Julens mysterium

Vi är i farten nu. Med årets mest mysteriösa säsong. När gammal blir som ung – ”vanhakin nyt nuortuu” som det heter i julvisan. När en mommo på 62 höstar plötsligt finner att hon har 6 julkalendrar. En av dem en underbart lyxig chokladkalender  som maken överraskade med i går kväll.

Sen är det scouternas, Röda korsets, kyrkans, Hjärtförbundets och en oemotståndlig grej inköpt på bokmässan. Jag öppnar och öppnar och det är som att vara barn på nytt. Förväntansfullt och pirrigt.

Julen är så mycket. En stor kristen helg med ett i grunden allvarligt glädjebudskap. Som är kulmen på en eftertankens fasteperiod få människor tänker på i dag.  En besvärlig släktangelägenhet kan den vara. Eller ett ymnighetshorn av saker att göra, njuta av och stundom bli lite matt av. Så mycket att uppleva under en så kort period.

Men också en tidsmaskin som ger en möjlighet att vara barnslig på nytt. Folk bygger pepparkakshus, otroliga skapelser. Stora skaror väntar på att Julradions utsändningar ska dra igång igen.

Man ställer upp små pyntiga arrangemang i varje vrå i hemmet. Som att leka är det, julpyntadet. Jag har vänner som verkligen riggar upp otroliga små världar med säsongens alla ingredienser.

Många vuxna stannar i morgonrusningen vid det stora varuhusets klassiska skyltfönster, inte ett enda barn står man i vägen för åtta på morgonen. Fritt fram att njuta!

Jag hör till dem som tycker julen har en magi som liksom är en egen dimension i firandet. Ett litet sagoland mellan höst och vår. En tindrande, bjällerklingande, stämningsfull period som är lite absurd och lite laglös och hemskt svår att beskriva.

Men vi är många som flockas på julbasarer, julmarknader, julstigar och julkonserter. I jakten på den stora festupplevelsen.

I januari ligger damm över upplägget, man har fått sin ranson av glimmande ljus och låter gärna Julradion tystna.

Vi är vuxna och vanliga igen, alla jultokar. Också vår balkong töms på tomtar och bockar och stjärngossar. Och börjar sikta in sig på vårblommor och öppna fönsterluckor.

Men än har festen bara börjat och Hosianna knappt avtonat! Mycket härligt och hjärtinnerligt barnsligt kvar! Glad och välsignad adventstid!

 

 

 

 

Annonser

Hem till köket

Den här hösten är lång, mörk, ofta blåsig, är det inte halt och snötäckt så är det blött. Det vet de flesta som läser, tror jag. De kan också vidhålla att det var vackert och varmt i början av hösten, men det är evigheter sen och tröstar inte mera.

Eftermiddagarna är eviga och det är svart när man kommer ut från jobbet.  När jag svängt runt hörnet till Senatstorget lyser turochlov den stora granen och lite annat glitter redan. Och ganska snart öppnar det härliga Tomastorget.

När jag kommer hem till Sökö efter att ha hasat upp mig på berget där vi bor ser man ingenting av den vackra utsikten från balkongen. Ibland glimmar ljusen av en båt i horisonten, det är allt. Som i en säck är det.

Då är klockan i allmänhet redan närmare 18, och jag drar mig in i köket. Jag har börjat laga ”riktig mat” varje dag nu. Inga konstigheter, pajer, pastor, risotto, lådor  på simpelt vis, men mat vars ingredienser doftar, ska hackas och skivas och tillredas. Inga färdigpizzor, inga köpeburkar att värma i mikron.

Nej, det ska lukta vitlök i hela huset, rödlöken ska bränna mig i ögonen, såser ska puttra, parmesanost rivas. När jag är klar (maken får så gärna ligga på soffan och slötitta på TV, han kan sköta dammsugningen istället) lägger jag upp så det också räcker till matboxarna vi tar med till jobbet nästa dag.

Pellegrino i glaset (har blivit min livdryck) och sen slår vi oss ner  vid Netflix. Betar av något serie. Diskmaskinen på, fylla kaffekokaren till i morgon och – ja, det brukar inte vara så mycket kvar av kvällen sen.

Dethär systemet blir mycket billigare än att äta – den inte alltid prisvärda – maten på ministeriernas serveringar eller krogarna i kvarteret kring jobbet jag frekventerade förr. Det är mera smak i den egna maten, tycker jag – och portionerna hemifrån tenderar vara hälsosammare också till storleken.

Men mest är det nån sorts ritual i detta att rumstera i vårt lilla kök, släppa dagens funderingar och gå in i kvällspassets eskapism.

Det blir intressant att se hur jag arrangerar mathållningen när jag väl blir pensionerad. Nya livssituationer ger nya rutiner, det har jag märkt i höst.

En julklapp från i fjol

Sista julklappen från 2015 kunde jag glädjas åt i helgen, lämpligen just innan nästa julrumba drar igång. Ett spabesök hade utlovats av kära maken, men hur det nu var, med allt möjligt annat och operationsfunderingarna därtill blev inget beställt. Men så fick jag syn på ett verkligt bra erbjudande för K-kunder på Nådendals badinrättning, det erbjöds övernattning i lyxrum och tre rätters middag för en rimlig slant.

Det var många som nappat på erbjudandet märkte man, riktigt fart och fläng under en tid som säkert annars är ganska tyst i hotellbranschen.

Det blev fotvård för båda två, det blev en härlig måltid och vinprovning efteråt. Det blev sits i baren där en bra trubadur underhöll och tog emot önskemål – maken fick höra Dylan som han ville.

Och det blev förstås mycket bastu och simmande i varma och kallare pooler inom- och utomhus. En riktigt läcker helg alltså.

Vi tog en sväng till Nådendals centrum – den lilla sommarstaden var helt tyst, inte en kotte på gatorna. Klosterkyrkan ruvade på sin kulle, där hölls domsöndagsmässa.

Vi tog oss in till Åbo för att fira kyrkoåret sista söndag ståndsmässigt – i domkyrkan. ”Vakna upp en stämma ljuder” dånade det som det ska, det var procession och damkör och hela köret.

Helene Schjerfbeck var utställd på konstmuseet, henne kan man ju aldrig missa. Så blev det sen lunch på Muurlan Lasi, där skallade julmusiken och man erbjöd redan skinka och lådor som lunchalternativ, men det kändes till och med får en julfantast som mig väl tidigt. Det fick bli lövbiff, ett säkert kort.

På hemvägen säckade min telefon ihop lite till, den har trilskats en tid nu. Mailen hade ramlat bort – och det viktiga bloggverktyget. Mot min princip att inte söndagshandla blev det besök på det stora affärsemporiet i hemknutarna. Nu är jag glad men pank ägare till en iPhone av senaste modell.

Fast egentligen avskyr jag byten av apparater och kan inte ana hur jag skulle klara upp det hela utan makens benägna hjälp. Jag hatar också alla koder och lösenord av mångahanda slag man ska hålla reda på i bytesprocessen. Men det mesta överförs ju enkelt ”via molnet”, nuförtiden. Och en vidunderlig kamera ska den nya 7an ha, det låter lovande! Lustigt är också att telefonerna åter har börjat ”växa”, ett tag skulle allt ju vara så smått att man varken såg eller träffade tangenterna.

Så nu är det första advent nästa! Nu får man börja prata högt om julen och sin julgalenskap. Jag ska genast skriva ett brev till julgubben och önska mig – ja en vistelse på Nådendals bad, förstås!

Nu är jag både lessen och trötter

– så nu går jag hem och lägger mig. Så heter det i sångleken, och det passar bra idag. ”Nu har jag sålt både äpplen och nötter och nu har pojkarna narrat mig”, börjar sången. Ingen oäven metafor för tillfället, det heller.

Lessen är för svagt. Jag blev så innerst in i glödheta flyförbannad i dag så det liknade ingenting. Ingen närvarande var skyldig till mitt utbrott, det handlar om omständigheter och likgiltighet och okunnighet och orättvisa – ja, jag kan inte använda dom ord jag helst skulle välja,  för om sånt här borde man inte  ens antydningsvis skriva på sociala medier, det hör till det mest förbjudna.

Men jag blev arg, förtvivlad och in i själen trött. Och nu gäller det att komma vidare. Titta åt andra håll, planera, hoppas och drömma. Och minnas.

Jul nalkas och det är välsignat. T.o.m vid Sökö köpcentrum har den lilla julgatan hängts upp och det röda kuvertet att posta julkorten i damp ner ner i dag. Jag har köpt  smällkarameller till alla helgens kalas, i dag reste dom den stora granen på Senatstorget. Det tar sig.

Sen rotade jag lite i linnekistan för att kolla läget med juldukar. Det finns inte mycket numera, jag har gallrat och följt Konmari-metoden till den grad att inget överlopps finns.

Men en sak stötte jag på, duken som klarat alla gallringar. En stor broderad duk med spetsbård, sydd av mamma eller moster i början av 50-talet. Det roliga är att den tyska handarbetstidningen från 1951  med mönstret också finns kvar.

Jag undrar om den duken nånsin använts. Åtminstone har inte jag vågat mig på det. Man ser redan ketchupfläckarna och rödvinspölarna, nej det går inte.

Den duken är ett museiföremål, ohjälpligt. Men jag älskar den. Och den tröstar mig på något sätt, minner om tider före min födelse då mamma och moster ständigt satt med sticksömmen och brodernålen. Vid radion kanske, lördagens önskekonsert? Tekannan puttrade, smörgåsarna var bredda. Världen var liten och man hade tid till invecklade estetiska projekt. ”Diese Muster lieben wir”, deklarerar tidningen, här finns också en teckning av ett glatt sällskap som bänkat sig vid matbordet på vilket duken ligger.

Nu känner jag mig lite gladare. Det är torsdag i morgon och om vi hålls friska blir det Nådendals bad i helgen. Som sagt, det tar sig, och i morgon är en annan, hoppeligen roligare dag.

 

För far

Farsdag igen. Ja, vad ska man nu säga om den högtidsdagen. Alla har vi ju en far, en kär och känd, en okänd och glömd eller en saknad och med värme hågkommen. Men alla har inte givits möjligheten att axla rollen som far – och i dag är det ju alltmera vanligt att man har två mammor – ja, eller pappor, såklart.  Det här firandet av biologiska föräldrar, börjar verka alltmera urmodigt. Med morsdag- och farsdagskaffe i dagis, t.ex. Plats för omvandling av konceptet så det motsvarar tidens utformning.

Det kan ju vara gudfar eller morbror eller vilken man som helst som man tycker kunde hyllas. Om man nu prompt ska dela in hyllandet enligt kön. Alla viktiga närståendes dag borde man ju högtidlighålla, och inte bara för att handeln gärna vill ha en klirr i kassan-helg den tysta tiden före jul.

Men farsdag och morsdag visar inga tecken på att ändra skepnad. År efter år är det flaggan i topp och jippon som rosutdelning åt alla pappor som deltagit i gudstjänsten.

Maken kom hem med en ros från dagens kyrkobesök. Han och de två andra gubbarna som suttit i kyrkbänken. Vad man gjorde med den präktiga buketten som blev kvar i hinken vet jag inte.

En stor restaurangdag tycks farsdag vara, och det är ju föralldel trevligt att komma samman och äta gott. Farsdagsmeny gjorde  man också reklam för på lokala greken i Stensvik, så vi beställde bord och tassade dit, tre generationer.

Stora sällskap vid borden, restaurangen lyste som en varm liten lanterna vid Stensviks hamn. Dottern tog sig ett dopp i havet före middagen, den tappra människan har blivit vinterbadare! T brukar hänga med som sällskap, i början av hösten hoppade också hon i plurret.

Maken fick en presentpåse och ett kort T och S ritat. Det var kyligt och kolmörkt när vi  drog oss hemåt.

Nu är det bara Domsöndagen mellan oss och advent!

Illustrationen är ett litet farsdagskollage. Bilden av den nybakade fadern med dotter är 36 år gammal! Så 80-tal!

 

Inte mycket är osagt

Det blir nästan för mycket en sån här dag. Den eviga uppkopplingen till hela världen på alla nivåer via de sociala medierna, alltså. Alltsedan arla morgonstund har jag tagit del av vänners ramaskrin, läst förtvivlade kommentarer, läst analyser på flera språk kring varför det blev så och hur det nu skall fortsätta.

Jag är så proppad av Donald Trump att jag känner mig fullkomligt paralyserad. Nu har jag en känsla av att det inte går att ta in mer, nu får man vänta och leva med förskräckelsen. Världens undergång talas det om, rent av. Andra kommentatorer kan med säker penna teckna ned en profetia över hur den nykrönte presidenten kommer att tackla fortsatta utmaningar. Helt förutsägbart, alltså. En lavin av information!

Själv står den folkvalde med förvånad min i familjekretsen, yttrar ovanligt lågmälda och lite valhänta inledningsord. Ser ut som om han inte riktigt insett vi bara är i början av pilotavsnittets första minuter. Att denna realityshow blir oändligt lång och omöjlig att hoppa av.

Det var en lättnad att läsa en klok ung kollegas status i FB. Hon skrev fint att man naturligtvis inte ska utesluta världen och koncentrera sig enbart på det egna lilla sammanhanget. Men att man samtidigt ska gå vidare genom att försöka påverka på det sätt som är möjligt, genom små konkreta handlingar, genom att glädjas åt det goda man möter i sin närhet.

Det är definitivt en god idé – och texten fick många gillanden.

Så nu får man lägga Donald på hyllan ett slag och försöka lita på att det finns sansade krafter i hans närkrets.

Det vansinniga snöfallet har inte gjort vardagen roligare heller. Inte en buss går i rättan tid, det är glashalt under snötäcket och man pulsar och slirar sig fram. Två veckor till första advent, men det är ju faktiskt rätt lite, nu drar det mot festtider och sen blir dagen (som salig moffa sa) snart  ett tuppfjät längre igen.

Nå, hur kunde vardagarna bli lite ljusare då – nu tänker jag främst på att pigga upp mig själv lite. Kanske kan jag i samma veva hjälpa omvärlden genom  att bli en trevligare medmänniska. En liten lista:

– Jag måste få tanka jultidningar och samla ihop många adventskalendrar och smålyssna på den adventigare delen av julmusiken för att göra senhösten roligare, bli lite mera barnslig, liksom, skapa lite julmagi, som det står i de glossiga bladen

– Jag måste sluta slötitta på TV-serier jag efter ett provavsnitt  inte tycker ger mig något – det må sen vara halva finska folkets favorit för tillfället. Jag kan erbjuda mig maraton av t.ex. The Crown istället.

– Jag ska sluta förarga mig över att jag uppenbarligen inte kommer att hitta någon aktiv plats i min hemförsamling i detta skede. Efter många kontakttaganden som runnit ut i sanden, efter att inte getts möjlighet att som kyrkvärd dela ut en enda psalmbok på hela året är det bäst att ta timeout. Inte harmas – om än förvånas något

-Jag får glädjas åt många roliga möten, träffar och resor i sikte – men jag ska inte pressa in nåt som inte känns nöjsamt eller onödigt

– Jag får hålla tummarna för att min ordspråksbok skulle ta form och bli klar – så  att något kunde kryssas av helt och hållit på min jobbagenda

Bland annat.

Undrar vad Donald gör ikväll? Vad har Melania för funderingar?

Och en hurudan lista för sin framtid har Hillary tecknat ner?

Ingen fara – imorgon ger mig medierna besked. Jag vet troligen mer om deras liv, tankar, planer och känslor  än de berörda personerna själv!

Att minnas – och att förlora

I en bisats i den kyrkliga veckotidningen läste jag det. Att Norra Haga kyrka ska rivas. Jämnas med marken, försvinna, inte mer finnas på den plats där den stått sedan 1963. I 53  år. Mögel, problem som inte går att rätta till. Man har försökt, med stora pengar. Men nej. Jag måste verifiera nyheten med två olika väninnor. Det lät så overkligt.

Det finns platser man nästan glömt att man har en stark relation till. Men när de hotar gå förlorade vaknar minnena till liv.

Jag minns hur det var i början av 1960-talet i Norra Haga där jag växte upp. Först fanns ingen kyrka, det firades högmässa i köpcentrets vindsvåning. Så började man bygga, det var inte långt från Tolari folkskola där jag började min lärdomsbana. Skolbarnen fick vara med och sjunga vid invigningen. Jag minns att man berättade att arkitekten hade insjuknat och man uppmanade oss barn att be för att hon skulle bli frisk. Eevi Aho hette hon, det har jag läst senare.

Kyrkan var inte speciellt vacker och särskilt märklig var dess Kristusgestalt – som saknade korset. Men akustiken var bra och det fanns många klubbrum för allehanda aktiviteter. Snart hade man ärende dit ofta. Det var söndagsskolan och det var scouterna. Det var tidiga julottor med brusande psalmsång.

Det var här vi omsider gifte oss 1977, här som morbror Nisse tog fotografierna av det lilla bröllopssällskapet och ett skämtsamt foto av brudparet bakom dopfunten. När det kom till dop tre år senare hade vår lilla familj redan flyttat till en annan förort, Gamlas.

Men det blev snart kyrkokörssång, också i denna kyrka. Det var här mammas namn lästes upp vid parentationen i slutet av 90-talet. Och namnen på många andra kära församlingsbor, under en räcka år. Klockorna klingar mäktigt i Norra Haga kyrkas stapel. Hur oändligt många gånger har jag inte raskat på stegen till takten av dem.

Nu ska allt bort och plötsligt känns platsen omistlig. Koncentrationen av minnen är så stark att jag fullkomligt ryser.

Det känns som något mycket mer skulle försvinna än en byggnad av rödtegel i utkanten av en 50-talsförort. En plats att fästa minnen vid rivs ner, så många delar av min barndom. Fåniga små hågkomster, som den gången mamma följde med till söndagsskolans vårfest och pappa som blev hemma skulle laga söndagsmiddag. Han hade ombetrotts att  koka knackkorv, minns jag, och det verkade tvivelsamt om han skulle klara av det kulinariska testet. Han hade ju aldrig stått vid spisen, en endaste gång i min barndom hittills …

Jag tror inte jag vill besöka den delen av Norra Haga efter att rivningen är fullbordad.

Häromveckan läste jag att historikern Peter Englund uppmanat alla att aktivt minnas, både trivialt och dramatiskt från sitt liv. Det meddelas som en nyhet – trots att traditionsvetarna i evigheter manat till detsamma, ja analysen av de nedskrivna minnena är ju en av våra huvudsakliga insamlingsmetoder.

Nåväl,  ”Jag kommer ihåg” får jag såsom Englund konstatera. Och fortsätter väl göra det i mitt hjärta även efter att klangen från kyrkklockorna har tystnat och de röda teglen skyfflats bort.