Advent -nytt år

Min personliga nyårsräkning går av nån anledning enligt kyrkoåret. Första advent är alltså min nyårsdag. När jag sitter i Hosianna-högmässan tänker jag alltid   ”så är det advent igen och här  sitter jag ännu. Tack och lov för det”.

Min bästa adventshymn är för övrigt inte Hosianna som ju är symbol för hela gudstjänsten. Nej, sjunger en kör Otto Olssons ”Advent”, den som börjar ”Sions dotter, lyft din panna”, då njuter jag. Det gjorde Novena kören i Esbo domkyrka i dag.

Det ryser i hela mig av välbehag och vemod och minnen och nånting stort och evigt … Och när slutet dånar ”Fröjda dig, det är advent” då får jag alltid göra mitt allt för att inte snyfta högt. Sanslöst fint.

Sen påminner ju sången om att jag inte har lyckan att sjunga i en kyrkokör just nu – man minns ju hur det var när kyrkoåret styrde ens fritid via övandet av  säsongens repertoar.

Annars har helgen också präglats av minnen och träff med gamla vänner. Flickgänget åt supé igen, och hur länge vi hållit på stod i klar dag när några foton dök upp. Oförklarligt många år, men bilderna talade sitt tydliga språk om tidens gång.

Familjehistorian blev åter aktuell när pynt med anknytning till fem genrationer plockades fram för att bilda ett skämtsamt litet adventslandskap på balkongen. Kring det fina röda huset S byggde åt mofa och Esbo domkyrka som T byggde åt mommo står tomtenissar från mormorsmors tid, stjärngossar och bockar mofa snidade i skolslöjden, en porslinsängel guddottern gav åt mig, moster och fadder, en tomte dottern limmade ihop i lågstadiet, många små pynt i lillajulgranen som min egen moster och fadder gav mig i tiden.

Så mycket viktig historia i så små ting!  I år tändes det första ljuset i en splitteny röd stake snidad av T i skolslöjden. Ett kretslopp av traditioner från förr och nu – och fröjda dig – vi har ännu tre adventssöndagar kvar tills jul!

Nu drar konsertrumban och julmarknadskarusellen igång på allvar. Njut, ge dig hän – men låt inte utbudet bli övermäktigt och ett stressmoment!

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

En sista barntraditionshälsning

Sorgebuden når en ibland via FB i dessa tider. I dag erfor jag den vägen att  kollegan Ulla vandrat vidare. I morse hade det skett, fick jag veta efter en koll med gemensam vän på webben.

Det kändes lite tommare igen, lite ensligare. Ulla och jag har inte träffats på några år, hon har pensionerats och flyttat från stan. Vi hade inte längre  den täta kontakt som präglade vår kollegiala relation sedan den fick sin början i slutet av 1980-talet.

Jag plockade i bokhyllan när jag kom hem och där vällde de fram, en stor del av Ullas rika produktion, alla med vänliga dedikationer. ”Lastenperinneterveisin” skrev hon ofta, ”med barntraditionshälsningar”. Det var ju barntraditionsforskningen som var vår gemensamma nämnare. Under många år då just den grenen av folkloristiken var mycket i ropet i Norden.

Vi träffades, fann varann vara besläktade själar, utbytte tankar, åkte på konferensresor. Ulla jobbade på det finska litteratursällskapet, jag på det svenska, det var praktiskt att ha varann som bollplank. Och god vän, med tiden.

Ulla var alltid steget före när det gällde barnfolkloren. Hon var först med att samla och skriva om klapplekar, traditionella kopior, bildgåtor, flickors vershäften. Hennes antologier med barnlore var storsäljare. Hon snusade rätt på det nyaste, med ständig tumme på tidens puls.

Hennes kontaktnät var stort, och jag hade glädjen att hänga med henne på ett antal vilda resor till andra barnforskare  – vi reste till Tartu, Petroskoi, Sliven i Bulgarien, ja och i Norden förstås.

Och det är här det fina med vänskap kommer in – även vänskap som gått över tidens gräns. Så länge minnena finns kvar lever den, nämligen. Så länge jag kan skratta åt våra upplevelser t.ex.  i ett Petroskoi där vi i flera dagar tvättade oss i några droppar vatten – i 30 graders hetta.

Eller då det var så kallt en novembernatt i Tartu att vi fick linda in oss i mattorna då täcken och filtar inte räckte till.

Och när vi besökte de fantastiska träkyrkorna i Kizji i Onegasjön  – och märkte att det enda i dryckesväg som serverades där var – vodka. Inte ens en droppe vatten där.

Ofta tycker jag man minns hur folk lät i telefonen när det begav sig. Den speciella tonen, uttrycken, lever kvar i hörselminnet länge. Och får det att bli lite vått i ögonvrån.

Men vad jag ville säga var alltså: en sista barntraditionshälsning till dig Ulla och tack för alla glada minnen! Ni börjar vara rätt många barntraditionsforskare ovan molnen nu, så du får väl hälsa med dig!

 

Somt är sig alltid likt

Så var det åter dags: Storängens skola hade sin årliga höstbasar.    Fullt ös med hela baletten – lotteri, mete, försäljning av mat och hantverk, böcker, våffelstekning, korvgrillning. Stugan smockfull, ty lågstadieskolan är stor.

Minnena kommer mig i hågen, i år skötte nämligen dottern och svärsonen några sysslor, välbekanta från mina egna år som klassmamma: utdelning av lotterivinster och våffelstekning.

Min uppgift i år blev att hänga med T och S. Vi underhöll oss  med en rejäl traktering, pajer och mockarutor och kaffe och saft.Bara T orkade också proppa in en av fars frasiga våfflor.

Vi inhandlade en maltlimpa, det är en specialitet på denna basar, köpte en hel drös lotter och måste bränna flera euro på metet. Det visade sig nämligen att S kände sig förfördelad vad metesfångsten gällde. Dyrt var ingenting och ändamålet är ju gott.

Men det slog mig att dessa skolevenemang faktiskt inte ändrat sig det minsta på ett drygt kvartssekel. Samma ingredienser, samma driftiga skolföreningsmammor som regerar och styr de lite mindre duktiga i föräldraskaran. (Jag hörde i tiden till den sistnämnda skaran).

Allt är tillverkat och levererat av föräldrar som sen köper det tillbaka i lite modifierad form. Det är som på kalasen i det gamla bondesamhället där man först skulle hämta med sig ostar och grädde och bröd för att sen bära hem de jämnt fördelade resterna.

Som alltid var det några personer som hade exceptionell tur i lotterierna medan andra mot all statistik lyckats dra tiotals nitlotter.

När basaren drog mot sitt slut såldes det sista till halva priset. Och metepåsarna öppnades, karamellerna måste ju förbrukas, men alla prylarna och de utslätade påsarna lagrades i skolföreningens källare för återbruk  – kanske ett evigt sådant.

Livets hjul rullar vidare åtminstone här, utan att spåra ur på villovägar. Och det kanske känns både förvånande och lite tråkigt – men mest tryggt och bra ändå. I denna värld där inget mera är förutsägbart och säkert.

Roligt var också att få beundra resultatet av barnbarnens aktivitet i skolans konstklubb. På bilden visar de på sina egna alster. Konstklubben vill jag bekosta. Det är för mig en hjärtesak att T och S både ska älska konst, lära sig konsthistoria – och producera och skapa saker själva. Dom tycker konstklubbseftermiddagen hör till veckas bästa, har jag till min fröjd erfarit!

 

 

 

Godmorgon Skräck! Så du är här igen …

Det var en dålig natt. Svettig kastade jag mig halvsovande i bädden utan att få nån bra ställning. Maken gungar på stormande hav mot Stockholm. Jag steg upp klockan 7 – en lördagsmorgon. Grabbade tag i mobilen. Och möttes av vår nuförtiden regelbundna gäst. Den överraskande skräcken.

Medan jag ”sov” hade ännu en kär stad drabbats av det besinningslösa, ogripbara, svårbekämpande, obegripliga våldet. Medierna kan detta nu – man har strax en kompetent beredskap att fylla extrautsändningar med expertutlåtanden och aktuella nyhetsklipp.

Annat var för 14 år sen när New York attackerades. Sånt hade inte hänt förr – inte på det viset. Inte var de sociala medierna aktiva på samma sätt heller ännu.

När jag nu kollade FB i gryningen hade flödet redan tagits över av nyheter från olika mediebolag, av vännernas postningar av foton med Eiffeltornet på, bilder av tända ljus, av de kyrkliga kommentarerna, av visdomsorden, trösten, filosofin. En ström av information och en flod av godhet – som ju nog trots allt representerar största delen av världen, fast det kan kännas annorlunda.

När Skräck gästar är det lätt att beklämmas, tappa lusten på något sätt – fast man denna gång inte drabbats personligen. Strax efter 11.9 2001 skulle vi åka till New York – hela familjen – maken skulle sammanträffa med kolleger och besöka en skola.

Vi inhiberade. Skräck vann. Men det går ju inte mer i en värld som denna! Man måste resa till Paris och London och New York, man kan inte stoppa livet. Men hur göra med turistorterna, Tunisien, Egypten? Skräck är ju överallt. Överallt och ingenstans.

Bara frågor, inga svar. Så är är världen nu, detta är vad våra barnbarn har att tackla.

I den senast uppdateringen i mitt FB-flöde tycks vännen Christian ha påmint oss om att Paris stadsvapen är en båt med valspråket ”Fluctuat nec mergitur”, ”Hon skakas av vågorna men sjunker inte”.

Något att hålla fast vid också i vidare perspektiv.

Låt också mig posta en bild – ”Afton vid foten av det glimrande tornet” har jag kallat den på Instagram några år sen.

Hörde just i radio att man släckt tornet som en symbolisk gest.

Svårt att avsluta en sån här text utan att kläcka filosofiska plattityder. Men vad jag vill säga är alltså att – tornet ska glimra igen, vad än Skräck tycker.

En sorts retreat

”Aj vad det är skönt med lite retreat”, utbrast maken nyvaknad i vårt rum på Haiko gårds spa. Närmaste planerna var en god frukost, en tur in till Borgå, lite lunch, vård och massage, bastu, poolen, en tupplur och sist middag på herrgårdsrestaurangen.

”Det här är inte retreat”, protesterar jag, en retreat ska ha en andlig dimension. Men enligt definitionen på Wikipedia behöver den faktiskt inte ha det. Att dra sig tillbaka från det vardagliga och under denna time-out ladda batterierna definierar också ordet.

En personalvårdande åtgärd, kan definieras så står det också. Och det är ju det sistnämnda vi är på nu – Helsingfors stad belönade sin 60-åriga trotjänare med lite ompyssling. Medföljande sällskap fick lite rabatt, roligare att vara två.

Så här latar vi oss nu, snarket går i mjuka hotellsängen invid fast klockan är ett på dagen, jag har plockat med mig en bunt böcker och tidningar, vi har bubbel på kylning och snart ska vi undergå varsin behandling. Maken ska genomgå skönhetsbehandling för män och jag få indisk skalpmassage.

Tur att kumpanen sen dryga 40 år ännu har förmågan att överraska. Jag hade trott att han skulle välja vanlig trygg fotvård. Men nej, han blev nyfiken på den manliga skönhetsvården. Och så blev det!

Det var Jörn Donner som häromdagen sa i nån intervju att det viktigaste i livet är att aldrig tappa nyfikenheten! (Jag vet inte varför den av mig tidigare som olidlig stämplade Donner plötsligt har börjat kläcka fina genomtänkta – och genomlevda – visdomar i alla sammanhang. Jag finner mig citera honom titt som tätt!)

I morgon ska vi hem med fart, ty tjänstgöring som kyrkvärd väntar i Domkyrkan och sen blir det farsdagsmiddag hos dottern.

Kanske hinner jag med ett dopp och lite bastu innan vården. Eller nej, jag ska bläddra lite i den fina jultidningen jag köpte. Inne i Borgå låg julen liksom lurande i väntan på att om några veckor få brista ut i jublande glans. Då blir Borgå julstaden – en vidunderlig sådan! Nu var det tyst, ett stort kinesiskt turistsällskap som ville ha hjälp med att få fotografier av sig själv vandrade omkring på de annars tomma smala gatorna, lite Halloween fanns kvar i pyntningen, något var framplockat av julfärger, men inte mycket.

Lite måste man ju köpa förstås, det är varje turists plikt och glädje. Sätta hjulen i rullning, brukar jag försvara mig när jag löper amok lite i nån pyntbutik. Där försäljaren dessutom i förejulstider ännu har tid att prata lite personligt och trivsamt med varje kund.

Jo, det är nog härligt med retreat också i denna sekulära form. Att hoppa ur det ingrodda och låta lättjan och improvisationen styra.