Omistligt

Så satte den igång! Rörremonten, putkiremppan, stambytet, alltså.

Vi ska inte ut ur huset förrän i november, men redan nu inleds asbestsanering i källaren, allt ska tömmas. Väntat, javisst – men kanske inte med endast några dagars varsel. Besked kom häromdagen och om en vecka ska allt vara klart.

Liten revolution i huset, hör vi av grannarna. Många har bott här sedan huset byggdes för 50 år sedan, och källarskrubbarna är fyllda därefter. Cyklar är inte heller optimalt att förflytta i snö och is-tider.

Turligt nog ligger vi rätt bra till. Vi rensade duktigt vid flytten hit för snart sju år sedan och har lyckats hålla oss från källarlagring i större skala.

Men nånting fanns ju att fundera över – saker som trots sin placering i lådor och lager är omistliga. Till dem hör sex LP-skivor. Nån chans att spela dem finns ju inte mer och skrapiga var de då det begav sig. Men minnen bär de!

I högen finns Sound of music – åh den födelsedagen när jag fick den efterlängtade skivan! Sommar, syrendoft, ”ja må hon leva” skallade i hyrda torpet. Ända till september och hemkomsten till skivspelaren fick jag vänta på att spela det fina albumet med bilderna från filmen.

Sen Beatles! A Hard Day’s Night, var det julklapp kanske? Jag spelade min favorit ”If I fell” så idogt att det blev en repa i spåret. När jag hör de digitaliserade versionerna av låten idag hajar jag fortfarande till just på det ställe där ”hoppet” i uppspelningen föll in.

Och Hair! Jag var noga med att pappa inte skulle lyssna så noga på vad texterna i låtarna gick ut på – det var ju flower powertidens värderingar i all sin glans … Så minns jag att skribagruppen i Tomas församling såg musikalen på Svenska teatern, uppe på högsta hyllans billigaste platser hängde vi. Och var med i stora världen. Äntligen.

Vita hästen, då – operettskivan i lite lustigt halvformat! Det var mammas skiva och där är minnena mest förknippade med dotterns och hennes mommos lyssnande tillsammans. Än i dag kan E det mesta av texterna – och härlig musik är det ju – borde plocka fram nån Spotify version, kanske!

Men innan dess hade dottern en annan vurm – Jussi Björling! Lite ovillig att sova var lilla E sitt första år – och där hjälpte bara en sak – Jussi Björlings smäktande stämma. När Che gelida manina intonerades låg barnet tyst lyssnande, men gjorde man misstaget att stänga av för tidigt var missnöjet där. Ibland spelades dubbel-LP:n från början till slut. Tack kära Jussi!

Så slutligen White Christmas – Bing Crosby – igen en av dotterns och hennes mormors favoriter. Som vi dessutom tog till heders vid våra julaftonsfrukostar senare. Inget gav sådan feststämning som den skivan, det var som en startfanfar: ”nu är julen här”!

Dessa skivor har genom tiderna gallrats ut till de mest omistliga.

Så de får ligga kvar i temporära flyttlådan jag just rullade in under sängen. Man ska inte kassera allt här i livet!

Glad måndag!

”Glad måndag” – så välkomnade en restaurang i närheten kunderna till veckans första lunchservering.

Jag tycker måndagar sällan är glada. Först när måndagen är undanstökad börjar veckan rulla, enligt min mening. Fredag och lördag är gladast, så där i princip. Och halva söndagen, men sen börjar måndagen och dess tristess ren hägra.

Och det har ingenting med jobb kontra pension att göra – nuförtiden kan ju alla dagar vara lika till sitt upplägg. Men måndagen – den är grå, ändå.

Grått är det överlag nu. Vi vet alla varför, inget att göra åt saken – bara vänta på hoppfullare tider. Som skämtteckningen nedan illustrerar befinner vi oss dessutom i ökenlandskapet mellan jul och påsk. De två oaserna på vägen – Runebergstårtan och fastlagsbullen piggar tyvärr inte upp min vardag – jag gillar ingendera.

Snart börjar igen diskussionen, eller dispyten, om vilken typ av tårta som är läckrast och om bullen ska fyllas med mandelmassa eller sylt. En årlig tradition – men jag är helt neutral och ointresserad. Bästa Toast Skagen eller Croque Monsieur kunde engagera mig – men de är tyvärr inte anknutna till några festdagar.

Kanske det i alla fall är åldern som bidrar till gråtonerna. Såg nyligen första delen av Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”, orkade inte med de dystra delarna efter julfirandet. Farmor i familjen grips ju under julaftonskvällen av ett svårbestämt vemod över att det glada gamla livet nu är över och bara det skitna (eller vad hon kallade det) livet återstår. Gråtfärdig blir hon av tanken.

Ja, inte känner jag nu direkt så, men nånting bekant var det i hennes tankegångar. I bjärt kontrast står aktuella personer, många rejält äldre än jag. Ta nu (den med sina stickevantar högaktuella) Bernie Sanders! 13 år äldre än mommen – och nyss kämpade han om möjligheten att få leda en av världens största nationer! Han som vann är förresten 12 år äldre än jag.

Kampen i vår ålder står mellan att aldrig ge sig (på gott och ont) – eller att ge upp sitt liv alltför tidigt, tyckes det mig. Erinrar mig nu att farmor i Bergmanfilmen på slutet beslöt sig för att engagera sig i teaterlivet igen. Så där vann också ”aldrig ge sig”-sidan.

I morgon är det tisdag och veckan rullar iväg – och filosofierna blir kanske ljusare.

För att pigga upp oss avlade vi ett lunchbesök på Halmes konditori där båda festbakverken redan fanns att inhandla, sida vid sida. Maken är vän av fastlagsbullar, och lät sig väl smaka. Jag satsade på bageriets läckra pastejer. Sen hasade vi runt på en liten halkig promenad i snösörjan.

Nästa måndag är det ju faktiskt redan februari!

Oaserna i säsongsdelikatessernas öken – mellan jul och påsk. Jag ser fram emot sill och nypotatis – och midsommartider. Långt till den oasen.

Evigt ung

Den nyss inledda vårterminen hasar sig fram. Behovet av uppmuntran och underhållning är stort, ty det gäckande ljuset i ändan av tunneln blinkar och slocknar emellanåt.

”Har du märkt att dom sänder ett program om Lotta-böckerna i radion”, messade forna arbetskamraten. Vi har diskuterat Merri Viks (Ester Ringnér-Lundgren) flickbokserie tidigare. Som en hel rad kvinnor i vår ålder är vi stora vänner av Lotta och hennes leverne.

Silja Sahlgren-Fodstad som gjort det inspirerande programmet är ju en hel del yngre – men min vurm för böckerna delar jag också med min dotter, f. 1980, så läsarskarans ålder varierar något. De 49 böckerna kom ju faktiskt ut under en bred tidsrymd – 1958-1991.

Kollegan och jag kände att det åter kunde vara dags för en kur Lotta-uppiggning och bestämde oss för omläsning av serien. Jag kunde hämta ut de fem första volymerna hos dottern som har hela serien i sin bokhylla. Där står de böcker jag själv fick som barn följda av dem dottern fick – dessutom har hon kompletterat med fynd från loppisar och antikvariat.

Jag har redan slukat de fyra första böckerna.

Radioprogrammet hette ”Alla tiders Lotta – flickboken som gömdes men aldrig glömdes”. Träffande, det där med gömdes, för det var sannerligen målet för många litteraturvetare och bibliotekarier i tiden. Professor Vivi Edström drämde till riktigt rejält i sitt omdöme: ”En beskäftigt pratig framställning … där huvudpersonens svada bildar grunden eller snarare den lösa sanden, för skildringen”.

”Svadan” vidarebefordrar fortfarande tröst och skratt och underhållning – ja man har rentav grundat en förening för Ester Ringnér-Lundgrens vänner, den har också en livfull FB-sida.

Det är inte säkert att populariteten håller i sig dock – jag minns att min mor och jag älskade Lisa Eurén-Berners Sprakfåleböcker – men dem uppfattade dottern som urmodiga.

Men i raden ”böcker som håller livet igenom” intar Lotta-serien en hedersplats, och turligt nog har synen på barn- och ungdomslitteratur nyanserats med tiden. När jag läser i dag ser jag ju också en massa intressanta detaljer om vardagen och familjelivet på 1950-60-talet. Saker jag glömt – eller kan se på i vidare perspektiv nu.

Jag märker också att vissa av mina talesätt måtte ha sitt ursprung i Lottas språkligt rika ”svada”. Fortfarande ”arbetar jag som en bäver” – det uttrycket har mött mig flera gånger i läsandet redan.

Inför varje sommarlov fick jag som barn välja en stor hög böcker på Akademiska bokhandeln. Ibland skrev mamma en liten dedikation i dem. I ”Lotta slår till” har hon onsdagen den 31 maj 1967 skrivit: ”Skolan är slut. Läxorna lästa. Fram för trevligare böcker!”

Evigt ung är Lotta – och evigt ung tycks jag vara. Min aptit på barndomens berättelser inskränker sig inte till Lotta utan även till filmer och tv-serier. På Netflix går just nu serien ”Malory Towers”, baserad på böcker av Enid Blyton. Hon med Femböckerna, Hemliga sjuan, Mysterieböckerna … Men Enid Blyton – hon är ju faktiskt värd en egen bloggtext!

Fyra lådor julkort

Det är råddigt i arbetsrummet. Nu är dags att arkivera årets julkort, nämligen, och när jag kollade läget i lilla hemarkivet märkte jag att det finns fyra askar fyllda med – just det – endast julkort. Sen finns ju alla andra: gratulationskort och årsfestkort och inbjudningskort och kort från resor och min stora samling konstkort därtill.

Det är förskräckligt mycket kort det. Nu när livets höst är på gång har det slagit mig att ingen annan än jag kommer att intressera sig för detta material. Nästan bara jag vet vem signaturerna under julhälsningarna står för. Bara jag får associationer och minnen av kommentarer och formuleringar.

Mitt liv i sammandrag är speciellt julkorten. Här finns äldsta barndomskamraten vars senaste julkort ännu hänger på på utställning i vardagsrummet. Här finns vännerna som inte mera firar jul i denna världen. Här finns personer vars delaktighet i mitt liv jag vet uppskatta först i skenet av den stora mängden kort de sänt mig genom tiderna. Tant Anja t.ex. – visade jag henne tillräcklig värme när hon fanns tillgänglig?

Här finns också kort från kolleger och institutioner genom ett 40-årigt arbetsliv. En titt på dem kan öppna en hel värld av minnen – både glada och sorgsna och ibland överraskade. Tänk att också den personen sände mig ett kort? Tänk att jag besökte också det arkivet och den konferensen i mina dagar!

Jag har inte slängt ett enda kort jag fått under mitt liv, märker jag. Så här sitter jag i korthögen.

Mammas och mosters kortsamlingar arkiverade jag i tiden på min arbetsplats, försedda med noggranna förteckningar över vad signaturer och underteckningar stod för. Samlingarna visar enskilda personers kontaktnät, tänkte jag mig.

Men jag vet att arkiv i dag inte är så begivna på dylikt. Och än vill jag inte skiljas från mina kort. Så jag gallrar lätt – tar bort kort från firmor och opersonliga mailhälsningar – inte blev lådorna mycket tommare av det.

Förevisade min samling åt barnbarnet S som avlade sitt veckobesök igår. Hon skrattade lite åt mommens dilemma – om man nu ska kalla det så. Några korthögar samlas ju inte i en tolvårings lådor idag. Men ett antal nog, så hon förstod att mommen har omsorg om sina minnen.

Det får bli mera plockande med korten denna vecka då kölden knäpper i knutarna. Antagligen radas lådorna in i skåpet med nästan samma innehåll som tidigare.

Men först får de väcka några minnen till.

Julens gränser

Trettondag! De heliga tre konungarna har nått fram till krubban! Stor festdag i många länder i Europa.

Men i Finland inleds funderandet – när ska julen ta slut? När ska granen ut, pyntet bort, vardagens grå återinrättas?

De vetenskapliga funderingarna om traditionerna kring detta överlämnar jag åt kollegan Anne Bergman och hennes eminenta utredningar i Stora finlandssvenska festboken.

Men mina egna tankar – vilka inbegriper all form av tradition- ska jag ge uttryck för här. Och mitt bud lyder: gör som känns bäst!

Striden står mellan trettondagen – ”finska” loppiainen – och ”svenska” tjugondag Knut. Efter att ha hela juletiden ha följt den finska FB gruppen ”Sydämeeni joulun teen” märker jag nu på slutrakan att många skribenter inte känner för att följa säsongsavslutningen på Loppianen, Trettondagen, utan vill fortsätta en vecka till.

Speciellt i år då mörkret är så ogenomträngligt på olika sätt. Eller granen så ovanligt grönskande och dekorationerna så tröstande.

Och så disputerar man. När måste man – när borde man – vad är den rätta traditionen – vad är fel, vad är korrekt. När ska julen ut?

Överallt där jag får chansen har jag kommenterat: följ ditt eget hjärtas tradition! Inga lagar har i modern tid stiftats kring detta. Du har din gran och ditt pynt kvar till Runebergsdagen – eller Valentindagen – om det gör dig glad.

Men julen varar intill påska – då kanske det senast är dags att byta festupplägg.

Jag hör att en del traditionspoliser vässar sina knivar. Men ju äldre jag blir, desto mer festar jag och desto liberalare känner jag mig.

Festen är för dig – inte du för festen. Typ!

Heliga konungar tre får stå kvar vid vår krubba en vecka till!

Ett nytt perspektiv

”Måtte vi alla hitta ett nytt perspektiv på tillvaron 2020 -liksom vår O som första gången konfronterades med McDonald´s lekrum”, skrev jag hurtigt i ett inlägg 1 januari 2020.

Jag visste inte då hur många nya perspektiv vi skulle komma att möta under året som nyss börjat.

Som många andra får jag nu skriva ett inlägg där året 2020 – det kanske märkligaste i ens levnad – utvärderas. Hjälp får jag av den film med årets bilder Nätet leverar varje användare.

En härlig film var det! Många minnen dök upp! Årets stora resa gick till Åbo – med många nya upplevelser och attraktioner – som biskopsborgens ruiner i Kustö och Klosterbacken i Åbo.

Utfärder i närregionen gav fördjupad kunskap: inte hade vi tidigare tittat närmare på Brändö gård, Turholmen eller Kejsarens sten i Sökö.

Aldrig har man så uppskattat körsbärsträdens blomning i Medborgarparken nästintill eller promenader i parken kring Träskända gård. Eller alla möjliga fornlämningar och naturfenomen man aldrig förr haft tid för då utlandsresorna lockat och fyllt semesterdagarna.

Ett sådant år blev det – inte så lyckat för oss som gav ut böcker kanske. Stora finlandssvenska festboken hann dock firas med release i Vasa och ett antal digitala evenemang.

Men nog är det annat att träffas ansikte mot ansikte, höra applåder, se miner – och himmel och mirakel -skaka hand och kramas!

Nytt år – men inte går ju pandemin enligt almanackan fast det symboliskt känns att vi vänder blad.

Vad skulle jag längta mest efter i år om allt vänder?

Att få skåla för Festboken med de forna kollegerna. Och att resa nånstans med barnbarnen – vi är såna optimister att vi bokat några resor till södern – vad är värre än att avboka om det krävs?

Och kanske mest – att få delta i äldsta barnbarnets konfirmation i augusti. T valde skriftskolan, och på hennes fråga om mommen blivit mycket besviken om hon valt bort detta fick hon svaret att var och en måste fatta egna beslut – men att mommen gläds storligen över att beslutet blev positivt!

Kanske får Bullgummorna och Damgänget ses på något vis också vad det lider! Och sen blir det årets höjdpunkt – rörsaneringen med alla dess kringelikrokar och virvlar! Flytt och packning och hela vidunderliga fadirullan!

Kanske åter ett år med nya perspektiv – som för vår O på bilden nedan för ett år sen!