Dags för Dictamos-te

I går drabbade den även mig, vårinfluensan som hostat och nyst omkring mig flera veckor nu. Det prekära är att resan till Paris instundar denna torsdag. Så jag kokar Dictamos-te stup i kvarten. Det brukar jag inhandla några påsar av i Grekland. Beskt, upprensande, uråldrigt läkande.

I går företogs ju också första lägenhetstittar-exkursionen. Ovan som jag är att titta in i främmande hem slogs jag genast av några skillnader till vårt eget enkla bo. Vi har ingen diskmaskin t.e.x. (Antagligen hör vi till de sista finländarna som ännu diskar för hand).

Inte kan vi ståta med nån bastu heller. I varje liten bostad tycks man nuförtiden klämma in en miniatyrisk svårstädad bastu. Den skulle jag kunna leva utan, men det tycks vara standard i dag. Kanske blir den omistlig efter en tid – i likhet med vad folk säger om diskmaskinen.

Flera av lägenheterna skulle jag gärna har flyttat in i direkt, maken likaså. Speciellt en belägen i ett höghus, med havsutsikt, inglasad balkong, garage i källaren. Ingen lyx, men just vad vi kunde behöva. I Stensvik tycks också växa glest med björkar, havsluften är frisk och ren, perfekt för makens allergier.

Men än vet vi ju inte hur försäljningen av det lilla tjället på Kantelevägen lyckas. Utan bastu, utan diskmaskin – utan hiss.

Ja, hiss fanns det inte i många hus i Stensvik heller. När vi knogat upp till fjärde våningen för att beskåda en sanslöst fin utsikt, konstaterade vi åt den unga mäklaren att trapporna tyvärr är stötestenen – det är dem vi måste slippa nu på medelålderns höst.

”Ni får väl börja träna på gym”, tyckte den skämtsamme gossen. Men maken kontrade torrt med att vi gått på gym så det räcker i livet nu.

Jakten går vidare.

En fyrstjärnig pilgrimsfärd

Efter gårdagens dramatiska skede i vår boendeplanering sov maken lite dåligt och jag drömde vilda drömmar hela natten. Stora beslut, lite pengar och allmän osäkerhet. Men egentligen vardagsmat för de flesta av oss.

Lördagsmorgonens tidning gav en glimt av en annan verklighet. Det droppade nämligen in en glossig broschyr från en researrangör jag inte hört om förr. Dom ordnade resor jorden runt, temaresor till USA och Australien, lyxkryssningar till Grönland, nånting som kallades Slow boat to China, ja upplägget är väl klart.

Alla resor hade fyrsiffriga prislappar, många kostade i mina pengar två månadslöner.

Speciellt fästes min uppmärksamhet vid Pilgrimsresan till Santiago de Compostela. Den kostade 1598 euro. Fylld av kulturhistoriska och kulinariska upplevelser var den, och beskrivningen avslutades med orden: ”vi vandrar korta etapper och åker de längre sträckorna bekvämt med buss. Övernattning i tre- och fyrstjärniga hotell”.

Det har väl redan på medeltiden funnits lyxpilgrimer som klarat av den heliga resan just så här. I bjärt kontrast till det svettiga vandrandet längs sandiga vägar, med övernattning i fullpackade härbärgen.

Jag fantiserade en god stund om detta, denna pilgrimsfärd har nämligen alltid hägrat i mina drömmar. Men i formen av ”the long and winding road”, inte per turistbuss.

Resebroschyrer är underbara. Inte för att de nödvändigtvis erbjuder det uppnåeliga – nej, för att de påminner om drömmarna.

Som du kanske kan förverkliga enligt egen förmånligare modell.

Bara du först får dig förflyttad till en ny lägenhet och kan pusta ut efter avklarad flyttning.

Som en trasa

Damen från Fastighetsförmedlarfirman har just gått och jag har inmundigat en drink på balkongen i aftonsolen.

Jag känner mig matt och urvriden som en trasa.

Allt gick bra: förmedlaren var trevlig och alldeles ypperligt kompetent, det var tydligt. Vi fick en helt dräglig estimering på vad lägenheten kan vara värd, den är nu satt till försäljning, nästa fredag ska det fotograferas och snart kan man klicka sig fram till vår annons på nätet.

Ändå känner jag mig helt bortblandad. Man borde flytta oftare, ha ett flyt i detta att byta hem och miljö. 27 år i samma bostad är för mycket.

Därtill kommer att våra flyttanden och boenden på ett galet sätt är hopslingrade med alla svärmors mästranden och manipulationer med släktens egendomar. Det har köpts och ärvts på ett sätt som kanske inte till alla delar är fullständigt dokumenterat. Trots att svärmor framlevde sitt yrkesliv på en advokatbyrå. Eller kanske just därför.

Nå, saken går vidare, och visst står makens namn på alla behövliga dokument. Hoppas jag.

Nu är att be till Gud om att allt ordnar sig. Att vi hittar en liten lagom lya och att nån fattar tycke för vårt forna hemvist. Ett ekonomiskt vimsigt par i översta medelåldern ber om himmelskt beskydd!

Trötta torsdagen

Veckan har sin rytm, dagarna sitt givna program, för det mesta. Onsdag veckohandla, torsdag körövning. På våren ganska ofta ledig fredag. Jag tycker om att placera in de sista semesterdagarna så.

I allmänhet är fredagen den dag mina krafter tar slut. Men nu har kroppen ställt in sig på fyra dagar arbete, så tröttheten faller på redan torsdag kväll. Det blir ju sommartidsbyte i helgen också. En timme ryker. På mig biter inga argument för sommartidens lov.

Bäst att krypa till kojs. I morgon är en spännande dag, vi skall få besök av fastighetsmäklaren. Jag oroar mig. Tänk om lägenheten inte är värd tillräckligt för byte till något drägligt?

Nå det går som det är utsett, som min mommo alltid sa. T sa förresten igår att hon kommer att få ledsamt efter det nuvarande hemmet, om det blir flyttning. Inga förändringar går spårlöst förbi. Hon ville gärna komma med på lägenhetsvisningar, försäkra sig om att också hon och S kan trivas i det nya. Det är en viktig aspekt, definitivt.

Nej, gäsp! Jag måste börja morgondagen med att röja och svabba lite i knutarna. Sen ska jag bjuda mig på bio, konstutställning kanske, något smått och gott och ett stort glas vin.

Och efter det ringer Kiinteistömaailma på dörren. Oj signor, signor, som mormor Herminia brukar sucka i min favoritserie ”Efter Francotiden”.
Bäst att bjuda godnatt!
(Bilden nedan då? Tja, jag knäppte ett foto på Runebergsgatan på hemvägen från körövningen. Det var stjärnklart, lite vårkänning. Fast det inte syns på bilden, precis.)

60

I går damp ett kuvert med anonym uppsyn ner i postlådan. Nej, det var inte en oväntad räkning eller en reklambroschyr med uppmaningen att byta ut vår gamla bil mot en nyare modell.

Det var ett 60-årskort, jämt fyra månader för tidigt. Fackföreningen hade noterat mitt jubelår och ville erbjuda mig tjänsten att lägga in en jubilarannons i medlemsbladet.

Nej, i tidningen behöver jag inte ståta med mina jämna år. Som verkligen blev högst påtagliga när siffrorna lyste mot en på det (riktigt nätta) kortet. Det är inte 50 plus mer nu, det är 60 plus i rappet.

En god väninna fyller 80 om några veckor, några andra ligger betydligt under 50. Det där med ålder – i siffror – har ju ingen betydelse. Ändå hajar man till lite inför att tidsfästas konkret, så där abrupt.

Kortet ska få stå framme, i väntan på fler. Under tiden får det påminna mig om att det i år borde vara är klang- och jubeltid varje minut.

Tack för det Akava!

Klasskamrater

Fyrtio år sen vi tog studenten! Min klass i flicklyceet har inte varit väldans flitig med klassträffarna. Det är faktiskt tio år sen sist, fast vi då hurtigt beslöt oss för tätare möten. Men 40 är mycket, det måste firas. Nu hör vi ju till skarorna som fyller hufvudstadsdrakens majnummer med jubileumsfotografier. Mindre och mindre är de vitmössade sällskapen ju högre jubileumsåret är.

Vi är i denna stund i livet, alla 15. Några lite mer fjärran bosatta än vi sex som samlades till planeringsmöte vid frukost på Café Ekberg, mittemot gamla skolhuset, Bullan kallad. Det smiddes planer av olika slag, men till sist slog vi fast ett enkelt men högtidligt koncept: på morgonen sker blomsteruppvaktning vid vår långvarigaste klassföreståndares grav, Dagny Lundberg hette hon (en nyhet för mig var att hon bar det illustra andranamnet ”Skuldfri”).

Sen blir det bubbelmingel på Esplanadkapellet, varefter stegen styrs till ett restaurangkabinett. Nu gäller bara att få kontakt med alla berörda damer.

Så långt jubileumsstämningar. Men när det var avklarat tystnade ju inte pratet. Det slog mig att klasskamrater hör till ens långvarigaste sociala kontakter utom familjen. Vi har i princip känt varandra i femtio år nu. Under de nio år vi dagligen umgicks samlade vi på oss en mängd gemensamma minnen och människorelationer.

Lärarna, saliga i åminnelse, lever i vårt prat, Pysen, Lunkan, Nylle, Sallan, och stackars Ärla P vars minne – och tårar – ännu väcker obehagliga associationer. Den gången var vi gruppmobbare, inga undanflykter finns. Unga flickor kan vara grymma, en lärare försvarslös. Men det mesta går att skratta åt, tur och lov.

Vänskapen under skoltiden kan ha varit av varierande styrka, men i dag är vi alla kvinnor på tröskeln till pensioneringen. Det är lätt att prata flyttning och dåliga pensionsutsikter och t.o.m. känsliga ämnen med människor man har en lång förhistoria med.

Dessa kamrater får man inte slumpa bort.

För snart börjar slutrakan i livet när vännernas led glesnar år för år. Och det börjar finnas allt färre jämnåriga som kan svara jakande på frågan ”minns du?”.

Äta fint

Festdag. 37 år av gemensamt vandrande genom livet. I nöd och lust, ur och skur, i diskussioner vid många matbord.

I dag ville vi äta bättre än vanligt. Restaurang Aito utvaldes, på nära avstånd till brudens torsdags-körövning.

Aito är testad förr. Inte en av de nya krogarna i stan där kölistan är månadslång. Men en plats där smakerna harmonierar, servicen är vänlig och sakkunnig, utan snorkighet. Att det hela är närproducerat och ekologiskt är väl onödigt att påpeka i dag.

Vi unnade oss hela menypaletten. Siktartar, vitlökssoppa, röding, får, goda ostar, choklad och hallon, ugnsglass, allt med tillhörande drycker bars fram, somt åt far, annat åt mor.

Det var superbt. Den rökta rödingen studsade mot en rätt söt riesling, ugnsglassen beledsagades av en lämplig trockenbeerenauslese. Och så vidare. Portionerna är aldrig enorma på fina restauranger. Man blir inte proppad, man ska låta det hela smaka i lugn och ro.

Egentligen skulle jag vilja slicka tallrikarna i jakt på varje klick av de perfekta såserna.

Det är dyrt att äta gott i Finland. Men kostar det så smakar det, säger ordspråket. Medan vi satt och åt funderade vi på helgens meny i hemmets vrå. Testandet av stroganoff-recept fortsätter. I dagen Hbl fanns ett spännande recept på rostad blomkål. Att laga en ”riktig efterrätt” på söndag är en glädje. Äppelpaj – smaksatt med salta jordnötter – och med mascarpone till.

Mat är roligt. Både de rätter som presenteras ingående med kringelkrokiga formuleringar av serveringspersonalen på krogen och de som vi själv sätter vår själ i vid hemspisen.

Trycka på rätt knapp

Det drar ihop sig till Skype-möte i nya förbundsstyrelsen. Visserligen har jag använt mig av funktionen för ett tag sen, när maken befann sig på andra sidan Atlanten. Men det hade jag saligen glömt, och nu tänkte jag sköta saken från min iPad.

Alltså övade vi lite i förväg. Och svor lite, för som vanligt var det en knapp som var avaktiverad – och därmed förhindrade min synlighet utåt.

Det är ganska vanligt att man inte märker att någon enkel funktion är i fel läge och därmed blockerar hela systemet – åtminstone här hos Ekrems. En hel del är också gömt och dolt och klumpigt planerat. Ingenting är ju svårt i sig. När man en gång vet hur det ska vara.

Men nog är det mycket i dessa dagar. På jobbet har vi börjat arkivera precis allt i ett system med ett fornnordiskt namn som i mytologin betecknade vishetens brunn. Jag tycker systemet i det närmaste är som en myrstack, eller den proverbiala höstacken där varje nål effektivt döljs. Det är rena slumpen om jag hittar något där.

Sen har vi ett system där vi registrerar all kunskap om oss själva, semestrar, befattninsgbeskrivningar, kurser, allt. Där lyckas jag alltsomoftast trycka på fel plats så hela delar göms och försvinner. Det är ingen klar logik i hur tryckandet ska gå till. Det känns farligt att röra sig i den basen, där kan hela ens liv omformas, känns det som.

Sen är det ju alla miljarder lösenord man ska ha i huvet, och användarnamnen man myntat för olika ändamål. Och varje bio, opera och postorderfirma har ju sitt eget lite speciella system, ej likt något annat. Varje bank likaså. Ens hjärna har under en ganska kort tid tvingats komma in på helt nya spår, sortera mängder av nya tankebanor.

Själv hör man ju till den generationen som aldrig kunde ana att hela denna värld låg bakom knuten, den dag man slog sitt första klick på den äldsta tröga datorn. Nu ramlar de nya applikationerna över en i racerfart.

Det hjälper inte att klaga. Nån stagnation kan det ju inte bli tal om. Vi kan inte gissa oss till vad allt vi ännu kommer att -tvingas till att – bemästra. Men jag tror det inte finns nån bot mot trycka på fel knapp-syndromet. Det är väl trots allt den mänskliga biten i denna långdans.

Köra till kördagen

I dag har jag gjort en biltur till landets yttersta spets, Hangö. Där ordnades nämligen Finlands svenska damkörsförbunds förbundsdag, d.v.s. årsmöte.

Jag vet inte hur jag kom att låta mig nomineras till en styrelseplats i förbundet. Min kör frågade mig, jag var inte den första eller andra kandidaten, men den som inte hann tänka ut en motivering till ett ”nej tack”.

Så vi åkte iväg i det hastigt påkomna snöslasket, körvännen U-S satt vid ratten. Jag blev vald, ingen motkandidat fanns. Hoppas jag kan vara till nytta i något stycke.

I alla fall påmindes jag om att:
– det finns horder välformulerade och kvicktänkta kvinnor i världen
– det finns mängder av åsikter, de fyller hela väggar av fulltecknade pappersark
– alla kvinnosångare är ense om en sak: det är underbart att så olika körer kan samsas i samma förbund: de försiktigt tvåstämmiga små lokala sångarskarorna och de välslipade studentkörerna
-vi inte ska glömma att det är en märklig sak att körsång kan ladda batterierna på ett mirakulöst sätt, att effekten i det närmaste är läkande

Inte en enda ton sjöngs dock i dag, vi åkte hem innan sitsen startade.
Men där måtte välljudet ha stigit mot taket, ur unga, medelålders och något äldre strupar.

Nedan refererar J ur min workshop-grupp de något provokativa påståendena vi spikat på väggen. De togs emot med gott humör.

Ett nytt hem åt gamla vänner

Håhå, det var en mångsidig dag. Tandhygienist-besök, veckohandlande, hämtande av ett postorderpaket på en undangömd postcentral (vilket paket efter uppvisande av både legitimation och namnförtydligande visade sig innehålla endast firmans tjocka broschyr, inte den beställda lila jackan). Såna tradiga mödor.

Men en ljusglimt innehöll dagen! I går lade jag ut ett foto på FB-siten ”Kannelmäki kierrättää”, en grupp för folk i vår förort som vill skänka bort onödiga grejor, sälja eller byta – ja det mesta i prylväg man kan tänka sig.

Mitt foto föreställde 27 delar av en finskspråkig konstbokserie mamma köpte åt mig (en del i månaden) när jag var gymnasist.

Jag blev konsthistoriker, jodå. Men i dag är dessa stentunga fina böcker bara en del av ett bibliotek som behöver rensas ut. Inte köper antikvariat såna böcker.

Böckerna erbjöds alltså gratis för hämtning hemma hos oss på Kantelevägen. När jag så ömkäkad stegade ut efter hygienist Anninas grundliga putsning lyste det rött i FB – en dam ville gärna ha böckerna, men hon hade ingen bil och bodde en kilometer bort.

Vi hämtar dem, textade jag, när är ni hemma? Sagt och gjort. När vi ringde på dörren för att leverera våra kassar öppnade min FB-kontakt och i bakgrunden såg jag en man ivrigt resa sig ur länstolen. ”Min man är så väldigt intresserad av sånt här”, sa damen och tog emot kassarna med ett enkelt tack.

Sen tackade jag själv – ännu hjärtligare. För att mina gamla vänner alldeles tydligt fått ett nytt gott hem – en värdig plats där de kan inleda ett nytt, betydligt aktivare liv än hemma hos Ekrems på Kantelevägen.