Vuxenuppfostran

Nyss hemkommen från några dagar i London är jag särskilt uppmärksam på det: att den naturliga artigheten är ganska sällsynt i det egna hemlandet. När du trampar in i tuben med några barn reser sig genast personer från sina sittplatser så barn och vuxna kan sitta tillsammans, t.ex. Det sker automatiskt, utan vidare eftertanke. Så är det hela vägen. Jag känner att den stämningen smittar av sig, jag är allt mer gemytlig och språksam och uppmärksam i den miljön. 

Vi hann knappt slå oss ner i flygplanet innan det sociala klimatombytet gjorde sig påmint. Det är som känt ett elände att baxa in sig och sitt gepäck i dag, för stora väskor är tillåtna, utrymmet minimalt. 

In stolpade bland de sista resenärerna en något förfriskad herre som utan pjunk slet ut makens ryggsäck ur bagageutrymmet och föste in sin överstora resväska istället. 

Adrenalinet steg och jag flög upp. ”Vart har min herre tänkt placera makens ryggsäck, vad innerst in i glödheta är det ni rumsterar med”? Ja, på finska förstås. Mannen gav tillbaka med samma mått, kollisionskursen var total. Mitt hetsiga temperament firade julafton, gubbens likaså. En stillsam röst hördes ur kön som stoppats upp av vår incident: ”Om vi makar ihop lite här, och pressar lite där så kanske allt ryms”, sa en lugn gosse, men tillfogade oroligt  ”inte fanns det väl känsliga föremål i ryggsäcken”.

En ganska typisk situation på våra breddgrader, tycker jag. Fast social kompetens visade ju faktiskt en person – den lugna gossen, så det finns hopp!

I går kolliderade jag igen – varifrån kommer denna ilska? På Vetenskapscentret Heureka får man tillverka slantar med sin egen profil ingraverad med laser. Framför äldre barnbarnet och mig stod några yngre personer som tog tid på sig, tog plats och stod i vägen, hindrade den långa köns framfart. Engelska talade de.

”Om nu de där idioterna skulle flytta på sig nångång”, fräste jag då en av sniglarna ställt sig med ryggen mot luckan där slantarna levererades. 

En av idioterna vände sig och sade: ”Man  behöver väl inte säga så där fult heller”.

”Mommo – dom talar svenska”, väste T. 

Det är nu jag borde ha sagt ” nä, du har alldeles rätt, ursäkta mig, men kan ni flytta på er så vi kommer åt luckan”.

Det sade jag inte. Jag gruffade och muttrade och himlade med ögonen. Jag var otrevlig och ouppfostrad. Inget exempel för barnbarnen.

Så jag har tänkt uppfostra mig själv framledes. Och minnas det fina tänkespråket jag fick i FB häromdagen: Vi själva måste vara den förändring vi vill se i världen. Viktigt!

Fast den där buffel-gubben i flyget är jag ändå glad att jag hutade åt. Måste slipa på att göra det elegantare, bara.

  

Annonser

Slappa lite

Kultur- och aktivitetsöverdos blev det nästan i London. Men också smakprov på den sol och värme och blomning som är i antågande. Om ett tag. Ett bra tag känns det i dag när grådask och kyla igen regerar. Inga blommande magnolior i sikte här.

Vi som har sportlov (äh det ordet!) några dar till har bara slappat i dag. Slagit på iPadar, plöjt igenom högar av dagstidningar, ätit hot dogs. Låtit tvättmaskinen snurra.

Bra så, i morgon kanske vi pallrar oss till nåt museum igen.

Sportlovet är alltid en utmaning, ganska många dagar att fylla – sällan är det sportväder heller – och inte är det föräldraledigt överallt.

Vi har ju alltid haft lätt på det viset att också Mofa har sportlov. Och mommo hakat på ledigheten. Dottern, syskonbarnen och nu barnbarnen har i tur och ordning hängt med oss.

Lite kultur och en hel del kravlöst slappande. Tillsammans. Är väl det bästa konceptet – i alla tider.

Efter sportlovet blir det småningom påsk och vår och bar mark. I dag anmälde dottern och jag oss till Damtian. Jag ser redan framför mig solglittret över Helsingfors stränder. Och gator proppade av vandrande och joggande kvinnor.

Nu måste jag börja träna – på mitt anspråkslösa, men dock idoga sätt.

Mera London

Det förra inlägget jag författade i dag raderades med bild och allt. Nytt försök i komprimerad form, ty natten faller på. I dag har

– det regnat halva dan

– vi sett en utställning om trädgårdar i konsten på Royal Academy of Arts. Det mesta i privatägo, så det lär man aldrig se igen

– det hafts migrän, surats, kivats och försonats

– vi intagit glass/bubbel på Fortnum and Mason

– vi lyssnat på musiken i Covent Garden, där spelas alltid Pachelbels Canon

-vi bjudits på ostkväll av fröken T. Läckerheter från Marks & Spencer intogs iförda festhattar från Paperchase

– vi tyckt  det är skönt att den tornadolika Mary Poppins-vinden vände – mojnade. Det kan betyda magiska ting, skrev bokens författare, vad jag minns. Godnatt!

För oss turister

Tjugo år sen vi senast besökte Hampton Court. En hel del är annorlunda sedan dottern var liten besökare – museipedagogiken har skapats.

Det är mångfaldigt att besöka museer nuförtiden. Det är att ladda ner olika besökarappar, vandra enligt speciella barnspårningar, klä ut sig i tidstypiska kostymer – ja och bara på gammaldags vis gå från rum till rum, läsa skyltar och leva in sig i miljön. 

Vi var 4 timmar på Tudor-slottet. Mest intresse väckte spökena – vi hade tyvärr inte ens turen att se den spökande katten eller gengångare-hunden. Henrik 8:s olycksaliga fruar intresserade också.

Jag slogs av den väldiga exploateringen av dessa 6 kvinnor turistiskt. T.o.m jag köpte en julprydnad med hela kungens harem på. Fanns flera olika att välja mellan.

Labyrinten i trädgården är ett dragplåster, och restaurangen var fullsatt. Där kunde man äta de vaniljpajer Anne Boleyn gillade. Jodå – goda var dom!

London är staden där var femte person man möter släpar på en resväska. Ny underhållning behövs ständigt. 

Dottern hade via Tripadvisor hittat The Old Operating Theatre museum, det äldsta bevarade operationsauditoriet. Belägen på vinden av en kyrka i bortre delen av stan – nåbar längs en smal svårhittad spiraltrappa – tyckte man den vore obskyr och svårhittad för besökare 

Men nejdå, där vimlade massor av folk. Intressant, atmosfärrikt ställe. S var intresserad av alla utställda kirurgiska instrument och avbildningar av inre organ. T tyckte det var lite läbbigt.

Det finns folk dom säger ”ja, vi är  ju inte såna som går på museer”.

Jättedumt sagt. Varje museum avspeglar ju en egen del av världens historia, innovationer och märkligheter.

Jag noterar med glädje att T och S än så länge kastar sig in i nya saker utan förutfattade meningar och negativa attityder! Det hoppas jag blir min melodi också.

I alla resterande levnadsdagar.

  

Sportlov, som det kallas

Här är vi igen – på sportlov i London. Två skolelever,faktiskt i år och tre trötta vuxna. Resan var som den brukar, flyget försenat, bagageleveransen strulig, köer hit och andra dit.

Men omsider är man framme. I dag var det S:s dag. Hon ville shoppa på leksaksaffären Hamleys och köpa godis på m&m, chokoemporiet. Två jordiska paradis de yngsta uppskattar mest!

Först lunchade vi på en gammal bekant Bella Italia. De hade fått ett nytt barnvänligt koncept som imponerade. Så många roliga detaljer i serveringen av maten som av T och S gavs 9 poäng av 10 – med helhetsimdömet full tia för hela paketet, trevlig service.

Det är en ny lek vi har – ge poäng för vad vi upplever. Full tia gav S också för fiskpinnehamburgaren hon åt ikväll på den indiska restaurang vi besökte ikväll. Barnmenyn var liberal och mångsidig också där. Och Mofa gav sin gröna curry fulla poäng så kulinariskt sett har dagen varit en fullträff.

Sen har det regnat förstås, vad annars. I morgon är det mofas dag,  det blir Hampton Court, ty trädgårdarna levererar inte ännu fullt ut än.

Skönt att åka i bussens andra våning längs Oxford  street och titta på paraplydjungeln nedanför – ett gratisnöje, nästan!

Och veta att några semesterdar ligger framför oss än!

Ledighet behövs

Det har varit en intensiv tid för hela familjen. Arbetsplatsen har omorganiserats, sånt tar på mer än man egentligen inregistrerar aktivt. Maken har haft mycket jobb, för att inte tala om dottern.

Just nu sitter jag i ett tyst hus, barnbarnen är duschade och nattade. Maken har åkt efter dottern som haft helkväll med direktsändning på radion. Svärsonen har ute-engagemang han med. 

Ibland känner man sig slutpratad och outsövd och allmänt slak. Då är det skönt att sportlov stundar

I morgon utdelas betyg, S ska få sitt första. Maken ska vakta Gamlas dans. Jag ska konferera om min hoppeliga nästa bok. 

Mycket på gång, men lite timeout laddar en något.

Roligt med barnbarnen hinner man ha också i brådskan. Jag hann plocka fram mitt gamla keyboard i dag. Kantor Elsa som leder flickornas kyrkokör sa nämligen att T visar talang för pianospel. Det ni!

  

Regn, fastetider och förändring

Det regnar morgon och kväll just nu. Snön smälte lagom till fastlagstisdagen och nu är vi då inne i fastan. Det är mycket prat om ekofasta på de sociala medierna nu – att minska miljöpåverkan av mat eller kläder, göra livet lite enklare, göra en liten förändring.

Många sådana ändringar har jag gjort redan. Jag har efter flytten till Sökö minimaliserat våra förråd av husets prylar – lakan, kärl, husgeråd av annat slag. Efter utrensningen tänker jag efter inför varje inköp. Behövs föremålet? Klädinköpen är också ganska få, och många plagg har årtal på nacken – i samma jacka reste jag till London för 15 år sen – det ser jag på foton.

Det är sant som dom säger – man känner sig lättare när livets bagage inte fyller mängder av resväskor. Här kan jag inte göra mycket mer, känns det. Ibland funderar jag faktiskt på om man inte borde konsumera lite mer för att få hjulen i rullning och ge folk arbetsmöjligheter. Men då köper jag hellre service, reser, äter ute ibland, anlitar yrkesfolk.

Den gamla späkelsefastan är det inte så mycket tal om just nu. Och även om det t.ex. skulle kännas duktigt att avstå från bubbel och rödvin fram till påsk – jag beundrar dem som får till det – känns det inte meningsfullt och genomförbart. Inte just nu, när   det traditionella weekendbubblets festlighet känns extra viktig efter en vecka på en arbetsplats där det mesta just nu handlar om att anpassa sig till förändringar man omöjligt kan förstå nyttan av. Det kan inte vara krav och förbud hemma också, känns det.

Men på något sätt ville jag nog markera årets fastetider – och det stora intresset på t.ex. FB visar ju att här finns en potential. Man kan göra olika saker – och kanske små steg är bäst. Maken och jag har t.ex. på sista tiden börjat släpa med oss tygkassar för att undvika plastkassarnas förödande effekt på miljön. Och så har jag börjat satsa på ekologiskt fast det är dyrare. Understöda närproducenterna allt vi kan via direktköp.

Men allt det här är ju året om-förändringar redan. Jag borde hitta på något speciellt för fastetiderna under året.

Nånting i stil med den magnifika texten ur Jesaja 58 man citerar mycket så här års: att den rätta fastan inte är att späka sig och ”hänga med huvudet som ett strå” utan att ”lossa orättfärdiga bojor, slita sönder okets rep, befria de förtryckta”.

Rätt fasta är  att inte ”vända dina egna ryggen” säger Jesaja också. Det passar bra med Vändagens budskap – den rosenröda hjärtedagen många avskyr så innerligt. Jag tycker om att köpa kort (med lite för sliskiga texter ibland) och sända dem till en liten skara vänner jag tror kan tycka om att få en hälsning mitt i en festtom period. Jag får inte så många kort tillbaka, för vännerna är ofta inte i kortskrivarskick, om man säger så.

Kanske den importerade traditionen passar ganska bra ihop med fastetidens ideologi, egentligen!?

 

 

Så har vi torsdag igen

Denna vecka har på något sätt segat sig fram, men samtidigt varit proppad av aktiviteter av nöjsamt slag. Jobbdelen segar och fritiden rusar fram, så är det. Nya chefer har utsetts på jobbet, men enhetstillhörigheten är ännu öppen. Sannolik, men inte fastställd.

Ändå kan jag svårligen tro att min arbetsbild förändras. Det blir väl av alla sorter som vanligt. Kundtjänst i alla former – föredrag, folkupplysning, rotande i enorma material för att få ihop utgåvor – en om livets fester och en om ordspråk – det sista jag borde få klart i arbetslivet. Som ett testamente yngre krafter kan bygga på, rasera och ignorera eller glädjas åt – man vet hur det är. Men man har lämnat efter sig sin bit, gjort sitt.

Veckan har bjudit på mångahanda utanför jobbets murar. Maken fick sin julklapp – gourmetmiddag på restaurang Aito och Fantomen på Operan. Vi bjöd oss på taxi hem fast det blir dyrt hit ut på Sököstranden. En riktig champagniserad afton blev det!

Tisdag kväll möttes klasskamraten I och jag på den indiska krogen i hemknutarna där vi brukar ta oss ett glas nu och då. Pensionsprat blir det alltid när jämnåriga möts nu. Och lite pigga planer smiddes också. Våren 2019 när vi slutgiltigt befrias från arbetsoket ska vi – naturligtvis med garderingen att vi lever och  har hälsan – åka till Salzburg. I Sound of musics fotspår – det låter väl lämpligt och livat?

Vad mera – ja de flesta kvällarna gör man ju inte annat än hänger tvätt och tömmer diskmaskinen. Och slumrar till vid TV-nyheterna. Fast torsdagen har sitt program nuförtiden – barnbarnen sjunger i kyrkokören som övar i lilla kapellet i backen. Det har blivit sed att dom tassar hem till oss efteråt, får sig ett mellanmål, en liten lugn stund innan vi kör hem dem. Och sen veckohandlar vi. Och sen är det nästan fredag!

Runebergsdag är det också. Jag äter kanske en  halv tårta till jobbkaffet, inte för inte är det ju till skaldens ära vår institution är grundad. Men den fina kvällsfesten med prisutdelning och supé deltar jag inte i utan går på bio istället.

Jag är även när jag är i bästa vigör tråkigt middagssällskap, har jag konstaterat, och speciellt i år känns ansträngd bordskonversation fullständigt övermäktig.

Men kanske jag i kvällningen höjer mitt glas här hemma och utbringar den skål Svenska litteratursällskapets middag alltid inleds med: ”Johan Ludvig Runeberg”.

Och fortsätter som numera är sed med skålen till skaldens likaledes framstående hustru Fredrika. Lite fest ska det väl vara också på Sökögränden 16!