Syster Saga siar och skådar

Så var då hälsokontrollen hos företagshälsovårdaren Saga överstökad för denna gång. En noggrann genomgång av blodvärden, kost- och levnadsvanor är det, egentligen en riktigt trivsam pratstund, koncentrerad bara på en själv.

Lite hit och dit var min status. Kolesterolen lite förhöjd, midjemåttet (mätt med Sagas fruktade omutliga måttband) en hel centimeter mindre än för tre år sen, bodymass-indexet nån siffra mindre det med. Det var glada nyheter för en frodig mormor!

Sen kom vi till den mer fjärrskådande och spekulerande delen av undersökningen. Hur är min hälsa i relation till medeltalet bland andra kvinnor? Det är nästan lustigt att justera siffrorna där lite och se vilka ändringar som kunde få vilka effekter. Ens potentiella livslängd handlar det ju egentligen om.

Jag tänker visst försöka följa ordinationen att lägga till en promenadkväll på veckoprogrammet (med stavar!). Så får man se vart det bär. Men siande och skådande är det ju ändå delvis fråga om. Människan spår, men Gud rår, eller som mommo formulerade det ”det går som det är utsett”. Med livsloppet alltså.

Vid undersökningens final, mätandet av ”arbetsförmågeindexet” (eller vad työkykyindeksi nu kan heta på svenska) kunde jag dock känna mig tillfreds. Av 49 möjliga poäng erövrade jag 47! Många av poängen här bottnar ju i att jag älskar mitt arbete – i den form det har nu! Det är nästan så man borde skåla lite, men bara i ett glas porlande mineralvatten!

Vardagsgenetik

Det är åter dags för den av arbetsplatsen bekostade hälsogranskningen. Vi har ett utmärkt system med uppföljningskontroller vart tredje år. Hälsovårdare Saga är genomtrevlig, men hon är fasligt sträng. Jag fruktar redan hennes forskande blick kring min midjeregion, jag darrar när hon plockar fram sitt illavarslande måttband, jag skälver när vi ser över kolesterol- och sockervärden. Nåväl, denna återkommande domens dag är bara att utstå. Och det är mycket bra att Saga tar mig i nackskarven med jämna mellanrum. Kanske vi rentav motar nån sjuka i grind?

Men när jag skulle fylla i blanketten med sjukdomsdata drabbades jag igen av den: vardagsgenetiken. I rutsystemet finns ett helt block med frågor om vilka sjukdomar mina förfäder haft. Där finns ju en nyckel till vad jag kan tänkas drabbas av. Vi har högt ögontryck från både mors och fars sida, det finns cancer på fars håll och hjärtsjukdomar på mors. Vi har morfars ålderdomsdiabetes som alltid skall kruxas in som en faktor när man räknar ut min potentiella livslängd.

Så långt har jag några generationer tillbaka ungefär koll på dödsorsaker och krämpor. Men frågorna gräver djupare, och jag blir ställd. Dog farfar av magcancer eller prostatacancer? Hade mormor grön starr eller grå starr – nästan blind blev hon ju. Vilken typ av hjärtproblem drogs släktingarna med – led de av kransartärsjukdomar eller drabbades de av stroke? Allt hette ju förr ”hjärtslag”, eller ”slag”. Liksom allt åt demens, Alzheimer- och Parkinsonhållet buntades ihop under ”åderförkalkning”.

Det finns ingen jag kan fråga mer. Jag är äldst i alla släkter. På något sätt skäms jag lite varje gång också, över att jag inte vet mera om denna del av släkthistorian. Och slås också av tanken att alla som levde före mig på sätt och vis inte är helt döda – de lever ju kvar i mina genetiska kartor. Känns nästan lite högtidligt …