I dag anlände dom. Två kuvert från Helsingfors och Nylands sjukdistrikt. Det ena innehöll en räkning för dagskirurgiskt ingrepp. Det andra innehöll den s.k epikrisen, potilaskertomus som det heter på finska. Mycket klarare benämning, det senare alternativet.
Ett skrämmande kuvert att öppna, fast man ju sagt mig att värre nyheter meddelas per telefon. Jag läste med darrande blick. Samma text som redan på sjukhuset delgivits mig, kirurgen Dimitrios Scordas beskrivning av ingreppets detaljer. Vart tredje ord latin, givetvis. Läkekonstens språk. Lärt folks språk. Jag var en av de sämsta på latinkursen vid teologen i mina dagar, men knappast hade det latinet hjälpt mig tyda patientberättelsen heller.
Slutklämmen var ju det viktigaste, patologens uttalande och slutdiagnosen. Hälften på latin, sen en hoppfull stump ”ei diagnostisia muutoksia”, inga diagnostiska förändringar.
Men. Betydde det nu säkert att … ”Ring och fråga”, tyckte dottern, ”du fick ju ett nummer till avdelningen”.
Där svarade man genast och jag stapplade på med mitt spörsmål. ”Nå det betyder, att allt är ok”, sa sköterskan.
Tacksamheten faller över en som ett varmt täcke.
Men sen funderar man ju. Kunde det inte som en enkel slutknorr stå något klart och redigt. ”Cystan uppvisade inga farliga förändringar och något mer behöver inte göras”.
Vad du ej klart kan läsa förstår du ej, för att travestera skalden. Oron är en mäktig kraft. Som inte lindras av att man beskrivs på rena rama latinet.
Och värre blir det om man börjar googla i ärendet. Ingen ände på de komplikationer man börjar ana då.
Men lycklig tackar jag Gud för att det förlöpte väl, denna gång.
Och så ska jag sätta in en riktigt fin bild dagen till ära. Med lite latinsk anknytning, kanske. Castel Sant´ Angelo i Rom, vyn mot Peterskyrkan, strax före alla tiders åskväder. Det såg ut som bleve vi strandsatta inom murarna resten av dagen.
Men plötslig bröt solen fram genom molnen.