Nyss hemkommen från några dagar i London är jag särskilt uppmärksam på det: att den naturliga artigheten är ganska sällsynt i det egna hemlandet. När du trampar in i tuben med några barn reser sig genast personer från sina sittplatser så barn och vuxna kan sitta tillsammans, t.ex. Det sker automatiskt, utan vidare eftertanke. Så är det hela vägen. Jag känner att den stämningen smittar av sig, jag är allt mer gemytlig och språksam och uppmärksam i den miljön.
Vi hann knappt slå oss ner i flygplanet innan det sociala klimatombytet gjorde sig påmint. Det är som känt ett elände att baxa in sig och sitt gepäck i dag, för stora väskor är tillåtna, utrymmet minimalt.
In stolpade bland de sista resenärerna en något förfriskad herre som utan pjunk slet ut makens ryggsäck ur bagageutrymmet och föste in sin överstora resväska istället.
Adrenalinet steg och jag flög upp. ”Vart har min herre tänkt placera makens ryggsäck, vad innerst in i glödheta är det ni rumsterar med”? Ja, på finska förstås. Mannen gav tillbaka med samma mått, kollisionskursen var total. Mitt hetsiga temperament firade julafton, gubbens likaså. En stillsam röst hördes ur kön som stoppats upp av vår incident: ”Om vi makar ihop lite här, och pressar lite där så kanske allt ryms”, sa en lugn gosse, men tillfogade oroligt ”inte fanns det väl känsliga föremål i ryggsäcken”.
En ganska typisk situation på våra breddgrader, tycker jag. Fast social kompetens visade ju faktiskt en person – den lugna gossen, så det finns hopp!
I går kolliderade jag igen – varifrån kommer denna ilska? På Vetenskapscentret Heureka får man tillverka slantar med sin egen profil ingraverad med laser. Framför äldre barnbarnet och mig stod några yngre personer som tog tid på sig, tog plats och stod i vägen, hindrade den långa köns framfart. Engelska talade de.
”Om nu de där idioterna skulle flytta på sig nångång”, fräste jag då en av sniglarna ställt sig med ryggen mot luckan där slantarna levererades.
En av idioterna vände sig och sade: ”Man behöver väl inte säga så där fult heller”.
”Mommo – dom talar svenska”, väste T.
Det är nu jag borde ha sagt ” nä, du har alldeles rätt, ursäkta mig, men kan ni flytta på er så vi kommer åt luckan”.
Det sade jag inte. Jag gruffade och muttrade och himlade med ögonen. Jag var otrevlig och ouppfostrad. Inget exempel för barnbarnen.
Så jag har tänkt uppfostra mig själv framledes. Och minnas det fina tänkespråket jag fick i FB häromdagen: Vi själva måste vara den förändring vi vill se i världen. Viktigt!
Fast den där buffel-gubben i flyget är jag ändå glad att jag hutade åt. Måste slipa på att göra det elegantare, bara.