Tandläkarkontrollen denna höst ledde till rotfyllning, och mångåriga, smådramatiska tandläkaren Sirkku utbrast efter avslutat borrningsarbete: ”och nu ska jag skriva ut antibiotika så det räcker till att ta livet av allt mindre än ekorrar”. Två sorter fick jag – och båda är belagda med absolut alkoholförbud.
Mitt i glöggsäsongen skall det alltså levas nyktert, och detta sakernas tillstånd har fått mig att fundera över mitt förhållande till de starka dryckerna. Jag har kommit till att de har en central plats i mitt liv. Kanske lite väl central, till och med. En söndagsmiddag skall ackompanjeras av alla sorters snapsar och dessertviner, onsdag kväll får man sig några glas rödvin, det är inskrivet i agendan, liksom också ett glas när livets känns tradigt eller när något bör firas.
Drinkar hela vägen är det. För många drinkar, för många ursäkter att hälla upp. Aldrig har jag som dessa dagar märkt hur mycket alkoholreklam det finns. Hur tidningarna rinner över av adventsglögg och julöl. Hur svårt det är att hitta alkoholfria alternativ som smakar något. Hur hela sällskapslivet är centrerat kring de procentstinna dryckerna.
Hur denna vår värld måste vara ett helvete för den som inte klarar av måtta i konsumtionen. Jag börjar låta som de gamla godtemplarna i släkten – fast det är ju maken som har gemensam genetik med dem.
En tankeväckare är denna period av avhållsamhet i alla fall. Som ju med allra största lämplighet infaller just inför julfastan.
