Man har nått åldern när dödsannonserna känns aktuella allt oftare. Liksom tanken på livets slutraka och det egna frånfället. Och vad som kan förväntas sedan.
I samband med min forskning i livets fester studerade jag formuleringar i minnesrunor och dödsannonser, med ett mera distanserat perspektiv. När det gäller personer man känt är det annat.
Häromveckan nåddes jag av budet att tidigare kyrkoherden i min förra församling gått ur tiden. Mycket berörande var att han strax innan sin död skrivit en tackannons som publicerades vid sidan om dödsannonsen i Kyrkpressen. En annons han själv förutspådde kanske skulle publiceras då han själv fått gå till sin vila, som han uttryckte saken.
I sin text beskrev han tacksamhet för sitt rika liv och en nyfikenhet över, ja en förväntansfullhet inför evigheten.
Plötsligt kom jag ihåg en sekvens ur en diskussion i församlingen för länge sen – det måtte ha varit tjugo år sen minst. Antagligen pratade vi om döden och det eviga livet, men det jag minns med fotografisk skärpa är kyrkoherdens replik , ”jag tycker det ska bli så spännande”. Hans ansikte lyste upp vid tanken på det stora äventyret som väntade, han såg ut som en liten ivrig pojke.
Repliken fastnade i mitt minne då jag själv alltid kämpat lite med tanken på evigheten. Det där med evigheters evighet. Omöjligt att ta in.
Dödsannonsen och texten minde mig om att det nog är bäst att som ett barn trygg och lugn och ivrig se fram emot vad som kan vara på kommande.
”Vi ses, Stiga”, avslutades tackannonsen i Kyrkpressen.
Fast det snusförnuftiga ordspråket påstår annat vidhåller jag att det finns dåligt väder. Och det är i dag det. Det droppar och öser, tycks också blåsa och temperaturen är inget att hurra för.
Det vore läge för ett biobesök.
Men.
Alkan meddelar att strandkafeet är stängt, ingen kebab i dag.
Det får bli Akademiska bokhandeln och lunch på Stockmanns vind. Inget dåligt alternativ, fast en naturpromenad givetvis suttit bättre.
Sen blir det TV och Netflix. Livet går på repris nu vad gäller många tv-serier, speciellt. ”All Creatures Great and Small” – minns ni den? Serien baserad på veterinären James Herriots böcker. 87 avsnitt nu tillgängliga. En nyinspelning presenterades ett tag sen, men jag kan bara säga: denna lätt bleknade 70-talsversion är guld.
Kanske törstar jag feelgood i dessa tider, kanske är jag lättroad. Men underskatta aldrig värdet av ett hjärtligt skratt!
Beta av bokhögarna är givetvis på programmet varje dag. Också där går livet delvis på repris. Läste den nya biografin om Kaari Utrio och fick ett nytt intresse för hennes stora och varierande produktion. Jag läste mycket Utrio i ungdomen och har en stor respekt för välskriven underhållningslitteratur.
Det var nästan en chock att läsa hur mycket nedlåtande kritik hon fått i sina dagar, hur många snyrpade näsor hon mött.
Blev en tur till Röda korsets utomordentligt välsorterade loppis Kontti. Där mötte mig Utrio-böcker i långa led och jag valde två volymer för 2 euro styck. Jag kan ju återgälda dem till Kontti senare och köpa några andra.
Fast det inte är skillnad på årstid för en pensionär tycks jag fortfarande samla på mig sommarläsning i lockande högar.
Men när hösten kommer vore det kanske dags att bekanta sig med något nytt – om det går att krypa ut ur coronabubblan.
”Putsa och feja, fixa och greja, filter och olja”. Så stod det länge på en reklamskylt i ett fönster i Ekenäs. Jag minns ju bara ramsor och trams nuförtiden, men det minns jag desto bättre. Det var väl rimmet som kom av sig i sista raden som fastnade speciellt.
Hursomhelst är det just det jag håller på med nu, putsar och fejar, fixar och grejar. Putsa ugn, rensa avlopp, frosta av frys, tvätta golv, tvätta byke står det bland annat på dagens to do-lista.
I allt detta stökande märker jag hur nedslitna vår badrumsinredning och köket är. Det gör mig välvilligt ställd till höstens rörreparation och köksbyte. Och tacksam för att allt hållit så här långt – fingers crossed – ty vi har ju ingen aning om hur länge sen alltihop installerats – vi bor ju själva här på åttonde året.
Jag putsar med tanke på att barnbarnen T och S ska övernatta här i morgon, vi ska fira Eurovisionskväll. Det blir meny helt enligt gästernas val, vi ska handla tillsammans först. Sen senaste övernattning har T som snart fyller 15 börjat dricka kaffe och S, 12 år, har fått smak på läsk. O, 2,5 igår, får vänta ett tag på övernattning – men vi två har ju i sanning gemensamma ESC-minnen från Tel Aviv två år sedan när vi hakade på mammas jobbresa. Dem får vi diskutera när han vuxit till sig lite.
Lite fejar jag också för att jag kommit till skott med att inbjuda till damträff om några veckor. Vår lilla skara följer ju väl de påbjudna direktiven och vi är alla vaccinerade, några av oss till och med två gånger. Det känns roligt att lite fundera på menyer och dukning igen. Maken får provsmaka nånting i pajväg i kväll.
Kommunalval stundar – och jag är full av beundran för alla de FB-vänner – pensionerade sådana – jag ser ställa upp som kandidater. Otroligt käckt! Jag skulle varken ha kraft eller kunskap själv. Seniorerna är förvisst en resurs och en kraft!
Jag tycker det är utmanande att ens ta ställning till valmaskinernas frågor. Men då röstandet på lokalplanet känns oändligt viktigt har jag gett mig i kast med ett antal. Och luskat fram en kandidat! Ska bli skoj att tåga till valurnan igen!
Sen är det andra vaccindosen som hägrar – och nu aviseras att vi 65 plussare som fick Astra Zenecas vaccin förra varvet ska få välja vad vi föredrar andra omgången. Fördelar och nackdelar presenteras i ett enda virrvarr och jag är säkert inte den enda som varken vet ut eller in.
Jag tänker inte välja för jag har ingen kunskap därtill. Dom får pricka mig med det som finns för tillfället. Maken är redan klar, med två doser av det misstänkliggjorda AZ. Andra sprutan gav inga biverkningar att orda om.
Nåja, tillbaka till de husliga göromålen! Vi tar lunch från strandrestaurang Alkan på Klobben idag. Ska jag välja köfte eller auberginelasagne idag? Krögaren har ju faktiskt börjat baka eget bröd till sin kebab också ….
Tredje söndagen i maj, De stupades dag. Flaggdag, minnesdag, Niilos dag.
I mosters skåp fanns en trälåda hon aldrig ville man skulle titta i, trots att allt annat hemma hos henne och mommo var fritt fram. Det var inte svårt att gissa vad innehållet kunde vara, så många fotografier fanns det av honom i alla album, fänrik Niilo Olavi Saario.
Bilder av moster och honom tillsammans, ateljeporträtt av honom själv, bilder tagna vid fronten. Det skrevs tidigt fyrtiotal.
När moster dog hittade jag lådan och tog den tillvara. Den visade sig innehålla tiotals frontbrev, brev från Niilos mor och far till moster, mosters 5-årsdagbok, fotografier och urklipp.
Jag fick ju aldrig en morbror som enligt dödsrunan var ivrig backhoppare och idrottsman. Niilo stupade 18.7 1942, det är hjärtskärande att se att fotografierna ovan måste ha tagits bara några veckor därinnan.
Eva och Niilo kommer alltid att förbli den vackraste kärlekens sinnebild, den som liksom var för perfekt för att bestå. Det talar ju också mosters vers i dödsannonsen om, att deras lycka kändes alltför stor och det nästan varit för mycket om alla deras drömmar uppfyllts.
Ännu har jag inte kunnat förmå mig till att läsa breven, ja ett tittade jag på lite grann innan jag började skriva denna text. Det var humoristiskt, positivt och osande kärleksfullt. Och mycket, mycket privat.
Men nu är det jag som förvaltar minnet av Niilo, helt konkret. Jag har flera dokument och foton som berör honom än jag har efter min egen far. Och moster gifte ju sig aldrig. Hon var förlovad några gånger senare, men förblev ensam. Vårdade mommo och moffa, blev extramamma åt syster och mig, var stöttepelare i familjen.
Det finns många om och men i livet.
Det känns fortfarande obegripligt att Niilo bara blev 20 år. Det tänker jag på varje gång jag tänder ljus på hans grav på Sandudd, till allhelgona och till jul. Han blev en del av familjen på sitt sätt, ändå.
Tvättmaskinen snurrar, det ligger olästa tidningar på hög, min kappsäck är halvt uppackad … Det har varits på resa minsann och den förra färden var inte i går!
Årets morsdagsresa fick gå i närtrakterna, en förbättring till fjolåret då ingen utflykt alls kunde göras. Dottern föreslog Tavastehus och Hotell Aulanko.
Det är samtidigt exotiskt och hemvant. Staden är för oss båda starkt förknippad med barndomen, här bodde min mommo och moffa och under dotterns barndom var det moster som tog emot oss på många besök i staden. Men att bo på hotell och äta på restaurang i Tavastehus – det var nytt!
Våra sammanlagda minnen från staden sträcker sig ju dryga 60 år tillbaka i tiden. Den stad jag minns från 60-talet och den dottern minns från 80-talet var ganska likadan. Det var tider då en livlig stadskärna ännu fanns, många biografer, varuhus och butiker. Sen kom köpcentret i Tiiriö och omsider Goodman-centret placerat rakt över motorvägen till Tammerfors.
Och då dog staden – en aning i alla fall. Vi hittade vissa gemytliga tecken på att alla inte vill se ett tomt centrum. Och när sommaren kommer och folk börjar röra sig mer på gator och torg blir det väl bättre. Men inte är det som förr, nej sannerligen inte. Det gamla paradköpstråket på Rådhusgatan ligger öde och butikslokalernas fönster gapar tomma.
Aulankoparken var sig emellertid lik, ja rentav lite uppfixad. Det blev en riktigt lång kvällspromenad där – med tittar på fågeldammarna, de konstgjorda ruinerna och utsiktstornet.
Den gamla delen av Scandic Aulanko där vi bodde, 30-talsbyggnaden, var också renoverad och fin. En svit hade dottern bokat minsann, så vi bodde flott – två toaletter och två minibarer och en stor balkong i vinkel med utsikt vida över Vanajavesi.
Dottern har lur på denna miljö inför kommande skrivarbeten, och suggestiv är funkisarkitekturen sannerligen. Samt den hemska sannhistorian om skådespelerskan som damp ner i skorstenen på taket under filmteamets avslutningsfest. Jo, skorstenen är fortfarande förvillande lik ett litet utsiktstorn, men lär nu vara övertäckt. Detta skedde ju dryga 80 år sedan. Då kunde man ännu inte löga sig i simbassängerna i hotellets spa-anläggning.
Nu har jag både åkt buss och tåg och taxi och känner mig riktigt mätt på upplevelser för ett tag. Coronatiden har gjort mig väldigt uppmärksam på allt det fina i livet man stöter på även på platser som är väldigt bekanta i sig.
I Tavastehus finns ju både slott och museer också – när det inte är Corona och inte måndag som när vi var i stan. Så man kan verkligen rekommendera ett besök – särskilt som vi lyckades hitta mycket god mat. Kycklingen som hotellets room service levererade var perfekt sprödstekt och om vår middag på restaurang Hällä mitt i stan kunde man hålla ett helt kulinariskt föredrag!
Så det var en resa att minnas, även i jämförelse med mammornas tidigare resmål, Berlin, Köpenhamn, Amsterdam, Gent, Milano, Paris …
Måndagens morgontidningar var rätt välfyllda, igår levererades ju endast digitala nyheter. En artikel i finska bladet väckte en association. Britterna tycks inte kunna definiera vilka ändringar i dagens vardag som kan relateras till Brexit och vilka till Coronan. Orsak och verkan blandas ihop.
Det är lite lika med mig. Mitt liv har förändrats av pensioneringen och pandemin och allt går in i varandra. Livet har i många stycken blivit lite blekt, men hur hade mina veckor sett ut om inte Coronan slagit till?
Det är nog det spontana jag saknar mest. Att kunna sticka ut på kryssning till Tallinn eller Stockholm – mitt i veckan som en pensionär ju kan. Att träffas och få prata loss i lite större sällskap.
Men ibland är verkligheten inte så väldigt annorlunda än i normalförhållanden. Delvis, alltså.
Vi brukar inleda första maj-firandet med studentsången i Kajsaniemi. Även i blek majsol och regn känns den trängseln välgörande. Det har ju inte varit möjligt de senaste åren. När man nu såg filmer från gamla sångtillfällen i TV ryggade man rentav tillbaka. Så mycket folk och så tätt inpå varann!
I övrigt var läget på stan sig ganska likt. I Helsingfors centrum koncentreras ju det mer intensiva firandet vanligen till några få ställen och till dem hör inte Esplanaderna. Så det var hemvant att vandra till restaurang Salutorget längs tomma trottoarer.
Inne på näringsstället – där vi intagit första maj-lunch i flera år än jag exakt kan erinra mig – var däremot sig allt likt. Lite glesare mellan borden som ju inte stått så tätt någonsin. Vi ledsagades till stambordet, personalen hade koll på makens allergier och lunchen hade som vanligt perfekta alternativ för fiskallergikern och fiskvännen. Ifjol var restaurangen stängd, så då blev det paus.
Inget marknadsvimmel på salutorget, givetvis, och mycket få ballongförsäljare. Havis Amandas studentmössa hade som vanligt hunnit försvinna – fast statyn var inringad av stängsel. Kyligt väder, tomt på uteserveringarna.
Hemma lyssnade vi på en rejäl dos studentsånger, levererade både av Akademiska sångföreningen och Orphei drängar. Samt buller och bång framfört av Teknologorkestern Humpsvakar.
Och tog en tupplur. Sen var det redan vanlig lördagskväll och festen var förbi.