Årtionden sedan

I morgon är det 48 år sedan min studentdimission. Och 48 år sen jag träffade min man och livsledsagare. Det börjar vara ett halvsekel sedan, alltså.

Det mesta verkat nuförtiden ha skett årtionden sedan. Jag ser i spegeln och på fotografier att det stämmer. Men inuti känner jag mig inte mycket annorlunda – det är konstigt. Fast äldsta barnbarnet ska börja gymnasiet i höst har jag lite gymnasist i mig själv ännu.

Ett långt arbetsliv ligger bakom med det ena och det andra som timat. Människor och relationer och flyttar och färder och ros och ris och bekymmer och glädjeämnen.

En tät väv av liv. Mycket minns man knappt, annat påminns man om när man sammanträffar med klasskamrater och vänner man fått i arbetslivet. Då aktiveras det kollektiva minnet och alla späder på med sina pusselbitar.

En del liv är bäst att glömma och inte grunna över. Vissa dokument är bäst att slänga och aldrig läsa mer. Jag tycker inte jag under mina snart levda 68 år blivit så mycket klokare – men den saken har jag lärt mig lite. Att lyfta på hatten och gå vidare.

Tittade igen på de fåtaliga fotografierna från min studentdag. En bild togs av mamma i Svenska flicklyceets festsal just när jag fått min mössa. Där tittar jag fram mellan klasskamraterna.

Jag visste ännu inte att jag om några timmar på studentbalen skulle träffa den gosse som jag tre år senare skulle gifta mig med. Ingenting visste jag om vad mitt framtida arbete skulle gå ut på – vetenskapen folkloristik hade jag aldrig hört talas om!

Varje år den 31 maj noterar jag datumet som en milstolpe då allt tog nya vägar. Då livet började på riktigt. En solig sista maj år 1974.

Romantikens tider

Jag tycker om att möta resenärer på flygfältet. Stå vid portarna mot ankomsthallen – när de öppnas väller det ut bagagetyngda passagerare, lite tilltufsade efter knöliga flygturer, några med blicken sökande efter en mötande vän eller släkting.

Återseendet glädje! Den lilla flickan som hoppar upp i pappas famn så resväskorna strittar, pensionären som lyser upp och vinkar och viftar och tar lite raskare steg …

Och i dag bjöds vi som väntade på det skönaste av det sköna – ett älskande pars återseende.

Genom porten kom Hon skuffande på en tung vagn med ett litet berg väskor och kassar. Hon såg medtagen ut och att döma av bagaget hade hon varit bortrest ett bra tag.

I ändan av rampen stod Han, iklädd kostym, med en bukett röda rosor i handen – ja jag inbillade mig att han hade en liten ask i andra handen, men kanske inte.

Hon lämnade sin kärra åt sitt öde och de störtade iväg, kastade sig i varandras armar och blev stående så mitt i vimlet, fullkomligt oberörda av omvärlden.

En filmscen var det som. Men på riktigt var det. De släppte inte taget, de bara stod och höll om.

Strax därpå kom dottern vandrande från sitt Stockholms-flyg, vi gick till parkeringen och man får aldrig veta hur den vackra sagan slutade.

Såna här scener lever jag länge på, romantiker som jag är. Häromveckan hade jag en annan berörande upplevelse. Det var på konstutställningen om växter och trädgårdar vi besökte i Järvenpää – där fanns en fin målning av Magnus Enckell – ”Häggar” hette den.

När jag ser häggblomning – det må sen vara på bild eller tavla – påminns jag alltid om en lektion i Svenska Flicklyceet – i början av 1970-talet måtte det ha varit.

Lektor Karin Juselius undervisade om Jarl Hemmer och särskilt den ljusa dikten ”Under häggarna”. Jag blir i allmänhet ganska sparsmakat berörd av poesi, men dessa verser har stannat kvar. Särskilt finalen ”Runt om mig sommar och du i min famn! Liv, jag välsignar i jubel ditt namn!”

Så mycket sommar och lycka i den dikten.

Så mycket bubblande känslor på flygfältet i dag.

Så mycket sånt man behöver. Få uppleva – eller åtminstone bevittna.

Säsongbyten

Nu är vi där – i de snabba säsongbytenas tid. Först väntar man så innerligt och spanande på de första vårtecknen. En sippa här, en krokus där.

Så exploderar allt efter lite regn och några varmare dagar. Plötsligt är det bråttom att hinna med, allt blommar i ett underbart kaos.

Och lika fort är den skira perioden slut.

Men nu står vi ännu på tröskeln! I dag fortsatte vi vårt lilla projekt ”fornfynd och natursevärdheter i hemknutarna”. Tanken växte fram med pandemin och den gemensamma pensioneringen. Plötsligt fanns det tid, men begränsat med möjligheter att fara omkring.

Nu kan man ju igen planera mer storslagna utfärder, men det småskaliga konceptet får stanna kvar. Det finns hur mycket som helst att se i närheten, det behöver inte vara mer än en stor sten, en intressant grav, en plakett som markerar en historisk händelse – eller ett bronsåldersröse, som i dag.

Susande trädkronor, en mjuk skogsstig under fötterna, den friska doften av tallskog och en oändlig matta av skogsvioler fick man på köpet under promenaden mot fornfyndet. En hackspett, en ödla och tidvis gassande sol.

Till denna säsong hör hos oss också årets eurovisionsvecka, med dess final, som hos oss brukar betyda att äldre barnbarnen sover över och har ”kisastudio” tillsammans med mommo och mofa.

Chips, ostar och kex, druvor och pizza väller över bordet vid TV:n. Och under det att vi lyssnar på dottern-mammas referat och röstar och diskuterar musik hinner vi tala om så mycket mer: politik, utbildning, historia, religion, genusfrågor …

Det är hisnande att notera att vi nu umgås med två unga kvinnor med stor kunskap om mångahanda – och åsikter och funderingar om det mesta.

Men som samtidigt ännu gläds åt att spela sällskapsspel och klå mommen i galet snabba kortspel.

Det var en rolig kväll – och det slår mig att jag aldrig hade chansen att umgås med mina mor- och farföräldrar på samma otvungna vis. Relationen mellan generationerna var annorlunda, de gemensamma nämnarna och diskussionsämnena är fler nu i socialmediala tider.

Nu stundar sommarlov, sommarjobb, idrottsläger och olika resor för flickorna. Mommen och mofa har inte planerat nåt för sommaren än. Utom några småturer i närmiljön, men vackert så!

Upptäckte under flickornas besök ett tecken på bestående design: ovan barnbarnets box med hörlurar, nedan den ask i vilken mormors eller morfarsmors och respektive fästmans förlovningsringar förvarades. Två föremål med dryga hundra års åldersskillnad.

Sömniga maj

Vårtrötthet, talar nån om det mera? För mig är maj alltid en gäspig månad. Med större orsak var den det då arbetsterminen började dra mot semester och krafterna började sina. Men likadant är det nu under de lata pensionärsdagarna.

En tupplur på eftermiddagen är oundviklig.

Bara några veckor vår till nu. Några vårträffar med olika gäng och grupper har inte ännu blivit av. En träff framsköts redan till hösten. Och klasskamraternas träff blir knepig att knyta ihop, för Bullgummorna är ett aktivt släkte. Med typ några eftermiddagar lediga var under hela maj månad – och det är inte samma dagar, såklart.

En damträff för invigning av nyrenoverade hemmet skulle jag gärna ställa till också. Vi får se hur det går. Pusslande där också, kan jag förmoda.

Själv har jag inte mycket i almanackan, i bjärt kontrast till den aktiva bekantskapskretsen. Det känns nästan som vore det nåt fel på mig. Inga kursavslutningar, sångfester, körkonserter, vistelser på stugan, föreningsutfärder …

Skjutsanden av barnbarnen och hämtande på dagis, förstås. Och arrangerande av svärmors angelägenheter. Till lite nytta är man ändå.

Men någon stress och brådska är det inte. Däremot stressar jag mig genom nattens drömmar. Där är det full fart och mycket på gång. Underligt nog, för drömmarna borde ju avspegla verkligheten.

Jag får väl aktivera mig i höst, med nånting i alla fall. Nånting lärorikt, inspirerande eller gymnastiserande.

Idag blir det galleribesök i huvudstaden och sen lite barnbarnsskjutsar. Och på kvällen första semifinalen i Eurovisionen, dottern är på plats och rapporterar från Torino.

Däremellan lite hushållsarbeten och pyssel på balkongen.

Och antagligen en – kort – tupplur.

Ut, utan mask

Det har varit helg och fest flera veckor nu, känns det som, då påsk och valborg inföll så nära varann. Däremellan festlig vistelse i Paris så vardagen har lyst med sin frånvaro ett tag.

Fast nu är den tillbaka. Inget speciellt att göra varken måndag eller tisdag, det blir långa sessioner vid morgontidningarna och kaffebaljorna. Och test av Ordsnillet, såklart!

Markeringen av något annorlunda har för mig ofta med musik att göra. Och jag reagerar med fulla känslobaletten! ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd”, dånade det i domkyrkan för några veckor sen. ”Vintern rasat” proklamerade en finslipad Akademen i söndags.

På båda platserna trängsel och gemenskap. I Kajsaniemi därtill utan ansiktsmask, minsann. I den finlandssvenska flocken vid körestraden tycktes vi ha hamnat mitt i en skara storsångare. Som reagerade på varje ny sång med entusiasm och hurrarop och applåder. Som inte kunde hålla sig när de bekanta numren dök upp. Som sjöng stämmor och var på alerten. ”Nu Pelle får vi skärpa oss för snart kommer Vårt land”, hörde jag väsas bakom mig.

Och vi sjöng av hjärtans lust. Herrarna med studentmössan i handen. Aldrig har jag blivit så berörd av Modersmålets sång, aldrig har solot i Ljuva flicka klingat så rent …

Sen blev det långpromenad längs kajkanten mot Brunnsparken. Det glittrade i vågorna kring Sveaborg, picknicksällskapen myllrade i backarna.

En liten ljusglimt erbjöd festyran. Nu är det Ukraina och Nato och intervju efter politisk analys efter krönika tidningarna och nyhetsutsändningarna fulla igen.

Det får bli många besök i handelsträdgårdarna, balkongen måste komma i sommarskick. Snart blir det skogspromenader också och möjlighet att klättra upp på närbelägna Kasaberget för att skåla in vårens ankomst.

Snöberget på parkeringsplatsen har smultit ner till en liten kulle blott. Och det lyser vitt och blått och gult i alla gläntor.

I morgon blir det Downton Abbey på bio och bastukväll. Och så drar det mot weekend igen, fast det ju inte är så stor skillnad för en pensionär.

Vi har dille på blomköp. Här sortimentet i Viherpaja i Vanda, en underbar oas!