Något nytt

Natten mot årets sista dag har jag städat och röjt och slängt och radat. I drömmarna har mitt arbetsrum på jobbet tömts, i timmar tycktes drömmen pågå och bråtet verkade aldrig ta slut.

I verkligheten har jag situationen väl under kontroll. Någon hyllmeter böcker, ett antal mappar och en samling fotografier och prydnadsföremål ska fraktas hem inför pensioneringsdatum 30.3.

Men i drömmen hittades röra efter rådd. Lådorna var fyllda av papper och dokument, jag kom inte loss.

När klockan ringde sju hade jag redan legat vaken en god stund. Lite kallsvettig efter städnatten. Det har aviserats avbrott i vattendistributionen i huset under förmiddagen, så det gällde att komma igång fast dagen annars är ledig.

Nytt år, nya funderingar. Ny almanacka – jag köpte en rosa i år, ifjol såldes bara silvergrå. Det fanns drivor kvar av den pinka färgen, inte populär som vuxenalmanacka, tydligen.

Men jag älskar den.

Satte igång med att revidera min förteckning över lösenord och minnesdirektiv av olika slag. Det var en hel rad som inte behövs så länge till: lösen för ytterdörren på jobbet, lösen till datorn, påminnelser om kundjouren och lösen till kundmailen, wi-fi till kunddatorn, lösen hit och koder dit.

En hel sida behövde inte kopieras längre.

Plats för något nytt. Men koderna lär inte ta slut fast förvärvsarbetet gör det.

I telefonen blänker kallelserna till det kommande årets personalmöten fram, kommunikationschefen sitter vid datorn, tydligen. Bara det första ska jag klicka acceptera för, sen blir det semester.

Och tänk, jag känner mig inte gammal alls.

Bara i knäna.

Men ganska nyfiken, nog!

Ett nytt – och gott – år önskar jag alla läsare!

Annonser

Och så var det redan Staffan

I sena annandagskvällen skriver jag en rapport. Julafton och juldagen med sitt firande av mellersta barnbarnet S – denna gång jämna 10 år – är överstökade.

Staffansdagen spred sig tom och programlös framför oss – men fylldes snabbt – först av det jag definitivt tycker hör dagen till – högmässa med martyrens röda liturgiska färg och de dramatiska texterna om kristet lidande. Vi var inte många i Domkyrkan i dag – fast jag vidhåller att detta är en av kyrkoårets finaste söndagar.

Sen fick vi bege oss till Sandudds begravningsplats – för på julaftonen var iskyla och skral hälsa i vägen för traditionen att tända ljus på de fyra gravar vi har där. Inte många på Sandudd heller på annandagen, såklart.

Men en hel del bilar i trafik var det, detta är ”komma ut ur huset”-dagen – bio, butiksbesök – och alternativ till julmaten – taco tycks ha blivit annandagstradition hos många.

Vi åt rester – och det smakade ännu gott! Men jag börjar längta efter makaronilåda och sånt – vardagligt.

Sen såg vi julfilmer – Home Alone 1 och 2 har mommen och mofa betat av – man kan varje replik i dem – och sen serverades man av Yle Teema Fanny och Alexander i hela sin långa maxiversion – 5 timmar Bergmanskt familjedrama – man kan största delen av replikerna där med. Jag såg del 1 – min favorit med julfirandet. Sen blir det de dystra mellandelarna – jag kanske spolar lite där – innan finalen får en försonligare belysning.

Ännu finns Love Actually och It’s a Wonderful Life bandade. Om man orkar med lite julfilm till.

Lite avslaget känns det vid det här laget, tycker jag alltid. Julradion börjar gå i repris, det dammar mellan pyntet.

Man är liksom mätt på hela julupplägget.

För detta år.

Fast adventsstjärnan ska lysa undersam ända till trettondagen – det ska den! Och julkrubban med sina vise män ska stå kvar den också. Som traditionen bjuder – ja och till tjugondag ska granen hänga med faktiskt, som varje finlandssvensk väl vet!

Jul – du märkliga fest!

Så har adventstiden åter rullat fram till dan före julafton. Vi har försökt pressa in så mycket av stämning och upplevelser vi bara hunnit! När den i många hushåll grasserande förkylningssjukan (vi är ju alla vaccinerade och riktiga influensan är väl inte här ännu) drabbade mommen fick ett antal evenemang inhiberas. Det blev mera rofyllt att följa studentkörernas julkonsert via TV, t.ex.

Fast igår åkte vi åter omkring på jakt efter den perfekta jullimpan (Halmes konditori i Köklax) och den bästa potatislådan (Gårdsboden i Estby, Kyrkslätt). Vi i västligaste Esbo är välförsedda med närproducerat! Dottern åkte i jakt på de bästa fiskprodukterna ännu en bit västerut mot Ingå.

Har funderat över detta med jul förr och nu. När jag var barn åt vi skinka och de tre lådtyperna varje jul. När en bit leverpastej dök upp på bordet var detta en revolutionerande gourmetisk innovation. Glögg fanns det en sort, man känner ännu doften av Hehkuviini i sin näsa. Nu finns mängder glöggar – ja Blossas årsgångsglögg såldes rentav slut till mångas förtrytelse. Tanken att blanda den med prosecco till julaftonens inledningsdrink hade tydligen slagit igenom stort.

Nå, ingen fara, ty nuförtiden är julmenyn underbart föränderlig!

Liksom mycket annat i julens koreografi – vår familj har ju efter många resor juletid till London antagit julseder därifrån: just bubblet som alternativ till glöggen, Christmas crackers – som är lite utmanande att hitta här hos oss (hurra för Anglikanska församlingens julbasar) och julstrumporna med sina små inledande överraskningspresenter.

Vad är då omistligt i vårt julfirande? Ja julkyrkan, förstås, med äldsta barnbarnet i kören. Och tolvslaget från Åbo – där känner man att julen verkligen börjar – det ryser och värmer från topp till tå! Och besöket på begravningsplatsen – det sitter också i ryggmärgen.

Jultiden är förknippad med historierna och människorna – hur E firade sin första jul knappa två månader gammal med knip i magen och ett berg mjukisdjur. Hur K anlände på Tomasdagen 21.12 och var ett ännu mindre knyte i firandet. Hur S tajmade in sin ankomst på juldagen – i likhet med gammelmoster E – men till åtskillnad från henne firas S ordentligt på sin dag – med nya presenter och fokus på födelsedagsjubilaren.

Hur vi i år har O med oss i firandet, något vi aldrig anat i fjol, vilket föranlett att mommo blivit särskilt känslig för alla julsånger där det späda barnet i krubban beskrivs. Hela det storartade upplägget med det lilla barnet som världens frälsning är så väldigt konkret i åsynen av en ny liten människa.

Och sen minnena av dem som lämnat oss. Mommo H – det är hyacintdoft och ett dignande gottebord som faller i minnet … och många av de pynt jag nu har i mitt eget hem.

Ikväll ska maken och jag rimma till klapparna. I dag provsmakade vi lite av julbordet och åt godsaker vi inte annars har på agendan till dessert.

Så jag ska avrunda min skrivelse med att citera de forna kollegerna, traditionsvetarna V.E.V. Wessman och Valter W. Forsblom som i ett julbrev (jag minns inte vem av dem som höll i pennan) avslutade det hela med formuleringen:

”Ha en riktigt god jul i eget bo med tomtero”!

Vad ska du bli när du blir pensionär?

Var jag än rör mig nu är min snara pensionering ett givet samtalsämne. Jag kommer ju inte att vara tillgänglig på jobbet så länge till, min professionella status som arkivarie avslutas. Något grundläggande kommer alltså att ändras i en snar framtid. Och de flesta jag pratar med ställer frågan:

”Och vad ska du göra sen då”?

”Du har väl mycket i planerna, flera års verksamhet”, har jag fått höra. Eller: ”nog kan man ju skriva böcker som pensionär också”. Eller: ”dom säger att ingen är så upptagen som en pensionär”.

Mitt vanliga raljanta svar ”jag tänker lata mig”, faller platt. Nej, vad är det för trams. Ibland drar jag till med ”jag får väl se hur länge jag får leva”, men det är också dumheter. Inte är nu döden något att tänka på i sammanhanget, hu vale!

Men faktum är att livets ändlighet och tillvarons skörhet (med flera kära vänners och släktingars för tidiga bortgång i minne) är det jag tänker mycket på nu inför det nya skedet.

Att allt utöver det redan levda är nåd och bonus! En gåva att förvalta klokt.

En rätt nybliven pensionär i familjen berättade att hon tog den första tiden lugnt, kastade sig inte in i nya engagemang genast, lyssnade in den nya livssituationen.

Det finns ingenting ogjort i livet jag borde sätta i gång med nu ”när tid finns”. Jag tycker för tillfället att jag skrivit och föredragit så det börjar räcka till. Jag är öppen för något helt annat – också att bara dra andan, släntra omkring, åtminstone ett tag.

Något har jag i sikte, förstås: hänga med familjen – där har vi vissa riktigt spännande planer på gång. Gå till simhallen, laga mat i lugn och ro. Sitta med morgontidningarna och kaffekoppen länge varje morgon. Haka på med något kyrkligt.

Och en riktigt konkret sak har gumman med de stela knäna gjort i helgen: anmälde mig till Damtian som går av stapeln i slutet av maj. Satsade årets sista idrottskuponger på den – i dagens läge kanske något – vilda planen.

Det ska jag bli som pensionär – en ”se möjligheten, grip stunden, tag chansen”-person.

Sortera foton och släktens gamla papper vill jag förstås göra – arkivarie-ränderna går trots allt aldrig ur. Ovan mommo och moffa när de var i min ålder – det var käpp som gällde och lugna promenader. Jag hoppas mer på att – åtminstone i anden – ha bibehållit drag av mitt sexåriga jag på svängig tur i karusellen!

Jag minns det som i går

Nedräkningen till semestern som inleder pensionen går raskt. Bara dryga trettio dagar kvar. Hur det nu ska organiseras, ty en bok är ännu i högst halvfärdigt skick, den med det kavata namnet ”Stora finlandssvenska festboken”. Kollegans och mitt testamente, kan man säga.

Allt börjar vara ”sista gången nu”. Sista utvecklingssamtalet fick nästan karaktären av ”avvecklingssamtal”, som enhetschefen påpekade. Trådarna knyts ihop, jag har gjort mitt. Sista julfesten och sista julglöggen som anställd, arkivjourerna går att räkna i ensiffriga tal.

När jag plockar hem papper och brev och böcker från arbetsrummet minns jag så det knakar. Människor, resor, möten, fältarbeten. Allt har fått ett försonlighetens skimmer över sig. Mobbningen i olika former, motgångarna, de elaka sticken – lycksaligt glömt. Betydelselöst.

I veckan besökte vi Nationalbiblioteket, det var verkligen i sista stund jag hade möjlighet att se arkivmagasinet där en del av vårt material förvaras. Vi gavs en introduktion i bibliotekets historia, han som talade inledde med att han fått uppdraget eftersom han nu i tiotals år arbetat vid biblioteket. Humoristiskt och lärt berättade mannen – som sannerligen inte bar någon chefstitel. Man märkte att han var en del av husets sanna själ, det som är det viktiga i bibliotekets verksamhet.

Det slog mig att detta är det bästa man kan uppnå i sitt arbetsliv. Jag vet ju inte om denne man i likhet med mig i yngre år fick för sig att det vore viktigt att avancera på karriärstegen och sträva mot chefsposterna. Kanske han alltid förstått vad hans sanna kompetens består av. Jag får tacka Gud och försynen för att ingen nånsin gav mig en ledande post – för min sanna kompetens är definitivt av annat slag.

Hade jag suttit med ekonomi och planering skulle det aldrig ha blivit böcker om ramsor, lekar, ordspråk, minnesverser, fester, arkivhistoria, aldrig 150 artiklar och 100 arkivsamlingar. Och jag vet inte mer hur många föredrag för intresserad allmänhet.

Det gick som det var utsett.

Men det bästa i livet är att vi är olika och har möjlighet att vara det. Nationalbibliotekets nyutnämnda chef är en kvinna som är en månad äldre än jag! Jag knyter ihop – andra har fortfarande förmågan att visionera!

Livet är oändligt fängslande!

Nu ska vi ut i julruschen lite – bland annat köpa några anonyma julklappar till barn i Esbo som står inför en ekonomiskt knaper jul. Lokala K-butiken organiserar insamlingen – har sett att församlingarna har liknande initiativ. T och S fick i går bestämma vad de vill att vi ska skänka okända jämnåriga flickor.

Ännu ett fint initiativ av vår handelsman – i julens sanna anda!

Advent igen

Tänk att vi igen kommit till adventstiden! Känns inte som länge sen sist. Samtidigt har denna höst varit lång och lite trög. Vi har väntat på lilla O och äntligen kom han! Det har varit jobbigt att sega sig genom arbetsveckorna. Jag har knappt gjort nånting speciellt – inte ett teater- eller operabesök, inga resor. Knäna mår varierande, maken mår också varierande.

Det känns gott med advent, ljus, förväntan, lediga dagar vad det lider.

Tidningarna är redan fulla av dem – artiklarna om hur man ska undvika julstressen. Jag har glömt hur den känns. Kanske var jag julstressad när jag var ung och skulle ha 14 personer på julmiddag. Många av dem lynniga och julsura, dessutom.

Men det är länge sen – nu sällar jag mig till julvännerna som tycker december är en magisk period. I år tycker jag det är mer illuminationer, basarer, julmarknader, konserter och annat hålligång än nånsin. Julfilmerna på Netflix är fler än tidigare – lite dabbiga, men hjärtvärmande romantiska komedier.

Jag har skrivit in en hel del programnummer i almanackan, vissa dagar är det några stycken. Julklapparna har jag relativ koll på också. Och pyntet börjar krypa fram.

Allt mitt pynt (och det finns av den sorten, minsann) har historia. Är ärvt eller fått eller köpt i nån situation jag kan erinra mig. Det är det fina med hela pynteriet. Tomtarna på hyllan i tamburen kommer från mosters hem. I takkronan hänger Lucian dottern köpte åt mig på Skansens julmarknad, ett julpyntat Eiffeltorn S köpte åt mig i Paris, julkulor från olika städer i Europa, åsnorna iförda tomteluvor T och S köpte åt mig på Santorini…

På balkongen sitter maken med bok och rökverk i ljuset av en liten stolligt prydd gran. Nu ska jag vänta några veckor med att plocka fram mer. Under tiden kan jag öppna mina åtta julkalendrar … de har bara samlat sig på mig i år, men jag klagar inte! Ingen kan älska kalendrar mer än jag.

Så ingen stress, nejdå. Dessutom har ankomsten av ett litet gossebarn stämt mig till djupare tankar kring julens innersta väsen. Bortom basarerna och marknadsvimlet och krafset i kalendrarna finns ju det nyfödda barnet.

Mysteriernas mysterium, det viktigaste i livet.

Ha en glimrande adventstid – en välsignad december månad!