Landning i snuvig vardag

Hasteligen gick juldagarna, och även om julperioden traditionellt sett sträcker sig en god bit in i januari känns det redan som permanent vardag.

Tog ledigt ännu jultredjedag, men i morgon blir det att knata iväg sig till jobbet. Jag har kvällstur, och vi är inte många kråkor på jobb, så det finns väl knappt nån som kan hoppa in om jag stupar.

Alltså faller i den influensa jag av FB ser hårdeligen har drabbat vänner pch kolleger. Också hos oss hostas och nyses det och maken drabbades av en besvärlig (smittsam) ögoninflammation. Jag är småhängig, det är jag. Vi får se.

Vardagliga ting pockar på uppmärksamhet denna lediga dag. T.ex hinner jag i dag besöka gravkontoret för att skriva över släktgravarna på mig. Samtidigt får vi plocka bort gravljusen från julaftonen.

Sen tappade vi slutgiltigt tålamodet med vår CD-spelares brummande. Det får bli Återvinningscentralen i Finno, det går ju bra att spela via datorn nuförtiden. Ju färre apparater, desto bättre.

Något roligt bör man också göra en ledig dag, renässansutställningen på Nationalmuseet får det bli.

Sen får man se över vilka matrester som ännu duger till middagsmat. Och så ska jag se de resterande avsnitten av SVT:s magiska julkalender Selmas saga. Och tvätta flera maskiner, både vitt och kulört. Och gå ner i källaren och se om de nya maskinerna anlänt till husets tvättstuga.

Vardag, vardag, vardag igen! I den obarnmhärtiga morgonsolen ser man att fönstren vore i behov av tvätt. Arbetsbordet är en enda röra. En hög räkningar väntar på betalning.

Bara att sätta igång!

 

Det är jul, och det finns ett barn i mig

Vi finnar är ett allvarsamt släkte. Våra helger firar vi med det förgångna i stadig närvaro, den glada självständighetsfesten högtidliggörs i krigens fortsatta skugga, och julen firar vi i likhet med våra förfäder i umgänge med de hädangångna. Släktfesten är inte komplett utan ett besök på begravningsplatsen.

Så åker också vi, oftast dan före dan,  hundra kilometer upp i landet, till Tavastehus där en släktgrav finns. Mommo, moffa, mamma och moster vilar där, i den stad  där jag firade min barndoms lyckligaste och mest bekymmerlösa stunder.

T och S ville till min stora glädje följa med också i år. Resan gick lätt med hörlurar och ljudböcker. Vi åt gott och slog på stort med dubbla bullar per man på legendariska konditori Laurell.

Vårt huvudsyfte var att pryda graven till jul. Flickorna hjälptes åt att lägga ner en fin liten krans och tända ljusen. Sen funderade vi lite över familjen i graven, hur de bar namn som återkommer i våra egna – Eva, Maria, Ingeborg. ”Men nån Oskar eller nån Edvin har vi inte”, anmärkte S, och det stämmer. Vi är bara flickor i tre led i vår familj nu.

Lite berättade jag om min barndoms glada stunder i staden, men alla minnen kunde jag ju inte låta ramla över de tålmodiga töserna. Jag drabbades nämligen av en sådan kaskad av hågkomster och det blev maken som körde – utan hörlurar – som fick ta del av det mesta.

Hur ljus, skinka, hyacinter och glögg, denna doftharmoni fyllde mommos och mosters tvårummare. Hur hög julgranen alltid var och hur välfyllt gottebordet – det såg mommo till. Hur mamma alltid lagade marmelad i tre färger – mommo älskade marmelad. Hur en märklig (lätt spritdoftande och lite tilltufsad)man vid namn Lahtinen varje julaftonsförmiddag på väg till ett tåg – någonstans – tittade in med en julblomma. Hur han placerades i bästa stolen som en väntad gäst och språkades med en lång stund. Undrar vem han var?

Sen började jag minnas andra sidor av saken. Att pappa alltid firade på okänd ort, med andra människor. Hur man tyckte det var både en sorg och en lättnad. Hur vi fem kvinnor i tre generationer gjorde vår jul – för moffa var sedan ett tag död. Han var den enda som vilade i familjegraven på den tiden.

Mina tankar vändes till jularna i senare tid – och då är det nästan bäst att dra ett skynke över en hel del. Det var inte bra alla år, inte allt. Hela livssituationen fokuseras ju i detta julfirande, julen är som vår tillvaro i komprimerad form. När man minns hur julen var kommer man liksom ihåg hur resten av livet var också. På gott och ont.

Men jag hoppas att T och S i något litet minnesskrymsle ska spara berättelsen om hur de åkte genom ett grått decembrigt Tavastland, med mommo och mofa i framsätet. Jag hoppas de minns det som en liten harmonisk utfärd när det bara var vi och det enda bekymret var att välja de rätta bullarna och wienerbröden på ett julpyntat konditori.

Den fina julsången Koppången har surrat i mitt huvud hela dagen, en stump av den valde jag till rubrik för min julblogg. Py Bäckmans text beskriver på ett vidunderligt sätt känslan av tidlöshet i juletiden. De döda är intill oss och vi levande känner barndomen komma nära. Under den sårbara, magiska juletiden lever vi intensivt på många tidsplan. Man är både glad och melankolisk i en enda röra!

Men nu ska det firas jul igen – och skapas nya minnen!

Alla ni kära läsare hur ni än har det just nu – en riktigt bra jul 2016 önskar jag er!

Förejulsdagar

Inte många dagar till jul nu, och det börjar kännas som att man hunnit med den mesta uppladdningen. Det har varit konserter och julmarknader, det har varit en stämningsfull resa till Jul-Stockholm och små avstickare till Borgå och Fiskars  och Vinterträdgården i julskrud. Nu är det bara själva juldagarnas firande som återstår. Det blir i det närmaste en eftertanke känns det som. Roligast är väntan och allt man kan njuta av på förhand.

Jag är ingen stor julstädare. Visst ska det vara snyggt i huset, gärna byter jag lakan och handdukar just till juldagarna, men det är vanlig veckostädning som gäller.

Däremot är jag en hängiven pyntare, och de mörka kvällarna passar mig perfekt. Sen är det en chock om vi välsignas med solsken i mellandagarna, strålarna avslöjar bristerna i dammtorkningen och får pyntet att se slamsigt ut. Tacka vet jag stearinljussken och dunkla dagar.

En speciell sak, genomförd av nödtvång, men lite skoj, är att vi bär in köksbordet i vardagsrummet över helgen. Bara så ryms flera gäster i huset, man får plocka mat i köket och slå sig ner vid granen.

Detta arrangemang har följden att vi frukosterar i vardagsrummet också i en veckas tid ungefär, vilket ger en ny vinkel på hemmet. Jag sitter och tittar på den ena bokhyllan, maken på den andra, jag har ovan insyn mot arbetsrummet, maken mot tamburen. Ombyte förnöjer. Jag har massor av bra böcker jag lyckats glömma!

Nu är bara att köpa lite port och stilton, bubbel och uppskärningar. På söndag firas S födelsedag hos oss – och gästerna har fått bestämma menyn: det blir hotdogs och glass för jubilaren – och hennes mor kom med ett radikalt och underbart förslag – ”skippa huvudrätten – vi äter plockbord med uppskuret och ostar och skärgårdslimpa hela vägen, det tycker ju folk ändå är godast, och sen vill vi ha pepparkaksparfait till efterrätt”. Lätt för kockarna, tack för det! Maken fixar köttbullar och jag bakar parmesanpepparkakor därtill – det är det hela.

Men ännu är det jobb – utvecklingssamtal och jobbets julkaffe och en eftermiddagsjour att ta sig igenom. En sista sväng på Tomasmarknaden blir det hoppeligen också – dom har goda smårätter och mustigt julöl – och så borde man hinna ner till Skärgårdbutiken på Sommaröarna som ska ha julkommers.

Men sen ger Gud god jul och vi ska hållas hemma. Utom affärspersonalen som i många fall tycks jobba i det närmaste helgen igenom. De har ju arbetat nätterna igenom på köpcentret Kaari i våra gamla hemknutar, så helgstängt tycks sannerligen vara en förgången sak. Jag har en skarp åsikt om det, men ska inte hålla nån julpredikan om det. Just nu i alla fall.

Får jag en mugg glögg eller ett glas vin fast det bara är måndag? Ja, det får du. En gång jul om året bara!

Dåligt kalas om inget går i kras

Det ska bli litet julkalas på Sökögränden 16 ikväll. En av de inbjudna väninnorna har ledsamt nog insjuknat i bronchitis, men hoppeligen bänkar sig de andra gästerna  i stugan om några timmar.

Jag har gjort en lista som jag prickar av – inte rör det sig ju om Nobelfesten precis, men lite stök och kom-ihåg hör  ju ihop också med den minsta lilla bjudning.

Och sen har jag en tendens att misslyckas också med de säkraste korten i min vanliga meny när rätten ska bjudas åt andra än maken och mig.

Nya handdukar på tuppen, klädhängare i tamburen, tänd ljus och gran, hacka det ena och dekorera det andra. Allt har jag skrivit upp på ”the list”.

Vi får testa ett nytt arrangemang med att bära in köksbordet i vardagsrummet när vi är flera i huset, våra utrymmen är inte riktigt festanpassade. Jag kompenserar med en rikt dekorerad gran, ett toppyntad illuminerad balkong och julinslag lite här och där.

Nå mitt i stöket låste sig luckan till ett av köksskåpet, som av bilden synes. Bäst att invänta makens återkomst från stadsfärden, mina manipulationer förvärrar alltid såna här fadäser.

Men – som ordspråket säger – dåligt kalas där inget går i kras. Bättre förr än senare!

Stockholm är något extra

Här sitter vi på Bromma i väntan på hemresa. Fina dagar har vi haft i kungliga hufvudstaden, dottern och jag. Sett Kungliga brudklänningar, hört en sanslöst fin Fantomen på Operan, ätit det man inte får i Finland, typ Västerbottenpaj. Hann men Fotografiska museet i snöyran imorse.

Rival är ett härligt hotell, ligger bra till, är lugnt och prisvärt. Bästa frukosten i stan – fast i morse kunde man inte riktigt göra den rättvisa. Vårt beställda julbord igår kväll serverades överraskande inte, men i stället erbjöds vi julmat i portioner – och vilka portioner! Det var korv och lax och skinka och sillar i mängd – och när vi till sist bad om något mycket litet till dessert bar servitören in det som syns på bilden, med glimten i ögat. ”Det blir vår död”, pustade jag, proppmätt redan. ”Nej, det blir jul”, kontrade servitören. Det stämmer gott, och nu ska vi fyllda av julstämning ta en liten fasteperiod innan det brakar loss på riktigt! Glad tredje advent, ikväll skriver vi julkort.

Minnenas dag

Mitt i adventstiden infaller den, Finlands självständighetsdag. En märklig fest med en mörk grundton. Trots bling bling och vals och buffé på slottet är festen inte riktigt glad.

Vi uttrycker ju varje år en tacksamhet mot dem som satte sitt liv på spel för att vi skulle få leva som vi gör i dag. Det är fint att de ägnas stor uppmärksamhet i slottssalarna. Många av dem blev kvar på slagfälten, som mosters fästman. Det är en väldig koncentration på andra världskriget i vårt självständighetsfirande. Okänd soldat snurrar i TV år efter år.

De allvarsamma ljusen brinner i fönstret, vi uppvaktar vid gravarna, det tågas med facklor. Lite sticker väl ett muntrare festmönster upp i hemmen, man äter gott, tittar tillsammans på den absurda handskakningen i vårt pyttelilla presidentpalats.

Men nuförtiden ordnas det förfärliga nazistdemonstrationer på denna högtidens dag! Jag läser med fröjd att många också tågade ut på gatorna i motdemonstrationer mot det onda.

Mera  uppmuntrande nyheter nås man sällan av denna – i grunden fröjdefulla dag.

Vi åt en rejäl middag här hemma, sen tog vi oss en så lång tupplur att handskakningarna redan var över i TV när vi kravlade oss upp. Inget problemen i dag, dock, jag drog det genast i snabbrepris via Arenan. Medan jag, min vana trogen, putsade mina kopparbyttor. Min egen lilla absurda tradition, sedan många år.

Vi har inga fönsterbräden, så illuminerandet med ljus fungerar inte hos oss.

På dagen gjorde vi ändå något skoj, stack iväg till Vinterträdgården med bullar, saft och en liten flaska bubbel. Där skålade vi för självständigheten med dotter och barnbarn. I underbart julsmyckad omgivning. Jag passade på att snusa på hyacinter allt jag hann, vi kan av allergiskäl inte ha några hemma.

Hyacintdoften förflyttar mig alltid ögonblickligen till mommos matsal i Tavastehus. Stearinljus och hyacinter, den ultimata juldoften.

Skönt att självständighetsdagen är över för i år, bra att vi får återgå till adventsväntan.

Snart ska vi fira Finland 100. Måtte det nu bli i lite muntrare och mer avslappnade tecken! För det är ju en glad sak med en sådan födelsedag!

Slutspurter

Äntligen. December här. Varierande kyla, glashalka i Sökö, krispigt vitt kring Senatstorget. Jag har på nära håll följt hur stadens julmarknad byggs upp. Varje morgon tar jag en tur över torget på vägen till jobbet. Dom små stugorna hade fått hyllor och eluttag i dag, mängder av små granar, doftande,nyhuggna har ställts upp under de glimmande ljusgirlangerna. Karusellen står på plats.

Snart, snart! På lördag sätter den fart. Slutspurten mot julen! Glöggdoft, julmusik, Lucia, handel i tiotals små bås, vimmel, allt mot Domkyrkans vita fasad och den jättelika ljusspäckade julgranen.

Slutspurten mot julen ja. Lite känning av slutspurten mot pensioneringen fick jag i dag. När jag slog upp hufvudstadsdraken möttes jag av en artikel om den finlandssvenska bokutgivningen våren 2017. Och där ser jag min egen lilla ordspråksbok i raden! Visst har jag ju vetat att den börjar bli klar så småningom,men ändå betydde notisen i bladet att jag såg på min återstående tid på jobbet med nya glasögon. När den boken är klar, då återstår att packa ihop festboken redan pensionerade kollegan och jag jobbat med i många år. Också ordspråksutgivandet har haft många, långa och varierande skeden. Att något blir färdigt känns nästan konstigt.

För sen?! Ja sen blir det pensionering av. Loggade  in på pensionssystemet Kevas webbsida häromdagen för att försäkra mig om att mitt datum ännu håller – jodå, 1.4 2019, står det, den dagen har utkorats till min personliga pensioneringsdag  – och håller liv och hälsa ska jag följa statens bud.

Slutspurt två år alltså. Sen ”går jag in i den stora friheten” som en lycklig nypensionerad vän proklamerade ett tag sen. Som avtonar vid pärleporten och gränsen till något ännu mera svårfantiserat. Det syns ju ett slut på livslinjen s.a.s., en ofrånkomlig final. Det är mycket att filosofera om när man nått detta livsskede.

Men  jag är i takt med spurtandet. Det är gott att ha kommit såhär långt. Bara att ta varje dag som den kommer, så länge den kommer.

Men nu tar vi sikte på julen först. Nu ska det bakas skärgårdslimpor och bjudas på kalas och köpas gran och höras på Spira och Novena och Akademen och Lyran. Nu ska det drickas glögg på marknaden vareviga en dag och nu ska det öppnas kalendrar så det ryker om öronen.

Och blir Ordspråksboken bra ska jag bjuda på bubbel i vida kretsar, nu ska det firas så länge tygen håller! Och nöjd och stolt ska jag vara – för som det heter i opuset (i många varianter från olika håll i Svenskfinland) ”vem ska lyfta kattens svans, om inte katten själv”.