Gott för gott ändamål

Söndagen har förlöpt i goda tecken. Lilla S insjuknade visserligen i vattkoppor och kunde inte delta i det roliga. T har ännu inte uppvisat symptom, och kunde därför delta i sången vid Kyndelsmässodagens ”För stora och små”-gudstjänst i Esbo Domkyrka. Där satt vi på första parkett och gladde oss, mor, mofa och mommo.

Inte många övningar har man hunnit med sen juluppträdandet, men kören hade åter övat in en hel rad nya nummer – med en massa nya ord att kunna utantill. Lätt som en plätt i den åldern.

Sen följde en klassiker i församlingssammanhang: lunch till förmån för insamlingen Gemensamt ansvar. D.v.s. äta gott för ett gott ändamål. Och smakligt var det: hönssås med ris och absolut nyrivna morötter och nyhackad sallad. Världens smarrigaste pannkaka avrundade den kulinariska glädjen.

Sen var det mete – och obligatoriskt lotteri. När jag frågade allmänheten om ”Tro, tydor och trolldom” via arkivet häromåret var det en magisk regel väldigt många svarare sade sig ha iakttagit: att turen i samband med lotterier har tendensen att koncentreras på vissa lyckopettrar som drar in fler vinster än är statistiskt möjligt. Nej, dom köper inte fler lotter än vi andra, bedyrade mina sagesmän. De bara har mera tur än normalt.

Intresserat följde jag dagens lottdragning- och mycket riktigt: en speciell mormor i salen sände fram sitt barnbarn för att avhämta vinster tre gånger.
Jag har aldrig tur i lotterier, till T:s irritation. Vi vann inte ett enda par sockor, ingen andaktsbok och (tursamt nog) ingen av de tre präktiga gräddtårtorna.

Det var en välsignad Kyndelsmässodag. Men när vi åkte till stora köpcentret för att inhandla lindrande salva för lilla S:s koppor märkte jag att ruljansen där var precis lika intensiv som vilken vardag som helst.

Det gjorde mig ledsen. Växlingen mellan vardag och helg är en grundpelare i mitt liv. Det är i den variationen allt det bästa finner sin plats – som en söndagseftermiddag med god mat och gott sällskap – i det gemensamma bästas tecken.

Dags att dra några streck

Dagen tillbringades i framtidsplanering inför 2014 med kollegerna. Platsen var restaurangen i Botaniska trädgården. Vädret var magnifikt, man kunde luncha utomhus och vi planerade ganska effektivt. Funderingarna börjar dock färgas av att några av oss börjar skymta en glimt av pensionsåldern i horisonten.

Det känns bra att börja packa ihop sitt värv – nåja, får jag leva är det ju faktiskt ett bra tag jobb kvar. Men det börjar dra mot avrundningen. Inte starta något överambitiöst mera. Inte förargas och förtvivlas över destruktiva nyordningar längre. Njuta av att leverera det man kan, och äntligen försöka inse att man nog kan ett och annat.

Hem till plastpaketet där astmatiske maken inte befinner sig väl. De obefintligt små gluggarna i plasten släpper inte igenom en pust luft, men nog kaskader av byggdamm. Och arbetet har knappt börjat.

Sen tänkte jag dra ett annat streck också. Det är bara att konstatera att kyrkokören som förgyllde mitt liv i 18 år nu är ett minne blott. Ett litet berg av samlade noter finns kvar. Dem tänkte jag kallt slänga i papperskorgen igår kväll, det är ju bara kopior.

Men det gick inte. För ju mer jag bläddrade bland kompositionerna, desto mer stockades det i halsen. Det blev en för stor dos glada minnen blandade med sorg och vemod. Jag beslöt att dela upp det hela i två högar. Den musik jag kan undvara, som gick mer spårlöst förbi, och den som förknippas med positiva hågkomster och med kantor Olavs enastående musikskaparförmåga. Den senare högen blir nog med tiden en källa till goda associationer.

Jag ska göra den uppdelningen i kväll, tror jag. Och sen går nog maken och jag ut på en drink under eken på gården. Svalkar upp oss lite, till kropp och själ.

Underliga tidsperspektiv

Nypensionerade kantor Olav skall avfiras på söndag och jag har fått uppdraget att inköpa lämpligt gratulationskort och förse det med en personlig text. Inhandlade ett raffigt 18-årskort – men insåg sedan att det var bäst att jag försäkrade mig om att det verkligen var 18 år han lett vår kyrkokör. Fram med dagboken för 1994, alltså, där finns ju allt nedtecknat, stort som smått.

Jodå där finns anteckningen en onsdag i början av oktober :”Jag var i dag på min första körövning. Få se om jag kan hänga med, det sjungs ju efter noter, bevars”.

Finemang, kortet duger alltså! Men sen började jag läsa vad annat jag antecknat denna höst 1994 – som dagboken  i komprimerad form återkallade i mitt minne.

Jag tycker alltså det var som i går – inte speciellt länge sen jag började sjunga – visserligen har vi ju gjort massor av saker med kören, men det känns ändå inte så fjärran. Vad som däremot känns avlägset är mina andra notationer om livsituationen 1994.

Jag var fyllda 40 år (!!!??) den sommaren. Vi gick igenom en exceptionellt tung tid i min mammas (kan man nästan säga livslånga, odiagnosticerade) sjukdomstillstånd. Jag besökte Dals sjukhus varje dag efter jobbet. På hemmafronten skedde emellertid också glädjande ting: dottern E,  14 år,  valdes till ordförande i elevkårens styrelse, hade 9,1 i medeltal på julbetyget och inledde skriftskolgången.

Syskonbarnen J och K pott-tränades framgångsrikt i mycket låg ålder, antecknar en imponerad moster.

Det förrättades församlingsval och jag blev f.f.g. invald i församlingsrådet.

Och Estonia sjönk – i dag på dagen för 18 år sedan. ”Våra guldstunder på båtarna är nu i ett nytt ljus” skrev jag – och sant nog, sjöresorna har aldrig blivit helt ”som förr”. Olyckan är av sorten ”var var du när det och det hände”. Jag minns precis att jag stod moltyst med kollegerna i arkivets bibliotek och följde situationen på TV. Det hela var gastkramande – och än värre när vi insåg att svenska kolleger varit med ombord.

Några veckor senare läser jag ”Finland sa nu ja till EU”.

Att allt detta timat minns jag ju , men inte att det skedde samma höst, under samma korta månader före jul. En annan värld, en annan tid, en mormor var då mor och moster och dotter – med i en virvel av ansvar och åligganden.

En enda sak är sig lik – att jag sjöng i kyrkokören. Att det blev allhelgona och advent och julsångskonserter och vi sjöng och sjöng. Också en estnisk sång sjöng vi den hösten ”Livet är som havet, som ett stormigt hav”. Det är en sång som liksom går både i dur och moll. Den sången har jag alltid älskat. Och hur det än går i detta livet – måtte jag få sjunga – att sjunga är nödvändigt.

Köra kyrkokör

Kyrkpressen hör till mina favorittidningar. Varje torsdag efter veckohandlandet belönar jag mig med hot dogs och fördjupning  i det nyutkomna numret av KP. Som varje läsvärd blaska innehåller bladet smått och stort. I dag kunde man t.ex. läsa att kyrkokören i Purmo firat 75-årsjubileum. ”I dagsläget består kören av ca 20 sångare som övar regelbundet på onsdagskvällarna”, avslutades artikeln.

Det beskrivningen kunde passa in på min egen kyrkokör, Petruskören. I sin nuvarande sammansättning startade den 1994 när den nya kantorn och fabulösa pianisten Olav Söderström samlade de skingrade sångarskarorna och rullade igång 18 år av jazzande, gospelsvängande musikverksamhet. Kretsloppet advent-påsk-vårfest-Mikaeli-allhelgona har snurrat med raserfart. Kyrkokören är ju en brukskör som har en fast funktion i högmässan. Roligt att ha många ”keikkor”, som vi säger!

Denna höst är emellertid vemodsfylld, Olav har valt att pensionera sig och kören står åter i ett vägskäl. Men 18 år av sångarglädje – redan det är något att tacka för!Tänk att jag bara var 40 år när vi började! Rubrikens formulering ”Köra kyrkokör” har också den konkreta betydelsen ”forsla runt körmedlemmar till övningar på olika håll”. Mitt (i sen ålder och med enorm möda förvärvade) körkort har jag mest haft nytta av i kyrkokörsammanhang.  Under årens lopp har våra Fiat Punton (först en grön (kallad ”Oliven”), sen en blå (”Duvan”) och nu den röda (”Körsbärstomaten”) fyllts av en varierande skara glada sångarvänner.

Alla som sjunger i kör vet ju att påståendet ”körsångare mår bra” stämmer. Körsångare vet hur tröttheten ramlar av en när man startar (den ofta förlösande stolliga) uppsjungningen med tillhörande muskelmjukande rörelser. I kören gör man allt tillsammans: jobbar seriöst så svetten lackar,  skrattar oändligt när allt låter som kråk-krax, klarar plötsligt av utmaningar som verkade omöjliga, finner som genom ett under klang och harmoni. Och tappar man själv bort sig i ett trassligt partitur kanske stämkompisen hittar bättre. Det blir inte tyst, vi jobbar tillsammans.

Det var mitt ode till körsången! Det är väl osannolikt att nån i Purmokören läser detta, men stort grattis i alla fall. Det är däremot fullt sannolikt att vi stått sida vid sida i något stort gemensamt finlandssvenskt sångfestsammanhang. Det är väl onödigt att närmare beskriva hur roliga såna fester och resor är… Och körläger – att ostört sjunga och sjunga en hel dag. Nedan körvännerna Timo, Olav, Ralf, Guido och Lasse på körläger inför påsktiden 2012. Jag hoppas det är ok att jag publicerar bilden, killar – jag tycker den säger så mycket om gemensam koncentration.