En flitig höst

En sorts jullov inleddes i går när jag höll höstens sista föredrag. Nästa gång jag är inbokad för något är efter trettondagen. Våren har ett antal ”beställningar” redan.

Jag känner mig lite urlakad. På 13 veckor har jag haft 13 framträdanden, föredrag eller intervjuer. Det har gällt min i augusti utkomna ordspråksbok, men också andra teman jag hållit på med tidigare.

Jag har pratat på som aldrig förr, har fått upp en viss rutin med uppträdandet. Orkar inte vara nervös en gnutta mer, inte i något sammanhang. Jag är glad att få berätta – jag gör så gott jag kan. Ibland löper det bättre, ibland trögare.

Och jag har träffat människor – en hel del människor av de mest varierande slag. Nuförtiden tycker jag om att möta en publik, jag tycker om frågorna – också dem jag hurtigt erkänner att jag inte kan besvara. Jag tycker om att folk känner till min arbetsplats, har svarat på frågelistor, har deltagit i evenemang, minns gamla anställda.

Jag känner för en gångs skull att jag kan vad jag gör. I fyrtio år har jag samlat, dokumenterat, skrivit, registrerat traditionsmaterial, gett ut böcker och artiklar – ensam eller med kolleger. Jag har mycket att berätta om. Gör gärna reklam för allt som finns i mitt arkiv. Allt som många, många kunde ha glädje och nytta av.

Ibland känner jag mig som en kombination av gårdfarihandlare och väckelsepredikant.

Och ofta blir jag som sagt trött.

Några av engagemangen denna höst har gått till gamla hemtrakter, ställen där vi bodde innan vi gjorde det för oss ganska dramatiska beslutet att flytta.

I går påmindes jag om hur tiden i Kårböle var när den var som bäst. Vid Kårböle Gillets höstmöte, där jag talade om lokaltraditioner i Helsingebygden – satt Nina i publiken. Nina hör dåligt och hade beställt skrivtolk för att bättre kunna ta del av allt som sades under kvällen.

Det blev ett känslosamt möte. Plötsligt blev minnena så levande, alla gemensamma upplevelser och vänner, alla ingredienser som bildat ett lokalt nätverk av en omfattning jag nog aldrig mer i livet kommer att hinna bygga upp.

”Ni är så saknade”, sa hon.

Jag har aldrig tänkt på det ur den vinkeln. Vi ville något nytt, vi måste något nytt, så mycket hade förändrats, rentav raserats. Men kvar blev människor som saknar oss.

Människor jag märker fattas mig också.

Gillets ordförande frågade om de fick sända oss föreningens tidning trots att vi skrivit ut oss ur föreningen.

Gärna, sa jag, och uppgav vår adress.

Gärna vill jag veta vad som är på gång i Kårböle.

Så länge jag lever.

Blombuketter älskar jag. Ibland får man såna när man är ute på uppdrag.

Mammor, döttrar och jular

Som avslutning på jobbveckan sneakade jag iväg på bio i dag. Med en liten skara folk i högst varierande åldrar avnjöt jag komedin A Bad Mom´s Christmas. Det var burdust, det var burleskt, det var ofint och plumpt.

Men Susan Sarandon lyste upp det hela, tillsammans med Christine Baransky och en kvinnlig skådis i högre medelåldern till – de spelade tre mormödrar from hell som (tvångs)gästade sina döttrar i julhelgen.

Och jag fick mig några goda skratt, igenkänningsfaktorn var ganska hög ställvis. I filmen rannsakar både mammor och mormödrar – egentligen mödrar och döttrar – sig till slut. Alla inser att de agerat överilat och kunde putsa upp sitt beteende lite.

Jag hade en mamma som i juletider var mer svårhanterlig än vanligt. Som i många familjer utspelades hos oss rätt ofta det stora julgrälet – ja, det kunde infalla före julhelgen vilket ledde till att familjemedlemmar firade jul på var sitt håll.

Kontakten återknöts långt in på våren, ibland.

Och vad kunde vara orsaken till skärmytslingarna? Ja, en jul var det vasen på bilden nedan:

Min moster hade hämtat den från en resa till Leningrad, jag fick den som en förejulklapp.

När man är strax på 20 och nygift och bökar på med att ordna jul för två släkter är man inte riktigt lyhörd för finesser i kommunikationen. Mamma noterade att vasen inte fått den hedersplats hon tyckte den förtjänade – på pianot.

Hårda ord utväxlades – och resultatet blev att det firades jul på två håll det året.

Liknande incidenter återkom ett par varv – har säkert dokumenterat detaljerna i mina dagböcker.

Men min tanke nu när jag själv har varit både dotter, mamma och mormor är: kunde vi inte båda ha sansat oss lite.

Kunde inte åtminstone jag ha varit vidsynt och bjudit på lite barmhärtig ”förlåt att jag inte förstod och sa så fult”- retorik.

Vasen är i dag högt värderad av mig – men behäftad med det negativa minnet.

Den sista julen med mamma blev – som ju nog många andra också – lyckad. Hon dog i slutet av januari. Det var plötsligt, trots att krämporna var vardagsvara i mammas tillvaro.

Jag minns att det var moster som sa det högt: ”det var nu åtminstone bra att julen i år var så lyckad och fin”.

Man ska inte slumpa bort högtiderna. Det var också sensmoralen i dagens komedi som inte alls var så ytlig som den först kunde verka.

Gemenskaper

I dag möttes gänget som kallar sig Kristen lunchgemenskap på thairestaurang och diskuterade gemenskaper. Kristna gemenskaper – som lyckats eller misslyckats – var det mest. I det här gruppen pratas tro och tvivel och religion, det är ju grundkonceptet. Det är bara i den här gemenskapen jag gör det.

Sen har jag andra gemenskaper, t.ex. vi som lär oss sångteknik ihop. Så har vi Bullgummorna, jag längtar väldigt efter vår nästa träff. Där brukar pratet fortsätta där det slutade vid förra klassträffen. Vi som känt varann i långt över 50 år, men har nya saker att dela varje gång.

Ja så är det Damgänget eller vad vi ska kalla oss som ordnar ”flickträffar” och ibland små resor.  Vi som delat arbetsplats och också har en lång gemensam historia, jag längtar att träffa det gänget också.

Den här hösten har jag gästat ovanligt många gemenskaper som inte är mina egna. Det är föreningar av olika slag som bett mig hålla föredrag. Jag funderar alltid på om jag skulle kunna passa in  i den gemenskap jag gästar, bara helt teoretiskt.  Skulle det kunna bli min plats – sen när pensionsfriheten ger nya kontaktmöjligheter. Det känns oftast tveksamt, det där med att vara den nya flickan i klassen är inte lätt.

Och som några vänner i dagens diskussion konstaterade: man har ju behov av ensamhet också. Krafterna är inte oändliga – det har jag märkt i år då jag nog jobbat mer än nånsin i mitt liv. När jag kommer hem bara slumrar jag till vid TV:n, med möda laddar jag disk- och tvättmaskiner, makens nya långbyxor bli aldrig uppsydda.

Men: i detsamma tänker jag – 63 år – många av mina jämnåriga vänner är pensionerade eller jobbar förkortad vecka. Jag ska vara lite trött efter att ha knogat på i samma takt som mina 30 år yngre arbetskamrater.

Som motvikt skapar jag små oaser. Det är t.ex. härligt att kasta sig på sängen med Kyrkpressen på torsdagar. Och kanske märka att det finns en text av Karin Erlandsson eller Katarina Gäddnäs att gotta sig åt.  Se på ett avsnitt av nån deckarserie med en mugg glögg i näven.

Det är också en nåd att känna att man arbetat nog och ser fram emot pensioneringen. Alla tänker inte så, de finns de som trivs bäst i arbetslivet.

Har jag några gemenskaper att stötta mig på är livet i skick.

Det var väl ungefär det vi enades om kring dom smarriga kryddstarka rätterna på Ryanthai i dag.

Blomman jag fick efter föredraget hos Bembölemarthorna lyser som en liten sol på bordet. Jag borde satsa lite mer på snittblommor, tror jag.

Tidigt i november

En liten festsäsong infaller första veckan i november. För vår familjs del innefattar den förutom Allhelgona, Svenska dagen och Fars dag även dotterns födelsedag 5.11. Varierande högtidligheter alltså, rad i rad.

Allhelgona inledde på lördag med besök på begravningsplatsen. Maken och jag har blivit trägna ompysslare av släktens gravar, förr tände vi ljus bara på julen. Nu känns det plötsligt viktigt att ta en tur på Allhelgona också. Placera lite granris på den frusna marken, planera putsning av stenarna nästa sommar. Vi funderar över vilka gravar vi har råd att betala vård för, vi minns dem som vilar där.

Definitivt ett tecken på att vi åldrats lite mer igen. 

Det var väldigt mycket folk på Sandudd mitt på ljusa dagen, t.o.m. Ljuständningen verkar ha ökat igen, det är såna tider.

Sen var det dotterns trevliga födelsedagsmiddag på söndag. God mat – och alla minnena från den dramatiska dagen för 37 år sen då hon gjorde entré i världen genom oplanerat hastigt kejsarsnitt. Jag glömmer aldrig den där första minuten då hon rullades in till en yrvaken mor. Hur hon verkade känna igen min röst när jag högtidligt presenterade mig. Hur starkt hon grabbade tag i mitt pekfinger. Hur allt plötsligt hade en ny dimension.

Sen har vi Svenska dagen. Jag brukar aldrig fira, annat än med en halv Gustav Adolfsbakelse på jobbet. I år hade inga bakelser införskaffats. Det var lite snopet, för var borde man väl fira det svenska om inte i dess litterärkulturella högborg.

Nå, det blev Modersmålets sång och kaffe med dopp i samband med föredrag på Marthamöte istället. Modersmålets sång lär man kunna utantill till döddagar. Det rungade om sången. Sen sjöng vi ”Jag älskar min hembygd vid svallade hav”. Det gör  jag ju faktiskt nuförtiden. Men det är gruvlig text i den sången i övrigt.

Nu återstår farsdag. Far tänkte jag på lite vid graven i söndags. Vår relation var – sval, svår, outvecklad – vad ska vi välja?

I alla fall försöker jag nu på äldre dagar komma ihåg det som var ljust. Och från ingenstans dök minnet av hushållerskan Elsa upp. Elsa var fars alter ego när han mot naturens ordning skulle träda till i köksarbetet. Under de långa perioder mamma var väldigt sjuk hände det då och då. Det stora gulsvarta Marimekko-förklädet åkte på och Elsa ruschade omkring med grytor och pannor.

Jag minns det för att det var en ljusglimt i en eländig period. Far skojade och spexande, han kunde ju det om han ville. En befriande stund av skratt bröt oron och ångesten. Vi skulle nog klara skivan, Elsa hade full kontroll!

Om några veckor har vi advent här. Igen helt andra feststämningar. 

Jag älskar dessa årets sista månader!