Rakel med ”ch”

Det var mammas födelsedag i går. 21.9 skulle hon ha fyllt 93 år. Hon blev bara 73. Jag var alltså  43 när hon dog. Jag kan inte visualisera mig själv i den åldern. Men jag minns hur mamma var. Sliten av otaliga sjukdomar, ut och in på sjukhus, odefinierade feldiagnosticerade krämpor. Till sist ett vårdfel vid en provtagning. Ett telefonsamtal från Mejlans sjukhus klockan 4 en iskall januarinatt meddelade att det var slut. På lidandet, men också på möjligheterna.

Mamma var sina sista år en bitter kvinna. Livet hade inte blivit som hon önskat. Och jag får tillstå att alla sjukorna inte gjorde det så lätt att kasta sig ut i nya chanser eller orka med nya relationer. Det ser jag nu.

Men vad mer ser jag? Det är jag som blev med alla fotoalbumen, dem vi bläddrade i vid varje besök hos mommo i Tavastehus. En hel del foton finns bevarade, foton från tider före sjukdomarna, före den nerbrytande tiden som hemmafru.

Här träffar vi den piffiga Ekenäs-Tavastehusbönan som gav sitt bibliska förnamn en internationell touch, Rachel heter hon redan i fototexterna från 40-talet. Jag frågade henne aldrig om namnbytet. Varför gjorde jag inte det?

Rachel var modemedveten, så gott det gick under kriget. Hon älskade bio, att njuta med veckotidningar och leverpastejsmörgåsar vid lördagens önskekonsert. Hon var ointresserad av skolgång och ratade morfars önskemål om vita mössan för sina flickor. Rachel jobbade på rikstelefonen, ja hon jobbade annanstans också för hon kunde ju fungera som tolk svenska – finska. Ett omhuldat foto har texten ”Presidenten och jag” – det är taget på nån mässa. Rachel är smärt, snygg, hon inväntar ”presidentens” handslag. Urho Kekkonen var nog utrikesminister då, har jag räknat ut, detta måste ha tagits något år  före min födsel 1954. 
Sen blev det giftermål, och jag har aldrig i mitt liv riktigt fått lur på mina föräldrars relation. Det ska väl barn inte ha heller. Men det var inte någon alltigenom lycklig kärlek. Minnet brinner till i mig av hur far alltid när de grälade kallade mor ”Rasjell”, i nån sorts hånfull parodi på hennes internationaliserade namn. Hur det var ett oväderstecken.
Rachel kom dock ett stycke vidare efter de 17 åren i köksburen. Hon jobbade fram till nästan 62 som telefonväxel på Scan Auto, sen blev det pension. Lite för tidigt, tror jag hon tyckte. Men avtackningen var ståtlig, hela kontoret på plats, fina presenter, kramar, rosor, tal, fest. Jag har ett halvt album bilder av det. 

11 år hade hon kvar. Hann inte se barnbarnen bli studenter, inte se barnbarnsbarnen. Hann aldrig resa och meditera på Valamo som hon vagt fantiserat om. Hon var dålig på att förverkliga drömmar. Men det var ju sjukdomarna, alltid de i vägen. 
Nuförtiden fokuserar jag på alla ljusa minnen. Av en kvinna som kunde skratta åt sig själv – ja lite obarmhärtigt självkritiskt nästan. Som kunde ha roligt, som älskade att shoppa (åttatimmarspass på Stockmanns varuhus). Som älskade barnbarnen hängivet. Och som alltid intresserat lyssnade när glädje och sorg drabbade mig. När den telefonlinjen stängdes av försvann ett engagemang i mitt liv som inte kunde ersättas.

När mor Rachel skulle jordfästas hade vi begravningssamtal med kyrkoherde Stiga. När jag skulle beskriva henne kom jag ihåg en lite överraskande sak: hon älskade jazz. Rakel med ”ch” gillade tongångar hennes dotter alltid varit främmande för.

”Ska vi jazza till begravningsmusiken lite”, tyckte kyrkoherde Stiga. ”Om vi ber kantor Olav spela Duke Ellington”? 

Det var ett sånt där påhitt änglarna klappade i händerna åt. Speciellt den nyaste, Rakel med ”ch”. 

Annonser

Mommo i tiden

Det var en stor artikel om motvilliga mor- och farföräldrar i dagens finska hufvudstadsdrake. Man hade bett folk lägga ut texten om negativa känslor över att ha drabbats av barnbarn. Att ha ålagts förhoppningar om barnvaktning och  engagemang i de smås vardag. 

Den kvinna som berättade konstaterade att livets efterrätt inte smakade. Man var ju själv ännu ung, i arbetslivet, man ville prioritera sig själv och uppfattade att oskäliga krav per automatik ställs på den som plötsligt erhållit en roll som inte känns egen – släktens äldsta, en person utan egna intressen och preferenser, ja, en barnpiga kort och gott. Man vill inte kallas mommo, det hör ihop med en annan generation. Man har skött barn så det räcker. Ja – och många har ju därtill en ännu äldre generation att ta hand om. I kläm är man mellan krafter som sliter en hit och dit. Och då sparkar man bakut.

Det blev en väldig reaktion ren igår när artikeln lades ut på webben. Kommentarerna rasslade in. Det var ord och inga visor – och den intervjuade fick både medhåll och raseri över sig. Men de flesta tyckte att situationen i artikeln beskrevs alltför tillspetsat, nog kan man vara mormor på många olika sätt.

Vi har en ganska liten släkt och familj, men jag har själv alltid haft den sydländska storfamiljen som ideal. Ja den stora familjen som hjälps åt och bär varandra genom tillvaron finns förstås på många håll i världen. Jag har aldrig tänkt på mig och mitt i kontrast till familjens behov och livssituationer. 

När jag var liten vistades jag mycket hos min mormor och moster var som en extramamma för mig i alla sina dagar. När dottern var liten hängde hon mycket hos sin mormor, hennes bild av min (besvärliga) mamma är mycket mer ljus och nyanserad. Hon har en rad historier om vad de hittade på tillsammans. 

När syskonbarnen, våra gudbarn,  var små gjorde maken och jag rätt mycket roligt med dem på skolloven då föräldrarna jobbade men lärar-gudfar var fri och ledig han med. Och nu har barnbarnen en naturlig hemvist  hos oss, vi reser mycket tillsammans och har också vi en massa privat skoj för oss. 

Inte är detta bort från något i mitt liv – men nog hade min tillvaro varit betydligt futtigare utan dessa nära och kära. Jag har alltid avskytt att dela upp generationerna och tycker t.ex det är motbjudande att bo på hotell som utestänger barn. Ett mausoleum blir ett sådant boende, det har jag konstaterat förr. 

Häromdagen hade man i T:s skola diskuterat Tjernobyl-olyckan. ”Fråga din mommo hur hon upplevde det, hon var ju med”, hade lärarinnan sagt. Det gjorde T. Inte var det mycket jag kunde erinra mig.

Men en liten lucka bakåt i historien kunde jag öppna. Liksom T och S ständigt öppnar små luckor in i framtiden för mig.

Visst är det bra att vi har varandra!

Ovan fyller moffa Oskar 70 år. Mommo Hilda vid hans sida är min rollmodell. Generös och trygg. Mamma sitter lite i bakgrunden bakom lillasyster och mitt i bilden ser vi familjens klippa, min moster och gudmor. En rollmodell också hon. Fyraåriga jag sitter och skroderar i gungstolen.

Fortfarande överlopps

Fin weekend med barnbarnen fick pausas på söndag morgon – mommo var tingad till kyrkvärd. Det var stor konfirmationsgudstjänst och vi for iväg i god tid. Lite misstanke väckte att rätt många namn var inskrivna på kyrkvärdslistan. Men det finns ju ett antal uppgifter att sköta också, tänkte jag och gav mig iväg i gott mod. 

Barnbarnen och mofa slängde av mig vid kyrkan och gav sig hem tillbaka. Det var mycket folk på kyrkbacken, folk kommer tydligen vääldigt tidigt till konfirmationer, ja, det kan ju bli trångt om saligheten. 

Det visade sig att jag i likhet med de fåvitska oförberedda jungfrurna hade räknat fel, det fanns nämligen ingen plats för mig på festen. Det stod redan dubbla kyrkvärdar vid båda ingångarna. Jag fick snart veta att jag kom försent, min insats behövdes inte, allt såg ut att klara sig.

Jamen, då tror jag att jag går hem, sa jag och smög ut via sidoingången. Ringde efter maken som vände bilen och plockade upp mig.

Ska jag blogga om detta igen, tänkte jag, en koll visade att jag gjort det en gång tidigare för ett och ett halvt år sedan. Jo, jag ska. 

Fortfarande kämpar jag alltså för min plats i lekmannamedarbetarskaran.

Fortfarande är jag den fåvitska mommon som kommer fel tid och gör fel och inte förstår systemen. Som inte har koll på oljan i lyktan – bibelläsarna vet vad jag talar om.

Fortfarande är jag överlopps och porten till festen stängs framför näsan på mig. 

Det har utlovats ändring i kutymen att hålla planeringsmötena för gudstjänstturerna under en tidpunkt då människor i förvärvslivet kan delta. Möten där jag kunde få reda på när man ska vara på plats t.e.x. Möten där nya människor kunde få reda på hur man gör och hur församlingens sed är. 

Tror du verkligen att du kommer att få en plats i det kyrkvärdssystemet, frågade mig olika personer när jag glad berättade om mitt initiativ att komma med i konkret församlingsarbete igen.

Nu har tvivlet tagit över, jag ger upp! Men ställer gärna upp som resurs på annat sätt om nån vill ha mig med. 

Det var förresten lika bra att jag åkte hem till barnbarnen igen. Medan mofa och T åkte efter hamburgare fick S och jag oss en trevlig stund med flera olika sällskapsspel. En sån där stund som änglarna klappar händer åt. 

En liten gudstjänst på sitt sätt, det också! 

Fredag igen

Dom drar iväg, veckorna. Det känns knarrigt varje måndag, men vips är det torsdag kväll igen.

Vi har veckohandlat, tvättmaskinen har snurrat. I morgon måste jag svabba golvet för barnbarnen ska övernatta i helgen. Sova på madrasser. Jag har inhandlat ostsemlor och en pack med många småboxar cornflakes av olika slag. Lördagsmyset går vi och köper tillsammans. 

Flickorna är så stora nu, T sover redan rätt länge på morgnarna. Ännu kommer dom gärna på sleepover till mommen och mofa. Vi har inga planer alls. Vi ser vad vi hittar på, det ska regna. Det är skönt att kura inomhus. Bara vara.

Igår var ett riktigt skolexempel på hur mångskiftande – läs tilltrasslade – mina arbetsdagar kan vara. Började med vanliga morgonrutinen: länka ämnesord i ordspråksdatabasen. Fortsatte med att skriva version tre av kapitlet om  kryckdans och lysningskalas i den planerade festboken. Satt en timme i kundjouren, upp på två timmar personalmöte, ner igen på mera jour – nu blev det knog för en forskare skulle ha en hel del printar. Och printerkontakten trasslade eller var det arkivarien? Inget annat blev gjort under det jourpasset i alla fall.

Och sen byte till rumsjour, försökte tota ihop några föredrag som ska hållas rätt snart. Och när klockan slog sex och jouren stänger pilade jag iväg i spårvagnen till direktsändning i kvällsradion. Ring in om ordspråk – och ringde in gjorde folk! Halvannan timme gick i ett huj, sen sniglade spårvagnen in till centrum igen.

Klockan var en hel del när jag steg av bussen i Sökö. 

Och då fick jag mig lite vin och en snackis med kära maken. 

Och vips är det då torsdag kväll igen och helgkänning. Maken ska på middag med kollegerna imorgon så jag ska bjuda mig på räkmackor och nåt romantiskt på Netflix. 

Efter att jag länkat ordspråk, skrivit  om polterabendfirande och svabbat hemgolvet. 

Balkongen har fått lite vinterprydnader redan, men pelargonerna prunkar ännu väldeliga! 

En nåderik dag

Snart övergår allt till vardag igen, men en liten blogg ska jag klämma ur mig om mina arbetsresultatsmässigt mest lyckade dagar någonsin. Det är ju alltid så när man arbetar med böcker – ja alltid och alltid, men jag har ju gett ut dryga tiotalet själv eller tillsammans med kolleger – att man sitter i bubblan och när jobbet är klart stiger man ut och blinkar yrt mot solen.

Oftast händer ingenting. Ens bok går spårlöst förbi, recenseras aldrig, presenteras aldrig nånstans, kommenteras inte. Med tiden märker man – ibland – att den varit till nytta för nån, att den fyllt en funktion. 

Sen finns alternativet att någon kastar sig över bok och författare med storsläggan. Filar på elakheter – och kan  få oerhört mycket spaltutrymme för sin vendetta. 

De här alternativen har varit min lott. 

Tills förra veckan när min bok om finlandssvenska ordspråk kom ut.

Int kommer jag så ofta, men då kommer jag så tusen jävlar, sa käringen, snubbla på kyrktröskeln. Som dom säger i Sjundeå.

Cower girl på hufvudstadsdraken, bra intervju i bladet. Stor sida i gamla hufvudstadens dagstidning. Radio, beställda föredrag. Och en liten stund hade jag gått förbi höstens stora författare Kjell Westö på Adlibris Toplista. Hängde sturskt efter YouTube-kungen Jockiboi och Jan Guillou!

En riktig releasefest hölls på arbetsplatsen. Till allt detta hör att dotterns bokutgivningsprocess går parallellt. Med alla sina recensionsdagar och ett kolossalt program med framträdanden och bokmässor och releasefest – samma dag som min, faktiskt. 

Vi är bewildered båda två. Speciellt jag som är så ovan vid att det kan gå bra!

Roligt är att folk omkring mig varit så snälla och glada och gratulerande.

Och topproligt att få lite post utifrån de små kretsarna också. I går plingade det in ett mail av Ernst i Åboland. Han ville berätta historian om ett av ordspråken i boken. Ett av de lite fula som nämnts i tidningsintervjun. 

Fantastiskt! Just därför ville jag ju ge ut den! För att folk skulle känna igen, minnas mer och sända in sin kunskap till Litteratursällskapets arkiv! 

Nåderika dagar, i sanning!