt utses. Men vad har hemland och härkomst för betydelse när alla kandidater synes vara varandra lika i själen. Jag läser om dem i bladet: en godkänner kondomer i äktenskapet bara om den ena kontrahenten är hiv-positiv (den kardinalen kommer från Ghana). Den kanadensiska kardinalen godkänner inte abort ens om kvinnan blivit våldtagen och den nigerianska ”vill två de homosexuellas huvud med heligt vatten”, vad han nu menar med det.

Jag tycker inte det låter hoppfullt. Ingen av dem verkar planera ta fan själv och den verkliga ondskan vid hornen. De tramsar som vanligt skenheligt omkring på sexualitetens område. Kanske väljer pressen att vinkla det så, men rapporteringen kan inte vara grundlös.

Samtidigt firar skämtsamheten fest på de sociala medierna. Här trasslar den avgående påven (i ett kollage påpassligt tagna fotografier)  in sig i sina spetsar och kåpor och utbrister : ”Holy shit, I quit!”. Här föreslås allehanda kandidater för posten, den ena mer halsbrytande än den andra. Värdigheten och allvaret är fjärran.

En ny stor opinionsbildare skall snart utses, den vita röken tros stiga mot skyn före påsk.

Gud hjälpe oss!