Denna vecka borde vi alltså ha suttit på torgen i Palma de Mallorca och njutit av tapas och sangria. Nåväl, det blev inte så – men hela summan fick vi tillbaka för flygbiljetterna – och boendet var inte förhandsbetalt.
Tillvaron har i alla fall blivit som vanligt i ett hänseende – vi firar just nu det dottern kallar mommens och mofas sommarkollo – d.v.s. fyller dagarna med aktiviteter då mor och far ännu jobbar och skola och dagis stängt. Vi försöker hitta på roliga kombinationer av museibesök, upplevelsegrejer, god mat och mycket glass.
Det blev inte det storartade akvariet på Mallorca i år – men det blir Sea Life i Helsingfors i morgon istället. Man ska boka tid på förhand dit nu – det ger säkert mer luft och rymd kring de stora fisktankarna. Första gången för O på det stället, vi är alla mycket taggade.
Allt extra gör en ivrig och förväntansfullt denna sommar! Maken och jag satsar på en övernattningssemester till en fin stad med medeltida anor. På besökslistan finns både en katedral, ett slott, ruinen av en biskopsborg, en prunkande botanisk trädgård och ett friluftsmuseum jag faktiskt aldrig besökt förr.
Staden har en mängd intressanta och lockande restauranger, i morgon kväll ska vi sätta oss ner för att njutningsfullt läsa menyer och välja ut två av dem för vårt besök. Sen ska vi boka och längta!
Våra drömmars stad denna sommar är alltså Åbo – det listade säkert mången ut redan.
Inte blev det någon flygresa denna sommar – men det är lika bra det! Och flyga på lek kan man ju faktiskt göra – t.ex. på Leksaksmuseet i kära hemstaden!
Helger väcker minnen, så är det. Också midsommaren hör till de fester man under livets gång firat på olika sätt och i olika sammansättningar. Det har inte alltid varit så roligt och soligt heller. Det har varit komplicerat och tråkigt och avundsjukt. Men också underhållande och trivsamt och epokgörande.
Få se nu. Barndomens midsomrar firades i glada gästers lag på olika hyrda sommarnöjen. Det var fest och det var för mycket snapsande bland papporna. Inget höjdarprogram, precis. Varje midsommar skulle far och farbror Görre bryta arm. Ja, ni anar stämningen.
Sen var det ungdomsårens midsomrar på olika dansbanor och publika festtillfällen. Där stod vi flickor längs väggarna och inväntade uppbjudan till dans. Det var deprimerande och hopplöst.
Sen kom midsommaren som skulle firas på Fölisön, men som istället – på förslag av en sommarjobbskollega på det stora varuhuset – kom att firas på Blåbärslandet. Och den aftonen blev epokgörande, för där stötte jag åter på gossen jag mött på studentbalen några veckor tidigare. Den gemensamma vandringen hem genom en magiskt tyst stad – en hel del kilometrar – har jag säkert beskrivit förr i bloggen.
Ibland undrar jag hur mitt liv hade förlöpt om jag hållit fast vid den ursprungliga planen med midsommar på Fölisön.
Då hade jag väl firat midsommar med nån annan i fortsättningen – men det är svårt att tänka sig hur det hade blivit.
Ja efter det har det ofta varit midsomrar i södern. Kronprinsessan Victorias midsommarbröllop för tio år sedan tog vi t.ex. del av via TV på hotell Zaratoga i Palma de Mallorca. Då deltog redan två barnbarn i firandet – fyraåriga T var fullkomligt trollbunden av det vackra sagobröllopet.
Denna sommar – coronasommaren – blev det inget av den planerade resan till Mallorca. Men nu har vi istället välsignats av årtusendets bästa midsommarväder. Vi har sill, nypotatis, köttbullar och lagom mycket snaps.
Och dagens program inleddes med besök på Klobbens havsbad. Minsta barnbarnet O, ett år sju månader i morgon, njöt storligen av att få plaska riktigt ordentligt övervakad av storasystrarna. Vi åt glass och lunchade på grillmat hemma hos dottern.
Och ikväll ska jag och gossen från Blåbärslandet slå oss ner på balkongen och knäppa på lite Jussi Björling. Jag ska påminna honom om att det är 46 år sen vi ”blev ihop”, som man säger. Undrar om han kommer ihåg det?
Helsingforsdagen firar vi i dag. 12 juni 1550 grundade Gustav Vasa staden och sedan 1959 har födelsedagen börjat firas. Kollar jag på nätet, festforskare må jag vara, men denna dag tycker jag alltid varit lite vag i konturen. Nuförtiden är vi ju inte Helsingforsbor heller.
Oftast har jag ju jobbat 12.6 och eventuella intressanta evenemang har varit omöjliga att delta i. Och allra oftast – ja vad jag minns, så gott som alltid, har det regnat på Helsingforsdagen. Det har för mig nästan blivit en väderlekstyda ”12.6, Helsingforsdagen infaller alltid ihållande regn”.
Men i dag skiner solen från klarblå himmel. Och firandet är digitalt. Försmädligt nog!
12.6 brukar vara något av ett startskott för den slutliga väntan på att semestern ska inledas. Nästan hela mitt arbetsliv tog jag ledigt med början vid midsommar. I år hajar jag till när jag märker att det är midsommar nästa vecka! Hur kan det vara möjligt? Sen är vi ju snart i juli, den sprödaste grönskan är utblommad och de mörka augustinätterna nalkas.
Men vad är det för skillnad för pensionären? Allt är ju ledigt – och bäst levs livet så att man tar ett ögonblick i sänder. Njuter av en glass vid huvudstadens glittrande havsstrand. Klättrar upp på Kasaberget i nya hemstaden och ser ut över fjärdarna. Sitter på balkongen i skymningen och lyssnar på sommarspellistorna på Spotify.
Tids nog blir det höst – kanske med nya möten och aktiviteter och mera liv utanför hemmets väggar – kanske med en ny våg Corona och ny isolation, den som lever får se.
Men tiden går – och med fart. Det fick jag igen en påminnelse om när äldsta barnbarnet fyllde 14 i förrgår. Den dagen hör också till försommarens milstolpar och högtidliggjordes bl.a. med middag på lokala restaurang Nepal.
Konterfejet av mommen och festföremålet fick mig att söka fram ett foto från ettårsdagen, 10.6 2007. Här sitter vi och firar! Och åren – de har bara gått!
Det ovanstående har bloggarmommo drabbats av. Antar jag – ty i dessa tider är ”vanlig” inte som vanligt mera. Man är ständigt misstänksam.
Men snuvan och halsontet och det mesta av tröttheten har redan gett med sig så antagligen var det en ordinär dagisbobba, många i familjen har lite rinnande näsor. I går sov jag dygnet runt, men i dag har jag redan tagit i tu med det som brukar vara den bästa boten: sakta plocka lite här hemma och känna krafterna återkomma.
Körövningen ute i det fria fick inhiberas för min del dock, och till kyrkan är det inte att bege sig fast portarna öppnar på söndag.
Nå, man är van vid inhiberingar nu, får man något genomfört är det istället en extra stor glädje. Häromdagen hade vi t.ex. T och S här på besök. De fick göra allt de brukat sen de var små – för T:s del betyddde det spelande av ett otal kort- och sällskapsspel med mommen, medan S byggde en intrikat spacerailbana hon och mofa brukar syssla med. Vi fixade lunch tillsammans och hade det väldigt gemytligt.
Jag måste nog ändå erkänna att det allt pärtar lite att hela världen skulle stängas ner just i samband med att vi blev klara med Stora finlandssvenska festboken. Den välfyllda kalendern tömdes ju totalt – och inte ens bokmässorna blir av – åtminstone i normal form. Fast jag är kluvet inställd till dessa uppträdanden känns det nu som alltihop skulle ha blivit på hälft. Inte ens skålen för boken med de forna kollegerna har kunnat genomföras – den är nu inplanerad i december – hoppas på det bästa.
När vi för en gångs skull fått goda recensioner i Sverige är ju resor till kungliga hufvudstaden och uppträdanden där fullkomligt otänkbara. Men, lönar sig inte gråta över spilld mjölk, ja, ja snusförnuftiga ordspråk finns det gott om.
Maken kunde dock glädjas åt ett enligt rådande omständigheter med pompa och ståt genomfört avtackande inför pensionen. Både olivträdet, fina bubblet, de genomtänkta personliga hälsningarna i tack-häftet han kan återkomma till flera gånger – och löften om kommande överraskningar senare under året – allt uppskattades storligen och blev en ljusglimt också för mig!
Så sådant är på gång här på Sökögränden. Nu ska jag lägga mig ner och läsa lite i ”Charlotte Löwensköld”. Som ofta meddelats i bloggen har min vår tillbringats i Selma Lagerlöfs sällskap. Anna Karin Palm konstaterade i sin biografi att den som inte vill bli fullkomligt slukad av en roman inte ska ge sin in på att läsa den ovannämnda boken – för där sveps man verkligen med i intrigen – vilken bladvändare.
Därtill hör jag mig själv skratta högt ganska ofta – detaljerna och beskrivningarna är så mitt i prick, så halsbrytande underhållande. Underbara Selma – hon räddade min coronavår.
Och en till underbar Selma har jag i mitt liv, barnbarnet vars konstskola så snöpligt stängdes som allt annat i vår. Hon arbetar dock på hemma och i konstverket nedan som mommen fick som försenad morsdagspresent har hon testat en ny intressant teknik.
Pensionärens liv är just nu något opreciserat. Skolterminen tog slut, maken har sommarlov som ska fortsätta i pensionering 1.8. Det är sol, det är ibland rätt varmt. Lättnaderna i avstängningen känns både hoppfulla och lite oroande.
Allt liksom tvekar och håller andan.
Den som hängt här hemma som pensionär dryga året nu har ju inget jobb som avskiljer den ofrivilliga hemmatillvaron från den vanliga. När också maken jobbat hemifrån flera månader känns inte heller hans sommarledighet som något förändrande.
Vi går här och tassar tillsammans, med den skillnaden att han inte som under våren iakttar en tidtabell i sitt tassande.
Som traditionsvetare tänker jag mycket på förändringsmarkörer, på högtidliggörande av nya skeden i livet och perioder i årets gång. Nu kännas det som fritid, semester, vardag och helgdag, ledigt och strukturerat är en enda röra.
Vad är mina sommarmarkörer då, vad fattas? För många är ”Stugan”, ja riktigt med stort S sommartecknet nummer ett. Det är ju en rejäl förändring att byta boplats helt och hållet, syssla med helt andra saker än hemma, leva sommarliv och sommarlov.
Vi kan inte leva stugliv – makens allergier tål inte det. Så jag har inte heller byggt upp några tankestrukturer kring ”stugor”. Det som inte går, det går inte.
Däremot är för mig ”Medelhavet” sommar, det tycker ju många är stolligt då naturen är som finast här hemma just dessa tider. Men Medelhavet är vår Stuga och den stugan är otillgänglig i år. Stugan skulle ha stått i Palma de Mallorca i år.
Medelhavsstugorna står nog kvar nästa år – kanske blir det Spanien, kanske Grekland, vem vet – Italien eller Kroatien?
Men i år får vi semestra här hemma och söka sommarstämningarna i närområdet. Vi har funderat på hotellövernattningar i Åbo och Tammerfors – bara för att få promenera på lite nya ställen, gå på museer och ladda in lite pengar i hemlandets restaurangbransch.
Jag har som vanligt skrivit ner tips på vad man kan hitta på här hemma – ty på Medelhavsstugan har vi ju trots allt vistats bara en vecka.
I år har lillebror O vuxit till sig så pass att han bör få chansen att bekanta sig med de platser storasystrarna älskade som små – ja platser var och en väl älskar i alla åldrar: Högholmen, Fölisön, Glims museum …
Hoppas på utfärder med barnbarnen, alltså, det är sommar det! Och turerna till Fiskars, Ekenäs och Borgå – det måtte väl smaka sommar – de hör ju alltid till semesterprogrammet.
Så egentligen är det väl inte så hemskt annorlunda! Det blir midsommar med sill och nypotatis, det blir makens och min födelsedag i slutet av juli, det blir Klobbens havsbad och promenader längs Esbo strandväg – där det kan noteras som en stor glädje att det finns öppna kaféer att svalka sig vid.
Nu borde jag gå till frissan och fixa till coronakalufsen, maken har några engagemang med skolan ännu – och damkören har fått chans att sjunga ihop utomhus några varv i juni. Märkligt att träffa folk!
Sen är det tomt i almanackan, som det ju ska vara såhär års.
Och den som har en inglasad balkong med vyer ska inte klaga (som maken säger är balkongen vår egentliga sommarstuga med all sin prunkande blomsterprakt).
Vill vi känna av ännu mera sol, vind och vatten är det bara att klättra upp på Kasaberget en bit bort (se bilden nedan). Där öppnar sig nationallandskapet i all sin glans. Det är en sommarmarkör att ta sig dit upp – lite medtaget bubbel skadar inte ritualen.
Så nog är det sommar. Men jag längtar till Medelhavet, det är bara så. Också!
Carola Ekrem 