Det kan man ju tycka är en träffande karakteristik av läget just nu. Men det är faktiskt ur ett annat sammanhang jag plockat uttrycket: min dagbok från 1973. ”Livet är en dyster tillställning”, plitade 18-åringen redan i januari, nästsista året i gymnasiet.
Lånade igår bröderna Westös gemensamma berättelsebok ”Åren”. Även om de två författarna är en hel del yngre än jag rör sig minnena delvis i de år när jag själv noterade världens förändringar.
Så jag tänkte: nu ska det bli! Nu ska jag bekanta mig med den person jag var en gång. Nu ska jag läsa mina dagböcker, luntorna jag började nedteckna genast när jag undervisats i sambandet mellan bokstäver, ord och meningar.
Men bäst att börja en bit in, det fick bli 1973. Då stod jag på tröskeln till vuxenlivet, då skymtade ett avgörande vägskäl, studentexamen, studier eller förvärvsarbete. Vad tänkte och tyckte jag det året?
Efter att ha betat mig igenom anteckningarna mellan januari och maj är jag fullkomligt utmattad! Men min utmattning är inget mot den jag dagligen dokumenterade i dagboken! Trött och matt är mina mest använda adjektiv, varvade med dyster. Ja, så dyster var jag uppenbarligen att min klassföreståndarinna frågade mig om det tillstött dödsfall i familjen då jag var så till den milda grad stämd i moll. Man hade diskuterat saken i lärarrummet.
Det var alltså inte inbillning när jag karakteriserade mig som ”ett mysko exemplar”.
Ett ambitiöst exemplar därtill, med gränslösa krav på sig själv. Högsta vitsord skulle det vara, ett stort bekymmer var också att jag ”hann med så litet”.
Och mängder av känslor proppas sidorna av förstås och kärlek som inget blev och inget var ens att börja med. Drömmar och fantasier. På flera ställen bedyrar jag att äktenskap var något jag aldrig skulle ge mig in på. Det var en boja, ett fängelse, ett hinder. Det var som jag upplevt saken hemma, innan far flyttade ut.
Men vad hade jag tänkt mig hinna med mer än det jag dokumenterat i dagboken? Jag förde bok över alla evenemang jag deltog i – för 1973 blev det 97 konstutställningar, 42 biobesök, 32 besök på teater och opera. 141 böcker hade jag lånat, de flesta också läst. Och det var ingen kiosklitteratur utan Hesse, Böll, Roth, Vonnegut, Gogol – you name it.
Men tillfreds var jag inte, och ofta funderade jag över hur jag överhuvudtaget skulle klara av att genomföra livet. Jag var ju förutom mysko både blyg, skygg och ful.
Många gånger skulle jag så gärna hoppa in i dagboken och högt ropa – jo det blev bra, du kom in i helt vanliga och lyckliga banor – ja nya stämningar glimmar egentligen alldeles kring hörnet.
Nå, ska jag fortsätta med 1974? Dra vidare till tiden efter 1980 då jag blev mamma? Då perspektiven svängdes och allt blev mångsidigare och mindre fokuserat på mig själv.
Och hela karusellen med min 40 år långa tjänstgöring vid det litterära sällskapet? Orkar jag gå igenom de minnena ett varv till?
Dagböcker är välsignelse och börda i en enda röra. Men nog ganska oemotståndliga.