Ikväll avgörs Eurovision Song Contest 2013. Jag vet att många rycker föraktfullt på axlarna åt spektaklet och benämner det med olika dräpande epitet, om de alls ids yttra sig om evenemanget.
Jag har med tiden blivit en varm vän av denna storartade tävling. Visserligen är jag osedvanligt inblandad i och med att dottern agerar kommentator för Svenska Yle. Därför har jag kanske också funderat mera på tävlingen de senaste åren. Och insett att jag i egenskap av traditionsforskare omöjligt kan förbigå den med ironi eller underskattning.
Här har vi ju en spegel av en mångfald saker: hela Europas historia, stil, mode och populärkultur, etiskt och moraliskt tänkande, listan tar aldrig slut!
På Svenska Yles utmärkta webbsida om årets tävling hittade jag en genomgång av samtliga bidrag mellan åren 1956-2012. Maken och jag började klicka oss fram i listan och spela snuttar av alla 56 bidrag vid vinglaset igår kväll – och kom inte i säng förrän klockan närmade sig 2.00. Så många minnen och associationer väckte musiken och bilderna nämligen, det kändes som att leva om sitt liv i schlagertakt.
De tidiga bidragen, framfördes i eleganta salar där galaklädd publik lyssnade till stilfull sång ackompanjerad av stora orkestrar. Ett litet antal länder deltog, men nog har en del bidrag fastnat – även om jag varken är säker på att tävlingarna sändes i TV, eller att vi hade en apparat i hemmet den tiden. Gigliola Cinquietti med ”Non ho l’eta” 1964 är väl den första låten jag aktivt minns.
Så rullade det på. Blev större och grannare, flyttade till enorma arenor, blev en symbol för frihet och självständighet rentav. Inte fattade jag i tiden det symboliska i spanska Massiels seger i tävlingen, mitt i tiden av Francostyrets järngrepp.
Men nog blev en massa stater i Europa smått bekanta genom denna årliga genomgång. Och när alla gamla öststater ramlade in i sångkampen en efter en – det var både en fröjd, och ett besvär för nu blev tävlingsaftnarna långa. ”Unite, unite Europe”, skrålade Toto Cutugno 1992 – jag märkte att jag minns låten ton för ton, takt för takt. Underligt.
I genomgången finns hisnande vackra saker man knappt minns ursprungligen var eurovisionsvinnare, som norska Nocturne från 1995. Och en påminnelse om den vansinniga våren 2006 då Lordi vann tävlingen för ett av maximal häpnad slaget Finland.
Och så finns Abbas Waterloo, våren 1974. Varje gång jag hör den minns jag: hur jag skrev studenten, kom in på universitetet och förlovade mig. Allt till ackompanjemang av årets största låt.
Så jag säger bara: Eurovisionen går inte av för hackor. Också ikväll presenterar 26 länder mycket mer av vad de går och står för än den enkla trallen ytligt låter påskina. Och jag rekommenderar en lyssning på forna tiders musikaliska produkter, men akta dej, där kan hela kvällen flykta iväg.
Men det är det kanske värt.