Vardagsgenetik

Det är åter dags för den av arbetsplatsen bekostade hälsogranskningen. Vi har ett utmärkt system med uppföljningskontroller vart tredje år. Hälsovårdare Saga är genomtrevlig, men hon är fasligt sträng. Jag fruktar redan hennes forskande blick kring min midjeregion, jag darrar när hon plockar fram sitt illavarslande måttband, jag skälver när vi ser över kolesterol- och sockervärden. Nåväl, denna återkommande domens dag är bara att utstå. Och det är mycket bra att Saga tar mig i nackskarven med jämna mellanrum. Kanske vi rentav motar nån sjuka i grind?

Men när jag skulle fylla i blanketten med sjukdomsdata drabbades jag igen av den: vardagsgenetiken. I rutsystemet finns ett helt block med frågor om vilka sjukdomar mina förfäder haft. Där finns ju en nyckel till vad jag kan tänkas drabbas av. Vi har högt ögontryck från både mors och fars sida, det finns cancer på fars håll och hjärtsjukdomar på mors. Vi har morfars ålderdomsdiabetes som alltid skall kruxas in som en faktor när man räknar ut min potentiella livslängd.

Så långt har jag några generationer tillbaka ungefär koll på dödsorsaker och krämpor. Men frågorna gräver djupare, och jag blir ställd. Dog farfar av magcancer eller prostatacancer? Hade mormor grön starr eller grå starr – nästan blind blev hon ju. Vilken typ av hjärtproblem drogs släktingarna med – led de av kransartärsjukdomar eller drabbades de av stroke? Allt hette ju förr ”hjärtslag”, eller ”slag”. Liksom allt åt demens, Alzheimer- och Parkinsonhållet buntades ihop under ”åderförkalkning”.

Det finns ingen jag kan fråga mer. Jag är äldst i alla släkter. På något sätt skäms jag lite varje gång också, över att jag inte vet mera om denna del av släkthistorian. Och slås också av tanken att alla som levde före mig på sätt och vis inte är helt döda – de lever ju kvar i mina genetiska kartor. Känns nästan lite högtidligt …

Drömma, spara – resa!

Ack, jag hade tänkt skriva om seriösa och filosofiska teman ikväll, men det får anstå. Mina tankar snurrar i andra banor, jag har mentalt förflyttat mig till Medelhavets strand. För se idag sände den förslagna resebyråjätten mig ett oemotståndligt mail-erbjudande: Boka Grekland sommaren 2013 NU! Rabatt och S-kortförmån och extra billiga barnbiljetter och jag vet inte vad.

Surf, surf, surf en stund mitt på blanka jobbdagen, alltså. På eftermiddagen  vandrade jag direkt till resebyrån. Jag tycker nämligen beställandet av sommarsemestern är en ritual som skall genomföras i samarbete med en entusiastisk och hjälpsam resebyråtjänsteman som klickar mig rätt utan att databeställningen hakar upp sig i mitten. (En del tjänstemän kan verkligen leva upp till idealt deltagande i den festliga rese-starten. Några år sen bokade jag en decemberresa till den österrikiska huvudstaden och efter avklarat klickande slog damen bakom disken glittrande ivrig ihop sina händer och flöjtade fröjdefullt: ” Oi IHANA joulureissu Wieniin”!  Ja en härlig julresa blev det – med start i resebyrån!

I dag totades det ihop en vecka på Skiathos, med start i juli 2013 (det är ju inte många veckor sen juli 2012 faktiskt). Det är lite planerande och mixtrande när tre vuxna och två små fröknar skall placeras i lämpligt rum – men är man tidigt ute brukar det gå bra. Och det var jag ju sannerligen.

Jag har bekanta som av nån anledning aldrig vill låta sig inspireras av andras lyckade reseupplevelser. De ska prompt välja något annat, bara för att – ja, jag vet inte varför. Jag är rakt tvärtom. Har nån pålitlig bekant gillat något blir jag strax i farten. Skiathos har figurerat i ord och bild på Facebook, maken har hört dess gyllene stränder beskrivas – och Mamma Mia-filmkopplingen gör ju inte saken sämre heller.

Så nu blir det att drömma – och framförallt  spara en hel lång vinter. Roligast är ju att resa med barn. Treåriga S. lär dagligen beskriva sommarens resupplevelser i Pafos för tanterna på dagis. Bäst tyckte hon det var att flyta i bassängen – och den gången fullmånen i all sin glans tittade fram när vi kurade skymning på balkongen. Också hos de små etsar sig reseminnena in i själen.

Om jag skulle googla Skiathos-bilder ett tag till, eller bege mig på virtuell vandring på hotellets webbsida. Att fantisera och planera – det är halva resglädjen. Den delen som inte kostar en enda euro.

Kreativt kaos

Vi hade glädjen att gästas av barnbarnen T och S i helgen. Det var fullfjädrad sleep-over med alla finesser. Under de sex år fröken T (de tre senaste åtföljd av syster S) gästat oss har vi utvecklat ett ädelt koncept både vad gäller mat och program.

På menyn skall stå hot dogs, köttbullar med pommes frites, spaghetti bolognese, mini-karelskapiroger, glass med kinuskisås, popcorn och ”mofa-kex”, smörsprängda engelska kex, namnet kommer av makens preferens för varan.

Vi skall se på  Mamma Mia och Sound of Music, Astrid Lindgren filmer  och Disneys tecknade, det finns ett försvarligt urval. Vi skall läsa böcker från mommos och mammas barndom och en drös nyare verk. Vi skall spela Angry Birds och spökspelet och Rasmus Nalle på iPad  och lyssna på mommos tre speldosor – men mest skall vi leka.

Det skall lekas vattenlek i duschen och det ska diskas, det ska byggas enorma kojor av madrasser och sängkläder och hela mommos prydnadsskåp skall tömmas och omvandlas till ett personligt designat dockskåp. Det ska ritas och målas och läggas pussel och spelas spel.

Men städa det gör vi inte mellan varven, inte kan man slösa tid på sånt mitt i lekarna. Så huset är ”upp och ner”, råddigt och stökigt ibland bortom beskrivlighetens gräns. Det är ett kreativt kaos, det är uppkommet av påhittighet och improvisation och finurlighet som bara barn kan ställa till det.

Jag förstår ju att detta kaos måste höra till ovanligheten, annars skulle det ordnade samhället gå under. Men som barn fick jag stöka till just så här hos min mormor och moster. Ja, min syster och jag drog faktiskt ut varenda plagg ur garderoberna och lekte klädbutik. Vi lekte segelbåt på stora brickor mitt i vardagsrummet, vi ställde upp ett kontor över hela matbordet med gamla kvittensblock och räknemaskiner min moster fått från jobbet.

Och det var råddigt och det var lyckligt. Det lyckligaste jag varit nånsin, tror jag. Så vi fortsätter den ädla familjetraditionen, att få leka så mycket man  orkar och på alla sätt man hittar på. Nåja, nästan i alla fall.

Social i medierna?

I egenskap av medelålders tant  råkar jag ofta med väninnor i diskussion om dagens sociala medier – mest Facebook och Twitter. Beträffande Facebook finns i vänkretsen en stor skara hängivna användare, minst lika många som motvilligt registrerat sig, men inte ”riktigt kommit i gång”, och sedan de som gjort ett principbeslut att inte gå med. Alla övertygelser skall respekteras, det är klart.

Jag ser den ökade öppenhetens goda och dåliga sidor: aldrig har det varit så lätt som nu att backa upp en kompis med en kommentar man kanske aldrig skulle komma sig för att yttra face to face – samtidigt är tröskeln lika låg att sända iväg det infamt elaka omdömet – utan att behöva stå till svars för följderna. Sen klagas det ju på att man skapar sig en skrytsam Facebook-image – men hallå –  lite retuschering kan allas vardag behöva. Också med tanke på självbilden.

Facebook har gett mig mycket: kontakt med borttappade vänner och tidigare okända släktingar, kunskap om överraskande gemensamma intressen, möjligheten att snabbt chatta med kolleger på fjärran ort … ja bland annat detta. Det mesta positivt, alltså.

En enda gång var det en äldre mansperson som läxade upp mig för en smått härsket formulerad status (givetvis gällande det känsliga ämnet kyrkan) – som han tydligen informerats om av någon tredje person. Den gången rensade jag faktiskt lite bland ”vännerna” för säkerhets skull.

Ett steg längre i att offentliggöra sig själv är ju bloggandet. Här följer jag familjetraditionen. Först var dottern ute – hennes blogg kom temporärt att få en viktig funktion i och med att hon oväntat drabbades av Alopecia och tappade allt hår. Här märkte jag att det också för mig var nyttigt att läsa om hennes känslor och reaktioner. Fast vi ständigt pratar tillsammans var den offentliga dagboken något mer. Liksom den tydligen också var för många ödeskamrater.

När sen maken högst plötsligt skapade sin blogg tappade jag hakan. Att jag har en tänkande man vet jag sannerligen efter 38 år av dialoger vid köksbordet. Men att han var skrivare också – det var ett oväntat bonus. Det hade jag kanske aldrig fått reda på om inte de sociala medierna erövrat vår vardag!

Ja kom, kära jul

”Jul i augusti”, läste jag på en brittisk damtidnings Facebooksida. Man lockade vännerna att berätta om sina käraste jultraditioner – på redaktionen är man i full stämning, ty julnumret är i det närmaste färdigredigerat.

I veckan satt jag hos frissan och läste ett sommarnummer av en finsk damtidning. Där vittnade några ”julvänner” om sin längtan efter helgen – en längtan som sätter in med förnyad kraft varje år efter midsommar då nästa julhelg så smått börjar hägra. Vårterminen beskrevs av dessa julvänner som en ökenvandring utan oaser, en nolltid i julfirandets bleka efterföljd.

Jag måste erkänna att jag  i icke ringa mån är drabbad av denna julgalenskap. Det var intressant att läsa hur bekanta känslor julvännerna i bladet uttryckte. Ivrigt plirar jag efter de första julbroderierna i tidningarna (nej, det skulle inte falla mig in att brodera nån tomte själv), efter de första glöggflaskorna, efter Luciakandidaterna i Husis, efter pyntet som smyger sig fram, ljusen som lyser upp en härligt mörk november – min favoritmånad.

Och julresorna som ruinerar mig slutgiltigt varje år: den stora julgranen vid Rockefeller Center i New York, julmarknaderna i Wien, den speciella krispiga nordiska julstämningen i Stockholm – och bäst av allt London i julskrud. Så kort är julsäsongen, så mycket att se och uppleva. Så många julsånger att sjunga, konserter att höra, julfilmer att kosa sig vid.  Det är svårt att sätta tummen på vad villervallan julstämning är – många drabbas tydligen av den som av ett underligt rus.

Men skall jag välja den främsta kristliga högtiden – ja då är påsken oslagbar. Glasklar i sin avskalade symbolik, kasten mellan liv, död och uppståndelse, fokusering på det centrala, ofrånkomliga, allt till tonerna av Bachs dundrande oratorier.

Tur att man inte behöver välja – att feståret ohejdat rullar fram i sin mångfald. Ja kom kära jul, fast kanske inte riktigt i rappet ändå …

Liv i kyrkorna

Får börja med en bekännelse: jag har haft så fel! Ända sedan Tystnadens kapell började byggas mitt i köpkvarteren kring Kampen i Helsingfors har jag varit negativ och ironisk. Sånt skrytbygge när kyrkans ekonomi sinar, när vår egen församling inte kan få de minsta egna utrymmen (ja det sistnämnda sakförhållandet bekymrar fortfarande, men jag måste sluta sätta det i relation till det nybyggda kapellet). Ett ägg, en kotte, ett bo, ja en trygg livmoder liknar besökarna kapellets märkliga arkitektur vid, läser jag i dagens Helsingin Sanomat.

Här berättas om livet i det nya kapellet. En anställd, den erfarna socialarbetaren Marja Koskealho beskriver hur kapellet redan blivit en plats dit man går för att få tröst och perspektiv, en lugn pratstund som reder ut tankarna. Hur teologer och socialarbetare är ständigt sysselsatta, hur det flotta kapellets byggnadskonstruktioner ofta för män erbjuder en neutral start på ett samtal som plötsligt rör sig kring djupa mänskliga problem och andlig nöd. Hur kapellet är mitt i vardagen, tröskeln nästan obefintlig, hur det ryktesvägen fått status av en plats där goda saker sker.

Där hade jag fel så det dundrade! Till min stora glädje.

Sen har vi ju annat liv i kyrkan på gång också, Pussy Riot-kalabaliken. Jag hade en lite vag åsikt om performansen tills jag läste en översättning av texten till nidvisan de framförde. Man riktade sig till Maria Gudsmodern och nuddade i den korta sången vid en mängd teman: relationen mellan den ryska kyrkan och politiska eliten, Gay Pride- situationen, omöjligheten att få sin röst hörd, sin protest framförd. Det var en bra text, en berörande text.

Sen funderar man ju på det praktiska: det var ju fyra gruppmedlemmar som framträdde i Kristus frälsarens katedral. En av dem kom undan – vad tänker hon nu? De fängslade har också små barn hemma. Maria Gudsmoder, jag ber dig, håll ditt vakande öga över dem alla.

Sjunde dopdagen

Barnbarnet T firar på måndag sin sjunde dopdag. Det var söndagen 20.8 2006 hon bars till dopet i Berghällsgården i Helsingfors. Min yrkesvana trogen fotograferade jag flitigt tillställningen  och lade detaljer på minnet för ”fältberättelsen” jag skulle införa i Folkkultursarkivets samlingar tillsammans med fotona.

Jag bläddrar lite i arkivsamlingen och minns. Det är trakteringen och gåvorna och gudmor Hanna och prästen Tomas och en hel rad släktingar – några av dem nu döda. Det är dopdräkten som kammakare Löfströms hustru Edla fick till gåva av familjen Hornborg där hon varit tjänarinna.

Den sköra dräkten har burits av 5 generationer barn i vår släkt – ho vet av hur många i den ursprungliga ägarsläkten. Mirakulöst håller den trots att många av oss viftat med knubbiga armar och sparkat med trinda ben …

I dag är T förskolebarn, en företagsam fröken med en rejäl glugg  i övre tandraden. Hon erövrar bokstävernas och siffrornas värld, hon har flyttat in i en riktig skolmiljö. Hon har blivit så stor, min älskade flicka.

Jag har haft för vana att uppmärksamma dopdagarna både vad gäller mina egna gudbarn och barnbarnen. Till skillnad från födelsedagsuppvaktningen försöker jag hitta kort med ett lite frommare stuk. Jag vet inte vad de nu tjugoåriga syskonbarnen tyckt om bibelcitaten som årligen droppat in en udda dag i året ingen annan i familjen tänkt på att högtidlighålla. (Kuvertet innehåller förvisso också alltid en liten slant).

Jag tycker det är gudmors plikt och glädje att erinra om denna speciella årligen återkommande festdag i ens privata liv. I mina fall har dagen givetvis kristna förtecken – men nog  kan man fira årsdagen för namngivningsfesten också. Den är ju den första egna festen, med egna gäster och egna gåvor, allt ljus, alla goda tankar riktade på en själv. Något att minnas livet igenom. Dopdagen har en stor potential ur festsynpunkt!

Arvegods och ägodelar

”Vad i fridens namn skall jag blogga om i dag”, klagade jag för maken. ”Det är som uppsatsskrivning”, undervisade lärarmaken. ”Man väljer ett tema och bara sätter igång”. Javisst ja.

Och en titt i källan till all visdom, Facebook, gav dagens uppslag. I vännen Maria Stens status förekom ett citat som egentligen väl formulerar  tankar jag haft de senaste dagarna: ”Det är en fröjd för ögat att se att det finns så många vackra saker i världen som jag inte behöver”. Efter lite gillanden och halvgillanden komprimerades det i loggen till ”att njuta utan att köpa”. Precis min point!

I helgen har jag haft förmånen att gästa en väninna på en mycket speciell ö i Finska viken, Tammio. Bosättningen har rötter från 1300-talet erfor jag, idag har ön bara några året-om boare, men en 200-hövdad sommarbefolkning som slår sig ner i sina ärvda vackra trähus som kantar gräsbevuxna gränder och stigar. En osannolik idyll där forntid och nutid tar varann i hand. Ett tag sen gjordes TV:s populära Antikprogram här – för forna föremål finns det gott om. Alla med historia, alla högt älskade och vackert placerade i atmosfär-rika rum – det kan inte ha varit mödosamt för programmakarna att få ihop det avsnittet av serien!

Och där fick jag alltså vistas några dagar i allt det sköna och gröna. Som redan tidigare påpekats äger jag ju själv varken stuga eller tomt, ej heller  har jag välsignats med speciellt många ärvda klenoder. Jag har funderat över orsaken till att just mina förfäder inte lyckats skrapa ihop det minsta lilla arvegods. En förklaring inbillar jag mig vara att de flesta var hantverkare av något slag.

Vi har farmorsfar smeden, morfarsfar kammakaren, mormorsfar skomakaren, farfar byggmästaren, morfar appreturmästaren – folk som jobbade lite här och där och inte nödvändigtvis slog rot så effektivt. Resten av gänget var torpare och drängar och fabriksarbetare som knappast ägde så mycket i denna världen. De fåtaliga föremål som finns kvar vördar jag däremot med stor ömhet!

I helgen märkte jag åter en gång att det räcker långt att få ”njuta utan att köpa”. Jag har tydligen i generna att färdas genom livet med ganska lätt bagage. Men nog är det en stor fröjd med andras arvegods och ägodelar – som jag visserligen inte behöver, annat än till lisa för själ och öga!

Ovan lagrar bloggaren sköna reseminnen att njuta av – i bildform.

Köra kyrkokör

Kyrkpressen hör till mina favorittidningar. Varje torsdag efter veckohandlandet belönar jag mig med hot dogs och fördjupning  i det nyutkomna numret av KP. Som varje läsvärd blaska innehåller bladet smått och stort. I dag kunde man t.ex. läsa att kyrkokören i Purmo firat 75-årsjubileum. ”I dagsläget består kören av ca 20 sångare som övar regelbundet på onsdagskvällarna”, avslutades artikeln.

Det beskrivningen kunde passa in på min egen kyrkokör, Petruskören. I sin nuvarande sammansättning startade den 1994 när den nya kantorn och fabulösa pianisten Olav Söderström samlade de skingrade sångarskarorna och rullade igång 18 år av jazzande, gospelsvängande musikverksamhet. Kretsloppet advent-påsk-vårfest-Mikaeli-allhelgona har snurrat med raserfart. Kyrkokören är ju en brukskör som har en fast funktion i högmässan. Roligt att ha många ”keikkor”, som vi säger!

Denna höst är emellertid vemodsfylld, Olav har valt att pensionera sig och kören står åter i ett vägskäl. Men 18 år av sångarglädje – redan det är något att tacka för!Tänk att jag bara var 40 år när vi började! Rubrikens formulering ”Köra kyrkokör” har också den konkreta betydelsen ”forsla runt körmedlemmar till övningar på olika håll”. Mitt (i sen ålder och med enorm möda förvärvade) körkort har jag mest haft nytta av i kyrkokörsammanhang.  Under årens lopp har våra Fiat Punton (först en grön (kallad ”Oliven”), sen en blå (”Duvan”) och nu den röda (”Körsbärstomaten”) fyllts av en varierande skara glada sångarvänner.

Alla som sjunger i kör vet ju att påståendet ”körsångare mår bra” stämmer. Körsångare vet hur tröttheten ramlar av en när man startar (den ofta förlösande stolliga) uppsjungningen med tillhörande muskelmjukande rörelser. I kören gör man allt tillsammans: jobbar seriöst så svetten lackar,  skrattar oändligt när allt låter som kråk-krax, klarar plötsligt av utmaningar som verkade omöjliga, finner som genom ett under klang och harmoni. Och tappar man själv bort sig i ett trassligt partitur kanske stämkompisen hittar bättre. Det blir inte tyst, vi jobbar tillsammans.

Det var mitt ode till körsången! Det är väl osannolikt att nån i Purmokören läser detta, men stort grattis i alla fall. Det är däremot fullt sannolikt att vi stått sida vid sida i något stort gemensamt finlandssvenskt sångfestsammanhang. Det är väl onödigt att närmare beskriva hur roliga såna fester och resor är… Och körläger – att ostört sjunga och sjunga en hel dag. Nedan körvännerna Timo, Olav, Ralf, Guido och Lasse på körläger inför påsktiden 2012. Jag hoppas det är ok att jag publicerar bilden, killar – jag tycker den säger så mycket om gemensam koncentration.

Trädgårdar och bibliotek

På vår kylskåpsdörr hänger en magnet med texten: ”If you have a garden and a library you have everything you need”, undertecknat ”Cicero”. Huruvida upphovsmannaskapet stämmer vet jag ej, men mitt i prick faller de visa orden. I mitt fall motsvaras de nämnda lyckobringarna av en massa blomkrukor på balkongen och en sprickfylld Lundia-hylla.

Jag har länge i livet trånat efter en täppa eller trädgård – rent av lockats av kolonistugornas välorganiserade värld. På senare år har jag emellertid insett att jag är för lat och  bohemisk för mer utmanande odlarverksamhet. Krukorna, vars innehåll växlar under sommarens lopp (vissnar eller övervattnas och byts ut) passar mig perfekt. Terass- och takträdgårdar ser man ju ofta i storstäder – jag associerar gärna till Italien eller Spanien i min fantasi när jag ser ut över vår fullproppade lilla balkong på några kvadrat. Ett miniväxthus med doftande basilika och mynta är jag också lycklig ägarinna till.

Jag har vänner som är experter på att odla grönsaker – också i kruka – eller som driver upp specialiserade arter av samma växt. Allt är på ett underbart sätt möjligt – men för mig är huvudsaken att det skall vara trångt och prunkande när jag slår sig ner på min stol i grönskan, gärna  med ett glas bubbel eller en tjock underhållande roman.

Maken har å sin sida  på gamla dar (rätt överraskande) gripits av en mer filosofisk och strukturerad odlariver: Bonsai-feber. Alla hyllorna i hans eget  bibliotek är överfyllda med känsliga växter som kräver minutiös tillsyn och vattning. Några får flytta med ut på terassen sommartid också.

Snart stundar den trista tid då balkongen skall tömmas på sitt prunk. Men i rappet kan julgirlanderna hängas upp och sen är det inte långt till påsktiden då tiotals narcisser för lysa upp snödrivorna.

Nå, biblioteket då, allt som ligger i dubbla led i Lundia-hyllan – tja, det får ägnas en annan bloggtext.

Här kosar sig maken på balkongen – vi är nyss återkomna från en längre resa och har inte hunnit fylla på blombeståndet riktigt … Observera de Japan-inspirerade elementen av stenar i krukorna (makens revir) och vattenfyllda kärl med salighetsstenar plockade på resor (mitt revir).