Så var då hälsokontrollen hos företagshälsovårdaren Saga överstökad för denna gång. En noggrann genomgång av blodvärden, kost- och levnadsvanor är det, egentligen en riktigt trivsam pratstund, koncentrerad bara på en själv.
Lite hit och dit var min status. Kolesterolen lite förhöjd, midjemåttet (mätt med Sagas fruktade omutliga måttband) en hel centimeter mindre än för tre år sen, bodymass-indexet nån siffra mindre det med. Det var glada nyheter för en frodig mormor!
Sen kom vi till den mer fjärrskådande och spekulerande delen av undersökningen. Hur är min hälsa i relation till medeltalet bland andra kvinnor? Det är nästan lustigt att justera siffrorna där lite och se vilka ändringar som kunde få vilka effekter. Ens potentiella livslängd handlar det ju egentligen om.
Jag tänker visst försöka följa ordinationen att lägga till en promenadkväll på veckoprogrammet (med stavar!). Så får man se vart det bär. Men siande och skådande är det ju ändå delvis fråga om. Människan spår, men Gud rår, eller som mommo formulerade det ”det går som det är utsett”. Med livsloppet alltså.
Vid undersökningens final, mätandet av ”arbetsförmågeindexet” (eller vad työkykyindeksi nu kan heta på svenska) kunde jag dock känna mig tillfreds. Av 49 möjliga poäng erövrade jag 47! Många av poängen här bottnar ju i att jag älskar mitt arbete – i den form det har nu! Det är nästan så man borde skåla lite, men bara i ett glas porlande mineralvatten!