Tiga för husfridens skull

Nej, det har aldrig varit min starka sida det. Att hålla inne med åsikter av konflikträdsla. D.v.s. om jag tyckt mig ha rätt – och andra också hade hamnat i kläm om jag hållit tyst.

Inte har det precis fört mig till några stora höjder i detta livet. Men jag har inte behövt kasta mig på natten i vånda över att saker inte blev sagda i alla fall.

Nu är det igen en sån situation. Inget riktigt dramatiskt denna gång, men irriterande. Jag tycker inte en person i min närhet sköter sig som hen borde. Egocentrism och nonchalans mot nästan präglar agerandena.

Men säger jag min åsikt är fan lös. Och vad värre – ingen annan drabbad håller med mig – av konflikträdsla.
Mitt i allt är jag vorden boven, den skyldiga – det har hänt ett antal gånger förr i det aktuella sammanhanget.

Så jag håller tand för tunga, vis av ålder och erfarenhet.
Eller så exploderar jag av ilska.

På söndag ska jag plocka bort julilluminationerna.
Och hoppas värmen och ljuset återkommer.
Både konkret och metaforiskt.

Annonser

Kalledags-afton

Vårvinterns största namnsdag har firats i dag, Kalle-dagen (nu också Carola) – förr högtidsdag för stora skaror herrar i bygderna, vanligt som namnet Karl var. Namnsdagssångarna larmade väldeliga denna morgonnatt, på annat håll låstes namnsdagsjubilarerna in på utedasset eller förärades spefullt en namnsdagsgumma av halm som pik för sin ungkarlsstatus.

Ja det var tider det – man förstod sig på firande, och dyrt behövde det inte heller bli.

Jodå, lite har jag firat. Gratulerats och gratulerat mina namnen på FB och serverat mig lite kvällsespresso med julgodisrester. Kalle-dagen är almanackans första vårtecken, inte många dagar januari kvar nu!

Annars är det bök och stök i arbetsrummet på jobbet. Ombrutna korrekturet till segslitna arkivhistoriken har kommit. Hu vale, ve och skräck! Nog kom jag ju ihåg att det alltid är en underlig chock att se sin text ”i riktiga bokutseendet”, men oj vilka stolligheter det ploppade fram ren på de 50 första sidorna (100 kvar, för min del). I det prydliga formatet ser man alla dubbleringar av uttryck och metaforer, alla trista upprepningar sticker fram, allt man kunde stryka eller ersätta är så tydligt framträdande.

Men det kanske blir piffigare när duktiga grafiska formgivaren A gått över det med sin bildlayout. Hur som haver vore det skönt att få det hela i tryck. Det skulle genast kännas som lite mera vår i backarna om man bleve av med det snilleprovet.

Ok, resten av veckan att avverka i sedvanlig ordning. Storhandla i morgon, med lite vin som belöning, körövning på torsdag, hämta barnbarn och äta pizza på fredag. Och sen ger Gud ledighet och helg!

Tjejsnack, en formidabel biskop och en pinata

Det var helgen i tre ord. Lördag kväll samlades tjejgänget (jag hittar inte på ett bättre ord) hos väninnan B, åt, pratade och skrattade. I dag gästades nya hemförsamlingen av biskop Irja, det har timat visitation i veckan. Inte för att jag kommit något vidare in i det nya församlingssammanhanget, men en sak är i alla fall odiskutabelt underbar – nämligen nämnda biskop Irja. Hon utstrålar klokskap och empati och vidsynthet. Hennes predikan värmde och lyfte själen.

På eftermiddagen var det åter dags att assistera lite vid barnkalas – denna gång var det S:s femårsdag som avfirades med åtta små vänner från dagis. Det var pony-tema, godislandskap att frossa på, sedvanligt mete och en nyhet -pinatan. Tydligen har den gjort inträde också på finländska barnkalas, innovationer är ju alltid välkomna i sammanhang där påhittighet är trumf.

Det var ett rysligt bultande på pinatan innan storasyster T drämde till den enhörningsformade skepnaden så karameller och leksaker regnade runt golvet.

Ett bra kalas var det, och ett genuint finlandssvenskt drag uppdagade jag också denna gång. Det framkom efter en kort replikväxling i tamburen att lilla E, S:s kamrat i Esbo-dagiset är son till mor Evas klasskamrat från lågstadiet i Kårböle. E:s mormor visade sig åter vara klasskamrat till bloggmormor, det var i Tolari folkskola i Norra Haga. Tre generationer – we are family – åtminstone nästan.

Så det var festligheter helgen igenom. Och nu är det bara en vecka till Kyndelsmässodagen – och februari, minsann.

Mera källarröjning

Åter lördag och röjningen av svärmors källare fortsatte. I dag skeppades tiotals mappar av morbror N:s memoarer över till vår källarskrubb. Dem får jag återkomma till senare, kanske också i bloggen. Mellan alla likgiltiga böcker och papper i en av de tiotals övriga lådorna låg ett fynd som lyste upp hela källarkontoret: gammelmorbror P:s berättelser ”ur minnet” om hans föräldrar Karl Anton och Amanda, mesta tiden bosatta i Dalsbruk. Där arbetade Karl Anton som masugnsarbetare tills han ”av hälsa skäl måste byta till redskapssnickare 1905”, som P uttrycker det och fortsätter ”som han fortsatte med till 1913 då döden befriade honom från världens sorg”.

Morbror P skrev rätt många sidor om den stora familjens vardagshistoria och slutar med att hoppas att ingen läsare skall ”göra spe av hans skrivkonst” och önskar att någon skulle ”få ut något av värde ur dessa rader”.

Det kan du slå dig i backen på P, i din himmel! Jag ska läsa ordentligt och föra vidare släkthistorierna till den yngsta generationen. T.e.x. berättelsen om hur Karl Anton klättrade upp i kyrktuppen i Kimito kyrka, han jobbade då som lilldräng hos pastor Ekblom och var ”begåvad med en utpreglad humor och deslikes vitalitet”. Emil i Lönneberga-stuk över det hela.

Nå, allt detta röjande fick mig att vilja röja lite i det egna källarkontoret också. Jag har i min paniska skräck för översvämmande dödsbon röjt ganska duktigt förr. Men till min glädje hittade jag tre trogna vänner, mina bästa LP-skivor genom tiderna. Vi har Sound of Music jag fick på sommarnöjet och måste vänta till hösten med att lägga på skivtallriken i stan. Vi har A Hard Days Night, jag minns att favoritbiten ”If i fell” hoppar till på ett ställe, det är en repa just där. Och vi har Hair som jag spelade i smyg för pappa. texterna i alla låtar var ju inte riktigt föräldrafähiga.

Dom skivorna lär aldrig spelas mer, två har jag nu i CD-version, den tredje på DVD. Men dom kantstötta fodralen kastar mig direkt in i barndom och ungdom.

Det är ju egentligen bara sånt man ska spara.
Saker och texter som fungerar som tidsmaskiner.

Stjärnor och varma sockor

Jag har haft stor användning av mina irländska sockor dessa dagar. Inköpta en dyngsur dimmig dag på Aranöarna utanför Irlands västkust. Dom värmde mina blöta fötter där jag satt och väntade på att färjan skulle åka tillbaka – dom och några småflaskor rött – i ölets hemland serverades vinet åtminstone 2004 mest på det viset.

Men det var inte sockorna jag mest tänkte skriva om idag, fast dom nog spelar en viktig roll där jag sitter hopkurad i tv-fåtöljen. Nej, mest har jag funderat på alla program med öppenhjärtiga stjärnor jag tittat på efter jul. Det är svenska ”Stjärnorna på slottet” och ikväll finlandssvenska ”Bakom bilden” med Sue Lemström – ”Scendrottning i centrum”, som det stod i hufvudstadsdraken i morse.

På slottet är den centrala avsikten att stjärnorna ska avslöja något dramatiskt och traumatiskt från sin forntid. Och nog har dom plockat fram det ena och andra ur gömmorna i år: mycket mobbning, extrem blyghet, föräldrar som svek, hjärtinfarkter, syskon som nästan slog ihjäl styvföräldrar, föräldrar som dog, familjen man själv svek för en 21 år yngre ny partner och jag vet inte vad. En i veckan utgjuter dom sig och sen sitter alla andra stjärnor där rödögda och hulkar väldeliga en stund. Och lever och lider med och det blir lite olidligt, tycker jag.

Men dom är ju väldigt glossiga i sin nöd hela bunten, välfriserade och med rafflande karriärer och en god middag framför sig på bordet. Dom formulerar sig så elegant och är så paranta och rysligt svenska alltigenom.

Nåjo, jag ska nog se Lasse Åberg, den sista stjärnan också på lördag. Med till det tappra slutet.

Men så ikväll hade vi Sue Lemström på sin pall i studion, ensam med intervjuaren Benny Törnroos. Inte världens flottaste upplägg. Men stjärnan lyste, på ett helt eget sätt. Sue är alkoholist, hiv-positiv och världens sämsta mamma, berättade hon i förbifarten. En spännande karriär flimrar förbi i filmsnuttar. Det hela blir en impression av ett märkligt, ett unikt liv.

Ingen hulkar och plockar fram näsduken. Nej, det glittrar av skratt över huvudpersonen, även om det funnits tider då hon bar en handgranat i ryggsäcken – med tanken att det kunde vara dags för en annan dimension. Då var det svårt, säger Sue och tittar ner i golvet.

Hur hade stjärnorna på slottet reagerat på ett sådant minne, tro?

Nåja, vad vill jag säga – att det är spännande med program om människor som öppnar dörren till sin själ. Mer eller mindre.

Det värmer hjärtat där man sitter vid TV:n och huttrar. Med fötterna inpackade i irländska sockor.

Blekt januariljus

Inte är jag ensam om att tycka illa om årets första månader. Det ser jag nuförtiden varje dag på FB. Halkan, mörkret och fest-tomheten. Dag läggs till dag, utan fokus, utan variation. Inget att blogga om egentligen.

På jobbet fylls dagarna av ärenden som inte kommer nån vart. En bok kommer inte ut på grund av en medförfattares nonchalans, en annan bok är jag själv oförmögen att färdigställa, en tredje kommer jag aldrig i gång med att påbörja. En artikel är i görningen – den kommer nästan säkert inte igenom referee-granskningen. Ett föredrag lämpligt för europeisk publik borde totas ihop, fast det behövs tack och lov först i september.

Lyxproblem, alltihop. Tvärs över gatan sitter kolleger i ett arkiv som kanske snart får packa ihop – man hoppas ännu på under och god vilja. Universitetet i gamla huvudstaden entledigar tiotals anställda. Det är dåliga tider på arbetsmarknaden och jag har det egentligen oförskämt bra.

Det är januarislappheten som inte vill släppa.
Men snart, snart blir det påskliljor, vitsippor och balkongen full av pelargoner.
Bara dom ens skulle släcka julgatan!
Eller har stadens ljusansvariga också beslutat att det får lysa till Kyndelsmässodagen i år?

Nycklar till okända dörrar

Tömningen av svärmors källarskrubb har börjat. Om några veckor går flyttlasset till Kristinagården, sen ska lägenheten hyras ut i rappet. Det brådskar. Och det väller av grejor, både upstairs och downstairs.

Maken och jag var lite duktiga i dag och fick halva källaren tömd. Jag hoppas svärmor inte har ärende till sopsorteringshuset i helgen. Vi har nämligen fyllt kärlen där ganska effektivt. Hon kan bli både förstämd och rasande när hon ser allt vi slängt. För henne är det ännu gångbara ägodelar. För oss är det böcker ingen nånsin mer kommer att läsa, gamla malätna kläder och pälsverk, söndringa lampor som lagts undan för eventuell reparation – för tiotals år sen, en halv dammsugare, tomma mappar, c-kassetter i högar.

Men. Sen finns det som inte kan slängas utan en närmare titt. Några lådor med brev och vykort. Morbror N:s memoarer, tätt maskinskrivna. De tar upp ett femtiotal mappar, han tycks ha författat flera sidor varje dag. Jag måste kolla om det vilar en Knausgård i dessa mappar. De måste alltså skeppas över till vår källare för vidarebehandling.

Något som direkt fick följa med hem till oss var däremot en bedårande samling sniderier maken förfärdigat i skolslöjden. Dom blir roliga att plocka fram till jul!

Till sist den mest mysteriösa artefakten av alla, en låda fylld med nycklar. Stora och små, nya och av äldre modell, nycklar i knippen, tiotals och ytterligare tiotals nycklar. Nycklar till glömda, okända dörrar. Av nån anledning hade jag inte hjärta att slänga lådan. För mycket symbolik och metaforer svävade kring den samlingen.

Det är ju det källarröjning ofta är. Undanröjande av nycklar till dörrar som aldrig mer kommer att öppnas.

Nej huamej! Nu går maken och jag på pizza. Och sköljer bort flyttdammet och melankolin med lite öl och vin.

Chopin och rosa rosor

Oxveckorna släpar på. Lite klarare och ljusare är det vordet, men samtidigt har vinterkylan slagit till.
Jag hade nästan slutat räkna med dess ankomst. Nu är jag påpälsad som en Michelingubbe, jag är fasligt frusen av mig.

Med bara glasögonrutorna utanför yllehalsduken tultade jag runt i stan i går. Men det fanns vår i luften att hämta, det trodde jag inte.
I vår förortskyrka annonserades plötsligt pianokonsert med svenske musikern Philip Ljung. Jag vet inte hur det kom sig att han skulle spela Chopin just i Gamlas kyrka en helt vanlig tisdagkväll.

Vi var ett trettiotal påpälsade som rultade in i kyrksalen. Snart vällde de över oss, de grandiosa valserna, de energiska etyderna och hurtiga mazurkorna, Polonaise heroique i sin mäktighet, de drömska nocturnerna.

Jag tyckte flygeln inte var riktigt perfekt stämd, men å andra sidan är Chopin sån, nästan lite skrällande i sin ibland vansinniga intensitet. Plötsligt flög jag hit och dit i tid och rum. Till ungdomens pianolektioner och svärmiska dyrkan av romantiken. Till Valldemosa på Mallorca och därmed till Medelhavet, värmen och sommaren.

När jag kom hem hade maken levererat den blombukett jag fick till tack för föredraget jag höll i hans skola på dagen. Jag öppnade paketet, rosa rosor, rosa tulpaner.

Och plötsligt kändes allt mycket varmare och mera möjligt.

I traditionsforskarnas vilda ungdom

Ibland hoppar ens forntid fram oväntat – kanske ur en Facebook-tråd. Vännen Maria tycks vara medlem i en grupp som heter Jeppis – och alltså består av folk med anknytning till österbottniska Jakobstad, en liten metropol på sitt vis. En tråd Maria gillat fann sin väg till min logg, det råkade handla om den legendariska kvartersköringen i stan, Gaturallyt kallad. Man funderade över när det ungdomsevenemanget tagit sin början, snart låg tiotals kommentarer ute och diskussionen gick het.

I slutet av 80-talet gjorde kollegan Anne och jag fältarbete i Jakobstad, intervjuade tiotals ungdomar, fick svar på hundratals frågelistor, vandrade på stan, åkte t.o.m. några varv längs gatorna sittandes i baksätet på museichef Guys bil – han hade varit kollega med oss på Folkkultursarkivet och hjälpte oss få den rätta stämningen.

Det blev en artikel i en bok av det fältarbetet, (utkommen 1992), men den minns väl ingen, tänkte jag när jag scrollade fram i tråden. Döm min förvåning då jag i nästa stund läser en kommentar i raden: en dam hade hittat vår bok på loppis i England (!!!???) och rekommenderade den varmt. Jag blev ju så innerligt glad. Så fjärran hade vår forskning förskingrats, för att hitta hem tillbaka till Finland igen. Märkligt.

Just den boken måtte vara det gedignaste kollegan Anne och jag nånsin sammanställt. Vi fältarbetade i vår ungdoms kraft på den tiden. Förutom rallyåkandet sprang vi i 30 graders kyla med i fastlagsseden Storvarvet i Björköby, Anne gjorde en diger undersökning av fastlagsbrasorna i Jakobstad och jag stod i kulisserna och dokumenterade hårdkokta gulnäbbsintagningar, sirliga gamlasdanser och burleska penkisupptåg i olika gymnasier, vi intervjuade som galna, kastade ut oss i äventyrliga deltagande observationer, gjorde djupdykningar i frågelisthögar.

Med outtröttlig energi skapade vi av fyra studier boken ”Fest och fritid”. Fortfarande har vi känslan av att vi inte kan prestera bättre än den luntan.

Boken uppmärksammades inte stort av de inhemska recensenterna, slaktades lite lamt i några nordiska tidskrifter, men har under årens lopp kommit i bruk i tiotals sammanhang när kunder och massmedia behövt uppgifter om de ungdomliga festsederna.
Så är det ju med böcker. Man skapar dem, kastar dem ut i världen, och sen lever de sina egna liv, sina hemliga liv, rentav.

Skulle nu nån läsare ha fattat intresse för ovanbeskrivna utgåva är det bara att hojta till i bloggen eller FB. Det finns några lådor kvar, hågade kan gärna erhålla ett exemplar. Med hälsning från två traditionsforskare. Nu några årtionden äldre.

Lite podcast-stuk

Det är klent med bloggtema-inspiration, men jag får följa dagens trend och ta upp lite varierande tankar i blandad kompott – d.v.s. podcast-blogga, eller vad man ska kalla det. Varför jag nu börjat tänka på den uttrycksformen – jo, dottern har tillsamman med en kollega lanserat podcasten Eva&Pöll, vi avnjöt första avsnittet igår till fredagsbubblet.

Dottern sa häromdan att man på redaktionen skrattar åt det faktum att vad dom än tar sig till på de sociala medierna är det alltid deras egna mammor som ”gillar” det först. Hemskt och bakvänt vore det väl annars, får jag inflika!

Nåja, jag tyckte i alla fall det nya initiativet var mycket nöjsamt, kom just på idén att jag kunde starta något i genren – i samarbete med nån talför kollega, vad sägs om gamylpodden Anne&Carola? Men eftersom den inte ligger ute än får jag fortsätta på bloggsektorn. Denna nya vilda värld är full av spännande möjligheter!

Så vad har jag för andra funderingar i dag? Tja, det har varit en vanlig lördag, med lång frukost vid de tjocka dagstidningarna, sent omsider in till stan där vi lunchade och gjorde inköp. Shoppa gör inte jag. Jag köper det jag behöver och därmed basta. I dag behövde jag en dagbok för det nya året, ett nytt paraply och en flaska grenadine. (Coctailhour ska vidta igen efter glöggsäsongen).

Men vad skymtar under de andra inköpen på fotot nedan? Jo en ask, en underbar rymlig ask, inköpt i en pop up butik med indiska saker i stationstunneln. Jag är inte regelrätt shoppare, men ser jag en oemotståndlig sak slår jag till. Det är omöjligt att motstå en vacker ask. En tom ask är en möjlighet. Denna var dessutom så härligt blå.

Sen kom vi hem, slog på en bandning av dom nya Poirot-avsnitten och kokade en kopp espresso. Dead man’s folly hette avsnittet, och man kan fastslå att det var ett akstycke av sällan skådat slag vad gäller invecklad och hjärnvrickande intrig. Det måste rent av vara nyttigt för tankeverksamheten att följa så kringelkrokiga mordgåtor.

Också annars tror jag på deckargenrens nytta. För tillfället läser jag om de äldsta Maria Lang deckarna. Det är fantastiskt att tänka in sig i det sociala klimatet i 1950-talets Sverige. Och språkligt förnyande. Ordet ”skärmytsling” dök upp i texten i dag. Det hade jag glömt, men kan nog ha nytta av framledes. Det ordet smakar härligt på tungan.

Så det var nu allt för i dag! Tack och hej, leverpastej, som dom sa i Bert-böckerna vi läste i slutet av förra seklet.