Söndagen har förlöpt i goda tecken. Lilla S insjuknade visserligen i vattkoppor och kunde inte delta i det roliga. T har ännu inte uppvisat symptom, och kunde därför delta i sången vid Kyndelsmässodagens ”För stora och små”-gudstjänst i Esbo Domkyrka. Där satt vi på första parkett och gladde oss, mor, mofa och mommo.
Inte många övningar har man hunnit med sen juluppträdandet, men kören hade åter övat in en hel rad nya nummer – med en massa nya ord att kunna utantill. Lätt som en plätt i den åldern.
Sen följde en klassiker i församlingssammanhang: lunch till förmån för insamlingen Gemensamt ansvar. D.v.s. äta gott för ett gott ändamål. Och smakligt var det: hönssås med ris och absolut nyrivna morötter och nyhackad sallad. Världens smarrigaste pannkaka avrundade den kulinariska glädjen.
Sen var det mete – och obligatoriskt lotteri. När jag frågade allmänheten om ”Tro, tydor och trolldom” via arkivet häromåret var det en magisk regel väldigt många svarare sade sig ha iakttagit: att turen i samband med lotterier har tendensen att koncentreras på vissa lyckopettrar som drar in fler vinster än är statistiskt möjligt. Nej, dom köper inte fler lotter än vi andra, bedyrade mina sagesmän. De bara har mera tur än normalt.
Intresserat följde jag dagens lottdragning- och mycket riktigt: en speciell mormor i salen sände fram sitt barnbarn för att avhämta vinster tre gånger.
Jag har aldrig tur i lotterier, till T:s irritation. Vi vann inte ett enda par sockor, ingen andaktsbok och (tursamt nog) ingen av de tre präktiga gräddtårtorna.
Det var en välsignad Kyndelsmässodag. Men när vi åkte till stora köpcentret för att inhandla lindrande salva för lilla S:s koppor märkte jag att ruljansen där var precis lika intensiv som vilken vardag som helst.
Det gjorde mig ledsen. Växlingen mellan vardag och helg är en grundpelare i mitt liv. Det är i den variationen allt det bästa finner sin plats – som en söndagseftermiddag med god mat och gott sällskap – i det gemensamma bästas tecken.