Rena rama latinet

I dag anlände dom. Två kuvert från Helsingfors och Nylands sjukdistrikt. Det ena innehöll en räkning för dagskirurgiskt ingrepp. Det andra innehöll den s.k epikrisen, potilaskertomus som det heter på finska. Mycket klarare benämning, det senare alternativet. 

Ett skrämmande kuvert att öppna, fast man ju sagt mig att värre nyheter meddelas per telefon. Jag läste med darrande blick. Samma text som redan på sjukhuset delgivits mig, kirurgen Dimitrios Scordas beskrivning av ingreppets detaljer. Vart tredje ord latin, givetvis. Läkekonstens språk. Lärt folks språk. Jag var en av de sämsta på latinkursen vid teologen i mina dagar, men knappast hade det latinet hjälpt mig tyda patientberättelsen heller.

Slutklämmen var ju det viktigaste, patologens uttalande och slutdiagnosen. Hälften på latin, sen en hoppfull stump ”ei diagnostisia muutoksia”, inga diagnostiska förändringar. 

Men. Betydde det nu säkert att … ”Ring och fråga”, tyckte dottern, ”du fick ju ett nummer till avdelningen”. 

Där svarade man genast och jag stapplade på med mitt spörsmål. ”Nå det betyder, att allt är ok”, sa sköterskan. 

Tacksamheten faller över en som ett varmt täcke. 

Men sen funderar man ju. Kunde det inte som en enkel slutknorr stå något klart och redigt. ”Cystan uppvisade inga farliga förändringar och något mer behöver inte göras”. 

Vad du ej klart kan läsa förstår du ej, för att travestera skalden. Oron är en mäktig kraft. Som inte lindras av att man beskrivs på rena rama latinet. 

Och värre blir det om man börjar googla i ärendet. Ingen ände på de komplikationer man börjar ana då.

Men lycklig tackar jag Gud för att det förlöpte väl, denna gång. 

Och så ska jag sätta in en riktigt fin bild dagen till ära. Med lite latinsk anknytning, kanske. Castel Sant´ Angelo i Rom, vyn mot Peterskyrkan, strax före alla tiders åskväder. Det såg ut som bleve vi strandsatta inom murarna resten av dagen.

Men plötslig bröt solen fram genom molnen. 

Annonser

Tretton veckor till jul

Jag följer några Instagram-konton med jultema, vet inte om de är brittiska eller amerikanska. De glittrande bilderna började i år  publiceras första september i det ena kontot, medan ett annat började nedräkningen 12 augusti och ett tredje tycks lägga in foton lite nu och då under året och startar nedräkningen vid jämt hundra dagar.

Växlingen till den nya julperioden sker antingen med ett tvärt slut på juldagen eller med nyårsafton som final. Antagligen finns en mängd variationer, det finns otaliga julgalningar ute i världen som överträffar varann med vackra julmotiv på de sociala  medierna – en stor del av året.

Så jag är inte ensam i min julvurm. 

Som jag årligen ungefär denna tid brukar notera stundar snart – vadå den har ju ren satt igång – diskussionen om julperiodens  korrekta början och slut och om den rätta tidpunkten att börja pynta och glögga och spela julmusik.

Det är alltid nån som sett en reklam eller en godispåse med tofsen av en tomtemössa eller en kant av en bjällra – man lägger ut den på FB och – tärningen är kastad! ”Nej, huuuu, jag vill inte, för tidigt” kommenteras det eller tvärtom ”Yess, jihuu, som jag väntat”, och så är dispyten igång. 

En vill börja julen prick på första advent, den andra vill vänta med det mesta ända till dan före dan, den tredje (ofta jag) provocerar om julstart så tidigt som möjligt. Det är rätt och fel, så säger inte traditionen och så var det hos oss och tiderna är ur led och kan man inte få göra som man vill. I en enda salig röra. 

Det är ju intressant för traditionsvetare att följa, hur man gör – eller inte gör. För varje gumma och gubbe gör ju i dessa dagar sin egen jul – vad allt det yttre anbelangar. Själva helgens infallande  går ju inte att rucka på, förstås. Men man kan hänga upp julkransen mitt i oktober och låta ljusslingan blinka in i mars. 

Ofta till irritation för den som har en annorlunda arrangerad julperiod, känner sig stressad och omotiverad eller den som tagit på sig auktoriteten av en traditionspolis. Mycket diskussion är det ofta i alla fall. Om den mest älskade, mest hatade, mest kontroversiella, mest allomfattande högtiden i feståret. Som ingen kan komma undan helt och hållet. 

Hursomhelst. I morse nappade jag, nästan halvsovande på ett tidningserbjudande i mailen som lockade med hela 4 julspäckade decembernummer av en finsk damtidning. För jag längtar redan.
Också annars är jag beredd – i takkronan hänger i väntan på att pyntlådorna ska öppnas årets skörd av julpynt inköpta på resor: det julkransprydda Eiffeltornet T hämtade från sin 10-årsresa till Paris, en nunna från Johanneshospitalet i Brygge dottern köpte åt mig på vår resa till Belgien, en björn från julbutiken i samma stad jag köpte som present år maken och Christ Church´s torn och Bodleian library från vår tur till Oxford. 

24.9 ni, bara tre månader till julafton …

Hundra mål

Hundra mål för livet tycks yngre bloggare ha föresatt sig i sina texter, läser jag. Önskemål tycker jag i denna ålder det snarast är frågan om, drömmar som gärna kunde få gå i uppfyllelse. Inte så mycket prestationer som vinstlotter i livets lyckohjul.

Dernna sommar har varit fylld av roligheter, massor av resor och evenemang, ofta i sällskap av mina käraste. Jag har i år besökt eller återsett några ställen jag länge fantiserat om – Gent, Brugge, Oxford och Rom. Men hela sommarperioden har jag bara haft en egentlig önskan – att få operationen överstånden. Nu är själva ingreppet klart, icke hela processen med koll av det borttagna, dock.

Men lite börjar jag ställa mig mål – inte hundra och inte med hela det återstående livet i tankarna, men ändå. För hösten, kanske, lite försiktigt. Två dryga år har jag kvar på jobbet, vad kunde jag försöka göra av det? Den nya sånggruppen jag gått med i – kan det bli något? Roliga evenemang är i sikte – dotterns bokrelease, klasskamratgänget Bullgummornas träff, andra möten med väninnor i olika sammanhang, skoj på skolornas höstlov med hela familjen, en julresa med dottern. 

När jag läser vad de unga bloggarna fastställer för mål märker jag att jag fått så mycket redan. Oändligt mycket av vad dessa unga kvinnor ser som viktigt och önskvärt i livet. Så nog får jag vara tacksam och glad. Vistelsen på sjukhuset gjorde mig också motiverad och inställd på att goda ting kan ske. 

Så i morgon pallrar jag mig till kontoret och hoppas kunna inleda en målinriktad höst. 

Men om jag nu skulle få önska riktigt vilt – vad skulle jag då vilja ha? Bara tre mål kom jag på, något av dem ska väl vara möjligt. Kanske. Here goes, jag skulle vilja

1. Resa till Venedig – riktigt många dagar, boende på ett lyxigt hotell 

2. Få en bra recension av något jag skrivit – en gång i livet

3. Sjunga  med i Matteuspassionen, ja och Mozarts Requiem

Tack det räcker så! Jag har fått så mycket fint redan!

(Fotot är från Botaniska trädgården i Rom, ett av makens önskemål, nu uppfyllt).

Så som i himmelen

Operationsdagen är över. Nu återstår ännu att invänta besked om huruvida det borttagna var av ”snäll sort”. Men en mellanrapport måste ges: feedback om världens bästa sjukhuserfarenhet. 

Barnmorskeinstitutet i Helsingfors! Här är dottern född, här har barnbarnen gjort entre, den ena sommartid, den andra utstyrd med tomteluva på juldagen.

Nu kunde jag lägga ännu ett gott minne till huset, min äggstocksborttagning. Var kan jag börja? Sköterskorna – man fick sin personliga, skiftet bytte i något skede, jag låg ju inne hela dagen. Båda var av änglalikt lugnt och tryggt slag. Det var tydligen jargongen på hela avdelningen. Medan jag låg och väntade hörde jag ju hur det pysslades om de andra patienterna i rummet. Hur allt fick ta sin tid, hur varje detalj gicks igenom, hur tålamodet aldrig tröt.

Mirakulöst fick jag mig på eftermiddagen tilldelad en sköterska som på eget initiativ talade utmärkt svenska. Fast jag är rätt obehindrat tvåspråkig kändes det bra att få ventilera allt på modersmålet. I lugn och ro förbereddes jag för operationssalen där en patrull läkare – vänliga också de – väntade. Min sköterska klappade om mig och sa hej, oroa dig inte snart får du bara sova.

Man hajar till när alla sladdar och nålar kopplas in på operationsbordet, det gör man. Hur ska detta sluta – feeling. Till narkosläkarens lugna beskrivning av vad hon höll på med somnade jag in och vaknade då kirurgen, en yngre man med grekiskt namn berättade att allt gått enligt planerna och jag skulle få åka hem samma dag.

Men först kollades jag verkligt noga, lite vila, lite saft, en kopp kaffe och en ostsemla (aldrig smakar mat bättre än i denna situation), försiktiga promenader i sjukhuskorridoren och en noggrann genomgång av den fortsatta vården hemma.

”Så här värdig vård får man sällan”, konstaterade min 86-åriga rumskamrat som hade varit med om ett och annat ingrepp i sitt långa liv. Det kan man verkligen skriva under. 

Det ska jag skriva på sjukhusets feedback-sida också. Detta förunderliga sjukhus där hela kvinnolivet liksom fokuseras från början till slut, från glädje till sorg. Bleka nervösa blivande fäder i hissarna, förlossningsavdelningarna ligger ju näst intill vården av det andra gynekologiska, den dystra biten, s.a.s..

Nog behövs här empati, lugn och långsam takt! Men det är inte självklart att det är så! Därför är min tacksamhet oändlig.

Alla goda hälsningar och böner som kommit mig till del av vänner har också burit på vägen! 

Nu är det sjukledighet som gäller, 5 dagar. I morse hade jag det charmerande sällskapet av Robert de Niro på Netflix (The Intern). Fötterna värms av underbara sockor dottern stickat som tillfriskningspresent. 

Det var lite så som i himmelen, denna onsdag. Känns gott att filialer finns också  i jordisk version!

Fyra dagar annanstans

På flygfältet, hemväg. Just nu är den där stunden när man inte riktigt minns allt man sett och upplevt. Man behöver fotona och alla små pappersbevis för att återkalla allt.

Låt se nu – Caravaggior var jag ute efter och det har jag fått se överallt. Det enda jag köpte var en ny bok om alla hans verk. Den är jättetung i handbagaget.

Jag har varit in i kyrkor jag sett förr och några nya. Det finns ju ca 3 helgedomar i varje romerskt kvarter, så jag är efter 4 besök i stan ingen bit på väg.

Vi har ätit pizza och pasta omvartannat och druckit ett antal Aperol spritsar. Liksom hälften av alla på barerna, kan jag säga. Annars har jag mest tankat litervis med mineralvatten, vin smakar lämpligt nog inte i 38 graders värme.

Vi har träffat vänligt folk hela vägen, inte ens på Galleria Borghese levde man upp till sin beryktade fräckhet.

Vad restaurangerna angår tror jag det vänliga bemötandet ibland orsakas av fenomenet Tripadvisor. Omdömen där kan betyda en hel del i den vilda konkurrensen. Vi har mycket genuint positivt att sprida glitter över, som tur.

Jag tror vi promenerade 20-25 km per dag, från morgon till kväll. Jag tycker det inte går några entydiga busslinjer till Trastevere och jag orkar inte fundera ut biljettköpet.

Jag har varit nästan spiknykter och kanonrask i fyra dar, kaffe har jag däremot tankat så maken påstår jag har spritt i benen som en vild kanin.

Kulturmätt är jag, men inte konsttrött. Och tillbaka vill ju varje Romresenär.

Så jag kastade min fjantiga slant i Fontana di trevi och höll tummarna -nästa höst igen – om knän, förstånd, pengar och livet är i behåll. Maken nickar instämmande!

Nånstans mittimellan

Solen tycks skina, trotsande väderprognoserna, men i dag är vi inne hela dagen. Ganska tysta, ty maken måste försöka återfå sin röst. Tassar omkring, lagar comfort food och betar av tv-bandningarna.

Funderar på veckan som gick. Mycket som hände markerar på något sätt mitt läge mellan två skeden i livet, på tröskeln till något annat, men inte riktigt än. På jobbet känner jag mer än nånsin av min ålder. I veckan utsågs en ny chef, jämnt hälften så gammal som jag. Jag vet inte varför detta känns betydelsebärande. En 31-åring är ju ingen ungdom, precis. Just därför tynger min egen ålder desto mer.

Läste just några insändare i finska hufvudsstadsdraken. Där konstaterade några trotjänare i arbetslivet (den ena höll sig försiktigtvis anonym) att deras långa arbetserfarenhet inte just är till stor glädje i dagens yrkesliv. Andra värden gäller, snabba ryck, nya strategier, ombyte och helst nya människor med fräsch syn på alltihop. Otyngda av gamla hjulspår och dammiga strukturer.

Det hjälper föga att jag själv vet att jag är väldigt insatt i mitt ämnesområde (vem ska lyfta kattens svans, om inte katten själv), men samtidigt oerhört öppen för vad nya yngre förmågor kommer med. Och jag är sannerligen varken tekniskt eller digitalt bortkommen, för att vara 62. Jag vill med glädje snart ge över alltihop, men skulle gärna få uppskattning för vad jag trots allt presterat och ännu levererar.

Vi kommer ju alla till detta vägskäl, om vi har förmånen att hållas i liv – och på jobb – till pensionsdagen.

Mina försök att finna en plats i nästa livsskede har inte heller lyckats så bra. Det lät lovande att redan nu ansluta sig till Domkyrkans kyrkvärdsgrupp. Men där passar inte min status som fortfarande förvärvsarbetande in. Gruppens planeringsmöten anordnas nämligen under ett klockslag som fortfarande är min arbetstid. När jag hann fram till mötet förra veckan var trakteringen bortdukad och alla kyrkvärdsturer reserverade.

Jag återkommer efter pensioneringen, här finns alldeles tydligt ingen plats för mig ännu.

Låter lite sorgmodigt och resignerat, det ovanstående. En händelse i veckan markerade dock klart min status som släktgrenens äldsta ansvarstagande person. Styvmor och jag har en tid pratat om de två släktgravarna på Sandudd som egentligen inte hör ihop med henne längre efter fars död och hennes omgifte.

I går träffades vi på Sandudd, besökte gravarna och jag övertog de vackra hundraåriga gravbreven. Den grav där farfarsfar, farfar, farmor, farfars bror och far vilar är ”för evigt”, ”i 999 år eller till den 31.12 9999” står det. Wow! I den andra graven vilar farfars mor och hans tre systrar, den graven kräver betalning 1.1 2018.

Jag förvaltar familjearkivet i dessa dagar, de få dokument som finns kvar. Det känns fint att vara en länk i den släktkedja som finns dokumenterad i gravbrevens snirkligt präntade anteckningar.

Men det är lite sorgligt också, för ingen kan längre berätta historierna om dessa personer. Vad hände med farfars äldsta syster, död vid endast 23 års ålder? Och tänk att det står att farfarsfar var handelsman på Vasagatan – jag trodde han var bonde i Ingå?

Sen när jag, vill Gud, pensioneras 1.4 2019 ska det minsann bli släktforskning av. Och etablering i ett nytt klart skede i livet – förbi mittemellan-stadiet.