Jag har flera gånger skrivit om mitt rika drömliv – som det utformat sig nu i pensionärsbubblan. Varför jag ska drömma stressdrömmar är oförklarligt, så lättjefull som min tillvaro är just nu. Eller är det just kontrasten till vakenlivets lugna tramp som gör att jag nattetid rusar från Vikingterminalen på Skatudden till Siljabåten på Olympiakajen med hela familjen efter mig i lång rad. Utan bagage och i fullt tokeri stiger vi på fel båt och seglar iväg utan hytt och hemvist.
Det var i natt det. En annan favorit är den dröm – jag tror den genomlevdes i natt den också – där jag märker att jag saknar arbete och framtidsplaner och visioner och relationer.
När jag kallsvettig vaknar och erinrar mig att jag levt ett långt arbetsliv och äktenskap – och att jag inte behöver planera så mycket mer är känslan underbar. Det är bara att leva och se.
Efter nattens drömarbete är det skönt att slå sig ner vid morgonkaffet, tidningarna, de sociala medierna och en oftast fullkomligt tom agenda.
Mitt huvud tycks inte kunna ta in att denna kravlösa tillvaro faktiskt är min. Att de nattliga bekymren inte är något annat än mardrömmar.
Rutinerna gör att detta slappa leverne inte säckar ihop totalt. Tömma och fylla diskmaskinen och tvättmaskinen. Tvättstuga varannan vecka, städning enligt vissa tidtabeller. Italienska på måndag, bastu på onsdag. Lite skjutsande av barnbarnen däremellan.
Det är ungefär det – och det passar mig bra. Jag har tid att koncentrera mig på olika teman på ett annat sätt än förr. Just nu är det som nämnt Venedig – jag läser om stadens historia i ett flertal böcker. Jag läser vad Hemingway skrev om staden och om Marco Polo och de andra resenärerna som hade staden som sin bas. Om Bellini och Tintoretto och gänget.
Om den planerade resan inte blir av är ingen skada skedd. Det är nästan som hade jag redan vandrat i alla gränder, förundrat mig över alla underverk och klunkat ner flera Bellinis på Harry’s Bar.
Ett annat tema på agendan just nu är Shakespeares pjäser. Skaffade mig boken ”Shakespeare – the man who pays the rent” där en favoritskådis, Judi Dench, funderar kring dramerna ur olika vinklar – hon har ju spelat med i de flesta.
Då jag inte erinrar mig intrigerna till alla stycken så exakt måste jag inleda med att läsa sammandrag på Wikipedia. Vad det lider kommer jag alltså att veta en hel del om barden och hans verk. Och Judi är underhållande – det är ju det också!
Så sånt är på gång. Läser och hör för övrigt att handarbete står högt i kurs just nu, för alla åldrar. Jag tycker aldrig folk har varit såna storstickare och broderare som nu – nå, det hör ju ihop med att den som inte ens lyckades nysta garn i skolan får det skrivet på näsan i FB och Instagram hela tiden, förstås.
Förr handarbetades det i det tysta. Varje tisdag i tvättstugan påminns jag om mosters broderande. Moster-gudmor fyllde sina systerdöttrars brudkistor med handdukar och dynvar, alla märkta med våra initialer.
Nu på slutrakan börjar denna skatt vara utsliten, bokstavligen. Och inga dynvar kommer nånsin mer att vara så mjuka, inga handdukar så vackra som dem moster skänkte. Också maken blev delaktig av hennes handarbete. Hon visste att hans atopiska utslag mådde bäst av att torkas med äkta linne och inhandlade flera meter tyg för detta ändamål. Dessa stora handdukar är oslagbara på södernresor – de tar ingen plats i bagaget och torkar blixtsnabbt efter doppet i poolen.
Och de är alla märkta med bokstaven L – för Leif.
Mosters rutiner var hela livet omsorg för andra i olika former. Det känns viktigt att tänka i de banorna själv också – enligt förmåga.