Orosmoment

Detta skulle vara hösten när vi arkivarbetare vid Svenska litteratursällskapet i frid och ro skulle pyssla i vårt exilkontor. Med stängd kundtjänst och begränsade möjligheter till verksamhet då det mesta av arkivmaterialet är magasinerat på olika håll.

Men riktigt så blev det inte för nån av oss, skulle jag tro. Jag själv hinner inte alls skriva på min del av festboken så mycket som jag skulle. Istället gäller en hel del föredrag och samarbeten och möten. Jag ska berätta om skoltraditioner vid två olika tillfällen, jag ska berätta om något självständighetsanknutet på ett pensionärsboende 6.12, jag ska åka till Göteborg och berätta om hur mitt arkiv jobbar med frågelistor, jag ska kommentera den finlandssvenska delen av en finländsk-engelsk ramsbok.

Däremellan oroar jag mig för granskarutlåtandena om min planerade ordspråksutgåva. Jag oroar mig lite för alla föredragen också, jag är inte riktigt samlad och koncentrerad just nu.

Sen oroar jag mig också för festen där jag ska ta emot det (helt oförutsedda) priset för mina folkloristiska mödor. Det är ju uttryckligen populariserandet av den folkloristiska vetenskapen jag belönas för – och sannerligen knogar jag på med det.

Men högtidligheten, det lärda sammanhanget, vetten och etiketten oroar mig. Jag är aldrig avslappnad vid solenna tillställningar.

Bara orosmoment har jag målat upp alltså. Fast uppdragen ju egentligen är både trevliga och inspirerande. Det är min uppladdning det är fel på. För många järn i elden, kanske, rädd att inte flytet räcker till.

Nå i morgon ska jag ta kompledigt. Det blir fotvården jag fick av kollegerna i 60-årspresent, det blir konst kring Sibelius på Ateneum och en knasromantisk film som krona på dagen. Bubbellunch därtill och programmet borde duga!

Också denna kväll har varit bra. Dubbelbokning av föräldraskapet ledde till trevlig tisdagsmiddag med 5/6 av familjen. Korv i ugn, utbytande av nyheter med dotter och barnbarn. Och sen har man ännu Downton Abbey att se fram emot.

Så nu ska du slappna av och sluta oroa dig, gumma.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder, manar ju psalmen! Det ordnar sig!

Detta tycks vara mitt blogginlägg nr 500! Värt en mugg glögg!

Annonser

Höststämningar

Så var vi igen där. Sommartiden slut, klockändring, tusan atana, som min mommo sade ibland. Alla ur, alla klockverk ska ses över. Både maken och jag sov dåligt i natt, drömde mardrömmar, svettades och kastade oss. Natten som var en timme längre.

Åt långsam frukost och begav oss till domkyrkan. Skördegudstjänst skulle det vara, morötter och kärvar framför altaret. Kommer inte ut min heshet, kunde inte sjunga med i en enda psalm.

Nu timar församlingsval. Ska rösta, mot tidigare meddelande. Det finns en ung liberal kvinna på vår lista i Esbo, f.d. elev till maken, hon får min röst. Här i Esbo är kvinnoprästfrågan sedan länge avklarad. Men vigsel av samkönade par separerar i någon mån kandidaterna.

Man kan tycka det är dumt att låta en enda sakfråga välja ens val. Men just denna fråga är en absolut tröskelfråga för mig. Människorättsfrågan som betyder så mycket. Som visar vilken sorts människor kandidaterna är på många vis.

I morgon blir det alltså förhandsröstning.

Vad mörkt det är. Allhelgona på intåg. Advent i faggorna. Årets finaste, mest stämningsladdade tider. November. Härliga månad!

Kringlor, korvar, ostar – och några böcker

Detta är mitt 497:e blogginlägg, vet statistikräknaren berätta. Undra på att allt börjar gå i repris. Ämnen, livet, åren. Det var åter dags för bokmässa, av statistiken framgick faktiskt att nån just i dag läst det inlägg jag skrev om temat för ett år sen. Det ser man också av statistiken, nämligen.

Själv har man ju inget minne av vad man skrev ens för en liten stund sen, så jag slog upp min text. Jag tycks ha beskrivit bokmässan som en liten turistresa, speciellt kulinariskt. Sen berättade jag om pinsamma uppträdanden jag gjort på några tidigare mässor.

I år var ingen intresserad av mig som uppträdare, varken mig eller mina medförfattare till en riktig tegelstenshistorik om Svenska litteratursällskapets arkiv under 125 år. Nej, jag kan förstå att boken ter sig avskräckande. Men den är bitvis ganska spännande, väldigt jordnära till en del, både lätt och lärd – och i det digra personregistret lär varje finlandssvensk hitta, om inte en släkting, så i alla fall kända namn.

Så om ni stöter på den, ta gärna en titt. ”Arkiv minne glömska” är dess huvudtitel. Jag rekommenderar särskilt kapitlen om våra underbara ortsmeddelare, missa inte ”Adina Stenman, ett berättaröde”. Eller V.E.V. Wessmans underbara resor på cykel på jakt efter utdöende traditioner. Eller … nja kolla på biblioteket! Lyft ner boken försiktigt från hyllan. Den är tung och otymplig. Ingenting att läsa sängliggandes.

”Ett standardverk om arkivens historia”, kallades den i en av våra fåtaliga recensioner. Men osexig på mässarenorna, ohjälpligt.

Hur svängde nu denna blogg till ett reklaminlägg för en bok som redan dolts i glömskans dimma? Säg det? Kanske för att jag tycker att vårt epos förtjänat ett lite bättre öde?!

Jag skulle ju egentligen berätta att det mest blev kringlor, ostar och korvar detta år igen. Och några pocketböcker, deckare, en andlig betraktelsebok och två Dagens lösen som vanligt, det andra till julklapp.

En sån dag alltså. I spårvagnen hem såg jag att damen mittemot hade en bokkasse från Litteratursällskapets mässavdelning i famnen. Det var nästan så jag frågade: ”o, vad har damen hittat bland Svenska litteratursällskapets böcker, vågar jag fråga”?

Tänk om hon svarat: ” en tung historik av uppenbart hög standard, Arkiv, minne glömska” heter den”.

Men det är osannolikt. Antagligen hade hon Södergran i pocket, Wallins resor och nyutgåvor av Topelius dikter i påsen. Inget fel på dem givetvis.

Sånt e livet!

Nu börjar julen

Så står det på en Mat, pyssel & mys tidning jag köpte i dag samtidigt som jag handlade hotdog-ingredienser i snabbköpet. Barnbarnen behövde hämtas från skolan, föräldradubbelbokning, och efter skoldagen är man gluphungrig.

Igår packade jag ner rostebröd, vadd och Drömhem & trädgårds julförberedelsenummer i köpkassen.

Jag kan inte motstå dem, julmagasinen.

Långsamt och njutningsfullt bläddrar jag. Hemmen är perfekt dekorerade, brasorna flammar, man har tända ljus i granen. Galenskap och utopi. Malin och Johans kulturhus av trä skulle ha brunnit upp flera jular sen om man eldat på detta viset.

Men det är skönt att skåda på fotografier.

Sen är det maten. Man bakar eget knäckebröd, lägger in sill och smaksätter glögg, varje år med nya trendiga kryddor. Det ordnas öppet hus för alla vännerna, det packas julklappar i papper som matchar band och julpynt, man pysslar egna julkort.

Man stökar och bökar något så kolossalt att man på något sätt gör det för min del också. Jag behöver bara luta mig tillbaka i länstolen, njutningsfullt läppjande på köpeglöggen – och få min beskärda del av de perfekta julförberedelserna.

I varje jultidning med självaktning finns också reportaget med en rubrik av typ ”Det går att fuska till jul”. Där hittar man genvägarna till illusionen av den underbara julen. Sen pratas det mycket om pyjamasdagen, juldagen då man bara tassar omkring och tittar på julklappar, plockar fram delikatesserna från gårdagen, spelar sällskapsspel och myser med familjen.

Kändisarna berättar om sin julafton från morgon till kväll. Beskrivningarna är identiska, också från år till år. Är tidningen finsk tycks bastun och besöket vid släktgravarna utgöra ett mer dominerande inslag. Kyrka talas det rätt lite om överlag.

Egentligen har tidningarna väldigt lite med min egen jul att göra. Utom i det stycket att det definitivt hör till min julsäsong att stornjuta av dem. Det skulle aldrig nånsin falla mig in att koka knäck eller baka ett pepparkakshus. Men det är väldigt roligt att andra kan och gör det. Och delar med sig i glossiga fotografier.

”Det är något väldigt fint med vår kärlek till traditioner”, puttrar Amelia Jul:s chefredaktör i tidningens ledare. Ja visst är det! Särskilt som traditioner kan defineras precis hur som helst, nuförtiden.

Ledaren avslutas med en uppmaning till oss läsare att mejla till tidningen om vad man vill ha mer eller mindre av i nästa års nummer av jultidningen. Låt gå i samma banor bara, säger jag. Konceptet är oslagbart.

Skulle emellertid (givetvis inte mellan de glansiga julröda pärmarna) gärna läsa en ingående vetenskaplig studie om julmagasinens etnografi. Själv kan jag inte se neutral-kritiskt på fenomenet. Men som intervjuobjekt skulle jag gärna ställa upp!

Moro, säger konduktören

Denna grådaskiga söndag ska jag för det mesta tillbringa i tåget. I en svag stund gick jag med på att bli styrelsemedlem i FInlands svenska damkörsförbund. Vi har extra förbundsmöte i Tammerfors i dag. Så det är bara att sätta sig på tåget.

Ingen nöd här, det är varmt i vagnen, jag guppar förbi ett tröstlöst landskap. Gårdagens sol har slocknat och nu är det mulnare än mulet. Jag har definitivt avlägsnat mig från huvudstadsregionen, det visar ju redan konduktörens hälsning. Snart är jag i mustamakkarastaden – den svarta blodkorvens hemviste – maken älskar den. Men lingonsylt. Kanske får vi lite till lunch?

Knappast, det blir nog utslätat Scandic-konferenskrubb.

Snart stannar vi i Tavastehus. Denna bit av resan gjorde jag flera gånger om året som barn. Här var ju mummola-mommobo. Jag ser moster spana på stationen, äntligen kommer de! Så länge sen! Alla är döda, hemmet sålt.

Och här sitter jag, själv mommo nu, i mitt tåg. Jag har bunkrat med två böcker. Ett brev borde också skrivas, och sen är det ju skönt att bara guppa fram och sitta och fundera lite.

Så, moro på er bara!

Höstlov i hemknutarna

Naturligtvis slog höstinfluensan in precis den minut skolornas höstlov startade. Med allt skolfolk i familjen brukar också jag ta ledigt så här års. Flunssan var av ”inte riktigt sjuk-sjuk, men hes och hängig”-sorten. Så vi gjorde ett och annat, här i närknutarna.

Närknutarna i Esbo har mycket att erbjuda. Tar krafterna slut är det kort väg hem. Vi hade ett litet program uppgjort. Startade i festrekvisitabutiken Confetti i Ängskulla. Där fick jag begär till ett pepparkaksmått föreställande en sjöhäst. Kanske vi skulle baka pepparkakor i år, det har inte jag personligen gjort sedan dottern var liten. T valde ett mått föreställande en apa, S var mer klassisk och lade en snöflinga till kollektionen. Det kommer att bli marigt att peta ut alla detaljerna i apan. Men skoj!

Sen åkte vi till Bemböle kaffestuga. Där serveras utmärkt lunch. På fredag var det korvsoppa och fattiga riddare. Hela sällskapet slickade formligen sina tallrikar. Husmanskost till ute-lunch! Äntligen!!!!

Ja, sen hade vi åter ärende till Ikea, ett stenkast från kaffestugan. Där var det fullt juljippo. Man hade lagt upp en konstig julkrubbeliknande byggnad på gården. Inget Jesusbarn in sight, men ett myller av alla möjliga djur och figurer, runt en julgran.

Inne i varuhuset serverade försäljare iförda tomteluvor glögg och pepparkakor. Julmusiken flödade.

Ömmm. Jag är ju den som inte snyrpar på näsan för tidigt julaviserande. Men detta var på något sätt – ja, lite fånigt. Ute sken oktobersolen klar över de granna lönnarna. Ok, man kan väl tända en gran här och smyga in ett bord med julbollar där. Men juljippo 17.10. Klart det lönar sig – vi kunde inte motstå en julkrans och jultape och paketkort … Som ju avsikten med kalabaliken var.

I dag blir det resa in till huvudstaden. Maken måste ekiperas från topp till tå, Dressman here we come! En bit mat – kanske tjeckiska Vltava – korv och potatissallad?

Och till sist några glas Kalimna Shiraz – mitt favoritvin. För dyrt i vardagslag, men en butelj kan man unna sig nu och då.

Som när höstlovet faller på, till exempel.

Don’t look back

Höstlov. Liten färd till Borgå med familjen. Shopping i gamla stan. Små, små tårtor och kärl till barnbarnens dockskåp. Maken köpte ett Borgå-mått att använda som ölstop. Dottern handlar för en uppenbarligen fantastisk Halloweenfest för vänkretsens barn.

Jag bara tittar, det gör jag mest. Nuförtiden är det väldigt lite jag fattar oemotståndligt tycke för.

Men där stod den, skylten, i en av presentbodarna. Nu ligger den här på köksbordet och har ännu inte hittat sin plats i hemmet.

Men den måste få en synlig plats, ty dess budskap måste jag ha i sikte ständigt. ”Don’t look back, you’re not going that way”, så står det.

Det där behöver jag minnas. Mitt liv är kommet till ett skede då väldigt mycket ligger bakom. Allt det goda omsluter en som en varm schal. Men allt det negativa – det är det man plötsligt likt Lots hustru i den bibliska berättelsen ser tillbaka på. Och stelnar till en saltstod som inte kommer nånvart.

Det är enormt mycket diskussioner om min forna församling, Petrus, i alla tänkbara medier just nu. Allt det som fick mig att fly för några år sedan ramlar nu ut ur skåpen. Det är andra människor som plötsligt öppnar munnen. Jag säger inte ett pip. Det behövs inte, alla oförrätter, allt vanstyre har plötsligt blivit öppen kunskap. Det känns befriande.

Men samtidigt är det inte bra att tvingas se bakåt. För som skylten påminner är jag redan på väg annanstans. Eller borde vara. Men snart blir nog situationen i Petrus massmediealt ointressant igen – på gott och ont.

Fast jag borde kanske ha fler skyltar, en på jobbet också. Även där gäller det att inte fundera på gamla tråkigheter och misslyckanden. Utan hellre satsa på att undvika nya fadäser. I den mån man själv kan.

Rådd

Det är höstlov några dagar. Också jag har tagit ledigt. Egentligen alldeles i onödan, för detta lov kommer att naggas i kanten av allehanda måsten och åligganden. Knappt så man hinner semestra, alltså. Men när nu resten av familjen stannar hemma kan jag lika väl offra några semesterdagar på en paus jag med.

Snyggt hemma har vi inte dessa dagar. Vi drabbades av en smärre balkongreparation som ju nog varit planerad lite vagt till nångång denna höst. Balkongen ska vara tömd torsdag morgon, informerade en i postlådan instucken lapp överraskande i går. Det blev bråttom. Tömma, plasta lite, slänga de ännu prunkande pelargonerna, slita loss golvplattorna.

Inne hos oss är det nu ett rådd.

För ingenting kunde bäras ner i källaren. Just precis vår källarskrubb råkar nämligen befinna sig under en vattenskadad lägenhet som just nu torkas. I vårt källarkontor brummar därför en stor fläkt. Våra saker har forslats till ett otillgängligt förråd. Vinterdäcken också.

Det blir ett rådd att få ut dem, för byte ska ju småningom ske.

Man får ju vara glad att allt detta satte igång nu och inte improviserat just den helgen då jag skulle fira 60-årskalas med väninnorna i ett städat hem.

Arbetsledaren Raido, uppenbarligen från andra sidan viken lät pålitlig och organisersad när maken ringde upp för närmare instruktioner.

Så nog blir det ordning av råddet, vad det lider.

Detta år har ju karakteriserats av bråte och tömning och – ja, rådd. Så egenligen är vi vana och resignerade. Den som inte drabbas av rådd, den är väl inte riktigt med i livet.

Och när vi åter kan lägga beslag på terassen, då ska vi nog pryda den med något glittrande och lysande. Ta ut alla ljus och lyktor och dricka rejäla muggar glögg.

Hoppas det blir före första advent.

Lunchdags

Kronan på arbetsdagen är lunchpausen. Och ett stort tänka på varje dag är restaurangvalet. I vanliga fall, när vi jobbar i normalkontoret i Kronohagen kan man välja mellan några statliga verks lunchserveringar varierat med Vetenskapskafeets och restaurang Qulmas soppor och bakadpotatisbufféer.

Man kan ledigt konstatera att man mådde bättre av den kosten. Exilkontoret mitt i centrum erbjuder en miljö med tiotals matställen. Ett gemensamt fel är att inget av dem egentligen serverar det man kan kalla husmanskost. På en restaurang (jag ska låta bli att nämna näringsställena vid namn, detta är inte ett TripAdvisor-inlägg) får man god pasta, men inte ett enda salladsblad. Ett stort hotell erbjuder en rik buffé där ingenting smakar nånting. En krog har alla dagar köttfärs med mos, endast såsen varierar, kryddgurkan och rödbetan byts aldrig ut. En i sig trevlig vegetarisk salladsbuffé var läcker några gånger, men inte heller den tycks varieras överhuvudtaget.

Sen har vi stora biffkrogen, gott, men himla fett. Och lyxiga sushi-serveringen, den smakar, men inte alla dagar. Thaimat blir man också trött på och crepes fyller inte magen så värst. Endel krogar är schabbiga, maten verkar ha legat kvar i trågen sen några dar … På andra ställen får man vänta en timme på sin portion.

Ett lyxproblem, jag vet, jag vet. Men summan av reflektionerna är att man saknar det enkla, det lite smalare, det kaloriuträknade och folkhälsofrämjande köket. Det trodde man inte, men så fungerar ens kropp.

Nå snart är vi tillbaka i det gamla. Och då kommer gnatet snart att sätta igång igen. Varför får man aldrig något nytt, stuvad potatis, fiskfärsbiffar, goda pajer? Si människan är aldrig nöjd!

Kanske det vore bäst att packa matsäck med sin hemifrån som några kolleger gör. Men vad skulle det då finnas att planera och diskutera – hur skulle dagen då förgyllas och varieras?

Kanske vi testar det nya kaféet i backen i morgon. Där man får soppa och stora mackor. Det rekommenderade ju nån kollega. Så får det bli. Vem vet, kanske krubbet där smakar som hemma? Kanske blir det vårt stamställe?

Flickornas dag

Beklämd av läsandet om de kyrkliga tvister som utspelas på lokalplanet just nu byter jag spår och tankefokus. Ett glädjebud nådde oss ju i går när det meddelades att Malala Yousafzai och Kailash Satyarth tilldelats Nobels fredspris. Som en frisk fläkt kom valet, efter många år av småsunkiga motiveringar och halvdana utnämningar.

Så rätt, så rätt! Och i dag firas Internationella flickdagen, den tycks ha inrättats för tre år sedan. Hos oss uppmärksammade mor E redan i går kväll sina döttrar på dagen, man åt extra gott i fredagsmyset och flickorna fick höra om den tappra Malala. De lyssnade fullkomligt tysta i bilen när vi körde hem dem efter en liten eftermiddagssits i mummola-mommobo.

Som vanligt bubblade flickorna av frågor och ny kunskap när vi träffades. Nya idéer hade dykt upp, nya planer hade gjorts, man hade vidgat sitt vetande lite till i skolan och berättade detaljerat om det.

Underbara flickor, fulla av nyfikenhet och vetgirighet! Att tänka att locket skulle läggas på allt detta om bara några år. Att de skulle giftas bort och tvingas in i för tidigt kvinnoliv, eller sättas att slavarbeta, utan hopp om ett drägligt liv. Otänkbart!

Så nog är flickornas dag viktig. Och gårdagen minde om att det finns godhet och kampvilja i världen. För viktiga saker, för andras bästa, i ett globalt perspektiv. Man blir varm i hjärtat av att tänka på det!

Nedan T och S på Tekniska museet. Där det mesta intresserar dem.