Här sitter jag och bloggar på ett kafe i Åbo beläget på det fantastiska stadsbibliotekets bakgård. En stor balja kaffe har jag framför mig, men inget mer, ty snart ska doktorsmiddag avätas.
Disputationen jag bevistar är överstånden, opponenten var noggrann, och bubblet efteråt rikligt. Sen drog alla lokala festdeltagare hem för att piffa upp sig. Utsocknes jag har några lediga timmar. Jag drog på mig glitterblusen och dingliga örhängena i universitetets toalett och nu fördriver jag tid.
Det är inte illa. Visst vore det bättre om det inte var kyligt och mulet. Men Åbo har sin charm i alla väder. Domkyrkan är ett säkert kort. Det var halvdunkelt, rätt nära stängningsdags. Nån spelade orgel, böneljusen glittrade. En drottning och annat fintfolks sarkofager skymtade i kapellen.
Så vandrade jag en stump längs åstranden. En man spelade flöjt, det var drömskt och lite dimmigt. Jag hittade detta kafe och slog mig ner.
Jag funderar över disputationen som evenemang, dess märkliga blandning av allvarlig och för disputanden osäker granskning av en lång tids mödor, kombinerat med blomsterkvastar och gratulationer och champagne, allt medan betygsnämnden sammanträder bakom lyckta dörrar. Vill man ha spänning i livet ska man doktorera.
En stunds skam, evig ära (hetken häpeä, ikuinen kunnia) är ett uttryck jag ofta hört på tal om denna övergångsrit. Kanske det. Dagens disputand behöver emellertid inte skämmas, bör avslutningsvis konstateras.
Nu kan festtalen inledas.