Nyårslöften, någon?

Årets enligt mig träigaste tid är inne, efterjulsveckorna. Ett efter ett slocknar ljusljusen, julmusiken tystnar, reaskyltarna fyller fönstren. Det är mörkt och kallt, utan något omedelbart ljus i ändan av tunneln.

Bussarna är ännu tomma, skolornas ledighet är lång, korridorerna på jobbet ekar, varje arbete känns omöjligt att vare sig inleda eller avsluta. Jag är trött hela dagen, utom en överpigg timme vid midnatt när det är dags att lägga sig.

Det talas om nyårslöften på FB – ett slags nöje denna tid på året. Lite bättre ska man bli nästa år på något vis, det hör till saken, och just nu är det inte svårt att föreställa sig en åtminstone något förbättrad upplaga av den vissna, matta, oengagerade mommo Ekrem. Men knepigare blir att få löftena uppfyllda, misstänker jag.

Nå, åtminstone en ändring måste ske, snarast: jag måste förlika mig med det faktum att jag, om jag har nåden att leva har kvar ungefär 40 månader till pensionen. Det lät förresten mycket mindre och bättre uttryckt så än i formen 3,5 år.

Jag måste lova att sluta räkna dagarna till frihetens stund, hur många de än blir. Jag måste försöka fylla dem med något vettigt istället.

Jag måste också sluta tänka i banorna att mitt liv snart är slut och därför meningslöst. Det kan ju ta slut i skrivande stund – sånt hör man allt oftare om nu på medelålderns senhöst. Men det kan också – om jag får leva lika länge som svärmor – hålla på i 30 år till. Vilket betyder att en tredjedel är kvar – en massa dagar som är möjligheter och chanser och bör ses på som gåvor om de kommer.

Jag måste sluta kalkylera och försöka jobba som vore jag ung, med hela världens roliga möjligheter och överraskningar  framför mig ännu.

Jag lovar försöka, men har ett mer realistiskt löfte att ta i tu med som reserv: att återuppliva mitt bilkörande. Det har bara rostat av den anledningen att jag ingenstans behöver köra mera. Ingen sångkör, inga möten. Utmärkta bussförbindelser.

Härmed lovar jag börja med ett varv runt parkeringsplatsen, sen våga mig till simhallen och senare till yogastudion.

Klarar jag av resan ända till Esbo domkyrka kan jag anse projektet lyckat och löftet infriat.

Vid det laget har jag kanske bara 2,5 år kvar till pensionen.

Jag är hopplös – ni hör!

Det pyntade huset skall dock stå i festskrud några veckor till som traditionen bjuder. Än ska vi njuta av stjärnans glans och de dansande tomtarna på bonaden som var pytteunga dotterns mästerprov i tiden.

Och norrsken har det lovats och bubbel blir det i morgon kväll! Och fyrverkeri längs estniska kusten, om det är klart väder!

Goda nyårsdagar, kära vänner!

 

Annonser

Då blev jag glad

Julafton är över och vid ett lättjefullt juldagsmorgonkaffe finns tid att blogga lite. Om några timmar ska det firas 7-årskalas hos oss, fröken S har efter en termins skolgång äntligen nått sin födelsedag. Det blir hot dogs, toscakaka, jättisglassar, marchmallows, allt enligt jubilarens önskan. Och lite annan mat också, för mer vuxna preferenser.

Vara låtsastvilling med Jesus är ok, bara det satsas också på födelsedagsbiten av firandet. Och det har S mor alltid vinnlagt sig om att göra.

I år bjöd julaftonen på några nyheter: på dörren bultade nämligen en liten energisk skäggprydd julgubbe med tomteassistent, smygande via gårdsdörren kom de med säck och lykta.

Annat hade de unga festfixarna också hittat på. Vår tradition att inleda kvällen med julstrumpor á la Storbritannien hade getts ett nytt stuk. I varje strumpa fanns nämligen en lapp med en beskrivning av nästa person som skulle få plocka fram sin gåva ur strumpan. Man skulle alltså via texten identifiera familjemedlemmen.

”Du älskar scarfar. Det händer oftast nånting kul när du är med. Du gör alltid allting för oss, t.ex. läser och leker”, stod det på en lapp. Med texten Mommo överst och en liten illustration av gåvomottagaren.

Det var T som hittat på detta, texterna om alla familjemedlemmar var  kärleksfullt och roligt avfattade. ”Vi grälar ofta, men nog är vi bästa kompisar ändå”, kunde syster S identifiera sig med, t.ex.

Min lapp ska jag titta på varje gång livet känns trögt. Och försöka hålla fast vid formuleringen att det händer nånting kul när jag är med. Också när jag umgås med andra än barnbarnen.

 

 

 

 

 

 

 

Hemma och borta i juletid

Återkomna från kungliga hufvudstaden är vi dottern och jag.  Vi fick båda lite skattepengar i retur och satsade på en snabbtur till Stockholm. Vi brukar göra en vandring i vår egen huvudstad en fredag inför jul – och i år föreslog E att vi gör den i grannlandet, när lite fyrk fanns.

Så vi bokade flyg och Hotell Rival vid Mariatorget, värdens bästa övernattningsställe. Ypperligaste läget, vänligheten, frukosten, genomtänkta utrustningen i rummet.

Sen promenerade vi i två dagars tid. Runt Östermalm, kring NK och Kungsträdgården, i Klara och Gamla stan, på Skansen och i Rosendals trädgård, runt på Stockholms slott.

Till sist kände jag åldern i mig och det knep i muskler och senor jag inte tänker på till vardags. När jag blev grinig placerade dottern mig i nån mysig miljö och lade fram ett glas rött på bordet. Och så gick vi några kilometer till.

Som vanligt var Stockholm både hemma och borta. Tusentals flera adventsstjärnor i fönstren än i Finland. Men mycket kortare öppethållningstider. En annan stil på jargong och umgänge jag för min själ inte kan lägga tummen på precis. Men som gör att jag i Sverige försöker uttrycka saker med lite flera ord, lite mer personligt och – ja, jag vet inte – annorlunda än här hemma.

Man tvekar inte att ta plats i Sverige, står som ”pinnan i kakkan” och går inte ur vägen när man ställt sig nån stans. Men är världens mest charmerande om en liten finländare försöker komma förbi en. Jag tycker alla – ja, hemskt många – är rysligt resliga i Sverige. Ja, allt är lite mer på något sätt.

Det känns både trevligt och obekvämt, på ett svårtolkat sätt.

Detta underliga förhållande två folk emellan som ju en gång haft samma kung och samma lagar. Men som aldrig blir lika ändå.

Det var befriande att taxichaffören som levererade oss till hotellet ställde frågan om dottern och jag var från Göteborg eller Malmö. Lite obegripligt, men trevligt på något sätt.  Varför det nu inte skulle duga att man kommer från Esbo i Österled.

Men i Stockholm serveras man SOS -sill, ost och snaps! Det gör att åtminstone dessa finlandssvenskar känner sig hemma.

 

 

 

Illusionen julmyset

Under adventsperioden köper jag alltid en massa tidningar med jultema. Gottar mig åt vackra julhem, läser om hur den ena och den andra mer eller mindre kända personen planerar fira helgen. Och ständigt återkommer samma kärna i budskapet i de glossiga magasinen, de må sen vara utgivna i Storbritannien, Finland eller Sverige – att gemenskapen, myset i familjen är det viktiga. Att man hinner umgås och riktigt kosa sig med nära och kära.

Många ska dom egna helst vara också, det ska vara vimmel i stugan. Långa pratiga middagar, gemytligt spelande av sällskapsspel, ett oändligt kosande och hygge från morgon till kväll.  Joulu on yhdessäoloa, julen är att vara tillsammans, predikar stiliga kändisar fotograferade i sina glimrande julhem.

Varför jag bläddrar i dessa blad vet jag egentligen inte, för jag ser ju att bilden är om inte falsk, så åtminstone ensidig.

Om jag skådar bakåt minns jag – som säkert många andra- att det inte automatiskt är så. Inte ens om stugan är full och fyra generationer har bänkat sig kring bordet. Julen är drömmen – och illusionen – om kärnfamiljens förträfflighet.

Jag minns själv  hur det fanns släktingar som i god tid byggde upp till det stora julgrälet, ibland lyckades det så bra att julen fick firas på skilda håll. Jag minns jular när pappa firade med andra människor och inte ens kunde spåras i en enda klapp. Jag minns en jul när vi var 14-15 julfirare inklämda i vår trea – bergen av julklappar tornade upp sig och hela firandet gick ut på att kolla om svägerskan fått en bättre skörd klappar än man själv. Och kusinen grät sig genom hela julaftonsceremonin. Medan Lasse Lönndahl och Tova Carson skrålade julschlagers på grammofon. Och de vuxna hade fått i sig väl många snapsar.

Sen minns jag ju fina  jular förstås, som nu när barnbarnen kommit – och jular då min kära mommo och jag med lika stor förväntan satt och tittade ut genom fönstret på snöhöljda gator i väntan på julgubben.

Jag minns många jular då dottern ännu bodde hemma då vi ordnade det vi upplevde som vårt riktiga julfirande på julaftonsmorgonen – innan de andra firarna vällde in på kvällen och slog hål på allt av stämning och högtid och stillhet vi tyckte hörde till helgen.

Jag vill inte sitta här och baktala familjen, men min point är – tillsammans är inte nödvändigtvis garantin för den bästa julen. Och att basa ut det konceptet som det enda lyckliggörande är olyckligt. Det drar en gräns mellan dem som är ensamma eller nästan ensamma och dem som sitter i stora kretsar – och gränsen till hur en lycklig jul firas går inte där. Det är sorgligt om nån tror det.

Överhuvudtaget tycker jag man ska satsa mer på adventstiden och allt den har att erbjuda av evenemang och upplevelser och stillhet – ensam eller i olika gemenskaper.

Inte satsa på illusionen att själva julhelgen är ett lyckans sagoland. Eller pinas av villfarelsen att det bara är jag som står utanför porten till det riket.

Glad tredje advent! Gör nåt jultrevligt ensam eller i sällskap.

Eller så inte, det är också tillåtet!

 

 

 

 

 

18 dagar till jul

Det stormar, det öser ner, det är blygrått ute. Självständighetsdag, landets grädda ska släpa sig till presidentens slott i ovädret. Det ska tågas med facklor och läggas ner kransar vid minnesmärken. Finlands flagga har redan i ottan hissats av trägna flagg-ansvariga, jag sände en tanke till väninnan A som åtagit sig uppdraget i sitt husbolag.

Skönt att inte ha något inplanerat i dag. Här sitter vi i arbetsrummet och puttrar maken och jag. Det viner kring knutarna, Ella och Louis jazzar till julsånger på Spotify. Det är mysigt. Lite god middag ska vi fixa, öppna en flaska bubbel.

Jag ska putsa kopparn – det gör jag alltid medan gästerna tågar in i slottet. Perfekt syssla då – jag har ett tiotal ärvda bunkar. Det ser festligt ut när de glimmar på sin hylla i köket efter knoget. Mer julstädning än så gör jag inte.

Sen ska jag ta ett  första nappatag med julkorten.

När jag var liten tyckte jag självständighetsdagen var en av årets värsta. Som en time out i julväntan, en grå allvarlig dag då man gick och vaktade på sina ljus i fönstret. Lyste de inte signalerade man ofosterländskhet hette det i småstaden där vi ofta firade hos moster och mommo.

Jag har märkt att folk gör en mer glimrande högtid av dagen nuförtiden – glossar upp firandet så det inte bara är att i TV titta på hur andra tågar omkring i fest och gamman.

Nu har Frank Sinatra tagit över musikestraden. ”The weather outside is frightful”, sjunger han lämpligen och fortsätter med refrängen ”Let it snow, let it snow, let it snow”.

Jag kollade vad jag skrev i bloggen för precis ett år sen. Läsaren må inte se efter, ty upplägget var nästan exakt detsamma som jag skrivit i år. Jag brukar alltid predika att ”all tradition är förändring”, men icke ifråga om min självständighetsdag, tycks det.