35 656 steg genom Tallinn

Liten resa företogs över viken – länge sen vi hade chansen att övernatta med äldre barnbarnen. Göra saker tillsammans, sitta och prata i lugn och ro. Får bli en bildblogg av det hela.

Tallinn har jag en femtioårig relation till, börjande med minnen från en nedsliten medeltidsstad som sedan med åren bara förändrades och förvandlades – till det inspirerande resmål det är i dag.

Skulle väl aldrig ha trott att man kunde övernatta i något av de fina medeltidshusen – men det lönar sig faktiskt att hyra våning om man är ett sällskap på fem. Då kan man hamna mitt emot Niguliste Kirik, minsann!

Innanför fönstret ovanför gröna dörren fanns mommens och mofas sovrum!

Överraskningarnas rum!

Det blev mycket promenerat, som alltid i Tallinn. Har själv minnen av några skraltiga promenader med de käpp de senaste åren, denna gång resulterade de 35 656 stegen i träningsvärk, men inget värre. Att trampa upp och ner i ojämna medeltidstrappor som i bastionstunnlarna under Kiek in de Kök kostar på, men det var en upplevelse! Helt ensamma var vi på plats denna tysta tisdagsmorgon.

I tunnlarna åskådliggörs stadens historia genom århundraden och här har timat det ena och det andra …

I Tallinn finns Rahva Raamat, bokhandlarna som är som vardagsrum. T och S har blivit trollbundna av dessa butiker som tillhandahåller ett stort urval ungdomsböcker på engelska – serier man inte kan plocka ur butikshyllan i hemstaden. Mofa öppnade plånboken och efter långa sessioner i butikerna i Viru Keskus och Telliskivi gjordes många salighetsinköp.

Vilken morförälder vill nu inte skåda denna syn – barnbarnet i fönstersmygen, fullkomligt absorberad av handlingen i det nya bokinköpet!

Vår enda kväll i residenset blev förfrisknings-, chips och quiz-afton. Det blev quizar om allmän kunskap, om eurovisionslåtar och om regnbågsflaggor, bland annat. Bred expertis i detta sällskap!

Vad gjorde vi mer? Tassade in i de kyrkor som var öppna, mofa och S besökte stenbutiker – ett gemensamt intresse, vi kom äntligen åt att provsmaka de små läckra pannkakorna som säljs i hörnet av rådhuset.

Ukrainska flaggor och färger överallt. Föranledde mångahanda diskussioner och gav som alltid nuförtiden alla sammanhang en dunkel stämning.

Inte hade man förr tänkt på att ryska ambassaden ligger rakt över gatan från Cafe Maiasmokk. Ett brett stängsel med protestskyltar och nidbilder utanför fasaden påminde om att vi just nu lever i en vardag där en militärhelikopter som envetet surrar över diplomatkvarteren känns som ett tecken på oråd och ett varsel om ofred.

På Viking var det dans och bingo som vanligt. Och i Helsingfors har snön ju inte smultit än, medan krokusarna prunkade i staden söderöver.

Kontrasternas värld – utsikt från stadens äldsta konditori – ett etablissemang som skådat mångahanda historiska skeden.

Sol över backen

Solen skiner över världens lyckligaste land. Men världen är ju inte lycklig just nu. Så hur det egentligen står till med den finländska lyckan är tveksamt.

Hursomhelst koncentrerar vi oss nu på vårtecknen. Nässelfjärilar, koltrastar och t.o.m. tussilagon ger sig till känna i FB-flödet. Ja nån huggorm också, påpekade maken.

Årstiderna rullar på. Kyrkoåret likaså – nästa söndag har vi Marie bebådelsedag och sen börjar det dra mot årets sena påsk.

Den gångna veckans läkarbesök utföll väl – ögon och tänder är i någorlunda skick och besöket hos samtalsterapeuten gav nya insikter.

Bröllopsdag nr 45 skall högtidlighållas med restaurangbesök ikväll – det är väldigt länge sen vi ätit ”finare”. Valet föll på Aito, där har vi ätit många bröllopsdagar.

Annars är almanackan rätt tom denna vecka. Men bastu blir det i morgon, som det anstår en finländare!

Själv kan jag inte rapportera några egentliga vårtecken – ja utom ett: när vi anlände till seniorboendet häromdagen låg svärmor i sängen högt sjungande ”Vintern rasat”. (Som jag väl tidigare berättat har hon först nu vid fyllda 94 börjat sjunga – med rätt klar och stadig röst, dessutom – och hela den finlandssvenska sångskatten finns tydligen lagrad i hennes för övrigt demensskadade hjärna).

Vårtecken – jodå – fast som nästa nummer klämde hon i med en (för mig okänd !) julvisa.

I sin egen bubbla ligger hon och sjunger och sjunger … men visst är det väl ett tecken på nån sorts lycka – vill jag tro!

Balkongens första blomma!

Stängda dörrar, låsta fönster

Så var en tisdag åter avklarad. I eran pandemi-krig-oro-rädsla. De vilda mardrömmarnas era.

I natt var jag Lucia minsann, högst uppe på Domkyrkans trappa stod jag vitklädd med ljus i hår, med hela stans befolkning framför mig.

Och sjöng falskt.

De flesta nätterna avlägger jag nu i repris min levnads lärdomsprov, med usel framgång, och med ännu större skam och skandal än då de en gång begav sig.

I morse grydde till råga på allt en sådan dag då det förtröstansfulla talesättet om hur en stängd dörr nog snart följs av ett öppnat fönster inte verkar trovärdigt.

Lås och bom, hela vägen. Nycklarna borttappade.

Jag tror det är bra att jag beger mig på samtalsterapi i morgon, för första gången i mitt liv. Mina metaforer börjar vara makabra.

Nå, i alla fall – jag fick det årliga tandläkarbesöket avklarat i dag. Och dom serverade morotsplättar till lunch på restaurang Oiva i Hagnäs. Och på eftermiddagen började det smidas planer för en liten tripp ut ur bubblan, ja bubblorna får man säga, de är ju många i dessa dagar.

Och vi kom oss för att efter åtta år i huset äntligen beställa en egen bastutur, den infaller i morgon kväll. Sen kom jag också igång med den besvärliga processen att fylla i svärmors intressebevakarrapport.

Strukit handdukar har jag och bytt lakan.

Så det var nu det, en tisdag i mars. När ondskan och illviljan regerar i världen.

Men när samtidigt en godhet och medmänsklighet vars vidd man inte kunnat ana plötsligt sticker upp huvudet!

Dörren till balkongen har i alla fall inget lås utan nyckel.

Vi träffas på perrongen

Så har det blivit Kvinnodag igen. För ett år sedan tycks jag ha skrivit om min mormorsmor Eva. Den bloggen skrevs i en helt annan värld än nu.

När jag var liten dominerade tre starka kvinnor mitt liv, mamma Rachel, moster Eva och mommo Hilda. Männen i familjen hade dött eller inlett andra liv. En av dem, han som aldrig officiellt hann inträda i familjen hade stupat.

I Tavastehus, i mommos och mosters hem fanns en hel hög fotoalbum. Jag bläddrade vid varje besök fascinerad igenom dem. Det var utfärder och konfirmationer och foton från morfars arbetsplatser, det var en massa ateljefotografier av släkten i olika kombinationer. Och så var det bilder från kriget.

Små svartvita bilder från fronten, foton från fältfärder på skidor och kvällar i ”kämpän” med schack och dragspel. Några månader efter att bilderna togs steg han som skulle bli min morbror på en mina.

Dystra minnen! Men kriget – det var över och förgånget. Det var lilla jag absolut övertygad om. Det var några kantstötta foton i ett gammalt album och årliga besök vid hjältegraven på Sandudd.

Och så kom 2022. Och det är tillbaka.

Nu ser man allt från mormorsperspektivet. Och förstår att ingenting i denna värld är att lita på.

Utom tryggheten i familjen, den som kvinnogemenskapen i Tavstehus erbjöd mig hela barndomen och ungdomen.

Häromveckan gjorde maken och jag något vi inte gjort på länge i dessa pandemitider – vi mötte resenärer på tågperrongen. Barnbarnen hade gästat släkten i Vasa under sportlovet och dottern hade varit på jobbuppdrag i Åbo.

Jag greps så starkt av den där känslan jag minns från barndomens tågresor – när tåget närmade sig, när man började titta efter moster som osvikligt spanande inväntade våra besök. När man såg hennes ansikte lysa upp – där kommer dom – de mina!

Nu var det jag som spanade och fick sucka av lättnad – resan gick bra, de mina är hemma.

Allt i dag får dock en dunkel ton – framför mig ser jag passagerarhorderna välla ut ur Allegro-tågen på Helsingfors station. Dessa resenärer är inte hemma, de är inte framme, de möts sällan av en trygg famn.

Allt i denna sak tyckes redan ha formulerats i välfyllda tidningsnummer och proppade sociala medier. Alla frågor har redan ställts – i stor samstämmighet, dessutom.

Måste de svartvita fotografierna i världens fotoalbum faktiskt få en aktualitet igen?

Familjen Löfström någongång i slutet av 1940-talet. Mamma till höger, moster till vänster. En stark kvartett.

Så var det dags

Dags för vad? Corona på Sökögränden, minsann.

Efter viss hängighet fattade jag i förrgår beslutet att framskjuta både tandläkarbesöket och ögonundersökningen – och tog på dotterns inrådan ett corona-salivtest.

Den avgörande röda randen lyste klar. Liksom en rand i makens test också, dock svagare. Han har redan ett tag haft hosta och olika besvär. Så han är väl lite före. I dag visade hans hälsomätande Oura-ring att han är vid god vigör.

Jag håller mig i karantän hela veckan och ska testa på nytt på fredag.

Har från olika håll hört om liknande fall nu i coronans antagligen senare skeden. Man är trippelvaccinerad, man bär ständigt munskydd och lyder alla regler, det enda man rört sig bland folk är på några glest befolkade museer.

Men omikron, den tycks kunna smyga sig in. Jag hade i krigsnyheternas dominans ren hunnit glömma pandemin lite.

Hittills har jag mina ”vanliga” flunssasymptom, som jag minns dem från förra gången man hade förkylning, typ hösten 2019 – ingen feber, skvalande näsa, allmän matthet, kanske en liten tyngd över bröstet.

Så jag har en tom vecka. För att inte Ukraina ska ta över helt ser jag på ”snälla” TV-serier: danska Sjuksköterskeinstitutet, Father Brown …

Nattsömnen och dess drömmar visar dock att allt inte är i ordning. I natt skulle jag disputera igen – denna gång på Stora finlandssvenska festboken, minsann.

Min handskrivna lectio var en enda röra, inga disputationskläder hade jag, opponenten var dold bakom en vägg och i föreläsningssalen rådde fullkomligt kaos.

Det var skönt att få stiga upp och inta sitt morgonkaffe. Med nyheter från Ukraina där läget är lika oförutsägbart som under min nattliga disputation.

Läser i FB-minnena att jag tidigare år just 2 mars hört koltrasten sjunga i Sökö. Men kanske inte i år. Vi har fortfarande små alper av snö på parkeringsplatsen.

Men vi har kommit till mars. Alltid något.

Utsikt från en sjuksäng.