Ett ordspråk för denna morgon, kanske! När vyn från fönstret och vyn i FB är lika vit och snöhöljd. Visst varnade meteorologerna för detta väderkaos, men det känns ändå lite överrumplande.

Vi hann ju t.o.m. byta till sommardäck redan, det gör livet lite besvärligt.

Blir att stanna inne i dag. Situationen är densamma som under pandemins dagar – det finns ingen att beklaga sig för. Vi är alla insnöade här i vår omkrets. Spårvagnarna i centrum lär stå, meddelar maken från vardagsrummet. Ännu värre för dem som borde vara på väg nånstans.

Just som bilderna av sippor och krokusar började smyga sig in i de mediala flödena är allt igen dolt av ett tungt täcke snö.

Tidningsläsningen på morgonen erbjuder inte en stråle ljus den heller. Hela världen är upp och ner, små illmariga maktlystna män bollar ostört med planetens säkerhet, det är ammunition och vapenskrammel över högt och lågt.

Det är en regering i det egna landet som tycks sakna sans och vett, men här har vi tack och lov en fräsch opposition som helt lagligt och fritt tycker annorlunda och protesterar. Man skulle ju storkna annars!

Nej, nej, nej! Nu drar jag i tankarna annanstans! Den här tiden på året brukar dottern och jag göra ”mammornas morsdagsresa”. I år ska det bli Haapsalu, om bara några dagar. Kanske även den staden är helt dold i snö!

Sydligare breddgrader har det varit tidigare år, Dubrovnik i fjol och Paris året därförinnan t.ex. Då besöktes Monets trädgård i Giverny och det är platser av den typen som nu inger mig hopp och livsglädje.

I kontrast till vår nuvarande väderlek framträder dessa minnen i det närmaste som paradisiska.

Men FB-minnena visar att snökaos förekommit den 23.4 både nu och då, t.ex. 2016. Då kunde jag emellertid meddela att alltihop klarnat upp till kvällen och en promenad upp på det invidbelägna Kasaberget var möjlig.

Dessa vyer väntade där. Jag antar att den promenaden får vänta ett tag i år. Men bilder kan man plocka fram.

Och hoppas och drömma. Det töar nog, vad det lider.