Allhelgonaafton

För jämt ett år sedan bloggade jag också denna afton, kvällen före det som egentligen borde vara Allhelgonadagen, 1.11, men som hos oss förflyttats till inkommande lördag. Det är hursomhelst All Hallows Eve, Halloween i kväll. I Finland firas, som jag redan konstaterade ifjol, den importerade spökhögtiden under en utdragen period av maskerader, valhänt trick or treatande (alltid oklart vilken kväll man borde vandra omkring) och allt högre berg av pumpor i matvaruaffärerna.

T.o.m hos Ekrems fixades det till några pump-lyktor i år, vi påhejades av barnbarnen. (Här tog jag f.ö. en paus och tände lyktorna på balkongen, det är ju i kväll firandet borde kulminera s.a.s.).

Ännu är Halloween ett frö till dispyter i vårt land. Man tycker antingen vansinnigt illa om ”den hemska amerikanska festen”, eller så älskar man den. I de årliga medieintervjuerna upprepar jag varje gång samma sak: nej, jag trycker varken på gilla- eller ogillaknappen. Jag noterar och observerar. Tycker jag det är roligt att fixa pumpor med barnbarnen gör jag det, avskyr lilla S att klä ut sig till maskerad ska hon väl slippa. Ingen behöver fira en endaste fest i kalendern. Det är att plocka för sig som vid smörgåsbordet. Du bestämmer!

Men en helg som på något sätt automatiskt stämmer till eftertanke är nog Alla helgons dag. Den infaller under mörkaste höstperioden (ja, det var ju faktiskt så att den i tiden skapades för att utrota den hedniska spökfesten), den drabbar en när det är som tröstlösast i naturen, innan aningen av juldagsmorgon börjat glimma, när vi har största sannolikheten att drabbas av melankoli och levnadssmärta.

Som så ofta förknippar jag psalmer med årsfesterna, jag är ju bekännande kristen och därtill uppvuxen under en tid när man i skolan lärde sig en rejäl bit av psalmboken utantill. ”Den stora vita här vi se, som tusen fjäll i snö sig te”, sjöng man på Allhelgonadagen (den texten omarbetades i nya psalmboken av självaste Anders Frostenson, till det sämre tycker jag). Det är en mäktig psalm på norsk folkmelodi, den är durstämd till både text och ton. En himlavision till tröst mitt i själadagsmörkret.

På lördag får vi tända ljus för dem som fattas oss i detta livet. I morgon ska vi fira allhelgona-halloweenfest på jobbet. Vi har haft en tung höst med mögel i huset och många omställningar att tackla. Nu ska vi ha lite ”hallå vin”-gille och gemenskap för att lysa upp sinnena.

Och när allhelgona väl är över nalkas om några veckor Uppbrottets söndag, Domsöndag – och äntligen Första advent!

Kunglig vardag

Vintertiden har sänkt sitt mörker över den sena eftermiddagen när man ska dra hemåt. Höststormen har dragit över Norden, men nådde vår kust i avtynad styrka denna gång. Men regnat har det, bevare. Jag har en känsla av att fullkomligt släpa mig fram i halvmörker.

Dessutom har man förvirrat befolkningen vid tågbanan mot Vandaforsen med att låta tågbanorna byta riktning. Det är ett förfärligt rusande på perrongen när folk inser att de är på väg ut till mörkaste stadsgränsen, inte in till jobbet som avsikten är. Lite längre har min arbetsväg blivit så här. 30 trappsteg och några hundra meter känns mycket i oktobermörkret.

Men. Det är tisdag. Och efter tisdag kommer onsdag och då får man vin och öl hos oss. Sen kommer torsdag när man får sjunga i kör, och så nalkas fredag, kronan på vår vecka. Helgen ligger framför en, måndagen är långt borta.

Tisdag betyder också i dag Downton Abbey och Kunglig korvrätt till middag. (Rena rama husmanskosten, men så är receptet rubricerat.) Det glimmar till lite i mörkret.

Nu längtar jag så intensivt efter julilluminationerna. Dottern och systerdottern har redan hängt upp några ljusslingor. Jag börjar tycka att det är en överlevnadshandling. Det är ju faktiskt inte ens två månader till jul.

Vintertid

I natt skulle klockorna åter ruckas en timme mot närmaste sommar, som minnesregeln säger. Jag ogillar besväret och ser inte nyttan av det. Nåja, det man inte kan ändra på får man leva med.

Vi har barnbarnen på övernattning, och detta medförde ju en timme extra lektid, extra tidigt. Nu är vi lite råddiga hela bunten. Och tänker bara lata oss hela dan.

Som tur mulnade det till, ingen vits att gå ut. Tre fjärdedelar av sällskapet har parkerat sig med iPadar på sängen. Dom ser ut att kosa sig väldeliga så dataspel-och-barn-motståndarna bekymre sig icke.

Dags för bokmässa -igen!?

Helsingfors bokmässa börjar vara som julen – den kommer bara oftare ju äldre man blir. Min stigande ålder gör också att jag inte orkar med mer än en mässdag. Det är för mycket, folkströmmar, långa avstånd, för många olika ljud att ta in, ett visst kaos mitt försämrade lokalsinne ställer till med, och allmän ansträngande stämning.

Men mycket är ju lite magiskt ännu, tycker jag. Bokhögarna, javisst. I år hade jag turen att ramla rakt på intervjun med en favorit jag faktiskt tänkt köpa det senaste verket av, deckarförfattaren Outi Pakkanen. Det blev dedikationsexemplar, rentav. Sen är Fontana Medias avdelning varje år en mässa värd- nu blev det Tomas Sjödins senaste, 2 Dagens lösen (en är standardjulklapp åt systern) och superbilliga barnböcker. Sen brukar jag också köpa en glittrig julkalender åt mig själv, en rejäl med garanterat Jesusbarn i 24 luckan.

Magi är också att varje år i det ”finlandssvenska kvarteret” träffa så många bekanta. Det finns personer jag faktiskt säkrast träffar just vid detta evenemang. Ibland, som i dag, blir det också oväntade underbara återseenden. Jag minns hur jag ett år skulle utöva informationsverksamhet för arkivet på mässan. Jag tror att jag 85% av tiden pratade med vänner och bekanta som hade vägarna förbi min disk. Som finlandssvenskt rum är kvarteret intill Edith Södergranarenan oslagbart.

Med bokkassen i hand styr jag sen stegen till Vin- och matmässan. Det blev en stor klump parmesan, några bröd och en vitlökssalami till kvällsvickning. Vid det laget hade jag sällskap av kära maken. Han var på surmulet humör och hade inte kraft för boksidan av evenemanget. ”Jävla snorkiga kulturprissar”, muttrade han, ”och i vägen är dom”.

Efter ett glas rött (och ett lugnande stop för maken) var jag mer än klar för hemfärd, trots att jag vistats på mässområdet endast dryga två timmar. Slut för i år, tack för denna gång!

Men, som det heter i sången, ”i nästa år igen, kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat!”

PS nedan lite mer mässmagi. Landade vid Södergranarenan just när Mammuten – Jörn Donner framträdde. Han var okarakteristiskt solig och sympatisk. En riktig gullgubbe! Kanske kunde man ta en titt på hans dubbeltegelsten till memoarbok i alla fall?

Än lever Bellman

Vi tog en tur på stan i dag E, T, S och mommo. S behövde ny vinterrock och efter förrättat köp bjöd E som hade lönedag på glass och vin på en trivsam bar.

”Jag kan några nya Bellmanvitsar”, meddelade T. ”Vill ni höra den om babyn, pengen eller cigarren först” ?

”Babyn”, hojta mommo folkloristen, stormförtjust över att Bellman är tillbaka – i familjediskursen, ur barntraditionsrepertoaren har han väl aldrig försvunnit.

Det var för mig nya historier som varierade på temat ”Bellman som barn”. T. o.m Bellmans mormor figurerade i en vits.

T är en bra berättare, hon betonar upprepningarna och bäddar för punchlinen .

Nu har hon ingen ro mera. Mommo har hittat en ny sagesman och brinner av intervju-iver!

Inte mitt paradis

I vår närhet har ett jättelikt köpcentrum vuxit upp. Det har gått sakteligen. När jag var skolelev låg på gränsen mellan Gamlas och Norra Haga en för tiden stor butik vid namn Eka-market. Med tiden ökade den i omfång och fick ett därtill passande namn – Maxi. Sen fick etablissemanget namnet Prisma, och för en vecka sedan öppnades den alldeles kolossalt utvidgade och uppblåsta köpstaden vid namn Kaari.

Kaari – bågen – kommer väl sig från associationen till vår förorts finska namn, Kaarela. I söndags berörde nejdens kyrkoherde rentav det nya köpparadiset i sin predikan – det gav en lämplig anknytning till ”elämänkaari”, d.v.s. levnadsbågen i betydelse livsloppet. Församlingen har ett litet krypin i köpcentret, det ska ju kyrkan ha i dessa dagar. Vår herre vandrade ju också omkring bland det handlade folket – men han var ju som vi minns rätt hårdhänt med månglarna som stod bakom disken. Det sista var nu min reflektion, kyrkoherde Sakari var mera positiv i sina metaforer.

I dag besökte jag första gången Kaari i dess nuvarande skepnad. Femte störst i huvudstadsregionen, nionde störst i landet, 80 butiker, täpper till trafiken i två förorter, innehåller alla de vanliga butikskedjorna det redan finns tiotals filialer av i denna stad. Jag undrar om köpcentrets levnadsbåge blir så långvarig och vid som man tänkt sig. Några kilometer bort finns köpcentren Sello och Jumbo. Samma paket, samma innehåll. Booooooring!

På en knapp kilometers avstånd ligger också Gamlas forna köpcentrum, en 60-talsprodukt. Där gapar i dag många butikslägenheter tomma. Det ser förfärligt dystert ut. Snart får väl hela rasket rivas.

Tidens ofrånkomliga melodi. Man minns nostalgiskt tiden – det är ju nog ett tag sen – då här fanns en bokhandel, en skobutik, ett härligt litet kafé, post, banker… Än finns klassiska pubrestaurangen Britannia kvar. Där tänker vi bjuda familjen på middag nästa söndag.

Men nu är det slut på gamla tider. Vi får förlika oss med vårt Kaari. Och nu är bara att hoppas att det bär sig – och att riktigt många nya arbetsplatser har skapats – så något gott vunnits också. Lokalbladet slog i alla fall stort och glatt upp nyheten i sitt senaste nummer, som synes nedan.

Balettmatinéns magi

I dag var det eftermiddagsföreställning på Operan. Tjajkovskijs Törnrosa samlade nästan hela salen full och publiken var till största delen mycket ung. Flickor i åldern 4-10 mest, tippar jag. Prinsessor. Endel t.o.m. kungligt utstyrda. Eskorterade mest av mammor och mormödrar. Baletten Törnrosa är en tjejgrej.

Alldeles enkel att ta till sig är ju baletten inte. Den är vacker att se på, väldigt påkostad. Den äldre publiken kunde glädja sig åt finesser som att ensemblens kostymmode efter de gångna 100 åren växlat från 1600 till 1700-tal. Och de yngre hade många roliga sagofigurer och djur att skratta åt.

Men det är ställvis lite trögare. Sista akten är ju ett enda pärlband solon och pas de deux’ar där hela avsikten är att Törnrosa och prinsen ska få bevisa att de hör till eliten i operabaletten. Hisnande för en vuxen, men lite kalabalik blev det i salongen. Mycket skruvande i stolarna och högljudda viskningar.

Men på en dagsföreställning är det inte så noga. Det är skönt att barn får vara med på barns villkor – och intresserad var ju publiken. Ingen hade väl direkt släpats till denna föreställning. Prinsessor vill ju gå på prinsesstillställningar, det var också vår T:s idé. Hon såg Törnrosa redan för några år sedan (då iförd prinsessklänning) och ville nu själv kommen i skolåldern introducera lillasyster S i det fina.

S orkade bra, men lite tröttsamt blev det mot slutet. Paustrakteringen föll henne emellertid fullkomligt i smaken. Hon tog till vara namnlappen som visade att det var här sällskapet Ekrem-Frantz skulle inta förfriskningar.

T bläddrade i vårens operaprogram och märkte att en ny sagobalett är på kommande, ”Skönheten och odjuret”.
”Den kan vi väl se, mommo”, tyckte hon. Nå, utan vidare! Det är underbart att operamatinéns magi drabbat också den yngsta generationen!

Hemåt igen

Orkan över Tammerfors (nästan) men uppehåll. Gårdagen var givande på många sätt:
-Les Mis var fantastisk. Vilken ensemble, sån klang!
– sen tog vi en sängfösare på näringsstället Ale Pupi. Ett ärans trillin, vi blev inte långvariga. Men jag hann bli uppbjuden, det är säkert 30 år sen sist! Smickrande, men nej tack, kavaljeren var något överförfriskad…
– sen bjöd jag min man och livsledsagare på mustamakkara med lingonsylt, det har blivit hans livrätt.

Liten promenad i morse, nu hemåt. Regnbågsmässa i kväll, i morgon balett med barnbarnen. Livet är busy!

Snöslask över Tammerfors

Tyst eftermiddag på Scandic. Det har blivit vinter plötsligt, ute råder lumimyräkkä som man säger på finska, säkert inte landets värsta slaskväder i dag, men tillräckligt blötande.

Fängslande att vara turist i hemlandet. Att beundra andra gamla byggnader än de vanliga helsingforsiska. Stå på bron över den mäktiga forsen och fundera över alla som genom seklerna arbetat i fabrikerna, undra över skotten Finlayson som flyttade hit och blev upphovsman till ett textilmärke som är vitt representerat i finska hem i denna dag.

Gå på ett konditori med annorlunda bakelser. Märka att tempot är ett annat, stadsmålet givetvis olikt det hufvudstadska.

Hemma och borta på en gång .

En teaterstad av rang är detta. Ikväll blir det musikal på en av scenerna. Min reskamrat kollade läget vid teatern och nu vilar han upp sig inför kvällens begivenheter.

Ute faller snön allt tätare. Höstlov i Tavastland.

Lite halta pryder gång

Lite ljuga pryder tal, lite halta pryder gång, så säger ju ordspråket. Metaforiken är burdus, som den plägar i genren. Varför jag kom att tänka på detta talesätt: jo, i dag märkte jag plötsligt, kommen till järnvägstorget på min arbetsresa att det var nån sorts obalans i min gång. En titt på fötterna avslöjade att jag bar opar skor. Av två snarlika svarta par hade sömniga jag i morgonmörkret satt fötterna i en sko av vardera sorten och rusat iväg mot tåget.

Det var nog bara jag som märkte eländet. Ett av skoparen har nämligen betydligt högre klack än det andra. Det blev haltande gång hela dagen.

Ja, man kan ju dra på mun åt sådana incidenter, men de minner om att den dag kan stunda då misstagen blir regel och icke undantag. Då det trots knakande tankeverksamhet kan vara omöjligt att skilja en sko från en annan.

Ålderdomen kommer utan klocka på halsen. Några år äldre kollegan berättade om hur hon häromveckan i god tid ringt på klockan i bussen för att stiga av. Sen satte hon sin bekvämt till rätta och åkte förbi hållplatsen.

Det kan ju också vara stress och brådska som spelar in. En yngre kollega stod i veckan med möteshandlingarna under armen, redo att inleda förhandlingarna. Då det slog henne att man skulle sammankomma i Åbo denna gång, inte på arbetsplatsen. Hon skakades av minnesglappet och jag kontrade med ”om man har för många järn i elden brinner somliga upp”. Efter idoga ordspråksstudier har jag ett irriterande visdomsord att servera i varje situation.

Skofadäsen fick mig förresten att minnas en resa till Sicilien då jag hade packat ner ett par röda sandaler. (Jag har svårt att hitta sandaler som inte skaver och hade därför inhandlat dubbla par av denna bekväma sort.) Den röda färgen var också matchad till semestergarderoben.

Framme i Taormina packade jag upp två vänstersandaler.
Då svor jag så det osade värre än Etna!