Jag har haft stor användning av mina irländska sockor dessa dagar. Inköpta en dyngsur dimmig dag på Aranöarna utanför Irlands västkust. Dom värmde mina blöta fötter där jag satt och väntade på att färjan skulle åka tillbaka – dom och några småflaskor rött – i ölets hemland serverades vinet åtminstone 2004 mest på det viset.
Men det var inte sockorna jag mest tänkte skriva om idag, fast dom nog spelar en viktig roll där jag sitter hopkurad i tv-fåtöljen. Nej, mest har jag funderat på alla program med öppenhjärtiga stjärnor jag tittat på efter jul. Det är svenska ”Stjärnorna på slottet” och ikväll finlandssvenska ”Bakom bilden” med Sue Lemström – ”Scendrottning i centrum”, som det stod i hufvudstadsdraken i morse.
På slottet är den centrala avsikten att stjärnorna ska avslöja något dramatiskt och traumatiskt från sin forntid. Och nog har dom plockat fram det ena och andra ur gömmorna i år: mycket mobbning, extrem blyghet, föräldrar som svek, hjärtinfarkter, syskon som nästan slog ihjäl styvföräldrar, föräldrar som dog, familjen man själv svek för en 21 år yngre ny partner och jag vet inte vad. En i veckan utgjuter dom sig och sen sitter alla andra stjärnor där rödögda och hulkar väldeliga en stund. Och lever och lider med och det blir lite olidligt, tycker jag.
Men dom är ju väldigt glossiga i sin nöd hela bunten, välfriserade och med rafflande karriärer och en god middag framför sig på bordet. Dom formulerar sig så elegant och är så paranta och rysligt svenska alltigenom.
Nåjo, jag ska nog se Lasse Åberg, den sista stjärnan också på lördag. Med till det tappra slutet.
Men så ikväll hade vi Sue Lemström på sin pall i studion, ensam med intervjuaren Benny Törnroos. Inte världens flottaste upplägg. Men stjärnan lyste, på ett helt eget sätt. Sue är alkoholist, hiv-positiv och världens sämsta mamma, berättade hon i förbifarten. En spännande karriär flimrar förbi i filmsnuttar. Det hela blir en impression av ett märkligt, ett unikt liv.
Ingen hulkar och plockar fram näsduken. Nej, det glittrar av skratt över huvudpersonen, även om det funnits tider då hon bar en handgranat i ryggsäcken – med tanken att det kunde vara dags för en annan dimension. Då var det svårt, säger Sue och tittar ner i golvet.
Hur hade stjärnorna på slottet reagerat på ett sådant minne, tro?
Nåja, vad vill jag säga – att det är spännande med program om människor som öppnar dörren till sin själ. Mer eller mindre.
Det värmer hjärtat där man sitter vid TV:n och huttrar. Med fötterna inpackade i irländska sockor.