I fäders spår

Dags för årets utfärd till Fiskars-Pojo-Ekenäs, släktens urtrakter. Vi började som vanligt med kaffe, saft och stora bullar i Fiskars, farmors hemtrakt. Sen drog vi till mormors hemtrakter, kollade in gravarna på Pojo kyrkogård, synade varje vrå i den uråldriga kyrkan.

Efter att jag checkat att man skött sommarvården av min morfarsfar kammakarens grav i Ekenäs (det hade man, tack för fina pelargonior, hmmm, de kostar ju nog omåttligt, förstås) dinerade vi på restaurang Rådhuset som serverade delikat rödspätta och köttgryta för de vuxna och generösa korv- pommes frites tallrikar åt barnen.

Ekenäs har mängder av roliga lopptorg och presentbodar och inredningsbutiker. Och en formidabel lekpark nere vid stranden. Allt betades av i traditionens anda.

På hemvägen inhandlades lokalt bröd och närproducerade grönsaker.

Dagens oho!-upplevelse bjöd Kyrkpressen på. Gamla svenska hemförsamlingen ska tydligen ställa till med indirekt kyrkoherdeval när nuvarande herden går i pension. Taktikerat, no doubt. När det är församlingsrådet som väljer herde – och inte varje enskild församlingsmedlem – gäller det att rösta in klokt folk vid höstens församlingsval. Men man kan ju ta till sämjoval, förstås, för att få skutan styrd som man vill. Eller bulta igenom det hela fort, medan man vet vad rådet har för mening. Jag följer läget intresserad.

Men mig angår detta beslut Gud vare prisad inte. Med samma post kom ett vänligt brev där vi hälsades välkomna till nya hemförsamlingen. Av en månghövdad skara präster av båda könen.

Barnbarn på besök

Vi har haft T och S på besök, och de återkommer också nästa helg. Föräldrarna har några intensiva evenemangsveckor, men det passar bra. Här i mummola är det lugnt just dessa helger. Sen far mommo på tjejresa och veckan därpå mofa på skolresa.

Flickorna är ju stora nu, sju år och fyra ( eller ”visst är det så att jag är nästan fem, mommo”). Det är inte svårt att hitta på program, tvärtom. Vi hinner inte med allt. Det har spelats spel, både dataspel på paddorna och klassiska sällskapsspel, Afrikas stjärna, Snakes and ladders, Fortuna. Det har lästs sagor, populärast är dom förfärliga Grimmska, vi har en gammal bok med suggestiva illustrationer.

Vi har målat och ritat seriesagor tillsammans, halsbrytande galet. Mommo är ingen stor tecknerska, men inspireras ibland å det vådligaste. Så var det i dotterns barndom också.

Sen har vi sett på film, Sound of music blev det, lite Madicken – och två gånger gamla musikalen Singing in the rain. Den råkade visas i TV – vi blev fast – och jag kom ihåg att jag köpt den en gång på DVD. Make’ em laugh, make’em laugh, make’em laugh! Ja verkligen, vi vred oss alla fyra.

Sen lekte flickorna vattenlekar i badrummet. Jag tror att man hos mommo och mofa kan tillåta sig vara lite barnsligare än man dagligdags kan vara i egenskap av etta i lågstadiet och ”nästa års förskole-elev”. Ingen har synpunkter på vad man leker här, huvudsaken är att man trivs.

Och vi har pratat och utbytt förtroenden. Och ätit köttbullar och popcorn och choklad.

Sen körde vi hem flickorna och satte oss på gården med några glas bubbel. Nästa weekend kommer dom igen. Dom är mycket välkomna. Dom håller mommo och mofa igång, och det är sannerligen bra!

Fri fredag

För att förgylla veckan tog jag kompledigt och firade fria fredagen med dottern, fru redaktör Frantz. Vi började med bio, The Great Gatsby i oändligt påkostad överflödande uppsättning med en sorgögd Leonardo DiCaprio i huvudrollen. Den mannen är totalkonserverad sen Titanic- och Romeotiderna. Men på något sätt var man helt oberörd av spektaklet, även om det hektiska 20-talet alltid får en att haja till.

Sen blev det Afternoon Tea på Salutorget, rätt unikt i vår stad. Med ett glas äkta bubbel som inledning och 12 olika små sandwichar, kakor och scones på kakfatets tre våningar. Dottern bjöd – som försenad morsdagspresent. Kan rekommenderas med varmaste hjärta! Både smakligt och elegant!

Sen strulade fridagen till sig något. Lampan i vår nyligen reparerade toalett blinkade nämligen till och dog i morse. Nog vet man att lampindustrin i dag är en djungel, men ersättandet av detta lysetyg slog alla rekord. Lampmodellen fanns inte hos Clas Ohlsson, inte på stora kedjan Prisma och inte i landets ledande varuhus. Här gavs dock rådet att bege sig till en liten specialaffär i Rödbergen.

Där fördes lampmodellen som av handelsmannen beskrevs som mycket ovanlig och sällan efterfrågad. Två stycken fanns i lagret och dem inhandlade maken till högt pris.

Då hela husbolaget har samma wc-armatur stundar problem sannolikt inom kort. Och ugglor i mossen anas beträffande reparationsfirmans val av toalettinredning. Men den diskussionen får vi ta instundande vecka.

Först ska emellertid rullepölse ätas (en av mig högt älskad delikatess hemförd från Kastrup flygfält av dottern) och damtian vandras. För detta ändamål inköpte jag ett vattentätt fodral för mobil och näsduk och annat smått man behöver under promenaden. Regnar gör det ju sannolikt som oftast i idrottssammanhang – särskilt när jag ska delta i mitt första, någonsin.

Så en sån fri fredag blev det denna gång! Ja – vi hann ju också handla djungelstass och bröllopskjol åt fröken T som skall fira temafödelsedagskalas – det första i urskogsstämning, det andra i Marry me-Krista Siegfrids-stämningar. Mångahanda bestyr, alltså. Därav den råddiga bloggen!

Ett retuscherat år

Mitt första halvår som bloggare är till ända. Bloggservicen har sänt mig årsstatistiken som inte är helt oäven. Men ett står klart: mest läsare har jag haft då jag skrivit sorgsna och dystra bloggar. Roligt var att det lästes mycket då jag skrev om den gripande Jonas Gardell-filmatiseringen som stod mitt hjärta nära. Men det är ganska kryptiskt detta med bloggar: hur kan nån veta att min blogg med namnet ”Ett beslut” var intressantare än andra inlägg med lika neutrala rubriker? ”Kyrka” kanske är ett sökord som lockar?

Just i dag domineras både Facebook och bloggvärlden av nyårssammandragen. Man skriver klokt och besinningsfullt, man drar ihop året i bild och text. Julbreven som kopieras och postas har flyttat in också i de sociala medierna.

Ofta är det ett retuscherat år man ser i dessa sammandrag. Såsom i fotoalbumen är det semestern och högtiden och livets gyllene stunder som präglar den dokumenterade bilden av det förgångna. Man fotar ju i allmänhet inte på sjukhus och i nödsituationer – ja utom min underbara dotter som delat med sig både alopecia-skalligheten och det jobbiga njuringreppet också i bildform.

Nyårskväll. Det smäller av raketer kring stugknuten. Jag är varm av en mugg glögg. Jag oroar mig lite för T som på blanka festkvällen fick spysjukan – kanske densamma som lillasyster hade på juldagen. Innan hon fick öroninflammation…

Några minnen i bildform vill också jag dela från året som gick. Bilder som symboliserar det viktigaste för mig i livet, kan man säga. Först en bild från dottern E:s och min resa till Berlin i maj. Årliga ”mammornas morsdagsresa”, detta år i glädjen över att njurproblemet var åtgärdat. Kaffe och bakelser i TV-tornet.

Sen några körväninnor på kyrkosångfestresa. Den kören finns tyvärr inte mera.

Resa med familjen, det roligaste av det roliga. Här på väg till Pafos i juni.

Och utflykt med andra väninnor. Blir bara viktigare med åren att hålla ihop.

Och så kära gubben. På resa förstås, till Edinburgh.

Det var året i retuscherad form. I bakgrunden finns glädje,  besvikelse och sorg i en salig röra. Men finns stöttepelarna där – då klarar man det.

Fortsätter väl blogga – det har liksom blivit en vana – eller en ovana.

Goda nya tider år 2013 tillönskas alla läsare!

Dags att starta julen?

I dag fick jag ett mail med firman Amazons ”Black Friday” erbjudanden. Lät nästan lite hotfullt, men sedan började det ringa en klocka. Vänta nu – Wikipedia, tell me – just det på Black Friday startar ju julhandeln i USA.

Alltså dagen efter Thanksgiving Day som infaller fjärde torsdagen  i november. Då brakar det loss med köpandet och säljandet. Många arbetsgivare (inte handelsmännen dock) lär ge sina  anställda ledigt den dagen för att öka kommersen. Det dystra namnet berättas komma från associationen till att dagen är en riktig mardröm trafikmässigt, eller till att affärerna går från rött (förlust) till svart (vinst) denna dag. Ett försök att ändra namnet till det positivare Big Friday har dock misslyckats. Läs mer i Wikipedia om ni vill – där finns skrönor och sanningar över flera sidor .

Det årliga kriget om när julen skall få starta utkämpas som bäst på olika diskussionsforum i landet. Det finns folk som tänder ljusslingorna i slutet av september, medan andra mår illa om butikerna pyntats en vecka före advent. Varje år utspelar sig denna dispyt som fått karaktären av en jultradition – ett led i firandet.

Hemma hos oss startar julen på Katarinadagen 25.11. Det fastslogs när dottern E med tredjenamnet Katarina var liten. ”På Katarinadagen flyttar tomtarna in i köket” bestämde vi och hängde upp en pappersbonad. Så är det ännu. Och Katarinadagspresenter skall man få – dock inget stort. Nu har lilla S också Katarina som andranamn så traditionen har förstärkts.

En månad av förejulsjulfirande ligger framför en denna dag – då är det enligt min mening dags att skingra mörkret och starta karusellen!

Ljus- och festhelg

Höstmörkrets djupaste botten är nådd. Ja, egentligen är ju natten åtminstone enligt folktraditionen längst på Luciadagen, men det är nu innan julilluminationerna har knäppts på mörkret och dimman känns dominerande.

Allhelgonatiden är suggestiv och driver oss att tända ljus i alla sammanhang. Gårdagskvällen höll vi parentation också i vår församling, tände ljus för alla dem som dött under året. Min kyrkokör sjöng vid tillfället och många av de upplästa namnen var mig bekanta: makens barndomskamrat, min skriftskolpräst, dotterns f.d. pojkväns pappa …. Seden att tända ljus är vacker, men i min församling har ljusfestens popularitet under de senaste åren avtagit. Av 132 avlidna hade kanske enbart ett tiotal släktingar eller vänner närvarande.

Jag hoppas uppslutningen var större i andra församlingar. Kanske valde man att tända sitt ljus på begravningsplatsen i stället?

Parentationen följdes liksom den sedvanliga söndagshögmässan i dag av ”kyrkkaffe”. Jag har i allt högre mån börjar uppskatta denna stund av kaffe och dopp och ”delad gemenskap” (som prelaterna brukar kalla det). Man pratar och bekantar sig alltid bäst vid en måltid. En ny besökare får kanske samla mod för att komma in i gänget. Men det brukar ordna sig, kyrkfolk är notoriskt nyfikna på nykomlingar – och absolut förnöjda över att gudstjänstfirarskaran ökar. Jag tror också att maten och drycken minskar tendensen att kivas om teologiska oliktänkanden.  Den gemensamma måltiden förenar.

Festhelg blev det också  i familjen. Dottern bjöd på födelsedagsmiddag – tja den tillreddes av svärsonen. Temat var ”junk food – gourmet” – pommes frites tillagade från grunden, friterade lökringar, rimmat kött som fått mörna i timmar, blåbärspaj, mustigt rödvin …

Och som alltid berättar jag vid födelsedagskalaset samma historia: om hur jag 5.11 1980 i väntans sista stunder hörde radionyheterna proklamera att Ronald Reagan vunnit presidentvalet. Hur jag tyckte att han inte precis gjorde världen bättre att födas till. Jag behöver nog inte skriva ut vem jag håller tummarna för i årets presidentval.

Fixa och experimentera

Barnbarnens helgbesök gjorde mig igen uppmärksam på hur otrolig barndomen är! Vilken vetgirighet, vilken aktivitetslusta, vilken osinlig uppfinningsrikedom och påhittighet. Så mycket skratt och skoj, så många frågor, så många egna funderingar och teorier.

Det är på en gång uppfriskande och utmanande. Och jag tror att detta aktivitetsfyrverkeri accelereras när man har allt ljus riktat på sig vid ett besök hos mommo och mofa. Det är omöjligt att föräldrar efter en arbetsdag kan bemöta och bejaka all denna energi – det minns jag ju själv. Därför är det härligt att ha några weekenddagar nu och då när man hinner hitta på i lugn och ro.

Denna weekend hade mofa överträffat sig själv. Han ledde målandet av masker som täcktes med i mörkret lysande färg. Han kokade rödkål och flickorna hällde i olika vätskor, vinäger och diskmedel – vätskorna växlade färg i enlighet med surhetsgraden (antar jag som hade 6 i kemi i skolan). Han rabblade än en gång upp namnen på alla fiskar och havsdjur vi mötte på Sea life akvariet.

Jag bidrog med att på fröken T:s anmodan berätta vad ikonerna på vardagsrumsväggen föreställer. De urkristna teologerna vid kyrkomötena i Nicea och Konstantinopel kan inte ha tvinnat ihop mer invecklade frågor än T ställde mig.

Sen tittade vi på ett avsnitt av Fixa rummet på SVT-play. Inredningsprogrammet där barnen själv får fundera ut och förverkliga en ny inredning i sitt rum (assisterade av en kunnig designer-hantverkare) är oslagbart. Undra på att T och S (och många andra barn med dem) älskar att se på det programmet. Här bevisas nämligen vecka efter vecka att barn kan och barn har idéer. Det är ett program med stor respekt för barndomens otrolighet!

Benjamin, Rasmus, Paul och resten av familjen

Vi är många som reagerat. I Facebook, i bloggar, i chatten med författaren Jonas Gardell. Vi har sett tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” och vi kommer inte loss. Och det är riktigt bra.

Jag hade ju hört om böckerna-serien, men lyckats glömma. Att Gardell äntligen skrivit om 1980-talets Aids-tider, om de unga männen som frosten tog (Gardells ord), om kärleken, vänskapen, om döden och om vem som egentligen hör till ens familj.

Som tur påminde dottern. Första avsnittet såg jag andlöst fastklistrad vid iPadens lilla ruta med SVT-Play, koncentrerad och rörd, berörd, upprörd. Som många andra levde jag med som gällde handlingen mina egna bröder eller söner som gick igenom ett kort, intensivt livslopp med ett fruktansvärt drastiskt brått slut.

Och jag tänker förvirrat många och ofokuserade saker:

– att jag hoppas jag aldrig i någon situation skall reagera analogt med Rasmus föräldrar som förbjöd hans älskade rätten att delta i begravningen eller skriva under dödsannonsen.

– att jag är så himla glad över att världen nåtts av Regnbågsrörelsen – åtminstone i någon mån – men inte alls tillräckligt.

– att jag slås av att det är så kort tid sedan allt det i filmen timade hände – jag var själv småbarnsmamma då

– att det är ännu kortare tid sedan en person i mitt församlingsråd drämde till med uttrycket ”horor, homosexuella och annat skitpack”. Hur jag skrek i rådet den gången. Han är läkare, må vara anonym i denna spalt.

– hur jag genast första dagen jag träffade en av klasskamraterna i flickskolan märkte att en av oss var skapt annorlunda. Jag understryker skapt annorlunda. Och sedan dess inte har förstått att det finns hemska reformrörelser som försätter folk i psykisk förvirring och kräver att de skall låta sig förändras till något de aldrig blivit skapta till. Att det ofta är kristna – men också sekulära personer som tycker de vet hur det skall vara.

– att det där med familj är en väldigt viktig sak. Men att familjen kan se ut hur som helst. Familjen håller ihop och ger varandra styrka och glädje.

– och så hoppas jag kommande generationer inte behöver Regnbågsmarscher. Att dom är överflödiga. Att ingenting mer behöver påpekas. Att vi alla får vara skapade som vi är. ”Jag tycker att alla borde få gifta sig med sin bästa vän”, konstaterade barnbarnet T häromdagen. Då hade vi pratat om äktenskap och genus och familjer med olika sammansättningar. Och vem som kunde vara bäst att få dela livet med.

T hade rätt som vanligt.

Underliga tidsperspektiv

Nypensionerade kantor Olav skall avfiras på söndag och jag har fått uppdraget att inköpa lämpligt gratulationskort och förse det med en personlig text. Inhandlade ett raffigt 18-årskort – men insåg sedan att det var bäst att jag försäkrade mig om att det verkligen var 18 år han lett vår kyrkokör. Fram med dagboken för 1994, alltså, där finns ju allt nedtecknat, stort som smått.

Jodå där finns anteckningen en onsdag i början av oktober :”Jag var i dag på min första körövning. Få se om jag kan hänga med, det sjungs ju efter noter, bevars”.

Finemang, kortet duger alltså! Men sen började jag läsa vad annat jag antecknat denna höst 1994 – som dagboken  i komprimerad form återkallade i mitt minne.

Jag tycker alltså det var som i går – inte speciellt länge sen jag började sjunga – visserligen har vi ju gjort massor av saker med kören, men det känns ändå inte så fjärran. Vad som däremot känns avlägset är mina andra notationer om livsituationen 1994.

Jag var fyllda 40 år (!!!??) den sommaren. Vi gick igenom en exceptionellt tung tid i min mammas (kan man nästan säga livslånga, odiagnosticerade) sjukdomstillstånd. Jag besökte Dals sjukhus varje dag efter jobbet. På hemmafronten skedde emellertid också glädjande ting: dottern E,  14 år,  valdes till ordförande i elevkårens styrelse, hade 9,1 i medeltal på julbetyget och inledde skriftskolgången.

Syskonbarnen J och K pott-tränades framgångsrikt i mycket låg ålder, antecknar en imponerad moster.

Det förrättades församlingsval och jag blev f.f.g. invald i församlingsrådet.

Och Estonia sjönk – i dag på dagen för 18 år sedan. ”Våra guldstunder på båtarna är nu i ett nytt ljus” skrev jag – och sant nog, sjöresorna har aldrig blivit helt ”som förr”. Olyckan är av sorten ”var var du när det och det hände”. Jag minns precis att jag stod moltyst med kollegerna i arkivets bibliotek och följde situationen på TV. Det hela var gastkramande – och än värre när vi insåg att svenska kolleger varit med ombord.

Några veckor senare läser jag ”Finland sa nu ja till EU”.

Att allt detta timat minns jag ju , men inte att det skedde samma höst, under samma korta månader före jul. En annan värld, en annan tid, en mormor var då mor och moster och dotter – med i en virvel av ansvar och åligganden.

En enda sak är sig lik – att jag sjöng i kyrkokören. Att det blev allhelgona och advent och julsångskonserter och vi sjöng och sjöng. Också en estnisk sång sjöng vi den hösten ”Livet är som havet, som ett stormigt hav”. Det är en sång som liksom går både i dur och moll. Den sången har jag alltid älskat. Och hur det än går i detta livet – måtte jag få sjunga – att sjunga är nödvändigt.

Kvinnoprat och gubbsnack

Kära maken har i dag i sin blogg glatt sig åt de möjligheter de nya medierna ger honom att möta både bekanta, halvbekanta och okända karlar i öppna, ostörda samtal, också om djupa och fundamentala ämnen. Han nämner gubbkaféerna i Grekland som en ypperlig arena för otvungna, ibland eldfängda manliga diskussioner. Jag har också alltid beundrat dessa kaféer och deras klientel som avslappnat filosofiskt iakttar och kommenterar världen, med brädspelet och rakiglaset som rekvisita.

Det kunde behövas i Norden, har jag många gånger tänkt – ja vi har ju våra pappadagisar på olika bensinmackar, men mer allmänt. Jag har därför glatt mig åt de nya mediernas möjligheter: den bloggande maken ägnar sig t.ex. åt långa och invecklade teologiska diskussioner som följer på något av hans (som han betecknar det) agnostiska religionsinlägg.

När jag läser hans text ser jag att det är i tempot mäns diskussioner skiljer sig från kvinnors. Män behöver en arena, ett forum där de kan spela ut sig själv i lugn och ro. Bastulaven, kaféet, bloggkommentaren.

Och vi kvinnor. Vi pratar ju jämt, både i för umgänge speciellt ordnade sammanhang, tjejträffar, Marthamöten, dammiddagar – och annars. Hur många gånger har inte maken klagat på att vi aldrig kommer iväg  från olika tillställningar för att jag ”fastnar i munnen” flera gånger på hemvägen. Vi kvinnor är snabbpratare och jag är övertygad om att vi under några minuter med kappan i hand i garderoben kan komma till lika djupa slutsatser som gubbarna en hel kväll på kaféet.

Efter att jag skrivit detta vet jag vad dagens middagsdiskussion kommer att gå ut på. Och när långsamsnackaren och snabbprataren möts – då föds en tredje form av diskussion – med alldeles egna regler!