Hard Rock, Ding Dong!

Ikväll avgörs Eurovision Song Contest 2013. Jag vet att många rycker föraktfullt på axlarna åt spektaklet och benämner det med olika dräpande epitet, om de alls ids yttra sig om evenemanget.

Jag har med tiden blivit en varm vän av denna storartade tävling. Visserligen är jag osedvanligt inblandad i och med att dottern agerar kommentator för Svenska Yle. Därför har jag kanske också funderat mera på tävlingen de senaste åren. Och insett att jag i egenskap av traditionsforskare omöjligt kan förbigå den med ironi eller underskattning.

Här har vi ju en spegel av en mångfald saker: hela Europas historia, stil, mode och populärkultur, etiskt och moraliskt tänkande, listan tar aldrig slut!

På Svenska Yles utmärkta webbsida om årets tävling hittade jag en genomgång av samtliga bidrag mellan åren 1956-2012. Maken och jag började klicka oss fram i listan och spela snuttar av alla 56 bidrag vid vinglaset igår kväll – och kom inte i säng förrän klockan närmade sig 2.00. Så många minnen och associationer väckte musiken och bilderna nämligen, det kändes som att leva om sitt liv i schlagertakt.

De tidiga bidragen, framfördes i eleganta salar där galaklädd publik lyssnade till stilfull sång ackompanjerad av stora orkestrar. Ett litet antal länder deltog, men nog har en del bidrag fastnat – även om jag varken är säker på att tävlingarna sändes i TV, eller att vi hade en apparat i hemmet den tiden. Gigliola Cinquietti med ”Non ho l’eta” 1964 är väl den första låten jag aktivt minns.

Så rullade det på. Blev större och grannare, flyttade till enorma arenor, blev en symbol för frihet och självständighet rentav. Inte fattade jag i tiden det symboliska i spanska Massiels seger i tävlingen, mitt i tiden av Francostyrets järngrepp.

Men nog blev en massa stater i Europa smått bekanta genom denna årliga genomgång. Och när alla gamla öststater ramlade in i sångkampen en efter en – det var både en fröjd, och ett besvär för nu blev tävlingsaftnarna långa. ”Unite, unite Europe”, skrålade Toto Cutugno 1992 – jag märkte att jag minns låten ton för ton, takt för takt. Underligt.

I genomgången finns hisnande vackra saker man knappt minns ursprungligen var eurovisionsvinnare, som norska Nocturne från 1995. Och en påminnelse om den vansinniga våren 2006 då Lordi vann tävlingen för ett av maximal häpnad slaget Finland.

Och så finns Abbas Waterloo, våren 1974. Varje gång jag hör den minns jag: hur jag skrev studenten, kom in på universitetet och förlovade mig. Allt till ackompanjemang av årets största låt.

Så jag säger bara: Eurovisionen går inte av för hackor. Också ikväll presenterar 26 länder mycket mer av vad de går och står för än den enkla trallen ytligt låter påskina. Och jag rekommenderar en lyssning på forna tiders musikaliska produkter, men akta dej, där kan hela kvällen flykta iväg.

Men det är det kanske värt.

Säg mig vad du ser på TV och jag skall säga dig vem du är

Jag läser med förtjusning spalten på Helsingin Sanomats TV-uppslag där olika personer avslöjar vilka program i veckans utbud de har för avsikt att se. Ibland kan man möta en besläktad själ, men ofta är nog svararna (ärliga eller ej) av betydligt högre intellektuell resning än undertecknad. Något avslöjar väl en sådan lista, så här min egen veckoplan – på heder och samvete.

Först vad jag inte ser: idrott, diskussionsprogram, seriösa dokumentärer (borde skärpa mig där), tävlingsprogram med utslagningstematik, bröllopsprogram (ja, de två sistnämnda typerna tvingar jag mig ibland igenom för yrkets skull – man måste ju veta vad som är på gång), inte heller vetenskapsprogram eller naturprogram.

Jag tycker det finns rätt lite att se nuförtiden. Med åldern har jag märkt att det är repriserna som ofta lockar mig mest. Jag kan ofta både intrig och repliker utantill i olika serier – men trivs med dem som med gamla invanda vänner.

Veckans lista: måndag ser jag min absoluta favoritserie på Yle Tema –  Francotiden som vi minns den. Man har ren nått efter- Franco tiden, vi befinner oss i året 1977 och jag följer med familjen Alcantaras öden med intresse som vore jag en moster i släkten. Den är ej att förväxla med spanska långkörarsåpor, utan en oändligt medmänsklig familjeskildring, med historiskt intresse.

När sedan mormor Herminia sista gången för kvällen yttrat sitt ”Oi signor, signor” förflyttar jag mig 30 år framåt till en juristvärld som går i helt annan stil och framför allt tempo – Good Wife. I alla serier jag följer med skall jag helst sympatisera med nån – annars får det vara. Också ytligt kyliga Good Wife fyller detta krav. Kvällen avrundas med en dubbeldos av Sex and the city – redan klassiker. Jag tror dottern tyckte det var lite pinsamt i tiden när vi såg den tillsammans första varvet för många år sen. Men den serien har också hjärta – i all sin frispråkighet!

Tisdag är också TV-kväll – sent omsider insåg även jag att Solsidan är rolig – den kontrasterar mot kusliga Mediet där underliga mordgåtor löses av sympatisk trebarnsmor med övernaturliga förmågor. Intressant också ur folkloristvinkeln!

Onsdag och torsdag är tomma kvällar så när som på den säkert sjunde reprisen av As time goes by med min kära Dame Judi Dench i fokus. På fredag finns bara danska matserien Annemad att ta till – matprogrammen är för många och man måste välja de absolut bästa annars sutte man ju i nåns kök klockan runt.

Lördag-söndag har alltid varit deckardagar – kvällarna är sedan urminnes tid i finsk TV helgade åt (främst) brittiska deckare. Som jag slukar. Fast det egentligen är obehagligt och jag allt oftare tycker mig kunna lösa gåtan. Om den har nån logik alltså. En gammal har sett det mesta förr.

Givetvis försöker jag mig på de flesta nya serier som det trummas för. Downton Abbey älskar jag och Nya Sherlock Holmes tyckte jag var obskyr, serien om skräckfamiljen Borgia är tematiskt intressant – men gruvligt utdragen.

Så hurudan är jag i detta ljus? Smalspårig, för att inte säga småtråkig, förutsägbar och lätt ointellektuell. Och sen vill jag (som min mamma på sin tid) ha lyckliga slut på allt. Annars stänger jag av.