Eichrem, Eikrem, Ekrem …

Denna vecka har makens kusin Jan från Oslo gästat Finland. Han överlämnade en gåva som jag har suttit med näsan i flera timmar nu: kopian av en släktutredning han jobbat med i tiotals år.

Här öppnar sig en vid värld befolkad av våra norska släktingar, det myllrar av generationer och släktgrenar ….

Vårt efternamn har stavats lite olika – som prästen nu tecknat ned det i kyrkböckerna under olika perioder, det var ju gårdsnamnet också ursprungligen.

Vi har Ole Rasmusen Eichrem f. 1756 som både döptes, gifte sig och begravdes i Tingvoll kirke. Han var bonde, men de flesta efterkommande var jordlösa husmänn som det gick olika för i livet – utdrag ur folkbokföringen visar att de ibland försörjdes av Fattigvesenet eller rentav emigrerade till Amerika, vi har t.o.m. gatuadress på en släkting som slog sig ner i Brooklyn.

Makens farmors släkt Fagereng hade Kornstad stavkirke som centrum för alla sina livshögtider. Vi rör oss i trakter som Kristiansund, Tingvoll, Ålesund. Jag letar fram alla orter i listorna på Google Maps.

Omsider dyker de upp, makens farföräldrar Karoline Lovisa och Johan Johnsen Ekrem – nu har ”i”-et trillat bort.

Bekanta namn från svärföräldrarnas historier glimtar fram – Tante Vedis, Onkel Augustin … Många vidunderliga förnamn finns: Oline, Olianna, Kanutta, Jonetta, Olufine … männen hette ofta Knud eller Ole.

Bakermestare och bakerdrengar är flera – konditor var ju också svärfars yrke.

Familjemytologin talar om en person i släkten som varit galjonsbildssnidare – kan det vara ”skeppstimmermannen John Eikrem”, f. 1861, kanske?

Jag kunde i evighet sitta och fantisera kring detta dokument. En av mina få planer inför pensioneringen har ju varit att släktforska. Jans lunta inspirerade mig ytterligare. Det ligger nånting så fascinerande i detta att få namn och plats och yrke och ålder på dem som gick före oss. Varje liv är ju ett mirakel i sig, hur litet och enkelt det än kan te sig karriärmässigt eller vad livslängden beträffar.

När jag googlade ”Eikrem” dominerades för övrigt flödet av en man: fotbollsspelaren Magnus Wolff Eikrem som det tydligen blåst en del i pressen om nyligen. Han tycks vara född i Molde ….

Jag undrar om vi är släkt en bit bak i tiden …..

Här vandrar två sena ättlingar av släkten Eichrem-Eikrem-Ekrem omkring på historisk utfärd till Sveaborg.

Sakta jag går genom stan

Håhå. Det har gått en månad sen jag första gången besökte företagsläkaren på Eira – med mina trilskande knän. En läkekur och flera flaskor issalva senare är situationen mycket bättre, men inte helt som det ska.

Tog mig alltså till medicinaren i dag igen. Fick en kur till, remiss till fysioterapeut specialiserad på knän och (för dåligt scenario) en väntande remiss till ortoped.

Läkarens vänliga sätt och positiva attityd gjorde att det hela genast kändes trösterikt, kanske det tar sig nu.

Vi har en ny plan, det väcker livsandarna.

Denna månad då jag bokstavligen gått sakta genom stan har varit lärorik på många sätt. Som jag ren i min förra blogg i ämnet skrev har jag märkt ödeskamrater i omvärlden, sett hur många vi är som haltar och linkar och stöder oss på käppar. Jag kommer aldrig mer att ta min rörlighet för given.

Jag har levt långsamt – varje moment på vägen till jobbet har tagit längre tid, jag har lärt mig vänta tålmodigt på spårvagnar som aldrig kommer och jag har tagit det med ro då metron åkt i väg framför näsan på mig. Acceleration har ju varit omöjlig.

Under nätter när knävärken har stört nattsömnen har jag tänkt på salig mor som var drabbad av olika värkar i alla sina levnadsdagar. Jag minns speciellt de där somrarna när ”ryggvärken” förstörde alla normala aktiviteter. Ryggvärken som skulle visa sig vara ett magsår som omsider nästan tog livet av henne – i fyrtioårsåldern. Hon klarade sig den gången. Men nya krämpor lurade bakom knuten.

Jag inser att värk och sjukdom och osäkerhet kan göra en bitter och livsoförmögen och till en svår människa att leva som – och att leva med. Mamma blev isolerad.

Med både gammal och ung och alla åldrar däremellan har jag pratat ledsjukdomar på sista tiden. Det är en stor tröst och ger perspektiv!

Och vem vet kanske jag ännu en dag joggar raskt genom stan – jag är ju dock en tjej på bara 64 somrar!

Midsommarhälsning från Sökö

Här sitter jag i köket och firar midsommar. Jag hade inte märkt det förr, men en titt ut från fönstret avslöjar att hela berget nedanför, träd, gräs allt ser ut som firade vi allaredan höst. Regnet var välkommet, men när det kom förde det med sig både storm och varning för elavbrott (t.o.m vi i vår urbana miljö fick ett varslande mail av elbolaget). Åska hade vi i går kväll och allt möjligt oväder bebådas i väderleksnyheterna.

Men här sitter jag i köket, det gör jag varje midsommar, inte ändrar väder och vind på det. I kylen finns den enda sillburk som kommer in i det Ekremska hemmet per år – maken är ju hårt fiskallergisk, han har fixat köttbullar. Vi har en rejäl påse nypotatis, gräslök, gräddfil, lokala tomater, Halmes kavring och äkta smör. Vi har snaps och öl och pilsner (för mig). Det finns hallon – från närbelägna växthus – och mascarpone.

Vi har midsommarmusik på Spotify och är det för kyligt på balkongen drar vi oss tillbaka och sitter i den lilla vrå för skymningskurande vi inrett i arbetsrummet. Många tända ljus blir det i natten – som i går var både mörk och vinande.

Sen har jag en binge läsning på lut. Jag har nappat en del från jobbets dubletthylla och några böcker har lämpligen anlänt till lokalbiblioteket lagom till långhelgen. Sally Salminens Katrina hade mor i hyllan i sina dagar, men den har försvunnit i flyttningarna. En artikel i bladet nyligen lyfte fram boken på nytt – men jag måste säga att jag inte är så begeistrad. Personligheterna känns likgiltiga, obegripliga och platta. Mazzarellas version av Alma (Söderhjelm) fick jag köa rätt länge för.

Kroatien bör man läsa in sig på inför sommarresan som hoppeligen instundar snart. Och de kära sällskapen ger alltid ut sina tidningar och kalendrar lämpligt till sommaren. I år är jag extra vänligt inställd till arbetsplatsen SLS (Källan!) och Svenska folkskolans vänner (Kalendern 2018!) ur vilkas fonder jag under våren belönats. Det har varit en exceptionell vår på många sätt.

Kårböle gillets lilla blad Gamlas nyheter damp också ned i veckan – som en åminnelse om det förflutna i en annan förort. Också den föreningen hade jag glädjen att besöka under ett arbetsår som varit proppat av föredrag och publikkontakter.

Men ett inslag saknas i midsommarens traditionella läshög: Svensk Damtidning! Den var slut i närbutiken, tyvärr.

Och längre bort ger vi oss inte i dag. Molnen hopar sig och snart är det dags att börja skrubba nypotatisen.

Glad midsommar, alla läsare! Fira fröjdefullt!

Stilla helgdagsfrid

Maken och jag sitter i köket på morgonkaffe vid varsin tablett, ute är det riktigt många plusgrader. Om en timme bär det av till kyrkan, sen ska maken fixa hamburgare.

Och sen drar nästsista arbetsveckan före semestern igång. Jag ser i bladet att de årliga artiklarna om hur man ska semestra redan har börjat publiceras. Dom där det står om hur man inte ska ha uppskruvade förväntningar, om hur man ska försöka komma loss effektivt och förbereda återkomsten till arbetet med logiska listor över kommande uppgifter.

Artiklarna där det står att man inte får förvandla sin ledighet till ett arbetsläger, till en ambitiös lista där olika sysslor och besök och uppgifter prickas av. Kort sagt uppmanar artiklarna oss att låta lättja och sysslolöshet råda.

Också artiklarna om hur man ska genomleva semestern utan att parförhållandet kraschar har redan börjat dyka upp.

Jag är en på många sätt bristfällig person, men två saker kan jag: lata mig och organisera mitt arbete. I alla tider har jag agerat som artiklarna råder: uppdelat mitt arbete i mindre helheter som kan bockas av, inte betraktat uppgifter som oöverstigliga berg. Jag både varvar ner och varvar upp inför och efter semestern med listor och avkryssningar.

Lättjan på semestern brukar ta den ideala omfattningen: alla arbetsuppgifter är glömda, alla lösenord borttappade.

Jag äger ingen sommarstuga som kunde kräva arbetsinsatser, det är balkongen, bokhögen, Netflix, utfärder i olika familjesammansättningar – och lite medelhav.

Inte brukar maken och jag drabba samman semestertid heller. Han är dock en arbetsmyra som jobbar med läromedel sommardagarna långa. Men när kvällen kommer sätter han sig på balkongen med cigarren och bokhögen, så han kan också leva långsamt.

I dag läste jag i bladet att en klasskamrat dött. En kamrat från folkskoltiden, en jag bara minns namnet på. Årgång 1954 börjar dyka upp i annonserna allt oftare. Jag klipper ut och placerar i mitt familjeannonskuvert.

Våra dagar är få och bör förvaltas med vist hjärta, som det heter i Bibeln.

Ett bra motto!

Festliga dagar

Efter allt bök med knäet var det kanske inte världens fiffigaste att resa iväg till Tallinn. Men turen var beställd som en liten celebration på tu man hand för de två priser jag fått i vår – och betald – så vi åkte iväg.

Det är buller och bång på Eckerölinjen en fredagskväll – polterabendsällskap fröjdas, karaoken är i full fart och alla är på definitivt veckoslutshumör, i solsken dessutom.

Vi hittade en lugnare bar där man fick Lanson per glas – och räkmacka för min del. Framme i stan gjorde vi som bestämt – åkte taxi till hotellet. Sammanlagt åkte vi taxi fyra varv under besöket, men ändå blev det mycket vandrande. Försökte undvika trappor, dock.

Hotell Telegraaf mitt i gamla stan kan rekommenderas. Jag hade inte särskilt valt ut ett så klassigt hotell – men det var slutsålt på de flesta ställen. Men visst var det fint med riktigt flott boende för en gångs skull. Underbar personal, läcker frukost. På kvällen dinerade vi på restaurang Tchaikovsky belägen i huset – och en av de främsta i Tallinn just nu, tydligen.

Det var posht värre, med många små hälsningar från köket och vackra upplägg. Jag var beredd på en dubbelt så stor nota som den vi slutligen fick på bordet! Det var ju en festlig resa, så jag var redo att satsa.

Tog fram kameran först till chokladmoussen.

Frukostbordet erbjöd möjligheter till liknande kompositioner:

Sen blev det taxi till huvudmålet för vår tripp – den botaniska trädgården jag hört mycket positivt om. Vackert var det – nära både de fängslande ruinerna av Piritaklostret och tv-tornet vi ser blinka från balkongen i Sökö varje kväll. Välpackade och dekorativa växthus!

Så här långt var programmet planerat, men ibland undrar man vad man gjort för att förtjäna riktigt härliga överraskningar – en sån erbjöds mig nämligen. Man ska kanske vara konsthistoriker med vurm för 1400-1500-talets nederländare för att fatta varför jag blev helt till mig när jag såg banderoller över hela stan avisera att Michel Sittows konst skulle visas på konstmuseet KUMU. Sittow (1469-1525) dyker upp på olika museer i världen – konstverken är små, fåtaliga och fullkomligt bländande. Länge har han omtalats som nederländare – men nej, i Tallinn kan man ännu beundra huset där han växte upp innan han som 15-åring (!!!) på egen hand begav sig till Nederländerna  för att gå i lära hos Memling och inspireras av alla tidens stora mästare. Sen rände han som en skottspole runt i Europa och målade kungligheter, i det spanska hovet, Christian II i Danmark, Henrik den VIII syster … Och nu hade man alltså på försorg av konstmuseet i Washington samlat ihop en utställning – den första bestående endast av Sittows verk.

Nog konsthistorisk föreläsning nu – men betänk att denna utställning öppnade i KUMU dagen innan vi valt att åka till Tallinn. Vad är oddsen för detta, alltså? Jag tackade Gud flera varv i min iver – res för all del över och ta en titt! Ingen har målat pälsverk som Sittow, t.ex.!

Sen blev det taxi igen och (långsamt och försiktigt) vandrande i gamla stan. En pizza passade bäst som kontrast till gårdagens invecklade kokkonst – och kaffe med bakelse på Maiasmokk hör nu till det obligatoriska programmet.

Returresan var ännu vildare, men vi satt i samma stillsammare bar och ramade in resan med ett glas Lanson till.

I dag, söndag fortsatte festligheterna. Barnbarnet T fyllde 12 år! Det är absolut ofattbart att det är så länge sen jag var på konferens i Göteborg och hela dagen klättrade runt på Tanumhällarna och i Fjällbacka, med ständigt öra mot mobilen. Sent på eftermiddagen kunde en rörd morfar meddela att en flicka var född och nästa dag kunde jag för första gången hålla henne i famnen. I dag är hon lika lång som jag, en underbar genomgod och humoristisk ung kvinna!

Så det blev födelsedagslunch på terassen och glassfrossa som dessert.

En fin weekend alltså! Nu är det 14 jobbdagar kvar till semestern. Ska man väl klara av. Med knäet insmort i issalva och mycket glass i gapet!

Hit och dit i sommartid

Sjutton dagar kvar till semestern. Skolan har slutat. Maken har inlett sina sommarsysslor. Tror ni lärarna ligger raklånga i hängmattan hela sina långa sommarlov? Nä, det gör dom inte. Dom fyller på förråden för nästa läsår, det har jag sett min huspedagog göra i dryga 40 år nu.

Och skoleleverna? Ja våra flickor fyller veckorna före fars och mors semester med olika program. I år började det med marthornas matkurs, sen blir det läger i scouternas och kyrkans regi. Det är juni-rutinen i många hushåll. I dag hämtade maken flickorna på eftermiddagen, vi tillredde en riklig tacomiddag och hann prata om ett och annat. Stipendiet T fått för idogt arbete under hela våren, det kommande småsyskonet … födelsedagskalas och sommarnöjen.

Och min rutin? Kryssa av de sista arbetsdagarna i väggkalendern, en stor fröjd att avsluta varje eftermiddag med det. Juni är en månad när rätt många arkivkunder dyker upp – i juli är det ju stängt. Det är både sömnigt och stundom kvalmigt och intensivt koncentrerat i läsesalen. Jourhavande arkivarien sitter och slumrar vid sin dator. Det blommar i Ständerhusparken.

På torsdag får jag distansjobba hemma – ALLA arbetskamrater åker på vårutfärd. Jag kan inte linka omkring i friluftsterrängen med osäkert knä utan får fira dagen i arbetets tecken. Kanske flyttar jag ut papiren på balkongen så blir det lite utflyktskänsla.

I juli hoppas vi på resa till söderns sol och många utflykter i närmiljön. Huspedagogen rattar i väg oss till olika somriga evenemang enligt ett av arkivarien uppgjort program. Det blir det vanliga: Borgå, Fiskars, Ekenäs, Tavastehus, kanske en tur till Kimito som omväxling, en improviserad pilgrimsutflykt till en lockande kyrka.

Lunch på någon av restaurangerna i Esbo skärgård eller en liten kryssning med båtarna som åker mellan våra holmar.

Kanske åker vi till Skanslandet som jag nu missar jobbutfärden till. Om benen börjar bära.

Jag tycker inte om juni. En transportsträcka är månaden, ett väntrum. Få se hur den känns om ett år. När pensionären i princip firar ett gränslöst sommarlov …

Notudden en kväll i maj. En nåd att få bo vid Finlands sydligaste kust … Utan båt och stuga, men med de vackraste vyer man kan föreställa sig.