Årets enligt mig träigaste tid är inne, efterjulsveckorna. Ett efter ett slocknar ljusljusen, julmusiken tystnar, reaskyltarna fyller fönstren. Det är mörkt och kallt, utan något omedelbart ljus i ändan av tunneln.
Bussarna är ännu tomma, skolornas ledighet är lång, korridorerna på jobbet ekar, varje arbete känns omöjligt att vare sig inleda eller avsluta. Jag är trött hela dagen, utom en överpigg timme vid midnatt när det är dags att lägga sig.
Det talas om nyårslöften på FB – ett slags nöje denna tid på året. Lite bättre ska man bli nästa år på något vis, det hör till saken, och just nu är det inte svårt att föreställa sig en åtminstone något förbättrad upplaga av den vissna, matta, oengagerade mommo Ekrem. Men knepigare blir att få löftena uppfyllda, misstänker jag.
Nå, åtminstone en ändring måste ske, snarast: jag måste förlika mig med det faktum att jag, om jag har nåden att leva har kvar ungefär 40 månader till pensionen. Det lät förresten mycket mindre och bättre uttryckt så än i formen 3,5 år.
Jag måste lova att sluta räkna dagarna till frihetens stund, hur många de än blir. Jag måste försöka fylla dem med något vettigt istället.
Jag måste också sluta tänka i banorna att mitt liv snart är slut och därför meningslöst. Det kan ju ta slut i skrivande stund – sånt hör man allt oftare om nu på medelålderns senhöst. Men det kan också – om jag får leva lika länge som svärmor – hålla på i 30 år till. Vilket betyder att en tredjedel är kvar – en massa dagar som är möjligheter och chanser och bör ses på som gåvor om de kommer.
Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med hela världens roliga möjligheter och överraskningar framför mig ännu.
Jag lovar försöka, men har ett mer realistiskt löfte att ta i tu med som reserv: att återuppliva mitt bilkörande. Det har bara rostat av den anledningen att jag ingenstans behöver köra mera. Ingen sångkör, inga möten. Utmärkta bussförbindelser.
Härmed lovar jag börja med ett varv runt parkeringsplatsen, sen våga mig till simhallen och senare till yogastudion.
Klarar jag av resan ända till Esbo domkyrka kan jag anse projektet lyckat och löftet infriat.
Vid det laget har jag kanske bara 2,5 år kvar till pensionen.
Jag är hopplös – ni hör!
Det pyntade huset skall dock stå i festskrud några veckor till som traditionen bjuder. Än ska vi njuta av stjärnans glans och de dansande tomtarna på bonaden som var pytteunga dotterns mästerprov i tiden.
Och norrsken har det lovats och bubbel blir det i morgon kväll! Och fyrverkeri längs estniska kusten, om det är klart väder!
Goda nyårsdagar, kära vänner!
Julafton är över och vid ett lättjefullt juldagsmorgonkaffe finns tid att blogga lite. Om några timmar ska det firas 7-årskalas hos oss, fröken S har efter en termins skolgång äntligen nått sin födelsedag. Det blir hot dogs, toscakaka, jättisglassar, marchmallows, allt enligt jubilarens önskan. Och lite annan mat också, för mer vuxna preferenser.
Återkomna från kungliga hufvudstaden är vi dottern och jag. Vi fick båda lite skattepengar i retur och satsade på en snabbtur till Stockholm. Vi brukar göra en vandring i vår egen huvudstad en fredag inför jul – och i år föreslog E att vi gör den i grannlandet, när lite fyrk fanns.
Under adventsperioden köper jag alltid en massa tidningar med jultema. Gottar mig åt vackra julhem, läser om hur den ena och den andra mer eller mindre kända personen planerar fira helgen. Och ständigt återkommer samma kärna i budskapet i de glossiga magasinen, de må sen vara utgivna i Storbritannien, Finland eller Sverige – att gemenskapen, myset i familjen är det viktiga. Att man hinner umgås och riktigt kosa sig med nära och kära.
Det stormar, det öser ner, det är blygrått ute. Självständighetsdag, landets grädda ska släpa sig till presidentens slott i ovädret. Det ska tågas med facklor och läggas ner kransar vid minnesmärken. Finlands flagga har redan i ottan hissats av trägna flagg-ansvariga, jag sände en tanke till väninnan A som åtagit sig uppdraget i sitt husbolag.