I går drabbade den även mig, vårinfluensan som hostat och nyst omkring mig flera veckor nu. Det prekära är att resan till Paris instundar denna torsdag. Så jag kokar Dictamos-te stup i kvarten. Det brukar jag inhandla några påsar av i Grekland. Beskt, upprensande, uråldrigt läkande.
I går företogs ju också första lägenhetstittar-exkursionen. Ovan som jag är att titta in i främmande hem slogs jag genast av några skillnader till vårt eget enkla bo. Vi har ingen diskmaskin t.e.x. (Antagligen hör vi till de sista finländarna som ännu diskar för hand).
Inte kan vi ståta med nån bastu heller. I varje liten bostad tycks man nuförtiden klämma in en miniatyrisk svårstädad bastu. Den skulle jag kunna leva utan, men det tycks vara standard i dag. Kanske blir den omistlig efter en tid – i likhet med vad folk säger om diskmaskinen.
Flera av lägenheterna skulle jag gärna har flyttat in i direkt, maken likaså. Speciellt en belägen i ett höghus, med havsutsikt, inglasad balkong, garage i källaren. Ingen lyx, men just vad vi kunde behöva. I Stensvik tycks också växa glest med björkar, havsluften är frisk och ren, perfekt för makens allergier.
Men än vet vi ju inte hur försäljningen av det lilla tjället på Kantelevägen lyckas. Utan bastu, utan diskmaskin – utan hiss.
Ja, hiss fanns det inte i många hus i Stensvik heller. När vi knogat upp till fjärde våningen för att beskåda en sanslöst fin utsikt, konstaterade vi åt den unga mäklaren att trapporna tyvärr är stötestenen – det är dem vi måste slippa nu på medelålderns höst.
”Ni får väl börja träna på gym”, tyckte den skämtsamme gossen. Men maken kontrade torrt med att vi gått på gym så det räcker i livet nu.
Jakten går vidare.