Morgon i köksvrån

Pensionären är i dag tidigare uppstigen än vanligt. Inget snoozande, ty det hotas med besök av asbestkontrollen redan i ottan – såna där checkar inför rörreparationen. Man måste vara uppstigen och påklädd när och om det ringer på dörren.

Så här sitter jag nu och lyssnar på den vanliga ”hälsnings- och önskningskarusellen” på torsdag morgnar i Radio Vega. Tomas och Benny glammar med folk från olika delar av Svenskfinland och spelar låtar däremellan.

Jag har börjat avverka dagens to do-lista, jo jag gör upp en sån varje dag. För att få nån ordning på livet och dagsprogrammet. Igår stod det ”skura wc och byt handdukar” på listan bland annat. I dag har jag redan avverkat punkten ”betala räkningar” och ser fram emot att ”laga risotto” och ”stryka”.

Punkten ”släng festbokspapper” har jag också inlett. Ty nu är Festboken sänd till tryckeriet och bortom ytterligare åtgärder. Högarna i arbetsrummet kan sorteras och delvis kasseras. Och plötsligt har man en del extra ledig tid att förfoga över.

”Snö, blötsnö eller regn”, utlovar väderrapporten. Så jag kurar inne. Men som tur har jag också i dag ett litet uppdrag utanför hemmet – hämta O från dagis på eftermiddagen.

Har förresten åter storligen imponerats av systemet dagis. Ordning och reda. När man hämtar O får man sig till livs en liten beskrivning av hur hans dag varit, vad han sysslat med, om maten smakat, hur han sovit och vad han lekt.

Och vad de lär sig, de små! Häromdagen hade O och hans kamrater målat små glasburkar som nu stod på utställning i dagis fönster. Det påminde mig om hur dottern i sina dagar, blott två äpplen hög, hämtade hem en liten broderad duk hon tillverkat. Den står på parad varje jul!

Klockan är 10.13 och än har inga asbestgubbar anlänt.

Jag har nu någon timme till lunch. Vad ska jag hitta på? Titta på del två av ”Min fantastiska väninna”, lagrad på YleArenan. Eller ska jag ta en ”Selma Lagerlöf-timme” – läsa i biografin om författarinnan jag inhandlade – och plocka fram ”Gösta Berlings saga” från bokhyllan – har planerat omläsning av den sen länge.

Och weekenden hägrar igen – grymt vad tiden ilar! Det blir bio, Halmes konditori har lördagsöppet, svärmor behöver mera Fazers blandade och maken har anmält att han vill kocka söndagsmiddag denna vecka.

”Hooked on a feeling”, sjunger Björn Skifs i radion.

Kanske slår jag bara en patiens och lyssnar lite till på önskelåtarna.

”När man är en glad pensionär”, som det heter i den gamla slagdängan.

Men oj, nu dök det upp en förfrågan i mailen om mini-föredrag i samband med boklanseringen. Och tänker jag efter har jag vissa andra uppdrag i samma stil i vår också …

En glad – men kanske inte helt fri – pensionär, alltså!

Nån selfie med O (som fotograf) hinner jag väl ändå med i eftermiddag också, liksom i går.

Ett år sen

Mitt sista arbetsår skrev jag dagbok varje dag. Ja, alltså, jag skriver ju dagbok annars också, det har jag gjort sen jag var sju år, men därtill skrev jag nu arbetsdagbok. Först hade jag bestämt att jag bara skulle anteckna vad jag jobbat med varje dag, som ett litet minne av hur min yrkesbild såg ut. Men mycket fort tog berättande och beskrivandet över. Min arbetsdagbok 2.1 2018- 29.3 2019 är välfylld, både rolig och intressant och ibland lite hemsk att läsa – för författaren. Nån annan är boken inte för.

Det sista året var det en hel del fest. Jag fick några fina priser och jag avfirades i olika repriser med bubbel och snittar och tårtor. Det var vackra ord, fina presenter och en hel hög trevliga kort att titta på.

Det var uppröjande av arbetsrummet, med många kassar papper och böcker som bars hem och det var ”överförande av tyst kunskap” åt kollegerna – rörande olika register och databaser jag utarbetat. Det var mängder föredrag i föreningar och skolor.

Texterna i boken andas framförallt känslan av att det hela nu är fullbordat. Det hade varit goda tider och sämre perioder och medgång och motgång i salig röra som livet ju ska vara. Också arbetslivet. Men nu var gott att sluta.

Nå, nu sitter jag här ett år senare och bläddrar i boken. Ifjol hade jag 22.1 tio arbetsdagar kvar – en hel del semester inföll inför de sista arbetsdagarna.

22.1 2020 håller jag då på att avsluta min karriärs sista bokprojekt, sedan blir det på riktigt klart med alltihop. Det är bara timmar tills Stora finlandssvenska festboken går i tryck, sen får jag packa ihop de pappren också. Beställningar på intervjuer och föredrag om boken börjar dock redan hopa sig. Skönt att vi är två författare, för jag är rysligt föredragstrött efter förra året.

Mina veckor har blivit välfyllda av annat – av det viktiga lilla livet man inte vill hinna med när man jobbar. På tisdagar går jag på Sång och lek med barnbarnet O – sen lunchar vi med dottern på lokala Café Menita i Sökö där vi är stamgäster. På eftermiddagen dyker barnbarnet S upp för lite prat och kortspel innan jag följer henne till konstklubben ett stenkast bort. Denna period har barnbarnet T så sen start onsdagar att hon dykt upp en timme hos mommen – för lite prat och spel – före skolan börjar. På eftermiddagen ska O hämtas från dagis, vi har en liten rutin där.

Torsdagar blir det i vår en kurs i frivilligarbete i församlingen och sång i Vox Seniora.

Måndagar och fredagar brukar fyllas de också – av nånting improviserat – eller bara nöjsamt och lättjefullt. Lunch med en väninna, loppisrunda med dottern – eller helt enkelt Netflix-maraton.

Och varje morgon ser jag ut över viken mot Tallinn – det oändligt växlande färgspelet i horisonten.

Nå – andra tider nalkas! Rörreparationen är i antågande och vi ska evakueras 3 månader – ingen aning vart. Både kök och badrum ska slitas upp, det blir ett dyrt elände.

Men värt besväret är det ty jag kan inte tänka mig att bo nån annanstans än i denna vår lilla boning ytterst vid havet.

Bråda tider

Tjugondagen kom med fart och därmed är vi snart inne i andra hälften av januari. Det är mycket i pensionärens tillvaro som vanligt.

I dag måste först julen packas ihop, det känns alltid skönt när hemmet blir lite luftigare och lättare. Manövern tar sina timmar för den som har mycket pynt och vill packa in det systematiskt – läs jag.

Så väcker allt många minnen också, av människor, platser och situationer. Det är skönt att pensionären har tid att genomföra det hela i maklig takt. Ett sista julkort damp ner i dag också – det har färdats från Bergen i 27 dagar nu …

Alltemellanåt kollar jag min mail. Stora finlandssvenska festboken är i slutspurt som jag påpekat ett antal gånger nu. Det betyder att frågor om olika detaljer dyker upp stup i kvarten. Beslut ska fattas, bildtexter formuleras.

Har tittat på en del kollegans ombrutna korrektur. Det såg jättejättefint ut. Absolut fullproppat med kunskap och detaljer i läcker layout.

Mina livshögtider finns i bokens senare del. Så jag har inte sett nåt färdigt än. Men så mycket har jag tittat på mina texter att jag konstaterar att det (som vanligt) i detta skede känns som hade en annan person skrivit dem. I långa skrivprocesser knogar man på – så släpper man taget och tappar kontakten med sin text. Och förundrar sig över att man själv totat ihop det hela.

Detta blir – räknade jag – min tolfte bok utgiven i SLS regi, hälften har jag skrivit ensam, tre har jag gjort i samarbete med flera kolleger, en festbok har kollegan och jag publicerat ihop tidigare och en arkivhistoria var vi fyra författare om. Det blev en del!

Nåja, idag blev det därtill räkningsbetalande och beställningar och korrespondens. Och sen ska vi på gårdsmöte om anstundande rörsaneringen ikväll också, det ryktas om stridande viljor och divergerande åsikter.

Så veckan och året har rullat igång. I morgon ska O och jag på årets första ”Sång och lek”. Det blir finemang!

Under pyntet skymtar mina Monet-böcker. I väntan på våren!

In the bleak midwinter

Klockan är sju på morgonen. Maken vandrad till skolan. Kolsvart ute, man hör hur det droppar.

Jag hade klockan på ringning halv nio, efter en dåligt soven natt hade lite extra sömn passat bra. Men sen slog allergisk snuva-attacken till och det var bara att stiga upp. Ta en Heinix, sätta på radion, hälla upp en stor kopp kaffe.

Inga papperstidningar, det var ju helgdag i går. En vecka pyntsäsong kvar, sen kör tjugondagen iväg glansen och glittret.

Jag avskyr, avskyr, avskyr denna säsong.

Allt roligt slut. Långt till vår.

”Det är en dimmig och rätt så mulen dag”, konstaterar radiorösten. ”Hela dagen kommer det att vara mulet, tjocka moln”, fortsätter hon.

Nå, värre var det för ett år sen då jag skulle pallra mig till arbetet för mina sista arbetsveckor. Nu är det makens tur att avverka sin sista termin.

Vardag är det dock i pensionärens tillvaro också. Men snart kommer man in i trampet. I dag kommer barnbarnet S hit en stund, konstklubben startar. I morgon får jag träffa O – fast vår gemensamma barnklubb inleds först nästa vecka.

På torsdag ska jag ta mig samman och ansluta mig till damkören igen. Hösten var för aktivitetspackad för sångarverksamhet.

Och så har vi fredag igen – och vi har kommit igång.

Jag drömmer nuförtiden rätt ofta att jag tappat mina skor och tassar omkring barfota och villrådig.

Nu gäller att ta kontroll! Jag har ju faktiskt nån gång i höstas förutseende bokat La Boheme på operan till torsdag. Med bubbel.

Och nästa vecka är första mötet om gårdens rörsanering. Svåra beslut.

Nu gäller det att hitta skorna!

Och sätta på datorn, när man nu en gång är vaken!

Fast året bara startar gäller nämligen slutspurt för annat.

Nej vad säger radiorösten nu – långtidsprognosen på 10 dagar lovar genomgående regn och slask.

Rub it in, rub it in!