Så satte den igång! Rörremonten, putkiremppan, stambytet, alltså.
Vi ska inte ut ur huset förrän i november, men redan nu inleds asbestsanering i källaren, allt ska tömmas. Väntat, javisst – men kanske inte med endast några dagars varsel. Besked kom häromdagen och om en vecka ska allt vara klart.
Liten revolution i huset, hör vi av grannarna. Många har bott här sedan huset byggdes för 50 år sedan, och källarskrubbarna är fyllda därefter. Cyklar är inte heller optimalt att förflytta i snö och is-tider.
Turligt nog ligger vi rätt bra till. Vi rensade duktigt vid flytten hit för snart sju år sedan och har lyckats hålla oss från källarlagring i större skala.
Men nånting fanns ju att fundera över – saker som trots sin placering i lådor och lager är omistliga. Till dem hör sex LP-skivor. Nån chans att spela dem finns ju inte mer och skrapiga var de då det begav sig. Men minnen bär de!
I högen finns Sound of music – åh den födelsedagen när jag fick den efterlängtade skivan! Sommar, syrendoft, ”ja må hon leva” skallade i hyrda torpet. Ända till september och hemkomsten till skivspelaren fick jag vänta på att spela det fina albumet med bilderna från filmen.
Sen Beatles! A Hard Day’s Night, var det julklapp kanske? Jag spelade min favorit ”If I fell” så idogt att det blev en repa i spåret. När jag hör de digitaliserade versionerna av låten idag hajar jag fortfarande till just på det ställe där ”hoppet” i uppspelningen föll in.
Och Hair! Jag var noga med att pappa inte skulle lyssna så noga på vad texterna i låtarna gick ut på – det var ju flower powertidens värderingar i all sin glans … Så minns jag att skribagruppen i Tomas församling såg musikalen på Svenska teatern, uppe på högsta hyllans billigaste platser hängde vi. Och var med i stora världen. Äntligen.
Vita hästen, då – operettskivan i lite lustigt halvformat! Det var mammas skiva och där är minnena mest förknippade med dotterns och hennes mommos lyssnande tillsammans. Än i dag kan E det mesta av texterna – och härlig musik är det ju – borde plocka fram nån Spotify version, kanske!
Men innan dess hade dottern en annan vurm – Jussi Björling! Lite ovillig att sova var lilla E sitt första år – och där hjälpte bara en sak – Jussi Björlings smäktande stämma. När Che gelida manina intonerades låg barnet tyst lyssnande, men gjorde man misstaget att stänga av för tidigt var missnöjet där. Ibland spelades dubbel-LP:n från början till slut. Tack kära Jussi!
Så slutligen White Christmas – Bing Crosby – igen en av dotterns och hennes mormors favoriter. Som vi dessutom tog till heders vid våra julaftonsfrukostar senare. Inget gav sådan feststämning som den skivan, det var som en startfanfar: ”nu är julen här”!
Dessa skivor har genom tiderna gallrats ut till de mest omistliga.
Så de får ligga kvar i temporära flyttlådan jag just rullade in under sängen. Man ska inte kassera allt här i livet!