Tittade just på TV-programmet med ”Magnus och Petski” som i sin nya serie tacklar olika ”Sanningar”. Nu stod ”sanningen om att dö i Finland” i tur. Skrämmer döden? , var det centrala frågan, och summeringen blev att det som skrämmer mera än själva döden är det faktum att människor inte vill fundera på döden eller ens tala om den.
Det där märker jag t.ex. när jag talar om att jag hör till Finska dödsforskarsällskapet, en förening där forskare från olika discipliner samlas för att diskutera det ofrånkomliga fenomenet döden, dess kulturhistoria, dess vårdhistoria, ja alla dessa aspekter. När det blir tal om detta sällskap fnissar några personer till – andra ruskar på sig och pustar ”usch vad obehagligt”. Sällskapets funktion känns inte angenäm, helt enkelt.
I dagens TV-program deltog en terminalvårdare, en döende arkitekt, en kvinna som vårdat sin döende far i hemmet och en läkare. Det var sakligt och informativt och positivt, men jag gladde mig speciellt åt att de två programledarna tillät sig att prata på lite hysteriskt – för visst skall temat tillåta en viss hysteri – det är ju de mest grundläggande ting man pejlar, ämnen där var och en är väldigt kort i rocken, både fundersam, rädd – och ja, lite hysterisk.
Det finns en Woody Allen-film – ”Everbody says I love you”, där en äldre familjemedlem dör och alla närstående börjar kläcka snusförnuftiga aforismer. ”Death makes us all philosophers”, kommenterar Woody som ju själv har en rätt hysterisk livsattityd.
Jag har märkt att jag nuförtiden ofta reserverar mig när jag pratar, jag säger saker som ”nästa sommar (om jag lever och har hälsan)”, eller yttrar plattityder som ”man vet vad man har just bara denna stund, inte en sekund längre”. Jag minns att farfar fnysande konstaterade att alla farmors historier slutade på begravningsplatsen. Det hör säkert till åldern, denna medvetenhet om livets förgänglighet.
Detta tema kunde man ju dilla om till döddagar – men jag vill avsluta med att relatera att Magnus och Petskis program gav mig svar på en fråga – varför min kära moster dog just då jag mitt i vakandet vid hennes dödsbädd tog en kort lunchpaus. Det lär vara mycket vanligt att den döende passar på att vandra vidare just då vakten vid bädden avlägsnar sig en stund, berättade nämligen terminalvårdaren. Man sneakar liksom iväg när den andra inte mera med sin engagerade närvaro sitter och (med allt våld) håller en kvar i detta liv. Jag har alltid funderat över att moster slank iväg över gränsen just då jag lämnade vaktposten. Det var både intressant och trösterikt att höra att det var – vanligt.
Carola Ekrem 