Inte artros

Sjukledighet resten av veckan – det blev resultatet av gårdagens läkarbesök. Mina knän – speciellt det högra (som ju tog stöten när jag damp i marken under guidevandringen i Ostia ifjol) – har i några veckor trilskats på ett allt obehagligare sätt. Till sist blev det alldeles omöjligt att komma igång efter en längre sitt-stund och varje promenad har smärtat.

Du har artros, trodde en väninna jag diskuterade saken med. Så jag började googla och visste snart allt om artros, hur det är vanligt och hur det botas med värkmedicin och hur man i Sverige rentav kan gå i ”artros-skola” för att lära sig leva med problemet som hade en orsak jag inte minns och inte riktigt förstod heller.

Men det lät klart: ont i knäet, överviktig äldre dam, en av de vanligaste ledsjukdomarna. Japp.

Men internet är ju trots allt inte läkarlegitimerat. När det riktigt knep till igår besökte jag alltså företagshälsovården och i dag fick jag resultatet på röntgenundersökningen: mina knän är i rätt prima skick för åldern och artros syntes inga tecken på.

Orsaken till strulet är en infektion i knäet, uppenbarligen förorsakad av alltför mycket plötsligt trappspring. Vad jag också gjort mer än vanligt den sista tiden är kliva på stegar i arkivrummet.

Och varför envisas jag springa i trappor – jo för en tid sedan fastnade jag med min arkivkärra i husets hiss. Hissen skakade som befunne vi oss i jordbävning, den stannade, den öppnade inte dörren, den åkte mardrömsaktigt låååååångsamt upp till fjärde våningen där jag slutligen – efter en tidsperiod jag inte kan uppskatta – rumlade ut, svettig och panikslagen.

Alarmsystemet hade inte fungerat och kollegerna hade inte hört mig varken skrika eller ringa på nödknappen.

Efter min resa ”dog” hissen och stod sen flera dagar oanvändbar i väntan på en reservdel.

Så den hissen vill jag inte åka i mer, arkivkärran åker, jag springer i trappan.

Fast spring upp och ner till fjärde våningen är inget bra koncept, tyckte läkaren. Så jag får försöka omstrukturera mina arbetsrutiner.

Börjar alltså alldeles konkret bli pensionsfärdig.

En kur inflammationsnedsättande fick jag och rekommendation att hålla mig stilla några dagar.

Så här sitter jag nu – ett planeringsmöte för verksamheten nästa år missar jag (fast jag är ju bara där ett ögonblick våren 2019, så det gör inget) och en kundjour får nån kollega ta över.

Jag sitter vid mitt skrivbord och emellanåt läser jag på balkongen eller ser på Netflix i sängen. Sova tänker jag göra en hel del, jag märker först nu hur vårtrött jag är.

Sen hoppas jag benen är i skick – det är mycket nästa vecka som skulle kräva promenerande – t.ex. personalutfärden till Skanslandet jag gärna skulle delta i.

Aldrig har jag förresten tidigare lagt märke till vilken stor del av folket på gator och torg som haltar, linkar, går långsamt, grimaserar av smärta när de skall ut ur spårvagnar, har käppar, kryckor och stödförband.

Jag har sett dem alla som ödeskamrater och inser att rörlighet är en stor lycka. Att kunna hoppa, dansa och klättra – ja bara vandra utan smärta från punkt a till punkt b är sannerligen ingen självklarhet.

Solen fortsätter att skina och jag tackar min lycka över min trivsamma hemvrå med utsikt över Kasaberget – världens vackraste utsiktsplats. Ack, finge jag snart klättra upp på dess topp igen – men långsamt och utan fjäsk.

Ty ålderdomen kommer inte ensam …

Mot semestern

Veckosluten i maj är välfyllda. Det är det ena evenemanget efter den andra avslutningsfesten. Allt bäddar för sommarpaus – och det märker jag att min hjärna gör också. Det känns nämligen omöjligt trögt att få en början på denna enkla blogg.

Weekenden var fin. Margretebergs sommarmarknad bjöd som alltid på det bästa vad gäller sommarblommor, örter och trädgårdsdrömmar överlag. Jag satsade på tre pelargoner som salufördes av Överby trädgårdsskola, de bar alla drottningnamn, men jag minns bara att en heter Drottning Margrete.

Hela familjen besökte marknaden, efteråt tog barnbarnen och vi gamyler ännu en tur till ett annat favoritställe, Gårdsboden i Kyrkslätt, där vi köpte deras goda sötsurlimpor och stärkte oss med glass respektive kaffe.

Lokalbiblioteket i Sökö där jag alltid har en hel rad böcker på beställning levererade Jörn Donners senaste. Detta var alltså lördagens skörd:

Idag, söndag var det avslutningsuppvisning i T:s dansskola. Dans är en folkrörelse och alla åldrar visade upp vad de lärt sig under året i dansinstitutet Step up. Det fanns t.o.m en grupp 60 plussare – de hade väldig fart på! En upplivande tillställning!

Från dansfesten ilade vi till Domkyrkan där jag hade ett möte – efter högmässan jag inte hann besöka i dag. Också här var det avslutningsstämning och jag fick församlingens årsberättelse för 2017. Till min förvåning såg jag mitt namn på tre ställen – i två s.k resursgrupper och i samband med att jag hållit föredrag på jubilarfesten för församlingsbor som fyllt jämna år.

Förvåning – nåja – visst vet jag att jag suttit med och tyckt och pratat lite vid några möten – men det var fint att det på riktigt räknas upp i årsredovisningen. Känns som att jag trots allt kommit med i det nya sammanhanget fast jag inte alltid uppfattat att jag gjort det.

I veckan deltog jag också i församlingens valnämnds möte – från att i långeliga tider (i min forna församling) ha varit uppställd som kandidat i de kyrkliga valen har jag nu tagit rollen av valfunktionär – det känns också bra och som en logisk utveckling.

Mycket på gång – och huvudet börjar bli sådär semestermosigt som det ska i slutet av maj.

Vi har flyttat ut alla middagar och kvällssitsar till balkongen där man knappt får plats bland basilikan, bonsaierna och sommarblommorna. Svalorna och göken gör oss sällskap.

Nu ska batterierna laddas – inför min arbetskarriärs sista hela termin. Sen blir det annat program och jag börjar redan ana vissa uppgifter som kan vänta mommo. Praktiska sysslor – och kanske någon galenskap! Vem vet om jag ansluter mig till 60 plussarna i Step up? Men först måste jag få ordning på mina knackliga knän!

Vattenlöpning och cykelturer ska definitivt ingå i sommarens program. Och lätta måltider proppade av gröna, smala ingredienser!

”Ikäihmiset” – vi äldre

Det har varit mycket prat om ”ikäihmiset” de senaste dagarna ser jag (när jag kastat mig över dagstidningarna vid helgens långa morgonkaffen). Ikäihmiset – i översättning tydligen ” äldre människor” ska servas i dag – och inte bara med traditionella aktiviteter. Det tillställs mommodiscon, speed dating, men också speciella fromma tillställningar för ”de äldre”, hela skalan ska det vara, ”ikäihmiset” är ju individer, bevars. Men en grupp för sig, ändå.

Låter bra. Men var går gränsen till att höra till kategorin ”äldre människor”, egentligen? Inför pensioneringen har jag börjat fundera mycket över detta livets sista block – ålderdomen. Det kan ju röra sig om en verkligt lång period – prins Philip som deltog i sitt barnbarns bröllop i helgen är ju t.ex. 34 år äldre än jag – det är ju en hel del tid det. Vi klassas ju ändå båda som ”ikäihmisiä”.

I helgen hade Bullgummorna, min studentklass, sin terminsträff. Vi är på gränsen till pensionen, några kunde visa upp färska pensionärskort, några är redan etablerade i sin ”ledighet” men jobbar för fullt med att göra inhopp i sina tidigare jobb eller har hittat helt nya aktiviteter, några är fortfarande i det vanliga arbetslivet, ja, det är ingen direkt standardversion av pensionsåldern vår grupp på ett dussin kvinnor födda 1954-55 kan visa upp.

I den finska hufvudstadsdraken noterades att antalet ”äldre” – folk över 65 år – i dag uppgår till 1,2 miljoner.

Men när börjar man själv uppfatta sig som senior och vad innebär det?

Jag tyckte t.ex. jag föryngrades en hel del när jag nåddes av nyheten att bli mormor ett tredje varv. Samtidigt är det en del prat om krämpor när Bullgummorna träffas. Ålderdomskrämpor.

På något sätt är man trots allt tidlös, speciellt när man umgås med kvinnor man känt i dryga 50 år. Åldern är något sekundärt, det är personligheten som räknas.

Man lever nu på och ser hur det går. En sak har pensionärerna i vår skara ändå noterat – att skillnaden mellan helg och vardag inte är så glimrande mer då alla dagar i princip är fria och lediga.

Kanske man ska njuta av dessa söndagskvällar då diskmaskin och tvättmaskin puttrar på inför den smått mariga veckostarten måndag morgon. Snart får man strukturera upp vardagen enligt nya kriterier.

Livet är ett äventyr, det kan man åtminstone fastslå!

Redo för ålderdomen

Víssa dagar är den närmare än annars – ålderdomen. Fredagen var en sådan dag. Jag mötte maken i köpcentret Det stora äpplet efter jobbet. Avsikten var att inhandla nya glasögon – och för första gången i mitt liv därtill köpa solglasögon med linsstyrka – ett sånt paket erbjöds i en affär.

Det var fredag och jag börjar vara lite trött inför semestern. Okoncentrerad var jag kanske – och valet av glasögon är ju alltid lite uppskärrande, särskilt som jag aldrig ägt solglasögon av nån sort överhuvudtaget .

Den rara expediten handledde mig. Vi hittade bågar och köpet fastslogs. Jag kom plötligt inte säkert ihåg om vår adress är 15.A 16 eller 16.A.15. Jag tvekade lite innan jag slog in bankkoden i apparaten. När vi var klara frågade expediten om hon skulle skriva in datum för avhämtandet av glasögonen på kvittot. För säkerhets skull – fast jag nog just antecknat det i kalendern.

”Jo, tack”, sa jag – för i samma stund insåg jag att jag gett intrycket av ”äldre smått förvirrad dam i behov av assistens”. Bäst så.

Plötsligt såg jag mig med hennes ögon – och kände mig lycklig över omsorgen .

Maken har andra predikament. Han hör bra – men inte i miljöer där sorlet stör. Han hade ingen aning om vad servitrisen på restaurangen sade när hon ledsagade oss till bordet på La Famiglia i köpcentret Kaari i lördags. Där har jag emellertid inga problem och kan respondera logiskt för oss båda.

Sen är det ännu toalettbesöken och symbolerna på dörrarna. Suck.

Till och med när bilderna som ska visa på manligt och kvinnligt är så många som på  Kaari (se nedan) får jag tänka till. Maken föser utan tvekan in mig på rätta vägar.

Tack och lov för människors vänlighet – och för att vi är två! Den dyker nämligen på helt plötsligt, ålderdomens osäkerhet.

Man går där och känner sig trendig och cool – men mitt i allt vet man varken ut eller in. Och vet ni vad – det är ok och inget att skämmas för! Den vägen ska vi alla vandra en gång – om vi får leva så länge!

Att städa iväg sig

Antalet resterande arbetsmånader minskar med fart. Det känns ofantligt bra, och dags som jag flera gånger påpekat. Denna vår har åter en hel rad nya system introducerats vad gäller de dagliga rutinerna. Inte för att det rör sig om något en 63-årig mommo inte klarar av, nejdå. Men tanken på att i åratal ännu vara tvungen att rulla på i dessa regelbundna uppdateringar förskräcker. Tid för något annat nu!

Men först ska det städas. Jag befinner mig just nu i den speciella situationen att ett stort bokprojekt är klart och ett annat är i det skrämmande granskningsstadiet. Något nytt kan jag inte mera börja med – det finns tid att röja och reda upp.

Jag röjer upp i mina gamla arkivsamlingar, jag städar i forna kollegers efterlämnade material, jag kompletterar ämnesorden i vår arkivdatabas. Det finns tid för sånt nu – den tiden har ju inte mina aktiva yngre kolleger.

Sen går jag igenom mitt arbetsrum, hylla för hylla, mapp för mapp. Ja, man kan säga att jag tar avsked av mitt arbetsliv papper för papper. Uppröjningar i samband med olika flyttningar av arbetsplatsen har medfört att mitt beting i dag är hanterligt. Jag ville i det närmaste kalla det njutningsfullt.

Minnena rullar fram. Alla föredrag jag hållit, både på vetenskapliga arenor och vid möten med en mycket vid ”allmänhet”. Programmen från olika kongresser väcker hågkomster, alla särtrycken av artiklar man tilldelades av kolleger på den tiden då utbytet av dem var en vänskaps- och vördnadsbetygelse. Böcker och skrifter man fått till gåva … Minnen, minnen, minnen … av mångahanda slag. Inte alltid ljusa.

Dilemmat infinner sig: hur mycket av detta är omistligt, vad ska jag ta med mig hem?

Ibland ryker en hel mapp papper – det kan gälla kopior av artiklar och böcker man i dag lätt kan läsa i digital form på nätet. Andra mappar får vila en tid, vem vet vad jag ännu behöver under mina sista tjänstedagar. Det är ju en känd sanning att det dammiga bortglömda dokument du just slängt efterfrågas nästa dag. Slår aldrig fel, så det gäller att vara listig!

Men lite ska jag ha undan varje dag och jag blygs inte påstå att min systematik är exemplarisk. En bok hem per dag – medan hyllorna på jobbet blir allt tommare blir det alltså allt trängre här hemma. Därför finns plan b: jag har också en hylla där vårt bibliotek – och kollegerna – omsider får plocka åt sig böcker.

Städandet känns både renande och meningsfullt: efter mig inga råddor!

Snart flyttar någon annan in i mitt rum, nån som gör helt andra saker och går nya vägar.

Det är som det ska vara!

50 år sen!!!

Ibland är tidsperspektiven svindlande. Jag kom i dag ihåg att det i mors gamla fotoalbum finns bilder från första maj-firande i min barndom. Mycket riktigt, där hittades ett uppslag med svartvita, lite suddiga konterfej. Man fotade ju inte så mycket ”på den tiden”, och gjorde nån det i vår familj var det mor, därför syns hon sällan på bilderna.

Fotona är tagna 1968, vilket innebär att jag var tretton år – och att det är 50 år sen! 50 år!!!

Jag syns till vänster på den nedersta bilden, far och lillasyster vandrar ett stycke bakom mig. Vi har tagit oss från studentsången i Kajsaniemi in till vimlet vid Havis Amanda. Det tycks vara mulet och regnsjukt väder, liksom i dag.

Jag bär en missklädsam mössa och jag är väldigt sur. Tonårsangsten har mig i sitt våld, livet är ett enda skräp, jag är för tjock och har ingen pojkvän. I handen bär jag ett paket – det innehåller en Allersroman, minns jag. Den köpte jag i en kiosk i centrum och när jag korsat torget satte jag mig i bilen och läste, resten av familjen fick vimla på bäst de ville.

Modet och ballong-modellerna skvallrar om att det begav sig för en tid sedan, men upplägget har inte ändrat sig nämnvärt. Akademen sjöng mestadels samma sånger, folk stod och minglade finlandssvenskt – bubbelflaskor tror jag inte förekom – bubblet var inte ens kalasvara för var man på den tiden. I dag låg drivor av tomflaskor kring Bajamajorna på festfältet.

Det jag minns bäst när jag ser på de 50 år (!!) gamla bilderna är att jag avskydde vappen. Vår familj gjorde sällan något den högtidsdagen – fast far var körsångare hörde besöket i Kajsaniemi till ovanligheterna. Mamma hade komplex för att hon aldrig avlagt studentexamen och inte hade nån vit mössa. Inte hade vi många mingelvänner heller – och vårt familjeliv var ingen solig fest, precis.

Så har 50 år gått och jag är åter på plats. Maken och jag har gjort Första maj till vår grej. Först lyssnar vi på sången från början till slut, med efterföljande Humpsvakarna-upptåg. Det brukar dyka upp en hel del bekanta från olika skeden av livet. Sen går vi på tu man hand till restaurang Salutorget där samma lilla hörnbord väntat på oss i tiotalet år nu.

Jag avskyr inte längre vappen utan tar emot vad som bjuds: manskörssång på toppnivå, bubbel, god mat, lite prat hit och dit. Det är skoj att via FB få glimtar av hur det firas på andra håll – och jag avundas inte längre de glammande etablerade festsällskapen kring sina dignande buffetbord.

Tillfreds är väl ordet som karakteriserar min stämning. Och funderingar kring tidsperspektivet.

Den där sången om hepenepetepp som for till Stockholm, till exempel – tänk att den hör till repertoaren än i denna dag – stollig och lite ofin som den är. Men det är väl det som karakteriserar firandet – det sker i en tidsbubbla – där alla möjliga ingredienser konserveras.