För nåd och rättvisa

Vilodagen till ära skall jag åter en gång ta upp ett av mina älsklingsteman, kyrkan. Kyrkan dyker ju i dag mest upp i braskande rubriker av den typ som mötte läsarna av Hufvudstadsbladet i går. Det talas om konflikter och bråk, om inkompetenta kyrkoherdar, missnöjda församlingsråd och handfallna biskopar – man utmålar ett träsk av illa manövrerad verksamhet.

Det är förfärligt svårt att vara präst i dag har jag insett. Och jag tänker inte kasta nån sten, nej förbjude mig. Men kyrkan har en gång för alla krockat med vardagsverkligheten, kanske mer än nånsin i sin historia. Nu krävs nya tag – och dem måste vi alla stå för, präst som lekman. Likgiltigheten är nämligen vår största fiende.

Häromveckan deltog jag i den undersökning Helsingforsbiskopen Irja Askola introducerat – ”Önskekyrkan” hette den. Där fick alla fritt formulera sina tankar kring hur kyrkan kunde bli en viktig plats för var och en. 2090 personer svarade, sannolikt var de flesta redan involverade i verksamheten – men det gör ju inte svaren sämre.

Jag tror att det viktigaste punkterna kan undertecknas av en bred majoritet helsingforsare. Svararna ville inte att kyrkan skall tvinga och truga på en läran, utan snarare finnas närvarande i vardagen, stöda och uppmuntra. Att kyrkan har öppna dörrar, att man här kan hitta någon som hör på en, som hjälper, som man vet är där när livet blir jobbigt.

Kyrkan skall helt enkelt (ja, enkelt är det inte) med sina handlingar avspegla hurudan himlarnas Herre är, utan att använda jobbiga ord, kristna klichéer  och allmän ”sionssvada”. Att många goda tankar därtill grusas av den syndigt mastiga byråkratin kan man inte heller glömma.

Vi arbetar för nåd och rättvisa, summerar biskop Irja. Det är inte många i dagens värld som gör det – här finns en nisch.

Ytterligare kommentarer i ärendet kunde sändas till adressen http://www.klagomuren.fi. Jag antar att webbplatsen fått sitt namn enligt arten av de meddelanden som adresseras dit. Klagandets och marrandets tid är dock förbi. Nu får vi som ser kyrkan vara angelägen kavla upp ärmarna tillsammans  – för nåd och rättvisa.

 

Underliga tidsperspektiv

Nypensionerade kantor Olav skall avfiras på söndag och jag har fått uppdraget att inköpa lämpligt gratulationskort och förse det med en personlig text. Inhandlade ett raffigt 18-årskort – men insåg sedan att det var bäst att jag försäkrade mig om att det verkligen var 18 år han lett vår kyrkokör. Fram med dagboken för 1994, alltså, där finns ju allt nedtecknat, stort som smått.

Jodå där finns anteckningen en onsdag i början av oktober :”Jag var i dag på min första körövning. Få se om jag kan hänga med, det sjungs ju efter noter, bevars”.

Finemang, kortet duger alltså! Men sen började jag läsa vad annat jag antecknat denna höst 1994 – som dagboken  i komprimerad form återkallade i mitt minne.

Jag tycker alltså det var som i går – inte speciellt länge sen jag började sjunga – visserligen har vi ju gjort massor av saker med kören, men det känns ändå inte så fjärran. Vad som däremot känns avlägset är mina andra notationer om livsituationen 1994.

Jag var fyllda 40 år (!!!??) den sommaren. Vi gick igenom en exceptionellt tung tid i min mammas (kan man nästan säga livslånga, odiagnosticerade) sjukdomstillstånd. Jag besökte Dals sjukhus varje dag efter jobbet. På hemmafronten skedde emellertid också glädjande ting: dottern E,  14 år,  valdes till ordförande i elevkårens styrelse, hade 9,1 i medeltal på julbetyget och inledde skriftskolgången.

Syskonbarnen J och K pott-tränades framgångsrikt i mycket låg ålder, antecknar en imponerad moster.

Det förrättades församlingsval och jag blev f.f.g. invald i församlingsrådet.

Och Estonia sjönk – i dag på dagen för 18 år sedan. ”Våra guldstunder på båtarna är nu i ett nytt ljus” skrev jag – och sant nog, sjöresorna har aldrig blivit helt ”som förr”. Olyckan är av sorten ”var var du när det och det hände”. Jag minns precis att jag stod moltyst med kollegerna i arkivets bibliotek och följde situationen på TV. Det hela var gastkramande – och än värre när vi insåg att svenska kolleger varit med ombord.

Några veckor senare läser jag ”Finland sa nu ja till EU”.

Att allt detta timat minns jag ju , men inte att det skedde samma höst, under samma korta månader före jul. En annan värld, en annan tid, en mormor var då mor och moster och dotter – med i en virvel av ansvar och åligganden.

En enda sak är sig lik – att jag sjöng i kyrkokören. Att det blev allhelgona och advent och julsångskonserter och vi sjöng och sjöng. Också en estnisk sång sjöng vi den hösten ”Livet är som havet, som ett stormigt hav”. Det är en sång som liksom går både i dur och moll. Den sången har jag alltid älskat. Och hur det än går i detta livet – måtte jag få sjunga – att sjunga är nödvändigt.

En duktig flicka kan sy och sticka

I mitt minnesalbum finns bland många rosenröda verser en som jag alltid hajar till vid när jag bläddrar i boken. Det är folkskolvännen Elisabets rim som lyder:

Carola är en duktig flicka, hon kan både sy och sticka./ Om du inte detta tror, kan du fråga hennes mor.

Salig mor hade kunnat intyga att hennes flicka varken kunde sy eller sticka. Ja,  föralldel fålla upp nånting enkelt, men inte hantera en symaskin – och absolut inte åstadkomma något som involverar stickor och virknålar.

Varför fundera över denna brist i duktigheten nu på ålderdomens höst? Nja, för att min status som mellangeneration vad gäller handarbetskonst kommer i dagern dagligen. Mamma var en mästare med stickorna. Hon stickade jämnt, vardag som helgdag. Hon stickade julklappar in på julaftonsmorgonens småtimmar, hon hade högar av tidningar som hette Stickat och Marks, hon tydde de för mig fullkomligt obegripliga stickbeskrivningarna som vore de hennes första modersmål.

Och jag hade tröjor och strumpor och mössor och halsdukar i högar – som jag inte uppskattade ett fnatt. De kändes snarast som ett genant inslag i en trendig 60-talsgarderob. Efteråt har jag ju insett hur enormt skicklig mamma var, vilket avancerat hantverk hon behärskade till fulländning. Nu skulle jag gärna dra på mig en hemstickad tröja.

Riktigt utan halsdukar behöver jag inte vara i dag heller , ty dottern gick i lära hos mommo och står henne inte efter i stickkonsten. Därutöver behärskar hon sykonsten – sin Gamlas dans klänning designade och sydde hon upp egenhändigt. Den flotta skapelsen hänger ännu i källaren i malpåse.

Sen hade vi moster som var en hejare på att brodera. Jag har några dussin kökshanddukar med monogram och  fantastiska borddukar jag inte nänns använda. Och jag är så stolt över mina framstående handarbetskvinnor och deras händers verk! Ingen beundrar väl gjort handarbete mer än jag!

När jag tänker efter såg jag aldrig mommo eller farmor med ett handarbete i händerna – kanske det stämmer att färdigheterna hoppar över en generation. Men jag har en känsla av att barnbarnen T och S kommer att utgöra ett undantag – de verkar väldigt flinka när det gäller att skapa saker och ting, små som de är.

Kanske det egentligen är som min gamla pianolärarinna Gerda Weneskoski sa (när jag resignerade inför alltför invecklade etyder och polonäser): Människan kan allt hon vill. Övning ger färdighet och den faderullan. I handarbetsfallet tvekar jag lite över talesättets riktighet  – med mina misslyckade skolhandarbeten i gott minne.

Men om sanningen skall fram så ville jag väl varken då eller nu försöka riktigt heller!

 

 

Säg mig vad du ser på TV och jag skall säga dig vem du är

Jag läser med förtjusning spalten på Helsingin Sanomats TV-uppslag där olika personer avslöjar vilka program i veckans utbud de har för avsikt att se. Ibland kan man möta en besläktad själ, men ofta är nog svararna (ärliga eller ej) av betydligt högre intellektuell resning än undertecknad. Något avslöjar väl en sådan lista, så här min egen veckoplan – på heder och samvete.

Först vad jag inte ser: idrott, diskussionsprogram, seriösa dokumentärer (borde skärpa mig där), tävlingsprogram med utslagningstematik, bröllopsprogram (ja, de två sistnämnda typerna tvingar jag mig ibland igenom för yrkets skull – man måste ju veta vad som är på gång), inte heller vetenskapsprogram eller naturprogram.

Jag tycker det finns rätt lite att se nuförtiden. Med åldern har jag märkt att det är repriserna som ofta lockar mig mest. Jag kan ofta både intrig och repliker utantill i olika serier – men trivs med dem som med gamla invanda vänner.

Veckans lista: måndag ser jag min absoluta favoritserie på Yle Tema –  Francotiden som vi minns den. Man har ren nått efter- Franco tiden, vi befinner oss i året 1977 och jag följer med familjen Alcantaras öden med intresse som vore jag en moster i släkten. Den är ej att förväxla med spanska långkörarsåpor, utan en oändligt medmänsklig familjeskildring, med historiskt intresse.

När sedan mormor Herminia sista gången för kvällen yttrat sitt ”Oi signor, signor” förflyttar jag mig 30 år framåt till en juristvärld som går i helt annan stil och framför allt tempo – Good Wife. I alla serier jag följer med skall jag helst sympatisera med nån – annars får det vara. Också ytligt kyliga Good Wife fyller detta krav. Kvällen avrundas med en dubbeldos av Sex and the city – redan klassiker. Jag tror dottern tyckte det var lite pinsamt i tiden när vi såg den tillsammans första varvet för många år sen. Men den serien har också hjärta – i all sin frispråkighet!

Tisdag är också TV-kväll – sent omsider insåg även jag att Solsidan är rolig – den kontrasterar mot kusliga Mediet där underliga mordgåtor löses av sympatisk trebarnsmor med övernaturliga förmågor. Intressant också ur folkloristvinkeln!

Onsdag och torsdag är tomma kvällar så när som på den säkert sjunde reprisen av As time goes by med min kära Dame Judi Dench i fokus. På fredag finns bara danska matserien Annemad att ta till – matprogrammen är för många och man måste välja de absolut bästa annars sutte man ju i nåns kök klockan runt.

Lördag-söndag har alltid varit deckardagar – kvällarna är sedan urminnes tid i finsk TV helgade åt (främst) brittiska deckare. Som jag slukar. Fast det egentligen är obehagligt och jag allt oftare tycker mig kunna lösa gåtan. Om den har nån logik alltså. En gammal har sett det mesta förr.

Givetvis försöker jag mig på de flesta nya serier som det trummas för. Downton Abbey älskar jag och Nya Sherlock Holmes tyckte jag var obskyr, serien om skräckfamiljen Borgia är tematiskt intressant – men gruvligt utdragen.

Så hurudan är jag i detta ljus? Smalspårig, för att inte säga småtråkig, förutsägbar och lätt ointellektuell. Och sen vill jag (som min mamma på sin tid) ha lyckliga slut på allt. Annars stänger jag av.

Sprakfålen, Rasmus Nalle och andra bokvänner

I umgänget med barnbarnen ingår mångahanda sysslor. Ändå har läsandet av böcker en orubbad position i dagsprogrammet.

Hemma hos mommo finns ett rejält bibliotek böcker från mors och mormors barndom. Sakteligen överförs de till fröknarna T och S egna bokhyllor, men en del blir kvar här med tanke på gemensamma lässtunder. Man kan konstatera att det finns litteratur som roat tre generationer damer i familjen: Astrid Lindgren (hela produktionen är ju i sin egen särklass), Elsa Beskows bilderböcker  och Bröderna Grimms sagor. Morfar, mor och flickorna älskar åter Rasmus Nalle och hans märkliga (lite monotona), men hjärtvärmande öden.

Flickorna har med glädje tagit över mammas Pettsson-böcker, Inger och Lasse Sandberg (Tummen och Lilla spöket Laban) är också slitstarka namn, samt Barbro Lindgren (Vilda bebin) – allt vad de hette, böckerna som kom ut på 70-80-talen.

Sen har vi konstaterat att det finns böcker som bara håller två generationer. Min egen mamma och jag själv älskade Lisa Eurén-Berners ”Fröken Sprakfåle”-böcker, medan dottern tyckte de var urmodiga. Merri Viks Lotta-serie har dottern och jag gemensamt – men jag tvivlar på att T och S lägger upp dem på favoritlistan. Inte brydde sig dottern nånsin heller om min barndoms absoluta favoriter – Enid Blytons Fem-böcker.

När dottern var ung samlade hon på Francine Pascals Tvillingböcker – en bokserie som bannlystes från vissa bibliotek. Nån höjdar-litteratur var det väl inte, knappast tidlös heller, men nog fick de klatschiga volymerna barnet att läsa. Just nu samlar fröken T på böckerna i serien om LasseMajas detektivbyrå. Dom är många – och roliga också för mommo.

Det var min mammas tanke att barn skulle få alla böcker dom önskade. Sin dotterdotters bibliotek lade hon grunden till den första julen då den 1½ månader gamla tösen fick Madicken och Bröderna Lejonhjärta till present. Det är ju underbart att man kan få låna böcker – men de bästa vill man äga. Den filosofin vet ju alla leder till välfyllda bokhyllor.

Nu blir jag så sugen på att läsa min bästa flickbok genom tiderna. Den heter ”Stina och jag” och är den omsider välkända barnboksförfattarinnan Marita Lindqvists första bok (utkommen 1955). ”Stina och jag” utspelar sig i ett finlandssvenskt Helsingfors – med hög igenkänningsfaktor för en flicka född 1954. Mitt exemplar av boken har mycket speciellt omslag. Dottern tyckte det var synd att den av allt mitt läsande tappat  sina pärmar – och tillverkade ett nytt pappomslag, med egenhändigt designad pärmbild. Ni kan tro att den boken är mig kär!

Syster Saga siar och skådar

Så var då hälsokontrollen hos företagshälsovårdaren Saga överstökad för denna gång. En noggrann genomgång av blodvärden, kost- och levnadsvanor är det, egentligen en riktigt trivsam pratstund, koncentrerad bara på en själv.

Lite hit och dit var min status. Kolesterolen lite förhöjd, midjemåttet (mätt med Sagas fruktade omutliga måttband) en hel centimeter mindre än för tre år sen, bodymass-indexet nån siffra mindre det med. Det var glada nyheter för en frodig mormor!

Sen kom vi till den mer fjärrskådande och spekulerande delen av undersökningen. Hur är min hälsa i relation till medeltalet bland andra kvinnor? Det är nästan lustigt att justera siffrorna där lite och se vilka ändringar som kunde få vilka effekter. Ens potentiella livslängd handlar det ju egentligen om.

Jag tänker visst försöka följa ordinationen att lägga till en promenadkväll på veckoprogrammet (med stavar!). Så får man se vart det bär. Men siande och skådande är det ju ändå delvis fråga om. Människan spår, men Gud rår, eller som mommo formulerade det ”det går som det är utsett”. Med livsloppet alltså.

Vid undersökningens final, mätandet av ”arbetsförmågeindexet” (eller vad työkykyindeksi nu kan heta på svenska) kunde jag dock känna mig tillfreds. Av 49 möjliga poäng erövrade jag 47! Många av poängen här bottnar ju i att jag älskar mitt arbete – i den form det har nu! Det är nästan så man borde skåla lite, men bara i ett glas porlande mineralvatten!

V-ordet

Jag vill ju inte rubricera mitt inlägg med hela ordet, fast en gång måste jag skriva ner det, vittu (d.v.s. fittan). V-ordet har ju alltid haft sin plats i det finskspråkiga pratet, men på sista tiden tycker jag det tagit över på ett nytt sätt. Jag baserar mina iakttagelser på diskussioner och telefonsamtal jag tvingats åhöra i bussen.

Häromveckan var det en vuxen karl som i telefon högljutt beskrev en – som han åtminstone själv tyckte – livad incident i idrottshallen. I och för sig hade han ett rätt rikt språk och berättartalang – men efter en stund fick man känslan att 6 av 10 ord just var V-ordet.

Hemresan i dag var än värre. Två ungdomar satt och språkade livligt bakom mig. Det var V-ord hela vägen, statistiskt överlägset mest i pratet, flera stycken i varje kort sats. Av mitt läsande blev intet. V-ordet kastade sig över mig, det kröp i mig av leda och obehag. Dels tycker jag det är otäckt med könsord som mellanvokabulär och svordomar, dels tycker jag det låter ännu värre ur flickmun.

Följden blev att jag tvangs att lyssna till innehållet mellan V-orden också. Det var en gruvlig dialog om supande och blandande av drinkar och skaffande av alkohol, om hur levern säkert är förstörd ren och magens slemhinnor verkar ha kommit till skada. Olika sorters narkotika och personliga erfarenheter av deras verkningar ventilerades också initierat. Men muntert var det och mycket fanns att diskutera. När min resa var slut kände jag mig helt förbrukad och redo för nykterheten. V-ordet skallade mellan öronen.

Jag vände mig diskret för att kolla in paret. Två nyponfräscha 16-17-åringar satt där. Jag fick en lust att både smälla till dem och krama dem.

I morgon skall jag ta med iPoden. Såna här resor är för upprörande.

Kvinnoprat och gubbsnack

Kära maken har i dag i sin blogg glatt sig åt de möjligheter de nya medierna ger honom att möta både bekanta, halvbekanta och okända karlar i öppna, ostörda samtal, också om djupa och fundamentala ämnen. Han nämner gubbkaféerna i Grekland som en ypperlig arena för otvungna, ibland eldfängda manliga diskussioner. Jag har också alltid beundrat dessa kaféer och deras klientel som avslappnat filosofiskt iakttar och kommenterar världen, med brädspelet och rakiglaset som rekvisita.

Det kunde behövas i Norden, har jag många gånger tänkt – ja vi har ju våra pappadagisar på olika bensinmackar, men mer allmänt. Jag har därför glatt mig åt de nya mediernas möjligheter: den bloggande maken ägnar sig t.ex. åt långa och invecklade teologiska diskussioner som följer på något av hans (som han betecknar det) agnostiska religionsinlägg.

När jag läser hans text ser jag att det är i tempot mäns diskussioner skiljer sig från kvinnors. Män behöver en arena, ett forum där de kan spela ut sig själv i lugn och ro. Bastulaven, kaféet, bloggkommentaren.

Och vi kvinnor. Vi pratar ju jämt, både i för umgänge speciellt ordnade sammanhang, tjejträffar, Marthamöten, dammiddagar – och annars. Hur många gånger har inte maken klagat på att vi aldrig kommer iväg  från olika tillställningar för att jag ”fastnar i munnen” flera gånger på hemvägen. Vi kvinnor är snabbpratare och jag är övertygad om att vi under några minuter med kappan i hand i garderoben kan komma till lika djupa slutsatser som gubbarna en hel kväll på kaféet.

Efter att jag skrivit detta vet jag vad dagens middagsdiskussion kommer att gå ut på. Och när långsamsnackaren och snabbprataren möts – då föds en tredje form av diskussion – med alldeles egna regler!

Anmödrar

Etiketter

familj

Ett slag sen skrev jag om förfäderna, farfar Rafael och morfar Oskar hette de faktiskt. Deras makor, anmödrarna är farmor Eva och mommo Hilda. Min relation till de två paren  är spegelvänd – medan jag hade en varm relation till farfar blev farmor mig ganska fjärran. Å andra sidan var mommo nummer ett av morföräldrarna.

Mommo och farmor är ju mina rollmodeller när det gäller att skapa min egen mommogestalt. Liksom mommo Hilda har jag välsignats med två barnbarn, båda flickor. Vad jag främst minns av mommo var den överflödande generositeten. ”Flickorna” skulle få allt hon kunde ge – och rättvist. Hennes stående replik var också: ”flickorna måst få varsiga”, av det ena eller det andra. Det talesättet har jag tagit i bruk, till den grad att töserna firar två födelsedagar och dopdagar per man i året. Det skall vara varsiga gåvor vid alla högtider i familjen. (Samma regel gäller syskonbarnen-gudbarnen).

Jag minns inte att mommo och jag skulle ha kramats så värst. Det var kanske inte tidens melodi. Men den alltomslutande värmen behövde egentligen inga yttre åthävor.

Sen har vi farmor. Sträng. Uppfostrande. Fjärran, fast hon bodde närmare än mommo. På äldre dagar funderar man ju på dom hädangångna. Jag har fattat ett principbeslut – när jag för mina småflickor berättar om döda släktingar lyfter jag bara fram det soliga och roliga – för det finns oftast där när man aktiverar minnet.

Mitt roligaste minne med farmor Eva, alltså. Det var när hon ordnade en renlighetstävling för min syster och mig. Om vi klarade av att tvätta oss riktigt duktigt några veckor skulle farmor belöna oss med 10 bakelser var. Från Ekbergs konditori, stans bästa.  Det klarade vi – och så reste farmor och jag till stan för att inhandla läckerheterna. Lastade med två präktiga kartonger äntrade vi sedan bussen hem. Bussen krängde till i en kurva och farmor föll handlöst ner i famnen på en sittande karl, med kartonger och allt.

Och sen kom det mirakulösa. Farmor skrattade. Hon skrattade så tårarna rann – ett skratt som gav aningar om en gladare, yngre och vildare farmor än den jag kände. Jag har alltid funderat över denna ”andra” farmor – hon dök upp bara denna enda gång.

Så där har jag förebilder i min mommoroll. Den glädjefylldaste roll jag haft näst efter mamma-uppdraget. Jag vill vara både vild och lite tokig  och generös. Och skratta hjärtligt – ofta!

Bonga Vermeer, hälsa på Hammershöi

Där har vi dem i rubriken, två av mina absoluta konstfavoriter – 1600-tals holländaren Jan Vermeer van Delft och den två sekler senare dansken Vilhelm Hammershöi. Kan jag få till ett möte med de herrarna ställer jag upp varje gång.

Av Vermeer finns ju bara ett drygt trettiotal konstverk bevarade –  bilder som också inspirerat författare och filmmakare genom tiderna. Det kan bli en hobby att bonga Vermeer – antalet målningar är inte oöverkomligt att beskåda. De finns bl.a. i Berlin, London, New York, Amsterdam, Paris… Jag skulle vilja besöka Haag, Dresden och Washington åtminstone för att det hänger Vermeer-målningar där. Jag är lite besatt av dem. De flesta är ju väldigt kända – men den jag bongade i somras i Edinburgh var rätt speciell och annorlunda – en av hans äldsta – Jesus hos Martha och Maria.

Hammershöi däremot – av honom finns det en hel del. Också han kan titta fram på oväntade ställen. Köpenhamn dräller ju av hans underbara interiörer och landskap – men en målning stötte jag på i Tate Modern i London. Det var som att träffa en gammal god nordisk vän – jag nästan ropade en hälsning i glädjen. Och bäst av allt – vårt eget nationalgalleri Ateneum har en alldeles egen Hammershöi. Inte den på bilden nedan, men en snarlik.

Och nu till saken: jag vill träffa mina vänner utan att tänka på museiavgifterna. Det kan jag göra i England där alla stora museer tagit beslutet att slopa inträdesavgifterna. Alla kan gratis leva ut sitt konst- och historieintresse och bara titta in i museerna, kanske regelbundet hälsa på favoritkonstverket eller ta flera tittar på utställningar som kräver upprepade besök. Jag tror jag skulle hälsa på ”vår” Hammershöi varje vecka om det inte var en tia involverad varje gång.

Jag förstår att stora specialutställningar med långväga fraktade dyrbara verk måste kosta, men våra nationalskatter borde vara gemensam egendom alla kan njuta av gratis. Det vore härligt om museisalarna skulle anta karaktären av ett gemensamt vardagsrum dit dörren alltid är öppen och tröskeln låg. I Helsingfors kan vi ju ändå glädja oss åt att vårt kära Stadsmuseum inte tar något inträde – det arrangemanget värmer!