Friluftsliv i all ära

En strålande solig söndag, sommarens sista. Som gjord för utflykter i det fria, besök i parker, en glass på terassen.

Kattsvansen. Kolla bilden nedan. Två fröknar vill inte lämna sin nyerövrade mysvrå. Man övergav den temporärt för att frukostera, rejäla portioner corn flakes och karelska piroger. Men sen drog Netflix igång igen.

Korvsoppan puttrar på spisen. Jag känner början till förkylning, svettighet, nysningar. Kanske lämnar vi inte bostaden alls, denna perfekta sommarsöndag.

Inte är det nu så stor skillnad heller. Vi får se vad det blir. Fröknarna har en tendens att ändra sina planer snabbare än en gris blinkar. Och det är dom som bestämmer denna helg.

Annonser

Nya fester

En fest-tät helg, denna sista i augusti. Två evenemang jag inte högtidlighållit förr: Esbodagen och Forneldarnas natt. Massor av evenemang i bygden, ett fyrsidigt programblad vägleder esboborna.

Vi ska – om vi hinner – fira båda dagarna i en veva: på Vikingaborg (en hembygdsgård jag aldrig varit inne i) ska det serveras barnteater och strax efter det blir det tändandet av en forneld på simstranden i närheten.

Vi får se hur det blir, ty dagen är späckad. Fröknarna T och S gästar oss. Det betyder bl.a. att vi fick besöka simskolan i Esbovikens simhall två gånger – i morse gjorde jag S sällskap och nu är mofa där med T (på läktarplats). Jag simmade själv, eller snarare bekantade mig med vattenlöpningens konst. Passade mig verkligen tycktes det.

Mycket stökig var simhallen, men superorganiserade S introducerade mig i alla system med olika passerkort, hur duscharna fungerade och vilken dörr som ledde till bastun.

Nu vågar jag mig dit solokvist – har en hel bunt idrottskuponger jag tilldelats av arbetsgivaren.

Harry Potter filmen, nummer ett ska vi också se, vi lever i de första Potter-tiderna en gång till nu när flickorna fascinerats.

Och sen blir det popcorn och slappande. Och inte bara iPadspelande. Jag ska försöka påminna om kortpacken och Afrikas stjärna. Och Snakes and Ladders. Fast det spelet brukar leda till gräl och gråt. Alltför tvära kast mellan tur och otur!

Nu får vi börja duka fram lite middagsmat. Simma är ett hungrigt göra!

Som en urlakad ballong

Mina födelsedagsballonger har tappat sugen något. Men ännu nänns jag inte slänga dem – dom fyller mig med glädje trots sin slokande apparition. Lite lik den tynande apan känner jag mig dock. Augusti är inte min månad.

Den sista sommarmånaden går dock vidare med olika traditioner, och äntligen är september i sikte. I går avlades besök på Sarvsalö, varje år den här tiden åker kollegan och jag dit. En gammal arbetskamrat har slagit ner bopålarna där och sedan åratal tillbaka är det fastslaget att vi gör en sensommarutfärd dit.

På ön var hösten kommen, sommarboarna avresta och butiken öppen bara nu och då. Tranorna samlades på fälten, snart drar plogarna söderut. Vemod och säsongavslutning i luften.

Arbetsplatsens rekreationsdag inföll i dag. Jag valde att stanna hemma – eller på jobb vill säga. Jag visste att dagens program inte skulle vara mig till uppbyggelse – lika bra att skona sig ilska och huvudvärk. I den här åldern vet man när det inte kommer att vara roligt. För en själv alltså.

Det var märkligt att vistas på den moltysta arbetsplatsen. Kollegan hade fattat samma beslut som jag, och det var tur. Kusligt är temporära kontoret
nämligen när arbetarna är frånvarande. Det knäpper och knakar i knutarna. Man tycker sig höra steg långt borta i den vindlande korridoren.

Det gick dock bra att jobba, jag hade nämligen av en kund ställts en festsedsfråga som krävde genomgång av det ena och det andra materialet. Sån verksamhet är skoj, och hittar man inte precis det som efterfrågats stöter man på en massa annat nyttigt. För nån annan fråga, kanske.

Sen var det dags att hämta T och S, alla andra i familjen hade tightare tidtabeller. T och jag fixade snabblasagne, S och mofa relaxade med iPadarna. Vi funderade igenom vad som behöver köpas för flickornas övernattning på lördag. (Då infaller föräldraskapets traditionella kräftskiva i Åboland nämligen.)

Det ska bli pyjamasparty hela natten, fick jag höra. Inget konstigt – pop corn och musik ( det sistnämnda hämtar flickorna med sig).

Före det dock fredag, veckans bästa dag, som kommer att innefatta ett vetenskapligt möte – ett av de sista i sitt slag för min del. Det är dags att låta unga hungriga förmågor ta över den verksamheten.

Och så avslutas dagen med öppet hus i arkivets temporära utrymmen. Jag har förstått att det ska serveras bubbel. Ett utmärkt sätt att avrunda arbetsveckan – kunde gärna vara en oftare återkommande tradition det med!

Vill man recenseras?

Vid uppnådda 60 år kan jag konstatera att jag skrivit en hel del. Också böcker, både ensam, i par med nån annan eller tillsammans med ett större arbetslag.

Jag har skrivit om ramsor, minnesverser, lekar, fester, om hur de finlandssvenska traditionerna har samlats in, jag har skrivit om spökhistorier, om barntraditioner och kyrkoturism. Just nu har jag publicerat en stor arkivhistorik tillsammans med tre kolleger, jobbar tillsammans med en fjärde kollega med festseder i ett bredare perspektiv och har personligen lämnat in ett manus om finlandssvenska ordspråk.

Gemensamt för allt detta fåfängliga skrivande är att nästan ingenting av det har uppmärksammats, än mindre refererats eller recenserats i finlandssvenska dagstidningar. Böcker kan ha sålts slut, ja en var t.o.m. välsäljande bokklubbsbok i västra grannlandet. Men jag har hört oändligt lite om vad mina medforskare, eller den finlandssvenska allmänheten har tyckt om mina texter.

Jag är inte ensam om detta öde, nej tror jag det, att sitta och jobba i ett vakuum, s.a.s.. Ibland undrar jag hur det skulle kännas att vara en av dom författarna som kan invänta en recension i snabb takt, säkert som amen i kyrkan och brevet på posten. Det måtte vara annorlunda.

Jag har fullständigt slutat förvänta mig någon som helst reaktion på mitt arbete. Ibland smyger det fram någon kommentar när man rör sig bland folk. Men det är oändligt sällan.

När det hänt på bredare front, nån enstaka gång, då var det en sågning som nästan tog musten ur en. Nån kollega som ville hämnas och ösa galla. Så det är kanske lika bra att det är tyst i huset.

Man får koncentrera sig på hoppet att ens skriverier kommer en anonym framtid till nytta. Om man inte slutar med verksamheten, alltså.
Men det är bara inte ett alternativ.

I dag var det en sån dag

– Att jag blev arg åt en text i hufvudstadsdraken ren tidigt på morgonen
– Att kollegan och jag fick vänta 45 minuter på lunchportionen
– Att det var fantastiskt att börja fila på sången i damkören igen, att dirigenten tyckte vi utvecklats sen vi sågs sist
– Att jag fick mordiska tankar
– Att jag fick mig tillsänd en ordspråksantologi jag deltagit i – men som jag efter tre år aldrig trott skulle publiceras
-Att jag drabbades av ännu mera mordiska tankar
– Att klasskamraten I och jag stämde träff för ett glas vin i morgon, vi är plötsligt nästan-grannar
– Att jag beslöt att aldrig fatta pennan i nedlåtande och kritiskt syfte utan att först tänka efter en, två, tre, tusen gånger.
-Så det var en dag med det ena och det andra
– Fick syn på bokmärket nedan – och kom till att det vore skönast att åka till Santorini. Till Medelhavet där alla mordiska tankar blåser bort.

Söndagskväll

Sitter i köket och funderar. Nedan på bilden ser man vår vy från köksfönstret. Det är vackrare åt andra sidan, mot havet.

Diskmaskinen borde tömmas. Jag har ännu inte kommit in i rytmen med den apparaten, efter 59 år av diskande för hand. Tvättmaskinen surrar på. Den är belägen i köket i detta hushåll. Egentligen helt ok. Badrummet är reserverat för kroppshygienen only.

Söndag kväll. Min minst älskade stund i veckan. I dag har vi besökt gudstjänsten i domkyrkan. Det var så länge sen så jag har nästan känt mig hednisk. Väldigt lätt att falla ur den rutinen, märker jag. Men det var härligt. Kändes nästan lite högtidligt. Jag sjöng med i psalmerna så det rungade. Men jag undrar om jag nånsin kommer in i den nya församlingen ”på riktigt”. Kanske sitter jag anonym i bänken resten av mina dagar.

Sen lagade vi mat och tog en lång tupplur. Och nu är helgen slut. Vi ska se på ett bandat avsnitt Morse, sen god natt.

Klick säger det i tvättmaskinen. Färdigt. Och solen har gått ner medan jag suttit här och skrivit. Vecka 35 drar igång.

Augustimat

Oj vad dom ramlar över en i FB denna helg. Kräftskivorna. På båda sidor Ålands hav är det augustievenemanget nummer ett.

Tro det eller ej, jag har aldrig varit på kräftskiva. Kräftor åt jag som barn när mamma och pappa nån enstaka gång ställde till med kräftkok. D.v.s. kräftkött mamma skalade loss och lade på smörgåsen åt lilla mig.

Jag vet att det är rysligt gott. Men nu får jag erkänna det: jag vet inte hur man äter kräftor. Vilka delar man ska pilla loss, vilka man ska lägga åt sidan. Man måste ju konkret undervisas i den konsten, och det har inte jag blivit.

Av olika orsaker. I vänkretsen finns inga kräftskivsarrangörer – och makens starka allergi mot fisk och skaldjur har också spelat in. Men jag skulle gärna äta lite kräftor, också jag. Om det vill sig, alltså, jag kan leva utan.

Vi festar på annat. Augustimörkret har gjort mig matlagningsivrig. I går fixade jag till chorizopaj. I kväll har jag karamelliserat lök och nu står en lökpaj i ugnen. I morgon ska maken laga gulasch och jag ska svepa ihop favoritdesserten ”Söta smulor i glas”. Så nog har vi mat på gång vi också.

I dag var det f.ö. Närproducerad mat-marknad på Järnvägstorget i grannstaden. Riktigt mångsidigt och läckert såg det ut, konstaterade dock att mycket av det saluförda redan finns att köpa i våra butiker. Och det är ju bra det! Rieskor köpte vi, fyra stycken, dom var bakade i Räyhän leipomo i Koivu, var nu det kan ligga, hittar det inte ens per Google. Man borde ju ha frågat försäljaren, förstås.

Mest folk var det i öltältet, och varför inte, dagen var vid det laget ännu solig och varm. Vi drog oss dock till standardtapas-restaurangen Barcelona. Lugnare där.

På bilden nedan sitter maken parkerad i gubbhörnan i damekiperingen Lorella (för oss fruntimmer med lite mer volym). Där har dom ordnat det väldigt fint såtillvida att det finns bekväma bänkar för den som ska vänta utanför provrummet.

En bunt motor- och tekniktidningar ligger också till hands. Lite stereotypt. Jag tror maken hellre hade bläddrat i Allt om mat eller nåt annat kulinariskt magasin.

Jag, en Senior citizen

Vi planerar en resa till London på sportlovet. Som traditionen bjuder kan man nästan säga. När jag checkade biljettpriserna till Hampton Court ( S känner sig sinnad att undersöka trädgårdslabyrinten där) märkte jag en sak: besökare som kunde bevisa sig vara 60 år fyllda fick seniorrabatt.

Det var nytt. Första gången jag kvalificerar för nån sorts pre-pensionsbiljetter! Jag googlade lite och fann att det inte alls var ovanligt. Webbartikeln ”Benefits for the over 60s” listade ”loads of exciting benefits” för oss seniorer – som ju ännu faktiskt kan ha några år till den egentliga pensionsåldern.

I artikeln konstaterades att folk i allmänhet är ”none too happy about turning 60”, men att de ekonomiska förmånerna kan lindra bedrövelsen något.

De flesta – kanske alla – rabatter beviljas bara landets egna invånare, men det var egentligen inte de ekonomiska realiteterna som fick mig att haja till. Nej, det var det faktum att jag nu definitivt räknas ingå i seniorernas lag, gänget i tredje halvleken, hur man nu vill beskriva det.

Jag har inget alls emot det, jag har levat en god stund. Och har väninnor som är tjugo år äldre. Men ändå. Var det en ny tanke.

Jag minns frågelistan ”Att bli gammal” vi gjorde på Folkkultursarkivet ett tag sen. Vansinnigt fina svar, djupa analyser, täta beskrivningar. Och en tanke var vanligast: förvåningen över att man plötsligt var gammal, att den rynkiga smått krumma tanten som mötte en på gatan i fönsterrutans spegelbild var man själv.

Själen var decennier yngre än födelsedatumet på passet.
Man såg sig plötsligt utifrån, som omvärlden ser en.
Den vägen skola vi alla vandra och jag är kommen till vägskälet nu.

Och nästan fyra pund billigare kommer jag in på Hampton Court, imagine that!

Kyrktagningsseder och annat vardagsbök

Etiketter

folkloristik

Vardagsknoget på exilkontoret har rullat in i sina invanda spår.

Klockan 6.10 ringer väckarklockan. Snooze trycks på högst 2×10 minuter. Morgonsysslor. 7.41 går bussen. 8.20 på kontoret.

Sen börjar småningom dagens arkivaliska studier, förarbetena till ”Stora finlandssvenska festboken” märkesverket i vardande. Grannen I rummet bredvid stökar just nu med kapitlet om kalenderutveckling. Jag läser uppteckningar om dop, barnsängskalas och kyrktagning.

Det är underbart men ställvis fasansfullt tråkigt. Kollegan A och jag har dock konstaterat att inga genvägar finns när man ska skriva om folklig fest. Du måste plöja igenom mycket material, texter som ofta i det närmaste är identiska, skenbart triviala berättelser, poänglösa beskrivningar.

Mitt i denna massa av information träder nämligen småningom mönster fram, de döda anteckningarna börjar leva, du börjar förstå vad som händer.

Där står de, storgudmor och piggudmor, i sina svarta schalar, plockande med dopbarnets fina spetsmössa, allvarliga i sitt uppdrag. Där kommer den raska unggudfar springande mot prästgården med barnet i famnen – det hör till, annars blir inte barnet rörligt och flinkt.

Hoppas det inte går som för gammelgudfar som kom fram med bara fällar och lakan och täcken i famnen – det påpälsade barnet har trillat ut på dopfärden.

Där ligger hon på knä, bånkonan, den nya modern, hon ska kyrktagas och eftersom hon inte är gift får hon knäböja på kala golvet, pallen är för ”ärliga mäns hustrur”. Njuggt utdelar prästen välsignelsen och räcker efter en rejäl uppläxning henne handen med orden ”gå och synda inte mer”, horbönen som den kallades.

Vi har också historian om den kavata torparänkan som efter makens död fick ett utomäktenskapligt barn. Just då prästen öppnade munnen för att efter den motvilligt uttalade välsignelsen sätta igång moralpredikan avbröt det härliga fruntimret honom med orden: ”Jag är inte den första som fått ett oäkta barn – och är jag den sista tycker jag du ska tacka mig”. Varpå hon självsvåldigt skakade prästens hand och slank ut genom dörren.

Uttryckligen detta handslag var avgörande – det var porten till återgången till det vanliga – kvinnan var åter ren, fick äta med de andra, röra sig ute. Onda väsen rådde inte längre på henne. Det var en stor lättnad, konstaterar uppteckningarna. Om man var ”ärlig mans hustru”, alltså.

Inte så länge sen detta var realitet.

Nå, sådär förlöper dagarna. I forntidens scenarior.

Ca 16.30 är dagen slut. Samlingar och kartotek slås igen.
Handla middagsmat, läsa kvälls-HBL på mobilen i bussen, diskmaskin, tvättmaskin, bloggande i den egna skrivvrån.

En angenäm tillvaro i sin enkelhet, får man konstatera!

Höst-trallen

Det har blivit höst. Det finns ilsket folk på FB som påstår att detta konstaterande frammanar ett alltför tidigt slut på sommaren. Men det har blivit höst. Vad de än säger.

Mörka moln hänger över kustremsan jag ser ut över. Man behöver jacka och strumpor och ärmar. Det är förskräckligt fort dessa väderomslag sker. Bara nån vecka sen man satt och svettades med vidöppet fönster på jobbet.

Balkongväxterna börjar vara slutblommade. Efter varje tvätt viker jag ihop några sommarplagg och placerar dem i den bruna övervintringslådan. Solhattar och sandaler har jag redan plockat bort. Jag är inställd på höst nu.

Man har kunnat anmäla sig till Arbetarinstitutet, jag knäppte in mig i fräsiga damkören. Eventuella språkupputsningar får vänta till en annan termin.

Man kanske måste bo ett år på ett nytt ställe innan man riktigt känner sig i kraft för nya satsningar. Lite cykelutfärder på nya vägar kan passa som kvällsnöje, om vädret tillåter. Inte nya människor. Inte översättningsuppgifter och andra ”läxor”. Kanske inte församlingsliv heller. Ännu.

Vi har nått den tidpunkt på året då väninnan på Sarvsalö skall besökas. Obegripligt att det är ett år sen sist. Så mycket annat inprickat har jag inte. Bjuda tjejgänget på 60-årsmiddag, åka till Karleby på körförbundsmöte – och ses med klasskamraterna igen – vi bokade ju kabinett redan vid 40-årsfesten i våras.

Och sen vanligt familjeumgänge. Det låter skönt. Bekantskapskretsen har åter drabbats av allehanda sjukdomar och åkommor. Också dom som inte står en så nära blir det, i dagens socialmediala värld.

Man känner att varje stund livet är alldeles vanligt är det riktigt bra. På FB läser man också om dem som just nu har ett så kolossalt flyt på alla plan så det svindlar. Allt går dem väl, allt klaffar, beundran och framgång nästan dränker dem.

Det är något att vara tacksam för, naturligtvis. Kontrasten mellan de varierande livssituationerna i den virtuella världen känns bjärt och chockartad. Man grips av vanmakt varvad med irritation.

Och känner att en lugn och vanlig höst är vad man hoppas på.

Fast lite dunkar i ryggen inte skulle skada, förstås.

Nu ska jag rota fram lite förhöst-plagg ur garderobens djup.