I morgon är det 48 år sedan min studentdimission. Och 48 år sen jag träffade min man och livsledsagare. Det börjar vara ett halvsekel sedan, alltså.
Det mesta verkat nuförtiden ha skett årtionden sedan. Jag ser i spegeln och på fotografier att det stämmer. Men inuti känner jag mig inte mycket annorlunda – det är konstigt. Fast äldsta barnbarnet ska börja gymnasiet i höst har jag lite gymnasist i mig själv ännu.
Ett långt arbetsliv ligger bakom med det ena och det andra som timat. Människor och relationer och flyttar och färder och ros och ris och bekymmer och glädjeämnen.
En tät väv av liv. Mycket minns man knappt, annat påminns man om när man sammanträffar med klasskamrater och vänner man fått i arbetslivet. Då aktiveras det kollektiva minnet och alla späder på med sina pusselbitar.
En del liv är bäst att glömma och inte grunna över. Vissa dokument är bäst att slänga och aldrig läsa mer. Jag tycker inte jag under mina snart levda 68 år blivit så mycket klokare – men den saken har jag lärt mig lite. Att lyfta på hatten och gå vidare.
Tittade igen på de fåtaliga fotografierna från min studentdag. En bild togs av mamma i Svenska flicklyceets festsal just när jag fått min mössa. Där tittar jag fram mellan klasskamraterna.
Jag visste ännu inte att jag om några timmar på studentbalen skulle träffa den gosse som jag tre år senare skulle gifta mig med. Ingenting visste jag om vad mitt framtida arbete skulle gå ut på – vetenskapen folkloristik hade jag aldrig hört talas om!
Varje år den 31 maj noterar jag datumet som en milstolpe då allt tog nya vägar. Då livet började på riktigt. En solig sista maj år 1974.