Det mesta i festväg älskar jag. Men inte Valborg och första maj. I likhet med nyåret och midsommar kräver ju dessa festdagar annat än de övriga årsfesterna. Man ska helst ha ett glatt festlag av gamla goda vänner att fira med, mamma tyckte illa om festen för att hon inte hade nån studentmössa att ståta med, när dottern var tonåring var man orolig för hennes svirande på stan.
Det är sprit, spyttor och melankoli som färgar min bild av denna dubbla festdag.
Se på bilden av mig nedan, den överviktiga missnöjda flickan framme till vänster. Bakom mig kommer far i sin studentmössa och lillasyster. Det är första maj 1969, vid Havis Amanda rör vi oss, antagligen hade vi åhört studentsången i Kajsaniemi och sen skulle vi fara hem och ha tråkigt resten av dagen.
Nå, det har blivit bättre. Maken insisterar på att vi tar oss till Kajsaniemi, han möter horder av forna elever där, får höra hur de har det och beundra deras småttingar. Jag träffar också många bekanta där varje år, det är familjärt och känns egentligen bra. Åtminstone när man har en flaska bubbel med sig.
Sen har vi nu i några år ätit första maj-lunch på restaurang, bara vi två. Jag är glad över att dottern har ett kompisgäng att bjuda på grillfest, i den där andan jag saknade under min egen ungdomstid. Och i morgon kväll ska vi bjuda svärmor på bubbel till majsången från Åbo. Hon börjar vara den sista överlevande av ett valborgsfirarsällskap.
Lite blek är glädjen fortfarande, fast den är någorlunda. Egentligen inte något att orda desto mera om. Så glada vappen bara, som vi finlandssvenskar hysteriskt har för sed att hojta.