Livets fester. Milstolparna. Dem har jag ägnat mycken forskarmöda i mina dagar. När man själv berörs av högtidligheterna slår det en vilken otrolig betydelse och symbolik som ligger i markeringarna av de nya skedena i livsloppet. Hur allt genom tiderna är sig både likt och olikt.
Det känns inte länge sen jag själv firade konfirmation 1969. 52 år! Det var Flowerpower tider och kjolarna var korta.
Ett ögonblick sedan dottern konfirmerades 1995! Ett kvartssekel!
Då fick jag faktiskt vara med och assistera vid nattvardsgången i Munkshöjdens kyrka. Det kändes ju speciellt högtidligt och fint. Mommo Rachel och gudmor Eva levde ännu, också morfar Ernst, hela äldre gardet. Det är maken och jag som är gamla gardet nu. Fort gick det!
Och nu står vi där, sida vid sida med barnbarnet T. Bland de äldsta i släkten, Mommen och mofa.
I år fick vi ta del av ceremonierna via filmer och foton mamma och pappa tagit i Esbovikens kyrka. Tre närvarande per konfirmand, munskydd och avstånd och hela coronafaderullan.
Alltihop hängde på ett hår! Coronaexponering på lillebrors dagis med karantänvecka och coronatest. Lillebrors negativa testresultat anlände i sista andlösa minut. Hade det varit positivt – ja det vill man inte tänka på.
Men man anar att oändligt många familjer varit i samma brydsamma situation. Kan vi ordna fest, kan det ens bli frågan om konfirmation? Om alla hamnar i karantän? Och släkten som är på väg från Österbotten …
Men festen finner alltid sin plats och form. Denna gång gick allt nåderikt som det skulle. Serveringen fick bli pizzor från ett av de bästa pizzabagerierna i stan. Det smakade ju både stora och små. Och tårtan som beställts från italienska konditoriet var otrolig!
Pappa höll välkomsttal, konfirmanden lyste av glädje över att allt gått väl i kyrkan och presenterna var så fina. Solen sken och det var glitter över terassen.
Och snart har denna märkesdag införlivats i familjens berättartradition. ”Tänk 2021 då T skulle konfirmeras och det var Corona och allt var osäkert och annorlunda …”.
Släkten följa släktens gång.
Jag har i helgen tittat på konfirmationsfoton i mitt lilla hemarkiv. Släktdragen syns så tydligt i porträtten av de ofta allvarsamma konfirmanderna i äldre tider. Skrudade i dyra konfirmationskostymer och uppsydda vita långa klänningar. Med helt andra skriftskolarrangemang bakom sig än dagens unga.
Men allt är sig ändå likt. Vuxenlivet hägrar. Och hela familjen har samlats för att fira och uppmärksamma den högtidliga och fröjdefulla förändringen.
Att en ny familjemedlem ”sluppit ur prästfickan” och ”blivit torr bakom öronen”, som man sa i gamla tider.