Min personliga nyårsräkning går av nån anledning enligt kyrkoåret. Första advent är alltså min nyårsdag. När jag sitter i Hosianna-högmässan tänker jag alltid ”så är det advent igen och här sitter jag ännu. Tack och lov för det”.
Min bästa adventshymn är för övrigt inte Hosianna som ju är symbol för hela gudstjänsten. Nej, sjunger en kör Otto Olssons ”Advent”, den som börjar ”Sions dotter, lyft din panna”, då njuter jag. Det gjorde Novena kören i Esbo domkyrka i dag.
Det ryser i hela mig av välbehag och vemod och minnen och nånting stort och evigt … Och när slutet dånar ”Fröjda dig, det är advent” då får jag alltid göra mitt allt för att inte snyfta högt. Sanslöst fint.
Sen påminner ju sången om att jag inte har lyckan att sjunga i en kyrkokör just nu – man minns ju hur det var när kyrkoåret styrde ens fritid via övandet av säsongens repertoar.
Annars har helgen också präglats av minnen och träff med gamla vänner. Flickgänget åt supé igen, och hur länge vi hållit på stod i klar dag när några foton dök upp. Oförklarligt många år, men bilderna talade sitt tydliga språk om tidens gång.
Familjehistorian blev åter aktuell när pynt med anknytning till fem genrationer plockades fram för att bilda ett skämtsamt litet adventslandskap på balkongen. Kring det fina röda huset S byggde åt mofa och Esbo domkyrka som T byggde åt mommo står tomtenissar från mormorsmors tid, stjärngossar och bockar mofa snidade i skolslöjden, en porslinsängel guddottern gav åt mig, moster och fadder, en tomte dottern limmade ihop i lågstadiet, många små pynt i lillajulgranen som min egen moster och fadder gav mig i tiden.
Så mycket viktig historia i så små ting! I år tändes det första ljuset i en splitteny röd stake snidad av T i skolslöjden. Ett kretslopp av traditioner från förr och nu – och fröjda dig – vi har ännu tre adventssöndagar kvar tills jul!
Nu drar konsertrumban och julmarknadskarusellen igång på allvar. Njut, ge dig hän – men låt inte utbudet bli övermäktigt och ett stressmoment!